Birollerna brinner upp i Westeros

 Spoilers för avsnitt 6 av House of the Dragon!

Jahapp, där kom den, scenen jag väntat på hela säsongen. Jag pratar självklart om branden i Harrenhal som tar livet av både lord Lyonel Strong och hans äldste son Harwin "Breakbones" Strong. Det är imponerande hur sympatiska Lyonel och Harwin har blivit trots begränsad screen-time (särskilt för Harwin). Som så ofta i Westeros så är det de hederliga och ärbara som stryker med först. RIP, och bra jobbat av Ryan Corr och Gavin Spokes, som bägge gjort utmärkta jobb i rollerna som Harwin och Lyonel. 

Far och son Strong är dock inte de enda som fattar eld i avsnittet: även Laena Velaryon brinner upp, fast för hennes del är det mer självförvållat. När hon står inför en plågsam död i barnsäng så väljer hon en drakryttares död istället, och får sin drake Vhagar till att bränna upp både henne och det ofödda barnet. När det kommer till biroller så går House of the Dragon fram som en mordisk bulldozer. 

Men vi får inte bara ta farväl av etablerade ansikten i dagens avsnitt, utan också möta nya. Dels i form av det omtalade skådespelarbytet, då Olivia Cooke och Emma D'Arcy tar över från Emily Carey och Milly Alcock i rollerna som Alicent Hightower och Rhaenyra Targaryen. Bägge två gör föga överraskande starka intryck, och särskilt Cooke imponerar som den konstant superstressade Alicent, som rent allmänt är sjukt dryg hela avsnittet igenom. Rhaenyra framställs i bättre dager, men det går inte att komma ifrån att hon knappast är ett helgon heller. Hennes generella otacksamhet mot stackars ser Laenor är minst sagt störande. 

Avsnittets sanna standout är dock varken Cooke eller D'Arcy. Inte heller Paddy Considine, Fabien Frankel eller ens Matt Smith, som är ovanligt dämpad. Istället är det i min bok Matthew Needham (Larys Strong) som stjäl showen när han haltar in i avsnittets sista tio minuter. Han har ju synts till tidigare, men här kommer han verkligen till sin rätt. Hans sätt att prata på ett närmast försynt, barnaktigt vis, hans röst, hans käpp, hela grejen, gör honom smått obehaglig, och när eftertexterna börjar rulla så har han cementerat sig som en skurkaktig manipulatör värdig en plats jämte Littlefinger och Varys. Oerhört stark skådespelare, och karaktär. 

House of the Dragon har en strålande första halva

Spoilers för de fem första avsnitten av House of the Dragon!

 HBOs svinhypade Game of Thrones-prequel/spinoff/whatever House of the Dragon har nu sänt sina fem första avsnitt, och därmed visat upp hela sin första hälft för den draksugna allmänheten. Och är det bra? Jo tusan, det är det. Här finns inte ett spår av Benioff och Weiss hastiga Michael Bay-fantasy som kännetecknade GoTs sista säsong. Istället är berättandet lågmält, men inte desto mindre intensivt. Och trots idogt tidshoppande så lyckas man ändå hålla sig till en hyfsad röd tråd. 

För den som lever under en sten så följer serien främst huset Targaryen, som är i sina glansdagar. Järntronen är i ett säkert grepp, drakar flyger skytteltrafik över Kings Landing och, bortsett från en galen krabbfantast i rikets utkanter så är allt frid och fröjd. Men problemen hopar sig i takt med att successionsordningen blir en allt hetare fråga bland såväl Targaryens som övriga lorder och ladys i Westeros. Kung Viserys (Paddy Considine) har trots allt inte evigt liv, och när sorgens dag väl kommer så måste någon annan ta över tronen. Ska det bli den självständiga dottern Rhaenyra (i de fem första avsnitten spelad av Milly Alcock), det vandrande problemet Daemon (Matt Smith), eller kanske ett (o)lyckligt lottat spädbarn? Det är kring den allt hetare frågan som de fem första avsnitten cirklar. 

Den intrigfyllda storyn har inte ett fullt så brett karaktärsgalleri som Game of Thrones hade, utan känns på många sätt mindre i skala. Det mesta äger rum i Kings Landing, och det faktum att var och varannan Targaryen har en drake att rida på innebär att karaktärer flyttar sig snabbare. Men det är definitivt inte av ondo. House of the Dragon väljer djup före bredd, och det skadar absolut inte. Tvärtom så hjälper det serien att karva ut en egen identitet. Det känns inte som säsong 9 av Game of Thrones, även om Ramin Djawadis val av intromusik vittnar om att åtminstone han tänkte att så kanske var fallet.

Karaktärsmässigt ligger fokuset främst på fyra mer eller mindre maktgalna filurer: den allt sjukare kung Viserys, den eldiga dottern Rhaenyra, kungens bångstyriga brorsa Daemon och Rhaenyras BFF Alicent (i de första fem avsnitten spelad av Emily Carey). Samtliga får gott om tid att sticka ut och visa upp sig, men mest intressant är (i min mening) Viserys. Det är sällan fantasyberättelser låter en medelmåttig kung vara huvudroll, men här sker det. Viserys är ingen dålig person, och ingen katastrof som monark, men han saknar ändå den styrka, den karisma och den intelligens som tronen kräver. Paddy Considine gör en fantastisk prestation av en i grunden sympatisk man vars främsta styrka är en förmåga att inse sina egna brister. Särskilt en scen i avsnitt fem, där en allt svagare kung Viserys frågar sin lojale Hand, Lyonel Strong (Gavin Spokes), om hur historikerna kommer att minnas honom, sticker ut som ett ögonblick då Viserys som karaktär verkligen når nya höjder. Kontrasten med Matt Smiths Daemon, som osar bad-boy-karisma och mördar och ligger sin väg fram mot makten, är stor. 

Det går dock inte att undvika seriens två unga genombrott. Milly Alcock och Emily Carey gör enastående arbeten som Rhaenyra och Alicent, två vänner som långsamt slits isär av vuxenvärldens cynism och ödets hand. Rhaenyras mål är tronen, och hon kunde inte bry sig mindre om vad männen runtomkring henne tycker om det. Alicent är tystare, på ytan mjukare, men inte någon att räkna bort. I de kommande fem avsnitten kommer rollerna tas över av två äldre skådespelare (Emma D'Arcy som Rhaenyra och Olivia Cooke som Alicent), och det blir spännande att se hur de bygger vidare på den utmärkta grund som lagts av Milly och Emily. 

House of the Dragon gör kort sagt ett enastående jobb med att efterträda Game of Thrones. Det är inte samma serie, men det var inte heller tanken. Det är nytt och gammalt på samma gång, genialt skådespelat, välskrivet, snyggt som tusan. Westeros is back.