Vikings: Valhalla är som Game of Thrones på svamp

Spoilers för hela Vikings: Valhalla, och för hela Vikings!

 Nu har jag klippt alla åtta avsnitt av Vikings: Valhalla på Netflix, och jodå, den var bra. Inte i samma klass som Vikings 2-4, men bra. 

En av seriens främsta styrkor, och på sätt och vis svagheter är förhållandet till Michael Hirsts originalserie. Vikings var lång, emellanåt för lång. Den tog tid på sig i sitt berättande, ibland för mycket tid. Ubbe spenderade till exempel typ hela andra halvan av säsong 6 med att segla vilse och flyta omkring på havet, och hans brorsa ägnade första halvan av samma säsong på att vara hög och ledsen. Samtidigt lät det serien bygga upp både story och karaktärer, och även visa karaktärernas reflektion över sina liv och sin existens. Vikings: Valhalla saknar den filosofi och genomtänkta spiritualism som Vikings hade när den var som bäst, mycket på grund av att den berättar i samma hastighet som Lewis Hamilton kör bil. Den kan på sätt och vis kännas som Vikings svar på Game of Thrones två sista säsonger, där kontemplativt djup byts ut för adrenalinpackad action. Det fungerar dock bättre här än det gjorde i Westeros. 

Våra tre huvudkaraktärer är inte Ragnar, Rollo och Lagertha längre, utan istället Leif, Harald och Freydis. Den förstnämnde är en hunkig kapten som brottas med sin fars blodstänkta skugga. Den andre är en lika hunkig prins som är minst lika bra på att tala sig fram till lösningar som han är på att slå sig fram till dem. Den sista är en starkt asatroende sköldmö som utforskar den utdöende vikingareligionen medan de två hunkarna är i England och slaktar britter (britterna började, om nån undrar). Prins Harald är i mina ögon den starkaste av de tre karaktärerna: Leo Suter gör den bästa rolltolkningen, karaktären är den mest dynamiskt skrivna, och motsägelsefullheterna i honom (att han å ena sidan är en våldsam bärsärk men även en vältalig diplomat, en troende kristen men en blodtörstig viking, en ambitiös maktspelare men en hederlig vän) gör honom fascinerande. Syskonen Leif och Freydis är blekare och mer enkelspåriga, och lider också mer av seriens speedade berättande. Leffe blir mest ett snillrikt badass, och den mörka sida han ärvt av sin far, eller hans plötsliga intresse för kristendomen, är dåligt utvecklade, och trycks mest in lite random. Det är uppenbart att serieskaparna vill att Leffe ska vara nya Ragnar, men än så länge funkar det begränsat bra. Freydis, som gestaltas av svenska Frida Gustavsson är också hyfsat ensidig, och de potentiellt intressanta konflikter hon har, som krocken mellan hennes och Haralds tro, utvecklas inte av serien. Istället får hon det otacksamma jobbet att bära en av de fånigare och vagast förklarade storylines som Vikings gett sig på. Det rör sig om någon form av "chosen one"-narrativ med Freydis som "The Last Daughter of Uppsala", vilket, åtminstone för mig som svensk, inte låter särdeles coolt. 

Hela den storyn, som mer eller mindre är huvudlinjen i seriens andra halva, lider av man av någon obegriplig anledning tagit tillbaka ett av de svagaste elementen från Hirsts originalserie, nämligen den pseudo-fantasy-doftande tolkningen av asatron. Vikings spirituella sida är alltid som intressantast när den försöker beskriva vad olika religioner betyder för människor och samhällen. Ragnar och Athelstan relation, Ecberts bortprioriterande av Gud, Flokis fanatiska världsåskådning, och så vidare. De delar där man porträtterade asatron som magisk och sann var svagare, och otydligare. Tänk på Harbards inhopp eller Hvitserks väldigt omotiverade sexscen med gudinnan Idun. Ofta var det element som kändes skrivna till följd av att manusförfattarna bestämt sig för att pröva lite vikingainspirerad svamprökning, och inte som något som faktiskt tillförde något till serien. Freydis profetia och spirituella upptäcksfärd är tyvärr betydligt mer influerad av det sistnämnda än av det förstnämnda, och det tynger ner seriens andra halva. 

Annars så knatar serien på rätt bra. Skådespelet är för det mesta habilt (från vissa, främst Leo Suter, tillochmed väldigt bra), actionscenerna engagerar, och karaktärerna är välskrivna. Nej, man når aldrig upp till de närmast astronomiska höjder som originalet nådde med exempelvis Ragnar och Ecbert, men man skapar definitivt ett medryckande actiondrama. En säsong 2 är tydligen redan inspelad, vilket är kul att höra. För Vikings: Valhalla har definitivt potential att växa, särskilt om man spenderar tid på att återanvända rätt element från moderserien. 

