Underskattad Skådis: Zenobia Shroff

 Det är få skådespelare som omedelbart utstrålat sådan värme som Zenobia Shroff gör i rollen som Muneeba Khan i Ms Marvel. Som mor till titelkaraktären är det Muneebas roll att oroa sig, vara sträng och förmanande, men också älska sin dotter mer än något annat. Allt det kommer fram på ett oerhört levande sätt i Zenobia Shroffs skådespel. Hon känns oerhört trovärdig och fantastiskt kärleksfull. En underbar rollprestation från en skådespelerska som verkligen förtjänar fler stora roller.

Underskattad Skådis: Sean Bean

 Sean Bean är förvisso mer välkänd än de flesta jag skriver "Underskattad Skådis"-inlägg om, men det förändrar inte det faktum att karln är grymt underskattad. Han gör en av de absolut bästa insatserna i Sagan om Ringen-trilogin som Boromir, och säljer karaktärens desperation och girighet men också hans godhet och mod. I Snowpiercer är han istället oerhört elak, obehaglig, faktiskt skrämmande, men lyser också av karisma och charm. I Game of Thrones spelar han den hederlige Ned Stark, och fungerar som ett ankare för publiken, som någon man kan och vill heja på. Och det är bara toppen av isberget. GoldenEye, Troy, Sharpe, The Martian och National Treasure är bara några av de andra projekt han medverkat i. Trots alla hans fantastiska prestationer uppmärksammas han sällan i den mån han borde, och han har varken Emmy eller Oscarnomineringar att skryta med, trots att han förtjänar bägge. Sean Bean är trots sin framgång ständigt underskattad, och förtjänar mer hyllningar än han får. 

Underskattad Skådis: Ella Purnell

En av världens främsta animerade serier heter Arcane, och baseras på League of Legends. Och ett av de främsta framträdandena i Arcane görs av Ella Purnell, som spelar Jinx, den galna men vilsna unga kvinnan som långsamt men säkert blir en av de farligaste individerna i serien. Jinx hade lätt kunnat bli en slö kopia av Harley Quinn, men varken manuset eller Ella går den vägen. Istället görs Jinx till en karaktär med egen identitet, ett tufft, kaxigt, oförutsägbart emellanåt obehagligt yttre som döljer den djupt skadade flickan som gömmer sig långt under all galenskap. Ella Purnells röstskådespeleri sitter som handen i handsken, och är starkt bidragande till att tittaren känner både sympati och rädsla för Jinx, och inte bara avfärdar henne som en Harley-klon. Och Ella Purnell begränsar sig inte bara till röstskådespeleri, utan spelade också Dave Bautistas dotter i Army of the Dead, där hon gör en stabil insats. 

 

Underskattad Skådis: Marie Avgeropoulos

 Marie Avgeropoulos gör en stark och minnesvärd insats som Octavia Blake i The 100. Hon har en framträdande roll i alla seriens sju säsonger och för Octavia från nyfiken och naiv till modig krigare, från modig krigare till hämndlysten, från hämndlysten till deprimerad och uppgiven, från deprimerad till heroisk, från heroisk till grym tyrann, från tyrann till botgörare och från botgörare till mor. Det är en himla resa, och Marie Avgeropoulos porträtterar den suveränt. Allra starkast skiner hon under seriens femte säsong där Octavia tvingas ta på sig manteln som brutal envåldshärskare och blir för förtjust i sin egen makt och sitt eget våldsmonopol. The 100 utforskar många av människans största svagheter, och i det utforskandet är Marie Avgeropoulos en ständig styrka. 

Underskattad Skådis: Emma Appleton

En av de mest minnesvärda karaktärerna i Netflix The Witcher är Renfri, spelad av Emma Appleton, trots att hon bara är med i ett enda avsnitt (seriepremiären!). Renfri är, under ett bekymmersfritt yttre, en djupt traumatiserad ung kvinna på jakt efter hämnd. Emma Appleton spelar den komplexiteten med bravur och får tittaren att verkligen gilla och bry sig om Renfri, vilket är helt nödvändigt för att avsnittet ska fungera. Och avsnittet inte bara fungerar, utan är dessutom ett av seriens absolut bästa avsnitt. Inte nog med att Appleton gör Renfri både charmig, sårbar och hotfull, hon medverkar dessutom i vad som förmodligen är seriens bästa actionscen. En fullkomligt fantastisk insats med andra ord.

