Spoilers för hela Vikings: Valhalla, och för hela Vikings!
Nu har jag klippt alla åtta avsnitt av Vikings: Valhalla på Netflix, och jodå, den var bra. Inte i samma klass som Vikings 2-4, men bra.
En av seriens främsta styrkor, och på sätt och vis svagheter är förhållandet till Michael Hirsts originalserie. Vikings var lång, emellanåt för lång. Den tog tid på sig i sitt berättande, ibland för mycket tid. Ubbe spenderade till exempel typ hela andra halvan av säsong 6 med att segla vilse och flyta omkring på havet, och hans brorsa ägnade första halvan av samma säsong på att vara hög och ledsen. Samtidigt lät det serien bygga upp både story och karaktärer, och även visa karaktärernas reflektion över sina liv och sin existens. Vikings: Valhalla saknar den filosofi och genomtänkta spiritualism som Vikings hade när den var som bäst, mycket på grund av att den berättar i samma hastighet som Lewis Hamilton kör bil. Den kan på sätt och vis kännas som Vikings svar på Game of Thrones två sista säsonger, där kontemplativt djup byts ut för adrenalinpackad action. Det fungerar dock bättre här än det gjorde i Westeros.
Våra tre huvudkaraktärer är inte Ragnar, Rollo och Lagertha längre, utan istället Leif, Harald och Freydis. Den förstnämnde är en hunkig kapten som brottas med sin fars blodstänkta skugga. Den andre är en lika hunkig prins som är minst lika bra på att tala sig fram till lösningar som han är på att slå sig fram till dem. Den sista är en starkt asatroende sköldmö som utforskar den utdöende vikingareligionen medan de två hunkarna är i England och slaktar britter (britterna började, om nån undrar). Prins Harald är i mina ögon den starkaste av de tre karaktärerna: Leo Suter gör den bästa rolltolkningen, karaktären är den mest dynamiskt skrivna, och motsägelsefullheterna i honom (att han å ena sidan är en våldsam bärsärk men även en vältalig diplomat, en troende kristen men en blodtörstig viking, en ambitiös maktspelare men en hederlig vän) gör honom fascinerande. Syskonen Leif och Freydis är blekare och mer enkelspåriga, och lider också mer av seriens speedade berättande. Leffe blir mest ett snillrikt badass, och den mörka sida han ärvt av sin far, eller hans plötsliga intresse för kristendomen, är dåligt utvecklade, och trycks mest in lite random. Det är uppenbart att serieskaparna vill att Leffe ska vara nya Ragnar, men än så länge funkar det begränsat bra. Freydis, som gestaltas av svenska Frida Gustavsson är också hyfsat ensidig, och de potentiellt intressanta konflikter hon har, som krocken mellan hennes och Haralds tro, utvecklas inte av serien. Istället får hon det otacksamma jobbet att bära en av de fånigare och vagast förklarade storylines som Vikings gett sig på. Det rör sig om någon form av "chosen one"-narrativ med Freydis som "The Last Daughter of Uppsala", vilket, åtminstone för mig som svensk, inte låter särdeles coolt.
Hela den storyn, som mer eller mindre är huvudlinjen i seriens andra halva, lider av man av någon obegriplig anledning tagit tillbaka ett av de svagaste elementen från Hirsts originalserie, nämligen den pseudo-fantasy-doftande tolkningen av asatron. Vikings spirituella sida är alltid som intressantast när den försöker beskriva vad olika religioner betyder för människor och samhällen. Ragnar och Athelstan relation, Ecberts bortprioriterande av Gud, Flokis fanatiska världsåskådning, och så vidare. De delar där man porträtterade asatron som magisk och sann var svagare, och otydligare. Tänk på Harbards inhopp eller Hvitserks väldigt omotiverade sexscen med gudinnan Idun. Ofta var det element som kändes skrivna till följd av att manusförfattarna bestämt sig för att pröva lite vikingainspirerad svamprökning, och inte som något som faktiskt tillförde något till serien. Freydis profetia och spirituella upptäcksfärd är tyvärr betydligt mer influerad av det sistnämnda än av det förstnämnda, och det tynger ner seriens andra halva.
Annars så knatar serien på rätt bra. Skådespelet är för det mesta habilt (från vissa, främst Leo Suter, tillochmed väldigt bra), actionscenerna engagerar, och karaktärerna är välskrivna. Nej, man når aldrig upp till de närmast astronomiska höjder som originalet nådde med exempelvis Ragnar och Ecbert, men man skapar definitivt ett medryckande actiondrama. En säsong 2 är tydligen redan inspelad, vilket är kul att höra. För Vikings: Valhalla har definitivt potential att växa, särskilt om man spenderar tid på att återanvända rätt element från moderserien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar