Birollerna brinner upp i Westeros

 Spoilers för avsnitt 6 av House of the Dragon!

Jahapp, där kom den, scenen jag väntat på hela säsongen. Jag pratar självklart om branden i Harrenhal som tar livet av både lord Lyonel Strong och hans äldste son Harwin "Breakbones" Strong. Det är imponerande hur sympatiska Lyonel och Harwin har blivit trots begränsad screen-time (särskilt för Harwin). Som så ofta i Westeros så är det de hederliga och ärbara som stryker med först. RIP, och bra jobbat av Ryan Corr och Gavin Spokes, som bägge gjort utmärkta jobb i rollerna som Harwin och Lyonel. 

Far och son Strong är dock inte de enda som fattar eld i avsnittet: även Laena Velaryon brinner upp, fast för hennes del är det mer självförvållat. När hon står inför en plågsam död i barnsäng så väljer hon en drakryttares död istället, och får sin drake Vhagar till att bränna upp både henne och det ofödda barnet. När det kommer till biroller så går House of the Dragon fram som en mordisk bulldozer. 

Men vi får inte bara ta farväl av etablerade ansikten i dagens avsnitt, utan också möta nya. Dels i form av det omtalade skådespelarbytet, då Olivia Cooke och Emma D'Arcy tar över från Emily Carey och Milly Alcock i rollerna som Alicent Hightower och Rhaenyra Targaryen. Bägge två gör föga överraskande starka intryck, och särskilt Cooke imponerar som den konstant superstressade Alicent, som rent allmänt är sjukt dryg hela avsnittet igenom. Rhaenyra framställs i bättre dager, men det går inte att komma ifrån att hon knappast är ett helgon heller. Hennes generella otacksamhet mot stackars ser Laenor är minst sagt störande. 

Avsnittets sanna standout är dock varken Cooke eller D'Arcy. Inte heller Paddy Considine, Fabien Frankel eller ens Matt Smith, som är ovanligt dämpad. Istället är det i min bok Matthew Needham (Larys Strong) som stjäl showen när han haltar in i avsnittets sista tio minuter. Han har ju synts till tidigare, men här kommer han verkligen till sin rätt. Hans sätt att prata på ett närmast försynt, barnaktigt vis, hans röst, hans käpp, hela grejen, gör honom smått obehaglig, och när eftertexterna börjar rulla så har han cementerat sig som en skurkaktig manipulatör värdig en plats jämte Littlefinger och Varys. Oerhört stark skådespelare, och karaktär. 

Rings of Power blir verkligen bättre och bättre

 Spoilers för avsnitt 5 av Rings of Power!

Kvalitén i Rings of Power bara ökar och ökar, och nu i det femte avsnittet, när man ser Numenors skepp ge sig av mot Midgård, när man bevittnar Durin och Elronds fantastiskt fina relation, när man hör Poppy sjunga en riktigt go Tolkienvisa, då vet man att Payne och McKay, de två männen bakom serien, har koll på vad de gör. Rings of Power är lika respektfullt som det är påkostat, och det är inte illa. 

Avsnitt 5 kan förvisso ge intrycket av att saker och ting står och stampar, särskilt i Galadriels storyline på Numenor. Avsnitt fyra slutar med att Numenorborna bestämmer sig för att åka och spöa orcher i Midgård, och avsnitt fem slutar med att... numenorborna åker och spöar orcher i Midgård. Samtidigt gör det inte sådär jättemycket, då tiden används smart för att ge lite mer djup åt både Isildur och kanske framförallt Halbrand, som snabbt blivit en av seriens bästa karaktärer. Charlie Vickers gör en stark insats och varvar charm med patos. Det faktum att vi inte heller vet hur Halbrands story slutar gör honom bara än starkare som karaktär. Den största bristen i Numenor rent utvecklingsmässigt är stackars Eärien (Ema Horvath), som verkligen känns som ett tredje hjul. Hon är tydligen stark motståndare till att Numenor ska hänga på Galadriels Sauronspöartåg, men varför har vi ingen aning om. Karaktären har inte fått mycket utrymme, och hade verkligen behövt en scen eller två där hon får göra sitt case, särskilt då hennes motstånd verkar vara en viktig faktor för Kemen (Leon Wadham), som mer eller mindre blir inhemsk terrorist i sitt försök att hejda drottning Miriels expedition mot Midgård. Förhoppningsvis ger de Eärien mer djup i nästa avsnitt, särskilt om de ska fortsätta använda henne som en central motivationskälla för andra karaktärer. 

Avsnittet slutar hursomhelst med att Galadriel, Halbrand, Miriel, Elendil och Isildur ger sig av mot the Southlands för att sparka ut orcherna. Förmodligen innebär det en mysig meet-up med Arondir och Bronwyn, som inte heller får särskilt mycket gjort i dagens avsnitt. Efter att surgubben Waldreg tagit med sig halva byn för att svära trohet till Sauron så visar Theo upp sitt onda svärd för Arondir, som i sin tur visar det för Bronwyn, som då tappar allt hopp om överlevnad. Här måste jag säga att manuset är något oklart: det var ju inte som att oddsen såg fantastiska ut innan heller. Southlands-storyn skiner klart starkast så fort Adar är i bild. Joseph Mawle är grym i rollen, och det märks att det finns en hel del som bubblar under ytan hos den karaktären. Inte bara verkar han vara den ende i Midgård som bryr sig om orcher, han blir dessutom arg när Waldreg antar att han är Sauron. Utöver det verkar han också vara något melankolisk inför att lägga världen i mörker, vilket är något som skurkar i Midgård generellt sett snarare brukar se fram emot. Utmärkt skurk. 

På tal om skurkar så dyker ett gäng vitklädda skummisar med tydlig kultkänsla upp. De verkar spåra Meteor Man, men exakt vad de vill är högst oklart. Deras vita klädsel får en att spontant tänka på puritaner, så de kanske bara är sura över att Meteor Man ränner runt halvnaken i endast höftskynke + raggfilt, men med största sannolikhet har de ett större syfte än så. De kommer dock inte ikapp harfoots i det här avsnittet: istället får vi se Meteor Man försvara Nori från ett gäng vargar, och sedan skrämma skiten ur henne genom att oavsiktligt frysa ner hennes arm. Deras relation är en av de bästa och finaste i serien, så jag räknar med att klyftan mellan dem bara är tillfällig.

