Morgan Johansson är inte värd en regeringskris

 Igår bestämde sig Sverigedemokraterna hastigt och lustigt för att det, tre månader innan ordinarie val, är en utmärkt tidpunkt för att möblera om på justitiedepartementet. Ommöbleringen ifråga består i att göra sig av med Sveriges mest kontroversielle minister, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Min personliga övertygelse är att Sean Banan hade varit en bättre minister än Morgan Johansson, och därmed är jag i grunden positivt inställd till alla parlamentariska försök att få bort honom. Samtidigt är det tyvärr inte så enkelt i det här fallet. 

En misstroendeförklaring tre månader innan valet känns, precis som många, inte minst Morgan själv påpekat, minst lika mycket en del av Sverigedemokraternas valkampanj som en del av riksdagens arbete. Och på det viset ska misstroendeförklaringen inte användas. Det är ett parlamentariskt verktyg för att avsätta olämpliga ministrar eller regeringar, inte för att höja Jimmie Åkessons opinionssiffror. 

Misstroendeförklaringen lite överanvänd. Högern har onekligen en tendens att misstroendeförklara mot det mesta som rör sig på regeringskansliet, vilket, återigen, inte är poängen. I fallet Johansson kan jag dock känna att det är befogat: Morgan är ett återkommande inslag i konstitutionsutskottets arbete, och har samlat på sig ett gäng prickar under sin tid som minister, inte minst för sitt inte alltid helt uppriktiga förhållande till sanningen. Morgans ton i den offentliga debatten är dessutom bitvis ovärdig en minister i Sveriges regering. Kombinationen av de två sakerna vill jag ändå hävda gör honom olämplig för en av Sveriges mäktigaste poster.

Hursom så har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla förklarat att de tycker det är en skitbra idé att "förtidspensionera" Morgan Johansson. Morgans chef, statsminister Magdalena Andersson är av någon anledning inte lika såld på idén, och verkade fly förbannad på en presskonferens sent igår där hon förklarade att regeringen avgår om Morgan faller, och anklagade oppositionen för att vara fullkomligt ansvarslösa i kristider som dessa. Jag har hyggligt stor respekt för Magdalena Andersson, och tycker hon har varit betydligt bättre som statsminister än vad Stefan Löfven var, men här är hon helt ute och cyklar. 

Oppositionens misstroendeförklaring har ingenting med rådande kriser (Ukrainakriget och NATO-ansökan) att göra. Morgan Johansson är inte involverad i NATO-bitarna, och även om justitieministern har vissa försvarsfrågor på sitt bord så tvivlar jag starkt på att Morgans jobbsäkerhet påverkar Sveriges nationella säkerhet. Att Magdalena Andersson fördömer oppositionens agerande med hänvisning till att Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge" är således ett helt menlöst argument. 

Det verkligt dumma är dock att Magdalena Andersson (i ovan nämnda kristid) är beredd att orsaka regeringskris baserat på Morgan Johanssons vara eller icke vara som justitieminister. Att regeringen som helhet avgår kan ju faktiskt (till skillnad från Morgans eventuella avsked) ha verkliga effekter på Sveriges säkerhet. Det är inte heller praxis att regeringar avgår för att ministrar tvingas bort, utan något Magdalena Andersson bara bestämt sig för här och nu. Om regeringen faller med Morgan och Sverige kastas in i ännu en omgång parlamentarisk cirkus så är det helt och hållet Magdalena Anderssons ansvar. Det är hon som i kristid gjort kabinettsfråga av en olämplig ministers jobbstatus.

Så vad händer nu då? I en perfekt värld borde oppositionen faktiskt backa. Ulf Kristersson pratar om att vara den vuxne i rummet, vilket vänstern ofta gör sig löjliga över, men här har han en chans att visa sig vara just det. Säg att Socialdemokraterna är villiga att sänka Sveriges (och därmed kanske även Finlands) NATO-förhandlingar och orsaka regeringskris över Morgan Johansson. Säg att det är oansvarigt (vilket det är). Och säg att Moderaterna inte tänker vara likadana, utan låter Morgan sitta resterande tre månader för stabilitetens skull. Sen avsätter vi Morgan i valet, eller i värsta fall efteråt. Det kommer inte ske, men det vore det ansvarsfulla, det vuxna. 

Det troliga är väl dock att högern röstar för att göra Morgan Johansson arbetslös, vänstern röstar emot, och att Morgan sitter kvar med hjälp av Amineh Kakabavehs mandat. Socialdemokraterna är trots allt världsmästare i att smita undan på en hårsmån och klamra sig fast vid makten. 

Vi behöver snart införa restriktioner på restriktionerna

 

Idag tillkännagav statsminister Magdalena Andersson att ytterligare restriktioner på samhällslivet införs från och med onsdag, den 12 januari. Väldigt få verkar tycka att det är varken bra eller meningsfullt, och jag är böjd att hålla med. 

Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen. 

Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.

Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?