D23 Trailerdeluxe

 

D23 2022 släppte en drös trailers för ett gäng kommande projekt från Mushuset. Snabba tankar följer här:

The Mandalorian (säsong 3): Mando och Grogu återvänder för en tredje (fjärde, om man räknar Book of Boba Fett) vända. Den här gången verkar det vankas mandalorianskt inbördeskrig då Bo-Katan Kryze vill etablera sig som ledare för Mandalore samtidigt som Din försöker finna förlåtelse för att han visat nyllet för Bill Burr. Det ser precis lika snyggt, spännande och ospoileraktigt ut som jag förväntar mig från en The Mandalorian-trailer. 

Secret Invasion: Marvels nästa stora serie efter den blandade kompott som är She-Hulk: Attorney at Law fick sin första trailer. Storyn kretsar kring att Nick Fury (Samuel L. Jackson) ska försöka stoppa en alienkonspiration på jorden. Till sin hjälp har han ständige scentjuven Talos (Ben Mendelsohn), den alltid lika lojala Maria Hill (Cobie Smulders), Bilbo, och Emilia Clarke, fast utan drakar, samt Emmy-nominerade Don Cheadle, tillbaka som Rhodey. Det ser ut att bli en utmärkt superhjältethriller i samma stuk som Captain America: The Winter Soldier. 

Tales of the Jedi: Nästa animerade Star Wars-serie (dvs nästa smygrevival av Clone Wars), blir en antologi om jediriddare. Eller snarare om två jediriddare. Den ene är Dooku, innan han blev dryg, och den andra är ständigt återkommande Dave Filoni-favoriten Ahsoka. Dookus bitar ser sjukt intressanta ut, men Ahsoka hade jag gärna bytt ut mot valfri bifigursjedi. Vi kan hennes story nu. Hon ligger förmodligen i topp 3 gällande Star Wars-karaktärer med mest screen-time, och hon får en live-action-serie nästa år. Ge karaktärsutveckling till Mace Windu istället. Eller Kit Fisto. Aayla Secura. Luminara Unduli. Ki-Adi Mundi. Saeese Tiin. Yarael Poof. Plo Koon. Stass Allie. Barris Offee. Pablo Jill. Nahdar Vebb. Jag kan fortsätta räkna upp jedis hela dagen. Filoni älskar Ahsoka mer än Thor älskar sin hammare, jag fattar, men någonstans måste man ta det lite lugnt. 

Willow: Jag har inte sett filmen som serien baseras på, men välgjord fantasy säger jag inte nej till, och det är precis det Willow ser ut att vara. Dessutom välkomnar jag att Disney lägger pengar på annat än bara Star Wars och Marvel. Lite måste man ändå bredda sig. Hursom så verkar det här riktigt skoj, och casten (Warwick Davies, Tony Revolori, Erin Kellyman, Rosabell Laurenti-Sellers) är lovande. Det här kan bli riktigt bra. 

Werewolf By Night: Jury's out on this one. Werewolf By Night kan bli katastrofdålig, eller jättecharmig. Jag har absolut ingen aning. Det ser ut som en dyrare version av Halloween på Liseberg, vilket kan innebära precis vad som helst när det kommer till kvalité. Mest taggad är jag på att se utmärkta Laura Donnelly ta sig an svincoola Elsa Bloodstone. Det kommer bli kul, även om resten av filmen är träskusel.  

Disney ger Eragon en andra chans

 Goda nyheter för alla fans av Alagaesia! Inheritance-cykeln blir tv-serie hos Disney+! Variety var först med nyheten, och Eragon-författaren Christopher Paolini har nu mer eller mindre bekräftat det hela på Twitter. Det verkar alltså som att sociala medie-kampanjen som Paolini med fans förde för något år sedan har fått effekt. Paolini ska tydligen också vara involverad, både som manusförfattare och co-showrunner (??). Stora skor att fylla, och spännande att Disney ändå är villiga att satsa så mycket på en man som är helt oprövad inom TV och film. Särskilt med tanke på att senaste försöket att filmatisera Eragon gick käpprätt åt skogen på alla tänkbara vis (utom castingen av Jeremy Irons som Brom, kan vi få honom igen?). Det blir väldigt spännande att följa hur detta utvecklar sig, särskilt då jag länge hoppats på att Disney+ ska börja satsa på andra spännande serier och IPs bortom Star Wars och Marvel. 

Brandon i Hollywood?