På tal om fina relationer så får vi mer Durin IV och Elrond! Yippie!!! Och ännu bättre är att Payne och McKay kommit på att Gil-galad existerar, efter att till synes ha glömt bort honom sen premiäravsnittet. Här får han rätt ordentligt med screen-time. Främst spenderar han sin tid med att avslöja för Elrond att ett magiskt alvträd håller på att dö, vilket tydligen innebär att alverna snart kommer tyna bort och dö om de inte får tag i lite av Eldars ljus. Den enda källan till sånt ljus är såklart mithril. Jag är ingen Tolkienpurist, men är högst osäker på hur förankrat i etablerad lore den twisten är. Hursom så lyckas den alltid så charmige Elrond få Durin att gå med på att dela med sig av mithril till alverna, för att på så vis säkra deras fortsatta närvaro i Midgård. 

På det hela taget känns avsnitt 5 av Rings of Power som ett set-up avsnitt inför säsongens sista tre avsnitt, där shit definitivt kommer go down. Men jag är tacksam för att man tar en timme till att låta story och karaktärer andas. Serien vinner definitivt på att ge publiken mer tid med karaktärerna, och på att ge skådespelarna ordentligt med tid att bli varma i kläderna. Nu ser jag fram emot nästa vecka, då åtminstone några av alla frågor som serien presenterat förhoppningsvis får något slags svar.

Amazon tar oss tillbaka till Midgård

 Spoilers för de första fyra avsnitten av Rings of Power!

Rings of Power är här, och den har splittrat såväl fans som kritiker. Det är dyrt och snyggt, där är de flesta överens, men bortsett från det så är åsikterna vitt skilda. Alltifrån "Tolkien kommer hemsöka Jeff Bezos" till "en perfekt adaption av andan och känslan i böckerna" går att hitta på diverse subreddits, Facebooksidor och Youtubekanaler. Som så ofta är fallet har ingendera extrem rätt, utan sanningen ligger närmare mitten. Fyra avsnitt in är Rings of Power en klart sevärd men långtifrån fläckfri fantasysaga. 

Om man börjar med det positiva så är en styrka att serien blir bättre och bättre för varje avsnitt. Premiärepisoden är egentligen inte jättebra. Avsnitt två är bättre, och i nummer tre och fyra så ökar kvaliteten verkligen. Skådespelarna blir säkrare, manuset växer, världen expanderas. För Rings of Power så får man känslan av att större faktiskt kanske också innebär bättre. 

Serien är huvudsakligen uppdelad i fyra plotlines: 

1. Galadriel (Morfydd Clark), som envisas med att leta reda på Sauron och ge honom en omgång trots att alla andra ber henne att låta bli. I den här delen av serien lär vi även känna Halbrand (Charlie Vickers) en mystisk och rappkäftad bråkstake som eventuellt kanske möjligtvis råkar vara kung över en rätt viktig bit av Midgård. Tillsammans blir de mer eller mindre ofrivilligt gäster i Numenor, en sjöfartsnation vars arv har en stor roll i Sagan om Ringen-trilogin. 

2. Nori Brandyfoot (Markella Kavenagh), en harfoot (tidiga hobbits), som, i likhet med alla andra huvudrollshobbits någonsin, är mer sugen på att dra ut på äventyr än att göra som hon blir tillsagd. Hennes nyfikenhet tar sig form i att hon mer eller mindre adopterar "The Stranger/Meteor Man" (Daniel Weyman), en enigmatisk figur som faller ner till jorden inuti en meteor. 

3. Arondir (Ismael Cruz-Cordova), en alv som vaktar människorna i the Southlands. För evigheter sedan var de taskiga nog att alliera sig med Sauron, och alver glömmer inte i första taget. Arondir förälskar sig dock i en av människorna, en helare vid namn Bronwyn (Nazanin Boniadi). Tillsammans upptäcker de att orcher bedriver tunnelverksamhet under Southlands, och de tvingas förbereda sig på förestående invasion. Läget kompliceras ytterligare av att Bronwyns tonårige son Theo (Tyroe Muhafidin) hittat ett svart, brinnande svärd som den onde alven Adar (Joseph Mawle) verkligen vill kunna lägga vantarna på.

4. Elrond (Robert Aramayo), här en ung politiker hos alvkungen Gil-galad (Benjamin Walker), som får i uppdrag att assistera den legendariske alvsmeden Celebrimbor (Charles Edwards) i hans senaste projekt. Detta involverar att initera diplomatisk kontakt med dvärgprinsen Durin (Owain Arthur), trots att dvärgar och alver som bekant inte alltid drar jämnt. 

Det finns en hel drös ytterligare karaktärer, och serien lär förmodligen spåra ut ytterligare ett halvdussin plotlines innan allt är över, men för tillfället är det Galadriel, Nori, Arondir och Elrond som får betraktas som seriens fyra pelare. Samtliga är tack och lov ganska intressanta, och alla storylines har egna konflikter och mysterier som för det mesta fungerar bra. Skådespelet varier mellan habilt till väldigt bra, även om ingen ännu kan matcha nivån som finns borta hos HBO i House of the Dragon. Bäst tycker jag att Robert Aramayo är som Elrond. Jag var tveksam till castingen till en början, men får verkligen äta upp mina ord: Aramayo är utmärkt, och osar charm. Kavenaugh, Cruz-Cordova och Clark gör också stabila insatser, och får fin uppbackning av resterande skådespelare i den enorma ensemblen. Särskilt kul var det se Simon Merrells, som spelade brother Tancrede i underskattade Knightfall, dyka upp som alven Revion i ett par avsnitt (RIP). 

Men allt är inte frid och fröjd. Manusmässigt är serien inte alltid helt on-point. Dialogen blir emellanåt för blå, och vissa saker är lite för slappt skrivna (Saurons onda plan råkar bara ligga och samla damm i ett bibliotek på Numenor?). Men överlag gillar jag det. Det är bra high fantasy, med potential att växa och bli ännu bättre. Är Rings of Power lika bra som konkurrenten House of the Dragon, eller som Peter Jacksons fantastiska filmtrilogi? Nej och nej. Men potentialen finns där, och serien är av allt att döma både ambitiös och välvillig gentemot Tolkien. Det blir spännande att se vart storyn leder under kommande fyra veckor, och därefter att se hur serieskaparna väljer att utveckla det hela inför säsong 2. 

House of the Dragon har en strålande första halva

Spoilers för de fem första avsnitten av House of the Dragon!

 HBOs svinhypade Game of Thrones-prequel/spinoff/whatever House of the Dragon har nu sänt sina fem första avsnitt, och därmed visat upp hela sin första hälft för den draksugna allmänheten. Och är det bra? Jo tusan, det är det. Här finns inte ett spår av Benioff och Weiss hastiga Michael Bay-fantasy som kännetecknade GoTs sista säsong. Istället är berättandet lågmält, men inte desto mindre intensivt. Och trots idogt tidshoppande så lyckas man ändå hålla sig till en hyfsad röd tråd. 