Underskattad Skådis: Daniel Bruhl

 Jag har skrivit en del om Daniel Bruhl här på bloggen tidigare: jag är ett stort fan av honom, och av hans tolkning av Helmut Zemo i MCU. Som Zemo spelar han en oerhört komplex skurk, med både fasta principer och en moralkänsla, men även med en fanatisk ideologi och hänsynslös hämndlystenhet. Oavsett om Zemo ska vara en ensam galning, en machiavellisk mästerstrateg, en bruten och krossad man, en charmig manipulatör eller en comic-relief-figur så kan alla involverade lita på att Daniel Bruhl kommer leverera till 100%. Dessutom har karln gjort hyllade rolltolkningar i alltifrån Rush till The Alienist, så att han förtjänar mer uppskattning är något alla borde vara rörande överens om.

Underskattad Skådis: Indira Varma

 Indira Varma är, som jag nämnde i mitt senaste inlägg om Obi-Wan Kenobi, en grym skådespelerska. I sin roll som Tala lyckas hon förmedla både styrka och rädsla på ett sådant sätt att jag som tittare känner samma sak. Spänningen när Kenobi och Tala infiltrerar Fortress Inquisitorius höjs av att jag verkligen känner hur nervös, närmast skräckslagen, som Tala faktiskt är. Lika bra är Varma som den betydligt ondskefullare Ellaria Sand i Game of Thrones, där hon istället får spela förförisk och hämndlysten. Varmas förmåga att spela så olika karaktärer som Tala och Ellaria gör henne till en helt enkelt fenomenalt bra skådespelerska, och hon borde få betydligt större erkännande för sitt arbete.

Underskattad Skådis: Laura Donnelly

 Laura Donnelly har varit i en hel drös projekt, men är trots det inte ett superkänt namn. Jag har främst sett henne i The Nevers (även den underskattad), där hon spelar huvudrollen som Amalia True, en kvinna i 1800-talets London som har magiska förmågor, dricker sig redlös och spöar upp folk på löpande band. Det som imponerar mest från Donnellys håll är dock hennes mästerliga grepp om dialekter, vilket man kanske inte inser förrän sista avsnittet, men jösses vad bra hon är på det. Och även med den faktorn borträknad så spelar hon en komplicerad karaktär med charm och övertygelse, och hittar kemi med sina många medskådisar, allra mest Ann Skelly, som spelar Amalias partner-in-crime Penance Adair. Jag ser fram emot att se mer av Donnelly när The Nevers kommer tillbaka, och även i Marvels Werewolf-By-Night, där hon ryktas spela Elsa Bloodstone. 

Underskattad Skådis: Mike O'Malley

 

En av mina favoritkaraktärer i Snowpiercer är Sam Roache, chef för tågpolisen, och eminent spelad av amerikanske Mike O'Malley. Roache blir i hans händer en en mysig pelare för serien, som med sin torra humor och hyfsat pragmatiska livssyn lyfter varje scen han visar sig i. Ännu bättre blir det av att O'Malley i rollen har det bästa tomteskägget sen Balin i The Hobbit. 

Det är kanske i säsong 3 som O'Malley dock får visa allra mest av sitt skådespeleri. Roache faller ner i depression efter att hans hustru dött, och försöker mörda Wilford, som han (helt rättmätigt) beskyller för frugans död. Ett misslyckat mordförsök senare tvingas Roache att kämpa sig upp ur sorgens avgrund för att ta hand om sin tonåriga dotter, i vad som är några av de mest hjärtvärmande scener jag sett. Mycket är det tack vare O'Malley, som inte bara visar sin förmåga att spela en man som förlorat allt, utan också ger ifrån sig en otrolig värme och oerhörd faderskärlek. Grym skådis, och grym karaktär.

