Jag har äntligen sett filmen alla snackat om i månader, och ja, jo, jag får erkänna: Top Gun: Maverick lever upp till de skyhöga förväntningarna. När jag först hörde att Tom Cruise skulle göra en uppföljare till sin trettio år gamla kultklassiker tänkte jag väl att det skulle bli en trist segfest av alltihop. Men mer fel har jag sällan haft, för Top Gun: Maverick är en utmärkt film, med vilken Tom Cruise välförtjänt slagit fler rekord än höghastighetsplanen han flyger, och också en påminnelse till giriga filmstudios: uppföljare blir succéer, om de görs med kärlek och en bra idé.
Det stora skälet till att Top Gun: Maverick funkar är nämligen just att den görs med kärlek och en bra idé, samt att det inte gjorts någon Top Gun-film sedan den första kom ut 1986. Det är en habil film, 3/5, rätt lättglömd, åtminstone för mig som inte såg den på åttiotalet. Maverick utnyttjar det faktum att trettio år passerat för att både fördjupa karaktärer och setting. Pete "Maverick" Mitchell har levt ett helt liv sen vi såg honom sist, och nu är han på vippen att bli utbytt mot Ed Harris med en drönarkontroll då konceptet med flygaress blivit utdaterat. Mavericks sista chans att få fortsätta flyga är att utbilda en grupp unga Top Gun-elever till att utföra Dödsstjärneattacken från den första Star Wars, fast på en kärnkraftsanläggning istället för en intergalaktisk stridsbas. Bland rekryterna finns det charmige rövhålet Hangman (Glen Powell), tuffa och empatiska Phoenix (Monica Barbaro) och så Mavericks avlidne polares son, Rooster (Miles Teller). Maverick ska nu utbilda gänget, flirta med Jennifer Connelly, och undvika att sänka Jon Hamms humör alltför mycket.
Skälet till att filmen fungerar med en i grunden hyfsat simpel story är att det finns tanke och hjärta bakom varenda bildruta. Relationen mellan Maverick och Goose (som var den överlägset bästa biten med originalfilmen) får en central roll i berättelsen om Maverick och Rooster, vilket leder till en effektiv och minnesvärd röd tråd genom bägge filmerna. De flesta blinkningar till originalet (och det är vääääldigt många), kopplas smart till berättelsen och karaktärerna, och vad hade kunnat ses som lökiga easter-eggs blir istället fina stunder, även för oss som inte har en stark känslomässig koppling till ettan. Det visuella sitter självklart som en smäck, och Tom Cruise får stunta loss som den galning han är, men utan att det tar över filmen eller går överstyr. Tvärt om så ger Cruise möjlighet åt de unga talangerna att skina. Miles Teller gör en fin insats som den ofta lågmälde Rooster, medan Monica Barbaro och särskilt Glen Powell bägge utmärker sig som skådespelare att hålla ögonen på. Jennifer Connelly, Jon Hamm och Ed Harris gör stabila insatser i roller som mer eller mindre copy-pasteats från en mall någonstans, men deras karaktärer finns å andra sidan med i filmen för att driva storyn, inte för att vara intressanta av sig själva.
Top Gun: Maverick är en film som lyckas åstadkomma allt den försöker göra, och med råge både toppar och förbättrar originalet. En välförtjänad succé för Tom Cruise och gänget, och ett bevis för oss tvivlare att Top Gun visst kan vara mer än en lökig relik från 80-talet.