För den som lever under en sten så följer serien främst huset Targaryen, som är i sina glansdagar. Järntronen är i ett säkert grepp, drakar flyger skytteltrafik över Kings Landing och, bortsett från en galen krabbfantast i rikets utkanter så är allt frid och fröjd. Men problemen hopar sig i takt med att successionsordningen blir en allt hetare fråga bland såväl Targaryens som övriga lorder och ladys i Westeros. Kung Viserys (Paddy Considine) har trots allt inte evigt liv, och när sorgens dag väl kommer så måste någon annan ta över tronen. Ska det bli den självständiga dottern Rhaenyra (i de fem första avsnitten spelad av Milly Alcock), det vandrande problemet Daemon (Matt Smith), eller kanske ett (o)lyckligt lottat spädbarn? Det är kring den allt hetare frågan som de fem första avsnitten cirklar. 

Den intrigfyllda storyn har inte ett fullt så brett karaktärsgalleri som Game of Thrones hade, utan känns på många sätt mindre i skala. Det mesta äger rum i Kings Landing, och det faktum att var och varannan Targaryen har en drake att rida på innebär att karaktärer flyttar sig snabbare. Men det är definitivt inte av ondo. House of the Dragon väljer djup före bredd, och det skadar absolut inte. Tvärtom så hjälper det serien att karva ut en egen identitet. Det känns inte som säsong 9 av Game of Thrones, även om Ramin Djawadis val av intromusik vittnar om att åtminstone han tänkte att så kanske var fallet.

Karaktärsmässigt ligger fokuset främst på fyra mer eller mindre maktgalna filurer: den allt sjukare kung Viserys, den eldiga dottern Rhaenyra, kungens bångstyriga brorsa Daemon och Rhaenyras BFF Alicent (i de första fem avsnitten spelad av Emily Carey). Samtliga får gott om tid att sticka ut och visa upp sig, men mest intressant är (i min mening) Viserys. Det är sällan fantasyberättelser låter en medelmåttig kung vara huvudroll, men här sker det. Viserys är ingen dålig person, och ingen katastrof som monark, men han saknar ändå den styrka, den karisma och den intelligens som tronen kräver. Paddy Considine gör en fantastisk prestation av en i grunden sympatisk man vars främsta styrka är en förmåga att inse sina egna brister. Särskilt en scen i avsnitt fem, där en allt svagare kung Viserys frågar sin lojale Hand, Lyonel Strong (Gavin Spokes), om hur historikerna kommer att minnas honom, sticker ut som ett ögonblick då Viserys som karaktär verkligen når nya höjder. Kontrasten med Matt Smiths Daemon, som osar bad-boy-karisma och mördar och ligger sin väg fram mot makten, är stor. 

Det går dock inte att undvika seriens två unga genombrott. Milly Alcock och Emily Carey gör enastående arbeten som Rhaenyra och Alicent, två vänner som långsamt slits isär av vuxenvärldens cynism och ödets hand. Rhaenyras mål är tronen, och hon kunde inte bry sig mindre om vad männen runtomkring henne tycker om det. Alicent är tystare, på ytan mjukare, men inte någon att räkna bort. I de kommande fem avsnitten kommer rollerna tas över av två äldre skådespelare (Emma D'Arcy som Rhaenyra och Olivia Cooke som Alicent), och det blir spännande att se hur de bygger vidare på den utmärkta grund som lagts av Milly och Emily. 

House of the Dragon gör kort sagt ett enastående jobb med att efterträda Game of Thrones. Det är inte samma serie, men det var inte heller tanken. Det är nytt och gammalt på samma gång, genialt skådespelat, välskrivet, snyggt som tusan. Westeros is back. 

Disney ger Eragon en andra chans

 Goda nyheter för alla fans av Alagaesia! Inheritance-cykeln blir tv-serie hos Disney+! Variety var först med nyheten, och Eragon-författaren Christopher Paolini har nu mer eller mindre bekräftat det hela på Twitter. Det verkar alltså som att sociala medie-kampanjen som Paolini med fans förde för något år sedan har fått effekt. Paolini ska tydligen också vara involverad, både som manusförfattare och co-showrunner (??). Stora skor att fylla, och spännande att Disney ändå är villiga att satsa så mycket på en man som är helt oprövad inom TV och film. Särskilt med tanke på att senaste försöket att filmatisera Eragon gick käpprätt åt skogen på alla tänkbara vis (utom castingen av Jeremy Irons som Brom, kan vi få honom igen?). Det blir väldigt spännande att följa hur detta utvecklar sig, särskilt då jag länge hoppats på att Disney+ ska börja satsa på andra spännande serier och IPs bortom Star Wars och Marvel. 

Amazon frossar i trailers från Midgård

 Att släppa två fullånga trailers för samma projekt på mindre än en vecka är ingen vanlig marknadsföringsstrategi, men Amazon kör på det ändå, så att ingen i västvärlden kan missa att Midgård från och med september kommer att gå till streaming, exklusivt på Prime Video. I den nya trailern, direkt från Comic-Con, så får vi se förvånansvärt mycket nytt. En hel del orcher, till att börja med, och de är ungefär lika orchaktigt fula som vanligt. Ett gott tecken. Även en balrog dyker upp, vilket tyder på att vi kanske får se exakt hur det gick till när Morias dvärgar grävde "too deep and too greedily". En tredje gammal favorit som tittar fram är ingen mindre än Sauron (tror jag). En blek tjomme som ser redigt elak ut, vilket passar in rätt bra på gamle eldöga. Här är jag något tveksam. Skådespelaren, vars namn jag inte har koll på, kan säkerligen göra en utmärkt insats, men han ser lite för mycket ut som en snobbig Örgryteunge för att kännas Sauron-aktig. Visst är det canon att Sauron, innan han blev ett stort öga, var blond och bildskön, men han bör också kännas auktoritär och hotfull, inte ge emovibbar. Jag tänker någon som Lee Pace, typ (nej, jag vet att Lee Pace själv inte funkar eftersom han redan spelar Thranduil i The Hobbit, men någon liknande). Men, men vi har bara sett några sekunder av Sauron (?) än så länge, och jag ska inte döma honom innan själva serien kommit. 