 Världens bäste författare Brandon Sanderson har tyvärr skjutit upp Stormlight 5 till 2024. Trist, men fullt rimligt med tanke på hur galet mycket grejer han jonglerar. Ett flertal böcker samtidigt, skrivarkurser, podcasts, faninteraktioner, familjeliv, rådgivare åt Amazons Wheel of Time-serie, och förmodligen tusen andra saker. Och nu har tydligen Hollywood lagts till på listan över saker som behöver Brandons tid och energi. För inte bara nog med att Brandon som sagt kommer med goda råd och glada tillrop till Rafe Judkins i produktionen av Wheel of Time, utan nu är även Brandons egna böcker efterfrågade. 

Exakt vilka serier som Hollywood är intresserade av är oklart, men gissningsvis rör det sig allra främst om The Cosmere, och främst utav dem är Mistborn och The Stormlight Archives. Netflix är ett av företagen som nämnts, men jag kan tänka mig att även Amazon, som ju redan har lite av ett samarbete med Brandon är med i leken. Kanske även Apple? De har ju ingen stor fantasyserie på sin streamingtjänst, ingenting som konkurrerar med Star Wars, The Witcher, The Rings of Power eller House of the Dragon. Och vem vet, Disney kanske också känner ett behov av fler IPs, med tanke på att majoriteten av deras storsatsningar ligger inom ramen för MCU, eller utspelar sig i en galax långt, långt borta. 

Det viktigaste är hursom att världen får upp ögonen för den briljans som är Brandon Sanderson och hans böcker. Förhoppningsvis lyckas Brandon förhandla till sig gott om kreativt inflytande, så att hans magnifika berättelser inte slaktas av en pengakåt kostymtomte eller en överdrivet liberal aktivist med filmkamera. För om Brandons verk adapteras så som de förtjänar, så kommer de bli odödliga supersuccéer. Allt annat vore galet. 

Obi-Heist Kenobi

 

Spoilers för avsnitt 4 av Obi-Wan Kenobi!

I onsdags bjöd Disney på dubbelt nörderi. Avsnitt fyra av Obi-Wan Kenobi och premiäravsnittet för Ms Marvel. Huruvida det var smart att låta två dyra produktioner konkurrera med varandra överlåter jag åt Disneys marknadsanalytiker. Mitt jobb är istället att konsumera, reflektera och kommentera. Först ut är Obi-Wan Kenobi, som jag faktiskt såg på releasedagen (Ms Marvel såg jag igår). 

Kenobis fjärde avsnitt tar vid ungefär där det tredje slutade, och efter en föredömligt kort vistelse i en bactatank (Boba Fett, take notes) så ger sig Obi-Wan och hans nya bästis Tala ut för att rädda Leia från Fortress Inquisitorius, dit Reva förde henne i slutet av avsnitt 3. Det hela blir lite av en försimplad heiststory, med Kenobi som smyger genom korridorer guidad via mikrofon av Tala som infiltrerat fästningens kommandocentral. Indira Varma får verkligen visa hur grym hon är som skådespelerska, och får mig som tittare att känna samma rädsla och nervositet som Tala gör. Riktigt bra jobbat från henne. Även det faktum att Obi-Wan hittar ett obehagligt muséum över döda jediriddare (och tillochmed en youngling) i inkvisitionens källare höjer den läbbiga stämningen (RIP Tera Sinube).

Efter några om och men så lyckas Obi-Wan rädda Leia, och de två plus Tala flyr från fästningen, ovetandes om att Reva varit förutseende nog att placera en spårsändare i Lola, Leias lilla droid. Så i nästa avsnitt lär vi få se ett överraskningsanfall från Vader och hans inkvisition, just när Obi-Wan tror att hans uppdrag nått sitt slut. Typiskt.

Det är faktiskt värre att Disney sponsrar politik än att Disney sponsrar "fel" politik

 Den omtalade "Don't Say Gay"-lagen i Florida, USA har lett till rabalder för Disney. Lagen, som i korthet vill ge föräldrar mer makt gentemot skolan när det rör deras barns utbildning och även söker förbjuda klassrumsundervisning om HBTQ-frågor för barn upp till 3e årskursen (dvs 8-9 år gamla barn), kan läsas i sin helhet här, men det är i första hand inte den jag tänker prata om. Disneys VD Bob Chapek har nämligen satt sig i klistret efter att arga liberaler upptäckte att Disney donerat pengar till politiker som stöttar lagförslaget. Anställda protesterade, Hollywoodskådespelare förklarade att lagen var en kränkning mot mänskliga rättigheter, och på Twitter började man vässa de digitala högafflarna. Chapek, som förmodligen vill behålla sitt jobb, har raskt gått ut med en floskelfylld ursäkt och 5 miljoner dollar till diverse välgörenhetsorganisationer. Vi får se om det räcker. 

