Peacemaker är ett klockrent mästerverk

Spoilers för alla avsnitt av Peacemaker (säsong 1)! 

Peacemaker är på pappret en TV-serie som inte har någon rätt att vara så bra som den är. Huvudrollen spelas av en före detta wrestlare, manusförfattaren har aldrig gjort en TV-serie, seriens skurkar är datoranimerade insekter, och huvudkaraktären är avskydd av seriens målgrupp. Ändå är det här en av de bästa, mest välgjorda TV-serierna jag sett i mitt liv. 

Peacemaker följer Peacemaker, eller Christopher Smith som han egentligen heter (spelad av John Cena, ovan nämnde wrestlare), och är en spinoff på förra årets bästa film (såvida du inte frågar Oscarsakademin...), The Suicide Squad. Både filmen och serien är skapade av James Gunn, känd från Guardians of the Galaxy, som för första gången skriver en TV-serie. Handlingen utspelar sig efter The Suicide Squad, och Peacemaker (karaktären, inte serien) tvingas ansluta sig till ett nytt team, lika skumt och skattefinansierat som Task Force X, under ledning av Clemson Murn (Chukwudi Iwuji), för att hjälpa dem hindra en grupp utomjordiska fjärilsaliens från att ta över världen. Samtidigt måste han hantera sin relation till sin far Auggie (Robert Patrick), en man som får David Duke att se tam ut i jämförelse, och en grupp överdrivet nitiska poliser ledda av detektiv Sophie Song (Annie Chang). 

Varför fungerar då Peacemaker, trots att den verkar ha rätt många odds emot sig? Jo, för det första så är James Gunn ett geni. En av de absolut bästa berättarna Hollywood har, no contest. Ingen skriver comic book-adaptioner som James Gunn, och han förstår exakt hur en TV-serie ska skapas. Långsamt, avsnitt för avsnitt, låter han oss veta lite, lite mer om fjärilarna, om Peacemaker, om de andra karaktärerna, som alla har sina egna mysterier, men lämnar samtidigt fler frågor än svar. Han ger berättelsen en naturlig progression, och en röd tråd, trots att han ändå jonglerar ett par olika storylines, och ett hyfsat stort karaktärsgalleri. 

Ett annat skäl är att Peacemaker, precis som Guardians of the Galaxy och The Suicide Squad, handlar om människans godhet. Under allt splattervåld och alla sexskämt (och det finns mer än nog av bägge delar) så handlar Peacemaker om människor som försöker växa bortom sig själva för att åstadkomma något gott. Peacemaker må likna andra R-rated superhjälteserier på ytan (hallå, The Boys!) men saknar helt den mörka cynism som finns där. Inte heller känns det som att Peacemaker är grov bara för att vara edgy. James Gunn vill inte visa världen exakt hur mycket han kan komma undan med, utan bara ge alla tittare åtta gränslöst underhållande avsnitt där de flesta skämt, oavsett hur dumma de verkar, har en tanke bakom sig. 

Skådespelarmässigt är serien också grym. John Cena visar skådespelarsidor jag aldrig gissat att han hade, och etablerar att han definitivt är mycket mer än en wrestlare som bestämt sig för att teater också är kul. Chukwudi Iwuji, som spelar Murn, är ett namn jag aldrig hört förr, men oj vad bra han är, trots hyfsat begränsad speltid jämfört med en del andra karaktärer. Freddie Stroma är ett tredje namn som imponerar. Han spelar Peacemakers galna sidekick/fanboy som förmodligen borde sitta inlåst för allas säkerhet, men istället hjälper gruppen eliminera fjärilarna. Vigilante är ytterligare en av James Gunns härligt James Gunn-iga karaktärer: en pojkaktigt gullig massmördare med en moralkompass som lämnar mycket att önska, men trots allt ändå med hjärtat på (hyfsat) rätt ställe. Stroma är klockren i rollen. Även Annie Chang, ytterligare ett helt okänt namn, sticker ut, och gör en grym roll först som den hederliga och sarkastiska Sophie Song, och sedan som den desperata och beslutsamma fjärilsledaren Goff. 

Sedan är Peacemaker även en väldigt politisk serie, men även det hanterar den ganska bra. Alla som följer James Gunn på sociala medier vet att han är en Demokrat (som i det Demokratiska partiet i USA), och det skiner definitivt igenom. Ofta fungerar det, men emellanåt blir manuset lite för predikande, och det finns ett par scener där karaktärerna känns som att de skäller ut olydiga republikaner, vilket kanske inte är optimalt. Men Gunn ska ha en eloge för att han överhuvudtaget väljer att fokusera på och humanisera en karaktär som Peacemaker, som lätt bara hade kunnat stanna vid att vara en satirisk version av amerikansk pang-pang-höger. Peacemakers karaktärsutveckling är också relativt fri från politik. Serien fokuserar på att han växer i sitt sätt att se på andra människor (och på sig själv), och inte på att han ska rösta på Joe Biden istället för på Donald Trump (det specifieras aldrig vad han, eller någon annan, röstar på). 