Underskattad Skådis: Carl Lumbly

 Carl Lumbly är ett namn jag inte kände till förrän förra våren, när The Falcon and the Winter Soldier hade premiär. Han dyker upp där i rollen som Isaiah Bradley, en svart supersoldat och Captain America som experimenterades på och gömdes undan av amerikanska staten på klassiskt CIA-manér. Det var en oväntad karaktär, och en oväntad storyline, som Lumbly verkligen lyckades göra något med. Han gör Bradley till en tragisk figur, skadad och uppgiven efter den behandling staten utsatt honom för, men övertygar också i scenen när Bradley äntligen får sitt vältjänta tack och sin ursäkt från staten. Lumbly gjorde något väldigt minnesvärt med väldigt lite screen-time, och det ska han ha eloge för. 

Underskattad Skådis: Jai Courtney

Jai Courtney var en allmän slagpåse för filmkritiker och publik för ett gäng år sedan. Han dök upp i typ varenda blockbuster, och sågades för allesammans, oavsett om det rörde sig om Terminator eller Divergent (to be fair var de ju inte bra filmer även om man tog bort Courtney, så...). Sen fick han rollen som Captain Boomerang i David Ayers Suicide Squad, och visade sig plötsligt vara en utmärkt skådespelare. Courtney lever sig verkligen in i den alkoholiserade, själviska och helgalne australiensiske bankrånaren med bomeranger, och gör honom till en osympatisk men likväl charmig figur. Suicide Squad var ju inte någon kanonfilm den heller, men Courtney gör en klockren insats. Han återupprepade sedan rollen i James Gunns Suicide Squad från förra gången, där han tyvärr hade ett oväntat och blodigt möte med en helikopterpropeller. Förhoppningsvis blir det inte sista gången vi får se Courtney spela Boomerang. Det är få människor som spelar underhållande douchebags lika bra.

 

Underskattad Skådis: Riley Keough

 Riley Keough är en skådespelerska som främst gör live-action-roller (hon har bland annat dykt upp i Mad Max: Fury Road, Logan Lucky och Magic Mike), men den rollprestation som jag tänker lyfta fram är hennes röstroll i förra årets Netflixdrama The Guilty. The Guilty är en amerikansk remake på en dansk film, och huvudrollen (en polis i ett 911-call-center) spelas av Jake Gyllenhaal. De flesta andra i filmen syns aldrig, utan hörs endast över telefon. Riley Keough spelar en kidnappad kvinna som desperat ringer in till polisen, och formar ett band med Gyllenhaals polis, och det hela rör sig om briljant röstskådespeleri från Keoughs sida. Hon övertygar tillräckligt för att man ska känna obehag kring hennes situation redan i filmens trailer, och effekten blir ännu starkare när man ser hela storyn. Rollen är dessutom betydligt bredare än "rädd kidnappad kvinna", och Keough får, med endast rösten, förmedla en mängd olika nyanser av sin tragiska rollfigur, och levererar varenda liten replik fullkomligt klockrent. 

Kul bonusfakta: Riley Keough är även Elvis Presleys barnbarn. The more you know. 

Underskattad Skådis: Justine Lupe

 Hela ensemblen i HBOs Succession är i rättvisans namn underskattade. Skådespeleriet är overkligt bra, från alla inblandade, däribland Justine Lupe. Hon spelar Willa Ferreyra, en före detta eskort och (betald) flickvän till den verklighetsfrånvände Connor Roy. Willa är ofta mer av en bakgrundsfigur, men det hindrar inte Justine Lupe, som kommunicerar väldigt mycket genom ansiktsuttryck och kroppsspråk, och i scener där hon får mer tid i rampljuset (som under Lesters begravning) visar hon att hon kan mäta sig med resten av rollistan när det kommer till att sälja in den absurda och svarta humor som Succession bjuder på. Utöver det så lyckas Lupe också å ena sidan få Willa att kännas tillräckligt mycket som en "everyman" för att funka som en spegel för publikens egna tankar och reaktioner, samtidigt som hon också känns tillräckligt småknäpp för att passa in i Successions sjuka karaktärsgalleri. Det är nog inte en helt enkel bedrift.