Hela situationen är intressant på många sätt. För det första då själva lagen, som alltså bara gäller Florida. Efter att ha läst den tycker jag personligen att ilskan verkar överdriven. Visst finns det ett gäng rätt otydliga men trots det centrala formuleringar som borde förtydligas eller kapas. Men samtidigt så är grundtanken, att ge föräldrar makten över sina barns uppfostran, och inte överlåta den till potentiellt politiskt motiverade lärare, fullt rimlig. Det rör sig inte mot en kränkning av yttrandefriheten, utan snarare om ett förtydligande av det faktum att lärarens jobb är utbilda eleven i samarbete med målsman, inte utifrån eget tyckande. Det hade självklart varit oerhört praktiskt för den liberala falangen i USA om deras talepunkter fick bankas in hos framtida röstberättigade medborgare redan i dagisålder, men det är inte så demokrati ska fungera. 

Men för att återgå till den centrala problematiken: Bob Chapek och Disney. Enligt lagstiftning har Disney (och därmed företag i allmänhet) rätt att donera pengar till politiker. Det känns som upplagt för både lobbying och lagstiftning som prioriterar rika företagsledare snarare än de anställda på golvet, och därmed är det väldigt märkligt att det inte är den problematiken man från vänsterhåll lyfter. Istället för att lägga fokus på att Disney är inne och skyfflar runt pengar till lagstiftare med fåglarna vet vad för motiv, så störs man av att Disney ger pengar till fel lagstiftare. Okej? Återigen, jag förstår att det är väldigt praktiskt att ha miljardföretag som potentiellt kan backa ens politiska önskemål, men det är inte så en demokrati bör fungera. Demokratier är byggda på folkvilja, inte företagsvilja. 

Idén om att företag har en skyldighet att stötta "rätt" politiker med sitt väldiga sociala och ekonomiska inflytande är rakt uppochner skadlig för konceptet om ett likvärdigt demokratiskt styre. Vem bestämmer vilken politiker som är "rätt" för företagen att stötta? Som vi ser i fallet med Floridalagen så verkar det vara den som skriker högst. Sammanfaller det med folkviljan? Inte alltid. Lagen i Florida är trots allt skriven i en fullt legitim demokratisk process. Om oppositionsgrupper som är mycket bredare än Florida, lobbyorganisationer som sträcker sig över delstats, lands och kontinentgränser, tack vare företag som Disney ska ha något att säga till om i ett lokalt beslut som endast omfattar och påverkar Florida, så kan vi lika gärna lägga ner Florida. Företag som Disney, Amazon, Netflix, Ikea, etc, verkar på en global arena, hör globala röster, och påverkas av global opinionsbildning. Att de således ska tillåtas ge och ta politiskt inflytande på lokal nivå är därmed extra korkat. Ändå lyfts Chapeks donationer till republikanska politiker inte ur det demokratiska problemet om vad Floridas röster och Floridas folkvilja ska vara värda, utan snarare ur det vänsterliberala problemet om att politik man inte gillar får genomslag. Om det varit konservativa nätmobbar som pressade jätteföretag i olika riktningar så hade Alexandria Ocasio-Cortez avskaffat jätteföretagen för länge sedan. 

Kort sagt: om Florida vill ha en lag om stärkt föräldramakt i skolan så ska de få ha det. Sålänge det inte bryter mot konstitutionen så är det inget Joe Biden i egenskap av president har något att göra med. Och inte ens om det bryter mot konstitutionen så ska Disney lägga sig i. De ska spendera sina pengar på fler nöjesparker eller fetare bonusar till de stackare som tvingas klä ut sig till Musse Pigg i sagda nöjesparker. Inte på att "sponsra" politiker för att Disneys eller Twittermobbens åsikter ska få gå före alla andras.

Underskattad Skådis: Naomi Scott

 Naomi Scott har dykt upp i en hel del hyfsat stora projekt, men det känns ändå inte som att hon slagit igenom så brett som hon förtjänar, Hennes mest kända insats är som Jasmine i Disneys förvånansvärt omtyckta live-action-remake på Aladdin, där hon (efter Will Smith) var filmens bästa del. Scott visade prov på såväl komisk timing och charm som allvarligare känsloförmedling och även sångförmåga, och skulle definitivt kunna bli ett stort namn i framtiden. Förhoppningsvis får hon fler chanser att skina snart. 