En fräsch start för vikingar och engelsmän

 

Spoilers för de två första avsnitten av Vikings: Valhalla!

Jag har nu sett de två första avsnitten av Vikings: Valhalla, Netflix spinoff på succéserien Vikings av Michael Hirst som avslutades förra året. Valhalla utspelar sig cirka hundra år efter originalserien, och även de karaktärer som överlevde originalserien är således sedan länge döda och begravda, men inte bortglömda. Tvärtom verkar showrunnern Jeb Stuart ha spelat namedropping-bingo under manusförfattandet, och slängt in referenser till bland andra Björn, Lagertha och självfallet även Ragnar själv. Det fungerar dock bra, och tynger aldrig ner berättandet, vilket överlag är en styrka i Vikings: Valhallas första avsnitt: de hittar en bra balans mellan att vara en egen grej och hylla moderserien. 

Storyn följer primärt tre karaktärer. Dels syskonparet Freydis och Leif, spelade av Frida Gustavsson och Sam Corlett, och dels prins Harald Sigurdsson (Leo Suter). Syskonen asatroende från det isolerade Grönland, som anländer i Kattegatt (den fiktiva vikingastaden då alltså, inte sundet mellan Sverige och Danmark) med blodig hämnd på en kristen viking i sinnet. I Kattegatt stöter de på Harald, som är ett lurigt charmtroll, vilket han förmodligen ärvt från sin farfars far Harald Hårfager, i originalserien spelad av Peter Franzén. Nye Harald verkar dock vara en allmänt sundare man än sin moraliskt misslyckade förfader, och han blir förtjust i det grönländska syskonparet, och vill gärna få med sig Leif på hämndturné i England. Kung Aethelred (Bosco Hogan) har nämligen haft den dåliga smaken att förrätta folkmord på de skandinaver som bosatt sig där, och det kan varken Harald eller vikingabossen Canute (Bradley Freegard) tolerera. 

På många vis liknar Valhalla såhär långt original-Vikings. Det är fortfarande hyfsat styltiga fejk-skandinaviska dialekter, blandat med genuin skandinavisk dialekt från de nordiska skådespelarna. Det är fortfarande ett fokus på konflikten mellan våldsamma men hedersamma vikingar och ränksmidande engelsmän. Religion spelar fortfarande en roll, fast numera är många av vikingarna kristna, vilket skapar en intressant dynamik bland nordmännen som ger serien djup och en ny idé att leka med, som samtidigt ändå är i originalets andliga anda. Skådespelarna är också bra, och de tre huvudrollsinnehavarna imponerar. Något mindre säker är jag på Bradley Freegard som Canute. Han känns rätt campy, och hans dialekt låter nästan mer slavisk än låtsas-skandinavisk. Men Vikings har alltid haft lite av en B-aura, och på det viset bidrar han till seriens charm. 

Storyn är än sålänge också intressant. Man bygger ganska tydligt upp en intern splittring bland de olika vikingarna som anslutit till Canutes hämndfärd, och hur Harald och Leif ska navigera där blir spännande att se. Freydis sideplot, som verkar leda till Uppsala, är inte riktigt lika intressant, åtminstone inte ännu, men förhoppningsvis leder det till mer utveckling för den religiösa tematiken, och mindre sex och svampar, vilket det vankades mycket av senast serien var i Uppsala. 

Mitt främsta klagomål på serien såhär långt är att den ibland går lite väl fort fram. Den inledande massakern på St. Brice Day går så fort förbi att den inte blir mer än en plot-device för att få Harald och Canute att segla mot England med yxorna i högsta hugg. Hade man spenderat mer tid på den hade det kunnat fungera som en känslomässig koppling till karaktärerna för tittarna, och inte bara som startskott för storyn. Ett annat exempel är relationen mellan Harald och Freydis. Visst, jag köper att Harald är en fett charmig snubbe, men exakt hur det kommer sig att Freydis glatt hoppar i säng med första bästa tjomme som knatar fram till hennes båt och lovar varma bad är något oklart, särskilt när hon annars verkar väldigt målmedveten i sin hämndjakt. Varför Harald är så oerhört förälskad i Freydis, en kvinna han knappt interagerat med, är också en smula oklart. 

Men bortsett från de skavankerna är jag väldigt nöjd med Valhalla såhär långt. Det är välgjort, välspelat och överlag välskrivet, med en bra balans mellan gammalt och nytt. Ser fram emot att kolla på resterande sex avsnitt, och håller tummarna för grönt ljus för säsong 2.