Underskattad Skådis: Devon Bostick

 Spoilers för The 100!

Jasper Jordan var aldrig en av mina favoritkaraktärer i The 100. Jag gillade Octavia, Bellamy, Murphy och Roan mycket mer än jag någonsin gillade Jasper. Men när man tittar tillbaka på The 100 så går det inte att förneka att Jasper har en av seriens mest unika karaktärsarcs, och förmodligen det mest tragiska. Och allt det bärs av Devon Bosticks fantastiska skådespel.

Jasper börjar som en hyfsat blyg och osäker ung skämtprisse som hamnar bland de hundra ungdomsbrottslingar som skickas till jorden för att kolla om det går att bo där. Hans brott? Han rökte på med sin kompis. Under seriens första säsong får vi se Jasper växa, och bli en mer självsäker individ. I seriens andra säsong sker dock hans "heroes journey" på riktigt. Han tvingas bli ledare för den grupp som tagits till fånga av folket i Mount Weather, och fullbordar där sin resa från rädd, blyg och osäker till rakryggad hjälte. Dessutom får han en flickvän, men det är också det som får honom på fall. Clarke, Bellamy och Monty begår massmord på folket i Mount Weather för att rädda de sina, och Jaspers nya flickvän blir ett oavsiktligt offer. Hennes död på grund av Jaspers vänner förstör honom, och leder honom ner i droger, alkohol och allmän cynisism. Han är fortfarande med i team good guys, typ, men när jorden sedan håller på att gå under av strålning i säsong 4 väljer han att leda en självmordskult istället för att fortsätta försöka överleva, och dör av en överdos under ett sista samtal med sin bäste vän Monty. 

Det är förvisso vanligt med fallna och misslyckade hjältar. Anakin Skywalker, Arthas Menethil, Moash, och Jason Todd är alla exempel på det, men det är ovanligt att de tar samma skepnad som Jasper. Istället för att bli en jätteskurk så förblir han en medlem i protagonistgruppen, men ifrågasätter konstant deras överlevnadsfokuserade ideologi, och blir ett wild card som de andra karaktärerna måste ta hand om, tygla och låta sig påverkas av. Och Jaspers arc hade inte fungerat utan en skådis som Devon Bostick, som får vägen från rädd nörd till hjälte till depressionsdrabbad alkoholist till cynisk clown att se skådespelerimässigt enkel ut. Han fångar så många dimensioner av mänskligt växande och mänskligt förfall i en och samma karaktär, utan att någonsin tappa bort Jaspers grundpersonlighet. Jasper Jordan är ett bevis på både hur underskattad Devon Bostick är som skådis och hur underskattad The 100 är som tragisk och dramatisk tv-serie. 

Underskattad Skådis: Rowan Blanchard

 En av sakerna som jag känner att den tredje säsongen av Snowpiercer verkligen bevisade är att Rowan Blanchard är en grym skådespelerska. Visst, hennes karaktär Alex hamnar emellanåt i skymundan, men när hon väl får tid och fokus så spelar hon fantastiskt bra. Hon säljer verkligen in Alexandras trauma från tiden med Wilford, och den förtvivlan hon upplever inför sina delade känslor kring Wilford, både hat och kärlek, var hjärtskärande, mycket tack vare Blanchards starka rolltolkning. Förhoppningsvis får hon mer material att arbeta med i framtida säsonger, och fler roller än Alexandra Cavill.