Gaston har lagts på hyllan

 Disneys live-action remake av Skönheten och Odjuret blev finansiellt dunderlyckad, och Disney tackar ju aldrig nej till mer pengar, så en spin-off serie med filmens skurk Gaston (Luke Evans) och hans komiska sidekick LeFou (Josh Gad) började produceras för Disney+. Den har pratats om lite då och då under åren, och Evans och Gad har bägge varit taggade i intervjuer. Man har också castat Fra Free, från Hawkeye, och popsångerskan Rita Ora. Men nu har den plötsligt lagts på hyllan. Ganska skumt, med tanke på att Gad så sent som för någon månad sedan pratade om hur speciell den skulle bli, och att Rita Ora castades för bara några dagar sedan. Det är nästan så att man undrar om något väldigt oförutsett hänt väldigt fort. Orsakerna rapporteras vara schemakrockar och kreativa meningsskiljaktigheter. Det verkar kanske som att Gaston & LeFou är ett sådant projekt som aldrig kommer bli av. 

Vi ska prata om Bruno

Spoilers för Encanto:

Disney/Pixar brukar göra väldigt bra filmer. Det var iochförsig ett tag sedan de klämde ur sig ett regelrätt mästerverk i samma anda som Toy Story 3 eller Wall-E, men att förvänta sig att allt de gör ska hålla samma klass som de två går inte. Det vore som att säga att alla fantasyböcker måste vara lika bra som det som skrivs av Martin och Sanderson. Alltså helt orimligt. 

Disneys senaste animerade film, Encanto, som handlar om en familj med magiska förmågor i en liten by i Sydamerika var jag inte särdeles intresserad av. Jag kollade inte på några trailers, läste inga recensioner, och hade inga planer på att se den. Men så blev det av att jag gjorde det ändå, och jag blev väldigt positivt överraskad, för Encanto är riktigt bra, en av Disneys/Pixars bästa animerade rullar på länge, mycket tack vare den underbart fina karaktären Bruno, som är en karaktär som förtjänar att gå till historien. Han är mästerligt skriven. 

Bruno har förmågan att se in i framtiden, men hans visioner är inte alltid överdrivet tydliga, och de visar inte heller alltid enkom mysigheter. I filmens bästa sångnummer, "We Don't Talk About Bruno", så sjunger mer eller mindre hela byn om allt elände som orsakats av Brunos visioner och profetior. Han ses som ett dåligt omen, eller tillochmed någon som skapar olycka och osämja. Under filmens första halva är Bruno själv dessutom inte närvarande: han är mystiskt försvunnen sedan dagen då filmens unga huvudperson Mirabel blev familjens svarta får genom att bli den första att inte få en magisk förmåga. Mystiken kring Bruno, och de få snuttar som visas av honom under diverse flashbacks får honom att framstå som en lömsk och farlig figur, och därmed fungerar det fantastiskt när det visar sig att Bruno inte bara är kvar i familjens stora levande hus, gömd i gångar bakom dess väggar (symboliskt, am I right) utan dessutom är filmens förmodligen mest välvillige och oskyldige karaktär. Bruno vill bara hjälpa sin familj, och har gömt sig för att inte skapa mer osämja och olycka. Han umgås med råttor som hämtar mat åt honom, och äter sin middag i bredvid ett litet hål i väggen, så att han kan se och höra sin familj medan de äter och har det trevligt, helt ovetande om att Bruno fortfarande är närvarande i det tysta. När saker går åt skogen senare i filmen så är Bruno där som ett stöd åt Mirabel, och försöker ta på sig skulden för problemen som hopat sig för att hon som oskyldig ska undgå familjens vrede. Dessutom är hans karaktärsdesign fantastisk: med sin huva, kappa och mustach kan han se hotfull och skurkaktig ut, vilket filmen utnyttjar till full effekt i första halvan. Utan huvan, med sina stora ögon och rufsiga frisyr påminner han istället om en borttappad hundvalp, vilket bara ökar sympatin man har för honom. 

Bruno är en vacker och sorglig figur som symboliserar både de lidanden en person kan få utstå på grund av andras rädsla, och även det hjältemod och den självuppoffring som vi alla bör visa gentemot våra medmänniskor. Dessutom är han för en gångs skull i Disneyhistorien en skum farbror till huvudkaraktären som inte alls är lömsk, vilket ger honom ett trevligt subversivt element. 

Vi bör alla helt enkelt aspirera till att vara lite mer som Bruno.