Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri. 

Favoriter 2021: TV-serier

 

År 2021 är som bekant över, och 2022 har börjat. Folk gör årslistor om allt som är löst - musik, film, tv, spel, kläder, mat, etc - och självklart vill jag göra detsamma (listor är skoj!). Listan över mina favoritdebuter i MCU ligger redan uppe, och nu kommer ytterligare en: årets bästa tv-serier. Följande titlar tyckte jag var värda att nämnas (dock har jag inte rankat dem i någon specifik ordning):

*WandaVision: Vi kan börja med serien som bilden ovan är från: WandaVision, MCUs första ordentliga tv-serie, som gjorts med ambitionen att knyta an till filmerna (vilket inte riktigt var fallet med Netflixexperimenten och Agents of SHIELD). WandaVision följdes under året av The Falcon and the Winter Soldier, Loki, What If...? och Hawkeye, och är förmodligen rent kvalitetsmässigt den bästa av dem. Mystiken är tät, känslan av att något i den idylliska villaorten är väldigt, väldigt fel ökar stadigt, och samtidigt lever obehaget i perfekt symbios med sitcom-sekvenserna, som är genialt invävda i narrativet. Serien gör både Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) och Vision (Paul Bettany) till betydligt mer nynaserade karaktärer än filmerna kunde, och låter även Olsen och Bettany skina som skådespelare. Serien är en galen genremashup (sitcom, superhjälteaction, drama, romans, nästan lite skräckkänsla emellanåt) att fungera, och lyckas sy ihop det hela så att all galenskap faktisk känns både rimlig och logisk. 

*The Witcher: Jag har redan skrivit om mina tankar kring Geralts fortsatta äventyr i säsong 2 av The Witcher, så utläggningen här behöver inte bli jättelång. Men jag vill ändå återupprepa att säsong 2 var riktigt bra fantasyunderhållning, med några av de snyggaste scener jag sett på TV, och en story som var gräsligt mycket starkare än i säsong 1. Man lyckades även etablera fler karaktärer än Geralt, Ciri och Yennefer, och Jaskier fick två nya superhits. Ser mycket fram emot vad Lauren Hissrich, Henry Cavill och resten av gänget kokar ihop inför säsong 3.

*Snowpiercer: På tal om säsong 2 av saker och ting så kom ju Snowpiercer in på sitt andra varv i början av året, med Sean Beans Mr. Wilford som största nytillskott. Bean har sällan varit bättre, eller mer karismatisk, och Wilford är en riktigt bra bad guy, som genom hela säsongen känns som ett verkligt hot mot tågets passagerare och nya styrning. Säsongen är bitvis en riktig nagelbitare, och slutar med en maffig setup för säsong 3, som faktiskt är precis runt hörnet! Tjoho!

*Hawkeye: WandaVision är Marvels första seriesatsning, och Hawkeye är deras senaste. Serien följer Clint Barton (Jeremy Renner), när han motvilligt slår sig samman med Kate Bishop (Hailee Steinfeld) för att bekämpa en kriminell liga mitt i julruschen. Serien är lagom julmysig, med underbara insatser från Renner och Steinfeld. Actionscenerna är dessutom några av Marvels skarpaste, med den fantastiska biljakten i avsnitt 3 som grädden på moset. 

*The Falcon and the Winter Soldier: Sista Marvelserien på listan! Många verkar vara av uppfattningen att The Falcon and the Winter Soldier är Marvels sämsta serie. Jag kan förstå vad man menar: strukturmässigt är den en smula virrig, och sista avsnittet är en rushad besvikelse. Trots det så kvalar den ändå in på den här listan, av ett par skäl. Dels så är jag svag för berättelser med fler karaktärer än scener, vilket The Falcon and the Winter Soldier typ har (Falcon, Bucky, Sharon, Zemo, Ayo, Walker, Julia Louis Dreyfuss, Sams syster, Buckys granne, Batroc, Karli, etc, etc). Dels så är serien, när den är som bäst, riktigt, riktigt bra. Avsnitt 4 är och förblir helt briljant. Seriens diskussioner angående symboler och deras kraft och innebörd? Guld. John Walker, och Wyatt Russels skådespel? Rakt igenom kanon. Och Zemo, en av mina absoluta favoritkaraktärer från MCU: strålande. Daniel Bruhl stjäl varenda scen (som sig bör), och därmed är The Falcon and the Winter Soldier, trots sina problem, en av mina favoriter från det gångna året. Extra plus för att serien står för årets roligaste Awards-nominering, när Don Cheadle, som är med i cirka en minut i första avsnittet, av någon obegriplig anledning fick en Emmynominering för sin insats. 

*The Mandalorian: Egentligen väldigt oklart om säsong 2 av The Mandalorian räknas som 2020 eller 2021, men vad sjutton, den får vara med. Jon Favreau och Dave Filoni syr ihop en fin andra säsong där Din Djarin, aka The Mandalorian får fortsätta uppfostra Grogu, aka Baby Yoda, och skydda honom från diverse ljusskygga typer som vill lägga beslag på honom (storyn i The Mandalorian och The Witcher är förvånansvärt lika...). Serien är mer fokuserad än i sin första säsong (ytterligare en parallell till The Witcher), och har ett något bredare fokus. Cara Dune får verkligen skina (Gina Carano borde inte fått sparken, och jag kommer sakna både henne och Cara i framtida säsonger). Bo-Katan Kryze är utmärkt överförd från animation till live-action. Timothy Olyphant stjäl hela första avsnittet som Cobb Vanth (måste skaffa en samlarfigur av honom). Bill Burrs Mayfeld får en storyline som är bättre än något Burr själv lär ha trott att manusförfattare till Star Wars kunde sy ihop. Och två cameos med kopplingar till kraften gjorde något så ovanligt som att få alla Star Wars-fans, nya, gamla, nygamla, allihopa, att jubla.