Säsong 3 av Wheel of Time är bekräftad

 Jeff Bezos har tryggat Rafe Judkins jobbsäkerhet ett tag till, för Amazon har beställt säsong 3 av Wheel of Time, vilket man lät tillkännage under en annars dämpad Comic-Con-panel i San Diego igår. Det faktum att man bekräftar säsong 3 innan säsong 2 haft premiär, eller ens fått en ordentlig trailer, visar att man har fortsatt tro på serien, trots att den ju varken verkar stannat i folks medvetande på samma sätt som Game of Thrones gjorde, eller fick ett särskilt muntert mottagande av fans av böckerna. Jag tyckte ju personligen att serien gjorde mycket rätt, men att det också finns en hel problem att fixa i säsong 2. Men casten är bra, showrunnern Rafe verkar taggad, och serien har absolut potential. Att även Amazon verkar tycka det bådar gott för seriens framtid. 

DnD-filmen ger DnD-känsla

 Jag har inte spelat vansinnigt mycket Dungeons and Dragons i min dar, men lite har det blivit, och av den erfarenheten att döma ser trailer nummer 1 till kommande filmen Dungeons and Dragons: Honor Among Thieves rätt härlig ut. Filmen hade en panel på Comic-Con i San Diego igårkväll, och samma lekfullhet som finns när man sätter sig ner med en bunt polare och leker sig igenom fantasyäventyr verkar finnas i den här filmen. Hela trailern osar charm, och det hjälper självklart att Chris Pine, ett av Hollywoods topp 3 charmtroll, är filmens huvudrollsinnehavare, i form av en bard som även står för planerandet av gruppens äventyr. Övriga karaktärer gestaltas av Regé-Jean Page (en paladin), Michelle Rodriguez (en barbar), Justice Smith (en magiker) och Sophia Lillis (en druid som shapeshiftar till en owlbear). Hugh Grant dyker också upp som en rogueliknande filur. Visst, CGIn ser emellanåt ut som om den vore gjord av en bakfull grävling på ett sunkigt GameBoy, men om filmen har lika mycket karisma som den verkar ha så är det förlåtet. 

Den kompletta Immortal Empires-kartan (typ)

 Nu har vi äntligen fått startpositioner för alla existerande faktioner och raser i Warhammer 3-spelläget Immortal Empires (som för övrigt också fått ett releasedatum, tagga 23 augusti!). Det enda som saknas är de fyra DLC-lorderna som vi vet är påväg. Förhoppningsvis får vi information om dem snart. Till dess så finns det ett par skojiga positioner att lyfta:

*Allas vår favoritpirat (suck it, Vampire Coast) Lokhir Fellheart har flyttat till östra Cathay. Det visste vi iochförsig redan, iochmed att Creative Assembly redan för ett par veckor sedan lät tillkännage att Lokhir skulle besöka Cathay. Ändå kul att se hans exakta position. 

*På tal om svartalver så har man genomfört den rotation som många verkar ha hoppats på. Malus har lämnat den sydöstra delen av kartan till förmån för norra Chaos Wastes. Rakarth flyttas i sin tur ner från norden och hamnar i betydligt varmare klimat i Lustria. Och Lokhir fyller Malus roll som dark elf-representanten i öster. 

*Tyvärr flyttade de inte Durthu :-( Hade hoppats på det, eftersom han och Orion startar på mer eller mindre samma ställe. Men men, man kan inte få allt. 

*Vampyrerna har fått spännande positioner. Mannfred Von Carstein har gjort en Volkmar, och lämnat the Empire till förmån för the Badlands, där Skarbrand, Settra, Eltharion, Thorek och Repanse kan tävla om att få banka skiten ur honom. Budget-Mannfred, också känd som Helman Ghorst, har gjort en mer hälsosammare flytt, och har tagit sig österut. Visserligen sitter han i en spännande rävsax mellan Imrik och Ku'gath, men det är inte lika illa som för stackars Mannfred. 

*Warriors of Chaos har spridits ut en smula. Sigvald börjar hyfsat nära Naggaroth, medan Archaon the Everchosen gör sig redo att massakera Boris Ursus norr om Kislev. Och herr Suneater verkar bli Orkeater, då han startar två centimeter bort från Grimgor. 

*Racet mot Karak-Eight-Peaks verkar bli mer spännande. Queek och Skarsnik har flyttats närmre det omtvistade berget, och Belegar Ironhammer har visserligen knappt rört på sig, men har fått en enklare marschväg: han behöver inte gå förbi Grimgor längre. 

Nu ser vi fram emot DLC-lorderna, och framförallt den 23 augusti!

Brandon i Hollywood?

 Världens bäste författare Brandon Sanderson har tyvärr skjutit upp Stormlight 5 till 2024. Trist, men fullt rimligt med tanke på hur galet mycket grejer han jonglerar. Ett flertal böcker samtidigt, skrivarkurser, podcasts, faninteraktioner, familjeliv, rådgivare åt Amazons Wheel of Time-serie, och förmodligen tusen andra saker. Och nu har tydligen Hollywood lagts till på listan över saker som behöver Brandons tid och energi. För inte bara nog med att Brandon som sagt kommer med goda råd och glada tillrop till Rafe Judkins i produktionen av Wheel of Time, utan nu är även Brandons egna böcker efterfrågade. 

Exakt vilka serier som Hollywood är intresserade av är oklart, men gissningsvis rör det sig allra främst om The Cosmere, och främst utav dem är Mistborn och The Stormlight Archives. Netflix är ett av företagen som nämnts, men jag kan tänka mig att även Amazon, som ju redan har lite av ett samarbete med Brandon är med i leken. Kanske även Apple? De har ju ingen stor fantasyserie på sin streamingtjänst, ingenting som konkurrerar med Star Wars, The Witcher, The Rings of Power eller House of the Dragon. Och vem vet, Disney kanske också känner ett behov av fler IPs, med tanke på att majoriteten av deras storsatsningar ligger inom ramen för MCU, eller utspelar sig i en galax långt, långt borta. 

Det viktigaste är hursom att världen får upp ögonen för den briljans som är Brandon Sanderson och hans böcker. Förhoppningsvis lyckas Brandon förhandla till sig gott om kreativt inflytande, så att hans magnifika berättelser inte slaktas av en pengakåt kostymtomte eller en överdrivet liberal aktivist med filmkamera. För om Brandons verk adapteras så som de förtjänar, så kommer de bli odödliga supersuccéer. Allt annat vore galet. 

Fem lorder jag vill se i Warhammer 3

 Total War: Warhammer 3 dumpar ut ny info i rasande fart i takt med att Immortal Empires-releasen kryper allt närmre. Förhoppningsvis kommer spelet få uppdateringar under flera år framöver, och därmed är det lite kul att lista de fem karaktärer jag allra helst vill se läggas till som legendary lords i spelets ständigt växande roster. Här kommer de, i ingen särskild ordning:

Tullaris Dreadbringer (Dark Elves)

Dark Elves har visserligen vansinnigt många lorder redan (sex stycken, om jag inte räknar helt knasigt), men en sjunde hade inte varit fel. Min förhoppning är att det blir Tullaris Dreadbringer, Chosen of Khaine och ledare för the Har Ganeth Executioners. Snubben har inte exakt en överflödande mängd lore, men Executioners är svincoola, och deras ledare hade varit ett coolt tillägg till spelet. På kartan hade han kunnat placeras lite överallt, men jag hade gärna sett honom på plundringståg i Norsca för att ersätta Rakarth, som jag misstänker kommer flyttas till Lustria i Immortal Empires. 

Neferata (Vampire Counts)

Neferata är förmodligen en av de mest efterfrågade karaktärerna från communityns håll, och jag är närmast hundra procents säker på att hon kommer läggas till, förr eller senare. Att inte slänga in Neferata, ihop med en allmän uppdatering av Vampire Counts mechanics hade varit galenskap. Neferata är en av de absolut mäktigaste vampyrerna i världen, och har historia med Tomb Kings och kopplingar till nekromantmästaren Nagash. Förslagsvis startar hon någonstans i södra delen av Old World, så att hon kan bråka med Tomb Kings. 

Apophas (Tomb Kings)

När man talar om trollen, Tomb Kings! De är en av de visuellt coolaste raserna i spelet, och förtjänar absolut mer content. Främst i raden av potentiella Tomb Kings-lorder borde Apophas vara. Snubben är en odöd kombo av skelett och skalbagge, vilket är svincoolt, och väldigt unikt. Startposition skulle kunna vara i Lustria, faktiskt. Kanske inte så korrekt rent loremässigt, men det börjar bli fullt i öknen, och det har funnits Tomb Kings där i krokarna tidigare. 

Yin-Yin (Grand Cathay)

Grand Cathay är även de en av spelets visuellt coolaste raser, och de behöver definitivt fler lorder, med tanke på att de i nuläget bara har två. Precis som i fallet Neferata är Yin-Yin nog en tidsfråga, men jag ser inte mindre fram emot henne för det. Yin-Yin är beskyddare för östra delen av Cathay, och nationens amiral. Hon är dessutom intresserad av resten av världen. Jag tycker generellt sett att havet är oerhört fascinerande rent militärt, och ser gärna mer fokus på det i Warhammer. Dessutom är Yin-Yins expansiva ambitioner en kul kontrast till hennes syskon, som mest vill sitta hemma och vakta murar a la Nights Watch. När vi väl får Yin-Yin känns det rimligt att antingen låta henne starta i östra Cathay, eller, mer troligt, och mer spännande, i västra Lustria, där hon kan inleda sin expansion. Turtle Islands, kanske?

Aislinn the Sea-Lord (High Elves)

Sist ut är Aislinn, och vi fortsätter på havstemat. Aislinn är alvernas främste amiral, hyllas som välsignad av havsguden Mathlann, och har ett fientligt förhållande till Lokhir Fellheart. Precis som med Yin-Yin är konceptet med havet lockande. High Elves har dessutom gott om kolonier och utposter rent lore-mässigt, och den biten av deras historia fylls för tillfället inte riktigt av någon av deras lorder. Aislinn hade därmed fyllt en lucka i deras roster. Han skulle kunna starta lite överallt, så länge han är nära havet, men förslagsvis långt österut, så att han dels kan passa in som representant för high elves koloniala ambitioner, och dels fortsätta sin konflikt med Lokhir, som med största sannolikhet kommer starta nära Cathay. 

Fantasyäventyr på Disney+

 Märkligt nog så var Star Wars inte det enda som firades på gårdagens Star Wars Celebration. Lucasfilm passade även på att visa upp den första trailern för den kommande fantasyserien Willow, baserad på den gamla filmen med samma namn. Warwick Davis återvänder från filmen för att spela samma karaktär, och får sällskap av bland andra Erin Kellyman (The Falcon and the Winter Soldier), Tony Revolori (Spider-Man: No Way Home) och Rosabell Laurenti-Sellers (Game of Thrones). Trailern ser härlig ut, som en mer påkostad och långt mysigare version av den misslyckade Shannara-serien med Austin Butler och Ivana Baquero. Detta kan nog bli bra!

Cancelkulturen når nya nivåer av dumhet

För någon dag sedan deltog fantasyförfattaren Mercedes Lackey (vars böcker jag inte läst) på ett panelsamtal om fantasy och sci-fi, där hon bland annat berömde en mörkhyad författare som inte var närvarande. När Lackey pratade om denne så använde hon ordet "colored" istället för "black". En ung kvinnlig författare som var närvarande under panelsamtalet kände sig kränkt och sårad över Lackeys ordval, men sade ingenting. Det gjorde ingen annan heller. Efteråt, när alla gått hem, så drog den unga kvinnan ut på Twitter och beskrev hur fruktansvärt det varit att höra ordet "colored". Och vips så blev Mercedes Lackey i toleransens namn portad från kommande Nebula Awards-galan, där hon skulle fått ett stort pris. 

Var ska man ens börja med detta? Hela grejen känns som att det borde vara lika mycket fiktion som Lackeys fantasyberättelser är, men tyvärr är det på riktigt. Kontext och avsikt spelar ingen roll, utan allt som krävs för att bli svartlistad är fel ord inom hörhåll för fel person. Sedan är Twittermobben igång och pratar om att Lackey alltid varit problematisk, att hennes böcker minsann har rasistiska undertoner, och kolla, hon har uttalat sig tveksamt om transpersoner också! Allt det goda som en veteran inom genren gjort under sin karriär spolas ner i toaletten av en hord fanatiker som bara vill hata i godhetens namn. Vidrigt, är vad det är. 

Och tyvärr så är det hitåt fantasycommunityn varit påväg på sistone. Det talas mer och mer om inklusivitet, tolerans och respekt, på ett vis som leder till exklusivitet, intolerans och respektlöshet. Efter varje namn finns ett pronomen, vid varje profilbild en Prideflagga, i varje bio ett kungörande om sexualitet, nationalitet och mental ohälsa. Det finns tusen sätt att kränka på, och bara ett sätt att inte göra det. Ingen kan förlåta, ingen kan förstå, ingen kan se nyanser eller komplexitet. Att identitetspolitik och kränkthetskultur fått ta ett så hårt grepp om fantasycommunityn är sorgligt. 

