Moon Knight visar hur Marvelserier ska avslutas

 

Spoilers för avsnitt 6 av Moon Knight (inklusive post-credits-scenen)!

Avslutningar har inte riktigt varit Marvelseriernas starka sida såhär långt. WandaVision slutade visserligen sorgligt, men ändå i nivå med resten av serien. The Falcon and the Winter Soldier hade behövt minst ett avsnitt till. Hawkeye missade målet rörande sina sidokaraktärer, och Loki var mest en set-up. Men Moon Knight lyckas avsluta sin berättelse med en snygg twist, ge oss bra action, och köra lite set-up inför framtida äventyr, allt på ca 35 minuter. Inte illa, alls. Visst, det är inte perfekt. CGIn är fortfarande rätt svajig. Ammit var något av ett antiklimax, Harrow kom aldrig helt till sin rätt som karaktär, trots att Ethan Hawke spelade skiten ur sitt manus, och storyn med Laylas far gick egentligen inte någonvart. Men allt kan förlåtas, förmodligen för att serien ända från början varit tydligt fokuserad på Marc och Steven, och deras arc fulländas här på ett visuellt och berättelsemässigt snyggt sätt. Tanken om att Marc aldrig behöver vara ensam då han alltid har Steven (och vice versa) är väldigt fin.

Jag gillade också den avslutande fighten i vilken Marc och Layla gjorde upp med Harrow. Att ge Layla superkrafter var en superbra idé, och låter henne vara fortsatt badass och aktiv även när hon måste ge sig i kast med en magisk Ethan Hawke. Visst, blink-and-you-miss-it-scenen där en liten flicka storögt frågar om hon är en egyptisk superhjälte kändes något påtvingad, men det är inget stort problem. 

Det bästa med avsnittet är dock post-credits-scenen, som på något vis lyckas vara både tillfredsställande och en cliffhanger. En tredje persona av Marc, Jake Lockley visar sig ha opererat som Khonshus Moon Knight i hemlighet, och mördar kallblodigt en försvarslös Harrow på Khonshus order. Det är en twist som fungerar klockrent med tanke på Marcs splittrade psyke, och ger ett isande svar på frågan om vem som tagit över alla gånger när varken Marc eller Steven vetat vad som hänt. Det är också en hint om att varken vi, Marvel eller Oscar Isaac är färdiga med Moon Knight: hans resa är inte över. Jag gissar på en säsong 2, även om det kanske tar Feige och kompani ett tag att gå ut med det. 

Oscar Isaacs otroliga tvåmansshow

 Spoilers för avsnitt 5 av Moon Knight!

Oscar Isaac har vunnit. Karln är ett geni när det kommer till skådespeleri, och i senaste avsnittet av Moon Knight visar han att han mer eller mindre befinner sig på en egen planet. Avsnittet, som enbart fokuserar på Marc och Steven, bägge som bekant spelade av Isaac, är bland det bästa och mörkaste Marvel producerat, och bygger på att Oscar Isaac spelar skiten ur varenda sekund, vilket han gör, på alla sätt. Det är bara manér, röst, repliker och tröjfärg som skiljer på Marc och Steven, men ändå känns de som två helt olika karaktärer, och man glömmer bort det faktum att det är samma snubbe som spelar bägge. Om Oscar Isaac inte vinner Emmy och Golden Globe för detta så är det något allvarligt fel på amerikanska nöjesbranschen. 

I övrigt då? Jo, avsnittet är superb även bortsett från Oscar Isaac. Vi får äntligen reda på skälet bakom Stevens existens, och det visar sig vara Shallan Davar-level shit som ligger bakom. Marcs yngre bror dör under en lek, och mamman skyller allt på Marc, vägrar prata med honom och misshandlar honom. Steven skapas som ett sätt att hantera det hela på, vilket är skälet till att han hatar våld och ringer till sin mamma varje dag. Eller, låtsas-ringer. Mamman är död. Stevens namn förklaras också snyggt, med hjälp av Indiana Jones-kopian som visades i slutet av avsnitt 4. Marc döpte helt enkelt sitt skyddande alternativa jag efter sin barndomshjälte. Det hela är uppbyggt och förklarat på ett lika genialt sätt som i WandaVision. Slutet, där Steven faktiskt verkar dö efter att ha kommit närmare Marc, är också fantastiskt välgjort. Avsnittets enda minus är den fortsatt svaga CGIn. Flodhästgudinnan Taweret ser ut som om hon ramlat ut ur ett Playstation-spel, och Khonshu är inte långt efter. Men när allt annat är så top-notch som det är så är det svårt att bry sig. Nästa vecka får vi se hur väl Marvel knyter ihop säcken. Avslutningar har inte varit deras seriers starkaste sida hittills, men jag är försiktigt optimistisk. 