Underskattad Skådis: Sam Witwer

 Hittills har jag mestadels prisat skådespelare för deras insatser i live-action, men idag blir det röstskådespeleri! Sam Witwer är kanske mest känd för att göra rösten till diverse Star Wars-karaktärer, framförallt Starkiller i de gamla Force Unleashed-spelen och ingen mindre än Maul i Rebels och Clone Wars (och i Solo också, av nån anledning). Och vilket röstskådespeleri karln står för! Få karaktärer har haft lika levande röstskådespeleri som Maul har, och tack vare Witwer så stjäl karaktären varje scen han är med i. En karaktär som ursprungligen var känd för att se cool ut och inte ha några repliker blir i Witwers händer istället allra bäst när han pratar. Det är en fröjd att höra Witwer väsa fram varenda replik, och en del av dem (främst hans KENOBIIII!!!-vrål i Rebels) har med rätta blivit ikoniska. Sam Witwer förtjänar absolut mer tid både som röstskådis och i live-action. Att Maul, via animerade serier, blev en av Star Wars-universumets bästa karaktärer har vi till stor del herr Witwer att tacka för. 

Underskattad Skådis: Anna Shaffer

 Efter den första säsongen av Netflix The Witcher så var kritiken mot castingen av Triss Merigold hyfsat högljudd. Till stor del berodde det på att Anna Shaffer utseendemässigt inte matchade den bild som folk haft av Triss, framförallt på grund av CD Projekts Witcher-spel. Men i säsong 2 fick Anna Shaffer betydligt mer screentime, och fick ge oss fler nyanser av Triss. Jag tyckte verkligen att hon gick genom rutan, och fick Triss att kännas varm och genuin på ett oerhört sympatiskt vis, men också förmedlade att alla magiker inte är grymt självsäkra, kaxiga, osympatiska eller osårbara. Triss är rädd, hon är osäker, och man får vibbar av att hon är hyfsat ny på jobbet, utan att för den delen var klantig eller inkompetent. Jag hoppas att säsong 3 ger oss ännu mer screen-time för både Triss Merigold och Anna Shaffer.

Underskattad Skådis: Freddy Carter

 Freddy Carter är en grym men underskattad skådis, och får beröm härifrån främst på grund av sin roll som Kaz Brekker i Netflix fantasyserie Shadow & Bone. Kaz är typ Sickan, om Sickan var allvarligare, något mer emo, och rätt mycket farligare. Kort sagt är han en tjuv, som leder en liten grupp lika skumma tjuvar, och utför tjuverier som få andra skulle våga. Carter gör ett bra jobb med Kaz, och förmedlar hans själviskhet och girighet å ena sidan, och empati och mod å andra. I Carters händer blir Kaz Brekker en mystisk, karismatisk och minnesvärd figur, som man förmodligen hejar på mer än man borde.

Underskattad Skådis: Gustaf Skarsgård

 Gustaf Skarsgård är utan tvekan en av Sveriges bästa skådespelare. Alicia Vikander, Rebecca Fergusson, de andra Skarsgårdarna i all ära, men Gustaf är grym. Hans insats som religiösa fanatikern, båtbyggaren, och allmänna knasbollen Floki i Vikings är enastående fantastisk. Från hans sätt att röra sig, hans sätt att titta på saker, till hur han talar, fnittrar, reagerar. Det är perfekt. Särskilt med tanke på att Gustaf inte har några problem med att göra mer traditionellt stabila och hederliga karaktärer heller: hans insats som Karl-Oskar i Utvandrarna-remaken var det mig veterligen ingen som klagade på. Gustaf förtjänar helt klart lika många coola och stora roller som sin far eller sin äldre bror. Make it happen, Hollywood. 

Underskattad Skådis: Freddie Stroma

Jag har skrivit en del om Freddie Stroma under 2022, tack vare hans underbara insats som den skruvade men godhjärtade psykopaten Vigilante i Peacemaker på HBO Max. Stroma ger karaktären en närmast pojkaktig naivitet, och lyckas med konststycket att framställa den kallblodige mördare som Vigilante är som en sympatisk, och tillochmed tragisk figur som man mest bara vill ta hand om. Tack vare det superallvarliga sätt han drar många av sina repliker på så får man dessutom en utmärkt bild av hur knasig Vigilantes syn på världen faktiskt är. Stromas kroppspråk låter honom dessutom förmedla Vigilantes personlighet oavsett om han har mask eller inte. James Gunn ska vara glad att recastade Vigilante, för Freddie Stroma var född för att spela honom. 

Sen var Stroma rätt bra i Game of Thrones också.