*Arcane: Vi avslutar med vad som kanske är den mest överraskande och bästa serien på hela listan: det Riot Games-sponsrade animerade niodelarsepos som är Arcane. En animerad tv-serie baserad på League of Legends borde egentligen inte vara bättre än typ allt annat som görs, men det är den. Arcane bevisar att Runeterras lore är fylld med obegränsad potential. Den bevisar att tv-spel kan bli fantastiska berättelser i andra medier än just spelmediet. Den bevisar min högst personliga tes om att Heimerdinger hade varit en betydligt mer sympatisk figur om man bara tog bort alla hans förbannade miniturrets. Och framförallt visar den upp en strålande berättelse om systerskap, faderskap, kärlek, hämnd, splittring och utanförskap. Vi kommer behöva vänta ett tag på säsong 2, men om den är lika bra som ettan är den väl värd det. 

Favoriter 2021: MCU-debuter

 

Om det är en sak år 2021 bjudit på så är det en massa MCU. Fyra filmer och fem tv-serier, och därmed även en hel drös nya karaktärer, varav många lär bli långtidsspelare i franchisen. Det allra bästa är att de flesta har varit riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter bland årets debutanter:

*Kate Bishop: Vi kan ju börja med Kate eftersom hon är på bild här ovan. Kate (spelad av den fantastiska Hailee Steinfeld, känd från True Grit och Bumblebee) debuterade i Hawkeye, där hon genom en kombination av otur, påstridighet och talang blir lärling till Clint Barton/Hawkeye. Kate sticker ut ur mängden på många vis, men främst för att hon har tydliga styrkor och tydliga svagheter. Hon begår misstag, klantar sig och är oerfaren, men kompenserar för det genom bågskyttetalang värdig Katniss Everdeen, ett självförtroende som får Jan Guillou att verka självkritisk i jämförelse och värme, vänlighet och humor. Kate Bishop känns på många vis verklighetsförankrad, vilket gör att man känner för henne mer än många andra karaktärer, och det stärker bara Hawkeyes budskap om att alla kan vara hjältar.

*Yelena Belova: Yelena (Florence Pugh) är, precis som Kate, en stark, kompetent och rolig ung kvinna, men där tar likheterna slut. Medan Kate är uppväxt som enda barn till en rik familj i New York så har Yelena ett mycket mörkare förflutet som adoptivdotter till två ryska spioner, och sedermera hjärntvättad lönnmördare. Hon dyker först upp i Black Widow, och har även en storyline i Hawkeye, och hennes humor och attityd, tillsammans med hennes något komplexa moralkompass gör henne till en unik rollfigur i MCU. 

*John Walker: Walker (Wyatt Russell) hamnar kanske inte på så mångas lista över favoritkaraktärer, men han kommer definitivt med på min. Han gör sin debut i The Falcon and the Winter Soldier, där han får det något otacksamma uppdraget att ta över som ny Captain America efter Steve Rogers pension/försvinnande/död (väldigt oklart vad som hänt med honom). Walker, som bär på bagage från sin tid som soldat i Mellanöstern ser sitt uppdrag som ett sätt att göra något gott i världen, men han inser snart att han tagit sig vatten över huvudet, och hans behov av att lyckas leder honom in på helt fel väg. John Walker är en komplicerad och tragisk figur som tolkas olika av olika personer, och den sortens karaktärer är lika välskrivna som de är ovanliga. 

*Ikaris: På tal om komplexa figurer som försöker göra rätt: Richard Maddens Ikaris, en av Marvels sorgligaste och kanske bästa karaktärer, särskilt sett till hur lite screen-time han fått jämfört med exempelvis Tony Stark, Steve Rogers eller Natasha Romanoff. Eternals, där Ikaris gör sitt första framträdande, är en av Marvels absolut mest ambitiösa filmer, en av deras mest unika, och tyvärr en av deras mest kritiserade. Jag tycker dock att filmen är fantastisk, till stor del tack vare Ikaris och de frågor som filmen utforskar med honom: rätt och fel, livets värde och mening, förlåtelse, lydnad och egen vilja. Dessutom är han Superman, fast coolare. Hur kan man inte fascineras av mannen som flyger för nära solen?

*Jack Duquesne: Jack (Tony Dalton) är definitivt den minst utvecklade karaktären på den här listan, men hans charm är oemotståndlig, och hans smått högtravande swashbucklermanér är galet underhållande. Snubben känns verkligen som om Inigo Montoya blivit en välklädd affärsmän i New York, och jag älskar det. 

*Druig: Vi avrundar listan med ännu en från Eternals, aka årets bästa Marvelfilm. Druig är på många vis en motsats till Ikaris i vad han representerar, vilket gör honom fascinerande, och skådespelet från den briljante Barry Keoghan (som även gör en minnesvärd insats i The Green Knight från tidigare i år) hjälper honom att sticka ut ännu mer. Frågan Druig ställer är främst vilket moraliskt ansvar folk med makt faktiskt har, och vad man bör vara villig att offra för att uppnå fred. Trots att han förmodligen har minst screen-time utav alla karaktärer på den här listan så är han en av de mest intressanta, vilket säger mycket om hur stark han är som figur.