Lögnerna i Moon Knight

 Spoilers för avsnitt 4 av Moon Knight!

Det är något med avsnitt 4 av MCU-serier. I WandaVision innebar det avslöjandet av The Hex, och SWORDs debut. I The Falcon and the Winter Soldier visade man John Walkers sammanbrott. I Loki var det twisten med TVA och pruning. I What If...? bjöds det på Doctor Strange gone bad. Hawkeyes fjärde avsnitt introducerade Yelena Belova. Och i Moon Knight gör man det plötsligt väldigt oklart vad i serien som varit sant, och vad som varit en del av Marc Spectors mentala föreställningsvärld. Avsnittets slut, där Marc, efter att ha blivit skjuten av Harrow, vaknar upp på ett mentalsjukhus med Gökboet-vibbar, och konfronteras med sanningen (?) att ingenting i serien egentligen har hänt är lika förvirrande som det är effektivt. Men köper jag det? Nä, inte alls. Av flera skäl.

Dels så är det här en adaption av Moon Knight, en karaktär som i Marvels serietidningar i högsta grad är verklig. Att göra honom till ett mentalt påhitt i MCU hade nog fått en del kritik, och varit långsiktigt ohållbart. 

Dels så springer Marc och Steven i avsnittets sista ögonblick på en i högsta grad CGI-skapad humanoid flodhäst, vilket känns som gjort för att underminera bilden av att allt hittills bara hänt i Marcs huvud. 

Dels så har vi sett ett antal scener som Marc eller Steven inte var närvarande vid, och som därmed inte kan ha varit påhitt. Harrow har haft en rad scener utan Marc. Layla hade sin passförfalskningsscen i början av avsnitt tre, och, tidigare i avsnitt fyra, en one-on-one-diskussion med Harrow. Ingenting av detta är något som Marc eller Steven vet om, och därmed lär de inte heller vara en produkt av deras föreställningar. 

Och dels så är twisten "allt var bara en dröm" ofta väldigt otillfredsställande. Det känns som en cool twist just nu när vi ännu inte vet vad som pågår, men om de två sista avsnitten faktiskt, mot alla odds går i mål med det, så kommer åtminstone jag bli besviken. Det innebär att storyn vi engagerat oss i i tre och ett halvt avsnitt inte kommer få någon upplösning, och att Layla och Harrow inte existerar så som vi lärt känna dem. Det är ett djupt otillfredsställande sätt att berätta en historia på. 

Så nej, jag tror inte för ett ögonblick att Moon Knight bara varit en dröm som Marc haft i sin rullstol. Vad som faktiskt pågår har jag ingen aning om, men det får nästa veckas avsnitt svara på. Jag väntar spänt på fortsättningen, och hoppas framförallt att flodhästens CGI förbättras. 

Egyptiska myter i Marvelförpackning

 Under gångna påskveckan har det av diverse skäl blivit en liten paus i bloggandet, men nu är jag igång igen, och först på agendan är att tycka till om avsnitt 3 av Moon Knight. Spoilervarning!

Moon Knights tredje avsnitt är (i mitt högst personliga tycke) seriens bästa hittills. De gör intressanta och Stormlight-doftande saker med Marc och hans split-personality-disorder, och börjar lägga upp för en twist med en hemlig tredje personlighet utöver Marc och Steven (bägge fortfarande fantastiskt spelade av Oscar Isaac, som förmodligen är en av sin generations absolut bästa skådespelare). I övrigt så doftar avsnittet, och serien överlag, mer och mer av Brendan Frasers gamla Mumien-filmer, vilket inte alls är en dålig influens. En genre som man i stort missat att göra MCU-tolkning av såhär långt är just äventyrsfilm i samma anda som Indiana Jones eller då The Mummy. Det känns som att Moon Knight avser att åtgärda det. 

Avsnitt tre ger oss även mer information om Marvels tolkning av de egyptiska gudarna. Man har inte gått på samma spår som med asarna, som mer eller mindre bara är teknologiskt avancerade aliens, utan verkar istället köra på en mer mystisk Percy Jackson-liknande variant, där gudarna främst agerar genom avatarer, och föredrar att chilla i avskildhet. Khonshu är undantaget som bekräftar regeln, och hans shenanigans får till slut resten av gudarna att se rött, och avsnittet avslutas med att han blir förstenad som straff för att han trollat runt med vädret lite för många gånger. Att rädda honom lär bli en prio för åtminstone Marc i nästa avsnitt. 