Matt Smith ser ut som en lömsk Legolas

Igår bestämde sig HBO för att lite plötsligt ge folket en ny titt på House of the Dragon, spinoff-prequel-serien till Game of Thrones. Det ger vibbar av Game of Thrones tidigare säsonger, som hade större fokus på intrigerande politiker och bråk om successionsordningen än seriens senare och mindre älskade säsonger, där fokuset snarare låg på actionscener, Arya Stark och zombies. Personligen är jag glad över att House of the Dragon verkar välja att vara ett mer jordnära politiskt drama än en actionserie, även om vi säkerligen kommer få se gott om huvuden flyga och fara när kalaset väl drar igång i augusti. 

Det som kanske imponerar mest på mig är dock Matt Smith i rollen som Daemon Targaryen. Jag har sedan dag ett tyckt att Smith känns som ett klockrent val för att spela den hänsynslöse drakryttarprinsen, och förstod aldrig de klagomål som folk hade kring det. På den nysläppta postern ovan ser han ut som Legolas ondskefulla bror, men det är bara kul. Förr eller senare kommer de dock behöva ha en korthårig Targaryen. Det blir lite löjligt att allesammans ska se ut som om de precis kommit tillbaka från frisörsalongen i Midgård. 

Jag tror hursomhelst på House of the Dragon. George RR Martin verkar nöjd, casten är stark (förutom Matt Smith får vi se bland andra Rhys Ifans, Olivia Cooke, Graham McTavish, Emma D'Arcy, Paddy Considine och Steve Toussaint), och tonen verkar sitta stenhårt. Bring it, HBO!

 

Legion of Flame bjuder på en mix av Arkham City, kommunistsatir och drakaction

 Jag recenserade ju The Waking Fire, del ett i Anthony Ryans Draconis Memoria-trilogi för ett tag sedan. Nu har jag äntligen läst klart bok 2, The Legion of Flame, och det känns som mer av samma, på ett för det mesta positivt sätt. Det är fortfarande en actiontyngd bladvändare, med kvick pacing som hjälps av korta kapitel och skiftande viewpoints (de tre POV-karaktärerna Lizanne, Clay och Hilemore får sällskap av en fjärde, Sirus). Det är fortfarande en himla massa drakar. Och det är fortfarande genremässigt en glad mix mellan typ Indiana Jones och James Bond, fast i fantasyformat. 

Den bästa delen av boken står utan tvekan Lizanne för. Hon är den klart mest färgstarka figuren, och har den klart roligaste delen av storyn, i vilken hon tvingas infiltrera en Arkham City-liknande fängelsestad, och dessutom tvingas hantera revolutionära fanatiker vars upptåg och inbördes konflikter för tankarna till verkliga vänsterrörelser och deras organisationsproblem. Den betydligt tråkigare Clay får en betydligt tråkigare men ungefär lika sidkrävande storyline (som dras ut i en halv evighet, Ryan hade lätt kunnat kapa ett kapitel eller två från Clay, utan problem). Hilemore blir bokens third-wheel lite som i ettan, men framstår fortfarande som en sympatisk och stabil militär. Han får dessutom stöd i form av smugglaren Scrimshine som agerar comic relief, fast Zenida Okanas, den ensamstående piratmamman, får tyvärr mindre tid än i bok ett. När det kommer till Sirus så är hans storyline en stor spoiler, men den ger oss definitivt ett nytt perspektiv på saker och ting. 

Storymässigt är boken minst lika snyggt outlinead och planerad som ettan: allt hänger ihop, och det blir ett flertal plot-twists som fördjupar världsbygget och utvecklar bokens centrala konflikt. Det sker tyvärr ibland på bekostnad av intressanta sidokaraktärer, som Ryan har en tråkig tendens att introducera och sedan göra sig av med i rätt högt tempo. Men överlag så är Legion of Flame definitivt bra: spännande, actionfylld och välskriven. Är taggad på att börja läsa bok 3. 

Aviendha är castad!

 

Att Ayoola Smart (Killing Eve) ska spela Aviendha i säsong 2 av Amazons Wheel of Time har fans spekulerat om ett tag, men nu under helgen blev det officiellt, efter ett Twitterinlägg från showrunner Rafe Judkins. Utan att spoila allt för mycket för folk som inte läst böckerna men läser den här bloggen (statistiskt osannolikt med tanke på hur många läsare Robert Jordan har och hur många visningar mina inlägg får) så är Aviendha en av Wheel of Times viktigaste karaktärer. Hon är en aiel, samma folk som Rand al'Thor kommer från, och spelar en viktig roll när det kommer till att introducera både Rand och publiken till aiel-kulturen. Hon dyker först upp i bok 3, så att hon flyttats fram till säsong 2 är ytterligare ett tecken på att Rafe tänker packa ihop bok 2 och 3 i en och samma säsong, vilket ur ett TV-serieperspektiv är logiskt. 

Vad tror jag om Ayoola då? Jag har inte sett Killing Eve, eller något av hennes andra projekt heller, så talangmässigt kan jag inte uttala mig, men utseendemässigt matchar hon inte riktigt hur jag föreställt mig Aviendha. Castingen i Wheel of Time har dock varit stark överlag, så jag har förtroende för Rafe och kompani på den punkten. Men exakt hur bra hon är kommer vi inte veta förrän säsong 2 av Wheel of Time har premiär, vilket jag tror sker sent i höst.

Från MCU till The Continent

 

Meng'er Zhang, känd för sin roll som Shang-Chis lillasyrra Xialing i MCU hoppar på ytterligare ett framgångsrikt genreuniverse. Den här gången rör det sig om säsong 3 av Netflix fantasyepos The Witcher, där hon kommer spela den alviska bågskytten Milva. Jag har ju inte gjort någon hemlighet av att jag inte läst The Witcher (ännu), men jag har koll på vem Milva är ändå, och tycker nog att det känns som ett högst rimligt castingbeslut. Man undrar ju dock hur det kommer fungera för Meng'er att jonglera produktionsschemat för The Witcher med det för den oundvikliga uppföljaren till Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings, och andra MCU-åtaganden som berör Xialing (exempelvis då den hypotetiska Ten Rings-serien för Disney+). Förhoppningsvis löser hon det, för jag vill gärna se Meng'er Zhang i både MCU och The Witcher.

Beric Dondarrion vs Lady Stoneheart

 Spoilers för Game of Thrones och dess originalförlaga, bokserien A Song of Ice and Fire!