Det finns mycket mer att säga om Peacemaker, och det är garanterat en serie jag kommer komma tillbaka till, både i tankarna, i konversationer och förmodligen även på bloggen. Den är djup, välskriven, rolig, snygg, välspelad, spännande... ja, ni fattar. Ett klockrent mästerverk, helt enkelt. Säsong 2 kan inte komma fort nog. 

Död åt Rymdkossan!

 Spoilers för säsongsfinalen av Peacemaker!

Peacemakers sista avsnitt lever upp till hypen och förväntningarna. Att James Gunn på 45 minuter lyckas knyta ihop hela storyn, ett flertal character arcs, besvara alla frågor, lägga ut byggstenarna för framtida äventyr och inkludera en mängd skämt och seriens bästa actionscen är inget annat än ett mirakel. Jag har sagt det förr, men jag säger det igen. James Gunn är ett geni. 

Majoriteten av avsnittet utspelar sig i och kring ladan under vilken the Butterflies har gömt sin enorma rymdkossa. Peacemaker och gänget (minus Murn, RIP) ska försöka fimpa sagda kossa för att på så vis svälta ut fjärilarna och rädda mänskligheten. Efter mycket om och men (och en väldig massa döda fjärilar) så lyckas Peacemaker komma öga mot öga med kossan (som jag fortfarande tycker verkar rätt oskyldig), och med Sophie/Goff, som berättar att fjärilarna inte bara vill ta över världen for shits and giggles, utan för att rädda världen från miljöförstöring och extremhögern. Hennes tal blir lite för on-the-nose (vi fattar, James Gunn tycker att man ska ha Covid-masker) men det är å enda sidan avsnittets enda försyndelse. Goff försöker få Peacemaker på sin sida eftersom han, precis som hon, agerar utifrån den behändiga utilitaristiska principen om att målet rättfärdigar medlen. Det här blir Peacemakers slutgiltiga prövning, och det faktum att han skjuter ner Goff (och Locke) istället för att ansluta sig till dem, visar på att han definitivt lämnat "Peace at any cost"-ideologin bakom sig. 

Peacemaker är dock inte den enda som fullbordar sin karaktärsutveckling i avsnittet. Leota erkänner för sig själv att hon har vad som krävs för att arbeta som ARGUS-agent, och räddar livet på Harcourt, och försöker även rädda Peacemaker. Det blir även hon (och Peacemaker) som tar livet av den stackars kossan, på ett typiskt James Gunn-igt sätt: med hjälp av en av Peacemakers hjälmar så blir Leota en mänsklig missil och genomborrar kossan. Hon fullbordar sedan sitt hjältemod genom att outa ARGUS och sin egen mor för deras arbete med Task Force X, och rentvår Peacemaker och Vigilante i samma veva. 

På tal om Vigilante, så är Freddie Stroma fortsatt awesome i rollen, och överlever tack och lov, även om det är nära ögat för både honom, Harcourt och Economos. Jag gillar att James Gunn lät teamet ta rejält med stryk av fjärilarna. Även om ingen av dem trillade av pinn så ger det en känsla av hur tufft motstånd de ställdes inför, och gav avsnittet en hel del extra spänning. Vigilante får även avsnittets mest minnesvärda kill (bortsett från missil-Leota vs rymdkossan): han fimpar den numera fjärilsstyrda Fitzgibbon genom att klyva hans huvud. Lite synd, för Lochlyn Munro har, tillsammans med Annie Chang, stått för en underbar insats i serien. Under samma actionscen (som är genomhärlig från början till slut) får Peacemaker också leka med en sköld, och gör tricks med den som Captain America skulle varit avundsjuk på. 

James Gunn dunkar också in fyra cameos, i en typiskt James Gunn-ig scen som ger en payoff på alla Peacemakers absurda påståenden om diverse DC-hjältar. The Justice League, bestående av Superman, Wonder Woman, The Flash och Aquaman dyker upp precis när fjärilarna är besegrade, och blir dissade av Peacemaker för att de kom försent. Aquaman och Flash, spelade av Jason Momoa och Ezra Miller, precis som i filmerna, har sedan en kort dialog om ryktet (som kanske inte är ett rykte) om att Aquaman har sex med fiskar. Superman och Wonder Woman syns tyvärr bara som silhuetter, så varken Henry Cavill eller Gal Gadot återvänder. 