Sen måste jag ge en shoutout till Layla också. Hon seglar nog upp som min favoritkaraktär i den här serien faktiskt. Härlig rolltolkning av May Calamawy, och en allmänt charmig och energisk karaktär, som är lätt att tycka om, särskilt när hon gömmer egyptiska fantasy-knivar i ett halsband. 

Nästa vecka blir det mer gravplundring, fler Marveliserade myter, och mer superskådespel signerat Oscar Isaac. Stay tuned.

Moon Knight levererar grymma skådespelarinsatser och undermålig action

 

Spoilers för avsnitt 2 av Moon Knight!

Moon Knights andra avsnitt fortsätter på inslaget spår, och går djupare in i den personliga konflikten mellan Marc Spector och Steven Grant, och utvecklar även den mer övergripande striden mellan Arthur Harrow och Khonshu. Till råga på det så introducerar avsnittet även Layla El-Faouly (May Calamawy), som visar sig vara Marcs hustru, som han försöker skilja sig från. Hon har först lite svårt att köpa att Steven Grant inte bara är ett ovanligt envist alias från Marcs sida, men när hon väl accepterat det visar hon större förståelse och tålamod med honom än vad varken Khonshu eller Marc har. Layla ger en välbehövlig injektion av attityd och handlingskraft som kontrast till Stevens mer passiva reagerande, vilket är välkommet. Avsnittet slutar visserligen med att Marc återfått kontrollen över kroppen, och att Steven är reducerad till att tala ur speglar. Harrow har fått tag i skarabén, och Marc och Khonshu färdas till Egypten för att stoppa honom, vilket lär bli fokus för avsnitt tre. 

Stjärnan i avsnittet är nog ändå Ethan Hawke, som får mer tid att visa upp sin till ytan milde och vänlige kultledare Arthur Harrow. Hawke har pratat om hur hans förberedelser för rollen innehöll studier av diverse kultiga och skumma personer, och det märks verkligen. Avslöjandet att Harrow var Khonshus gamle avatar innan Marc fick jobbet bäddar dessutom för en djupare konflikt mellan honom och Khonshu.  

Moon Knights stora svaghet såhär långt är dock dess actionscener. CGIn är inte alls på samma nivå som många av Marvels andra projekt, och det faktum att serien envisas med att slänga in just CGI-krävande schackaler i varje stridsscen gör inte saken bättre. Serien är definitivt som bäst när karaktärerna interagerar med hjälp av ord istället för nävar.

Oscar Isaac ska ha en Emmy för det här...

Spoilers för avsnitt 1 av Moon Knight! 

Idag är det den 30e mars 2022, vilket innebär premiär för Marvels efterlängtade Moon Knight på Disney+. Och detta är det starkaste premiäravsnittet som någon Marvelserie haft hittills. De mystiska vibbarna är nästan starkare än i WandaVision, samtidigt som det är mörkt och intensivt på ett sätt som den serien aldrig var. Oscar Isaac är grym som Steven Grant, och, i avsnittets sista ögonblick, även som Marc Spector. Att inte visa Spector förrän de sista ögonblicken är för övrigt ett genidrag, och hjälper tittaren att sätta sig in i Stevens förvirring och desperation. Jag har nog aldrig tyckt så synd om en Marvelkaraktär som om Steven, och det är tack vare det eminenta manuset och Isaacs briljanta insats, som han definitivt ska ha en Emmynominering (och gärna vinst!) för. Även Ethan Hawke står för en stark insats som Arthur Harrow, en mystisk kultledare som verkligen behöver lära sig ett och annat om fotvård. Även musiken, av för mig okände kompositören Hesham Nazih är genial. Riktigt stark, dramatisk, bombastisk och mystisk. Och designen på Khonshu, den Egyptiske månguden som förföljer Steven, är utmärkt, och hyfsat obehaglig. Humorn sitter också, utan att på något vis vara för mycket, eller ens lätta upp stämningen. Den känns naturlig helt enkelt. 

Moon Knights första avsnitt är alltså 5/5 på alla vis, och om resten av serien fortsätter såhär så kommer detta lätt vara Marvels bästa tv-serie.