Det finns en hel drös problem med hur David Benioff och Dan Weiss adapterade George RR Martins enorma bokserie A Song of Ice and Fire till megasuccéserien Game of Thrones åt HBO, och det är nog ingen TV-produktion som har debatterats, diskuterats, analyserats, kritiserats och studerats lika mycket som den. På grund av hur serien slutade så fick Benioff & Weiss otroligt mycket skit, och kan eventuellt ha dödat sina karriärer, men jag ska som omväxling ta och berömma dem lite, för ett beslut som det pratas alldeles för lite om: frågan om Beric Dondarrion eller Lady Stoneheart. 

Snabb recap först: Beric Dondarrion (i TV-serien spelad av Richard Dormer) är en lord som tidigt i storyn får i uppdrag att arrestera den monsterlike riddaren Gregor Clegane. Han misslyckas och blir ihjälslagen av Gregor, precis i inledningen av The War of the Five Kings. Till allas förvåning biter dock inte döden på Beric, utan han återupplivas av sin vän och följeslagare, prästen Thoros. Efter ett tag stupar han i strid på nytt, och Thoros lyckas återigen dra tillbaka honom från efterlivet. Och det sker totalt sex gånger. För varje gång Beric dör så förlorar han minnen från sitt ursprungliga liv, och skadorna som dödat honom läker inte. Därmed är hans fortsatta existens, och oförmåga att dö, lika mycket en förbannelse som en välsignelse. Trots det leder han en grupp kallad The Brotherhood Without Banners, som hjälper och skyddar bönder och lokalbefolkning mot rövare och plundrare från krigets alla sidor, och blir snabbt en närmast legendarisk figur i Westeros. Att han dessutom slåss med ett brinnande svärd gör hjälteimagen ännu starkare. 

Så långt är Berics story mer eller mindre densamma i böckerna och i TV-serien, men därifrån slår de två versionerna av berättelsen in på väldigt annorlunda spår. I böckerna så dör Beric Dondarrion en sjunde och sista gång off-screen, då han ger sin livskraft till Catelyn Starks döda kropp, och återupplivar henne som den hämndlystna Lady Stoneheart. I TV-serien skiter man i Stoneheart. Catelyn förblir död, och Beric Dondarrion lever vidare, fram till seriens sista säsong, då han offrar sig för att rädda Arya Stark från zombies. Och jag tycker att Benioff och Weiss beslut att behålla Beric istället för att byta ut honom mot Stoneheart, är helt rätt, av en rad skäl. 

För det första så är Beric en intressantare karaktär än Stoneheart. Hon är mest bara en hämndlysten pseudo-zombie. Beric är oändligt mycket mer komplex. Han är en man som trots alla sina smärtor, skador och svårigheter försöker göra rätt sak. För varje gång han får livet på nytt försvinner en bit av hans gamla liv från hans minne. Han tror på en gud som han inte förstår, och som verkar ha ett syfte med honom som han inte begriper. På många vis är Beric en vilsen själ, som trots det ändå försöker (och lyckas!) vara ett ljus för andra. Det är något som är rätt unikt för Westeros annars rätt cyniska karaktärsgalleri, och får Beric att sticka ut och kännas relevant. Däremot har serien gott om både hämndlystna och zombies. 

För det andra så passar Beric oerhört bra in i den dekonstruktion eller förvrängning av gamla medeltida hjältemyter som George RR Martin ägnar sig åt i sina böcker. Han ägnar mycket tid åt att behandla och diskutera de gamla riddaridealen, om heroiska, attraktiva och godhjärtade krigare som utför hjältedåd i de svagas namn. Han porträtterar krigarordnar, hovnarrar och "Prince Charming"-stereotypen. Här passar Beric, som, for all intents and purposes, är en take på Robin Hood, verkligen in väl. 

För det tredje så är Beric bara mycket coolare än vad Stoneheart är. Ögonlappen, det brinnande svärdet, mannen som aldrig dör... bara kolla på honom!

Och för det fjärde så är Richard Dormer, som spelar Beric, en fantastisk skådespelare, som serien gjorde väl i att inte slarva bort. Han ger Beric ett djup och ett värme som karaktären kanske inte haft om det inte var för hans rolltolkning. 

Så kort sagt, Weiss och Benioff gjorde många misstag under produktionen av Game of Thrones, men att behålla Beric Dondarrion var inte ett av dem. 

Sanderson högläser prologen för Stormlight 5

Spoilers för bok 1-5 av Stormlight Archive!

Eminente Brandon Sanderson avslutar sin rekordkrossande Kickstarter idag, efter att ha samlat in sjuka summor (och fördelat en del av dem på andra random bokprojekt från hoppfulla författare). Detta firar han med att högläsa prologen från den femte och kommande boken i sin mastodontserie The Stormlight Archive. Det är visserligen bara ett rough draft, och kan komma att ändras, men det är ändå överraskande och roligt, och ger ett kommer med ett par intressanta avslöjanden. Spoilers följer:

Prologen är ur Gavilar Kholins perspektiv, vilket är något alla fans av Stormlight väntat länge på. Samtliga prologer hittills har utspelat sig under Gavilars fredsförklaringspartaj med Parshendi-folket, fast ur olika karaktärers synvinkel. Gavilar har dock ständigt varit centrum för mer eller mindre allt som försiggått under prologen, och dessutom varit en drivande kraft bakom många av händelserna i Stormlight-serien, trots att han dödas av Szeth vid festens slutskede, vilket vi vetat om sedan bok 1. Men nu drar Brandon alltså undan draperierna från Gavilar, och låter oss se honom och hans skumma förehavanden.

Det första som slår mig är att Gavilar som karaktär är en av de mer osympatiska Brandon skrivit. Visst, han slår inte ärkesvinet Straff Venture från Mistborn, men han är definitivt en machiavellisk skitstövel. Vi får se honom utnyttja sin brors sorg och alkoholism för att styra honom, försöka orsaka en apokalyps för egen vinning, och försöka använda magi som ska skydda människor från Odium för att bli odödlig. Samtidigt är Gavilars beteende också djupt rotat i kulturen från hans nation Alethkar, en krigarnation där maktspel och dominans är centrala dygder. På så vis är Gavilar väl egentligen, liksom Amaram eller Sadeas, knappast mycket sämre än landet han kommer från. Hur Brandon väver in sitt världsbygge i karaktärsskrivandet är hursom oerhört imponerande. 

Vad får vi veta i prologen då? Först och främst att Gavilar, trots en hänsynslöshet som förmodligen tagit honom hyfsat långt i Game of Thrones, ändå inte är tillnärmelsevis lika smart som han tror att han är, utan gör grova misstag baserat på arrogans. Det är rätt kul att se honom spendera hela prologen med att roa sig åt idén om att Kalak och Nale är Heralds, trots att man som läsare mycket väl vet att de är precis de som de utger sig för att vara. Vi får också klarhet i Kalaks arbete med hemliga sällskapet Sons of Honor, som han tydligen grundade för att få tillbaka the Knights Radiant, och inte i första hand för att dra igång the Desolations, vilket Amaram fått det att se ut som i tidigare böcker. Sons of Honor är mer eller mindre ett välgörenhetsprojekt som spårat ur, vilket är logiskt, med tanke på att Kalak verkar alldeles för mesig för att göra en del av de saker som hans gruppering gör i tidigare böcker. 

Prologen ger oss också en intressant inblick i Stormfathers relation till Gavilar, som är allt annat än fridfull. De litar inte på varandra, och Gavilar försöker konstant föra Stormfather bakom ljuset med hjälp av en fasad som han tror att Stormfather kommer gilla. Det visar sig dock att han missbedömer Stormfather, som överger honom precis innan Szeth kommer för att mörda honom. När Gavilar med sina sista ord ber att Dalinar ska säga "the most important words a man can say" så pratar han (till skillnad från vad vi trott ända sedan bok 1) inte med Szeth, utan med Stormfather. Stormfather är dock för tillfället inte intresserad av Dalinar, och Szeth tolkar Gavilars ord som riktade till honom, och lämnar som bekant ett meddelande till Dalinar, vilket sätter igång händelseförloppet i The Way of Kings. 

Det finns två avslöjanden till som är intressanta att prata om: det första är Stormfathers ord om att en Herald dött. Det verkar som att det händer precis under festen, vilket, såvida jag helt glömt något, är nyheter för oss läsare. Jag misstänker dock att det här är bekräftelse på en väldigt crackpot-ig teori som cirkulerat på fanforumet The 17th Shard. Jag ska inte gå in på den mer än att säga att om den stämmer så är det Chana som dött. 

Slutligen måste vi också nämna Ba-Ado-Mishram, den starkaste och smartaste av alla Unmade. Unmade är ju som bekant Odiums tjänarspren, som är någon form av mix mellan Eldricht Horrors och plot-devices. De har primärt dykt upp i bok 3, Oathbringer, där en av dem avslöjades ligga bakom The Thrill, och en annan gav Amaram en hälsomässigt tveksam makeover. Ba-Ado-Mishram har dock inte synts till innan, utan bara nämnts som den mest medvetna av alla Unmade, och den som försökte leda the Singers i Odiums frånvaro efter the Last Desolation. Hon låstes in av Knights Radiant, vilket ledde till magisk lobotomisering av hela Singer-folket, och skapandet av slavklassen parshmen. Var Ba-Ado-Mishram gömdes vet vi inte, men tack vare prologen vet vi nu vem som vet: det är Kalak. Och vi vet också att Thaidakar, Ghostbloods-ledaren (som är en central karaktär från en annan Cosmere-serie) är ute efter Kalak: han dyker tillochmed upp i prologen via magiskt hologram för att påminna Gavilar om det. 

Så, det var väl de mest centrala bitarna. Brandons berättande och världsbygge är som alltid eminent, och då var det här bara draft nummer 1. Jag kan inte vänta på den färdiga produkten, bok 5 av Stormlight. 

The Black Iron Legacy tar mörk fantasy till höga höjder

 

Gareth Hanrahans fantasyserie "The Black Iron Legacy" är oerhört underskattad. Igår läste jag ut del nummer 3 (den senast utgivna, när nästa kommer vet jag inte), och det är riktigt bra. Serien utspelar sig i en fantasyvärld som befinner sig i någon slags industriell era rent teknologiskt, men dessutom har diverse former av monster och en bunt gudar som är lika lättretade som de är galna, och som för våldsamma krig mot varandra. Dessutom finns det galna alkemister som konstruerar kemiska vapen som fått Singed att storkna, och runt varje hörn finns det folk som vill äta lik. Kort sagt är detta en värld som får The Walking Dead att se ut som en sommarsemester i jämförelse. Storyn i de tre första böckerna följer primärt Carillon Thay, en ung tjuv med en allt annat än mysig barndom. Carillon hamnar i Guerdon, en handelsstad som är fri från stridande gudar (tills vidare), men det är sugigt nog ändå. Halva befolkningen är tiggare, staden är överfylld av kriminella (och liksmaskande ghouls), och polisstyrkan består till stor del av alkemistskapade monster. Carillon trasslas kvickt in i både politiska maktkamper och övernaturliga mysterier, och snart står självfallet hela Guerdon på spel. 

Alla de tre böcker som kommit hittills känns till viss del fristående, då de för det mesta byter POV-karaktärer, och fokusområden, även om Guerdon och Carillon förblir konstanter. Den första boken, The Gutter Prayer, handlar främst om Guerdons egen mörka historia. Den andra, The Shadow Saint, lägger fokus på the God War, och två av de mäktigaste parterna i striderna; nekromantikerriket Haith och de galna gudarnas kungadöme, Ishmere. Bok tre, The Broken God, spenderar en hel del tid på att roadtrippa genom den sönderskjutna världen, och lägger dessutom fokus på the Ghierdana, en nation som bäst pitchas som en mix mellan House Targaryen och Gudfadern. De är mafiosos med drakar. 

Hanrahan bjuder på en rad twister, och en drös välskrivna karaktärer. Carillon är en utmärkt huvudroll, som ändras, utvecklas och fördjupas i varje bok. Det är svårt att beskriva utan att gå in på spoilers, men hon och hennes utveckling binds till världen på ett smart sätt, och ger berättelsen ett tematiskt djup. Dessutom är hennes interna monologer och tankar roliga, emellanåt i klass med humorn från Tyrion Lannister i A Song of Ice and Fire, eller Sand dan Glokta i First Law. Andra trevliga (eller otrevliga) typer som de tre böckerna låter läsaren bekanta sig med är Spar, en hederlig tjuv som försöker leva efter sin döde fars Robin Hood-iga filosofi, Rat, en ghoul som trots sina likätande tendenser är rätt hygglig, syskonparet Baston och Karla, och den mystiska men namnlöse spionen som byter identitet på samma vis som andra byter strumpor. 

Jag rekommenderar definitivt The Black Iron Legacy till alla som vill läsa riktigt mörk fantasy med monster och misär.