Säsong 2 av Peacemaker blev ett faktum igår, men avsnittet ger rätt få hintar om vad det kan handla om. En möjlig vinkel är att Peacemaker på något vis blir inblandad i det kaos som säkert inträffar nu när Leota avslöjat Wallers skumma affärer. En annan är att Gunn bara hittar på något helt annat. Men en självständig andra säsong med samma team (återigen minus Murn, RIP) är inget jag har något emot. Tvärtom så ser jag oerhört mycket fram emot vad mer Peacemaker har att bjuda på.

Rest in Peacemaker

 

Spoilers för avsnitt 7 av Peacemaker!

Ytterligare en vecka, ytterligare ett vansinnigt bra och vansinnigt händelserikt avsnitt av Peacemaker. Idag inleds det hela med en flashback till Peacemakers/Chris barndom, och vi får äntligen se hela scenen där Peacemaker av misstag dödar sin bror Keith i en vidrig tvekamp påeggad av Auggie och hans drak-themade KKK-nötter. Chris råkar slå sin bror såpass illa att brodern dör, och lämnar Chris med trauma för livet. I nutid så delas teamet snabbt upp i två grupper, och försöker bägge fly från olika men lika ondsinta hot. Murn, Harcourt och Adebayo försöker komma undan Butterflypoliserna, medan Peacemaker, Vigilante, Eagly och Economos tvingas gömma sig för en mordisk Auggie i full drakmundering, som fortfarande är lite purken över det faktum att han fick sitta inne. 

Avsnittet gör ett bra jobb med att balansera action, spänning och drama (föga förvånande, hela serien har gjort ett utmärkt jobb med det). Harcourt är fly förbannad på Adebayo eftersom hon luskar ut att hon frameat Peacemaker för alla gruppens brott, och en rörande sekvens med en allvarligt skadad Eagly visar hur ensam Peacemaker verkligen känner sig (bonuspoäng för att den är oväntat religiös). 

Avsnittets två storylines leder bägge till dödsfall, ett mer sorgligt än det andra. Det mindre sorgliga är Auggie Smith (och hela hans KKK-gäng, som blir nedskjutna av Economos, som vid det här laget överraskande nog kan ha seriens högsta killcount). Auggies dräkt förstörs av Vigilante, vilket tvingar lämnar honom försvarslös inför en arg och förkrossad Peacemaker, som skjuter honom i huvudet för att hämnas sin bror, Eagly och allt det trauma han själv fått utstå på grund av Auggie. Robert Patrick har varit utmärkt i rollen som vidrig rasist och allmän scumbag, men det här var nog rätt tidpunkt att göra sig av med honom. Att utforska exakt vilka effekter hans död lämnar på Peacemaker blir intressant, och är förhoppningsvis något en potentiell andra säsong kan lägga tid på. 

Avsnittets andra (och mycket sorgligare) dödsfall är Clemson Murn, som blir avrättad av Goff/Sophie när han förbereder teamets flykt. Han kommer inte kunna återvända i en annan kropp, då Goff/Sophie dessutom krossar hans fjärilsform med bara handen. Harcourt och Adebayo hittar sedan den döende fjärilen, och är med honom i hans sista stund, i en väldigt fin men tragisk scen. Chukwudi Iwuji har stått för en av seriens bästa insatser, och är en skådespelare jag aldrig hört talas om innan, men nu är oerhört förtjust i. Snubbens prestation har varit klockren, trots att han förmodligen är den i gänget med minst screentime. Murn som figur var jag heller inte särskilt intresserad av innan serien börjat. Han kändes på förhand som en generisk smygskurk som Peacemaker skulle behöva vända sig emot förr eller senare, men så var inte fallet. All eloge till James Gunn, som skrivit ytterligare en briljant karaktär, och till Iwuji som spelat honom så väl. 

I övrigt så dyker Judomaster upp igen, för att käka fler doritos och ha fler fightscener, bara för att bli knockad, igen. Förhoppningsvis får karaktären en payoff i sista avsnittet, för hittils har han mest fungerat som ursäkt för actionscener. 

Avsnittet slutar med att Peacemaker, Harcourt, Vigilante, Economos och Adebayo och Eagly samlar sig för att döda kossan som förser fjärilarna med mat. Kossa är kanske inte en rättvisande beskrivning, iochförsig. Varelsen är enorm, ful som stryk, och ser både korkad, ledsen och livrädd ut samtidigt. Förmodligen är den totalt oskyldig till fjärilarnas plan, så att döda den kan medföra moraliska betänkligheter. 

Peacemaker fortsätter där Suicide Squad slutade

 

John Cenas Peacemaker var en av många standouts i James Gunns mästerverk The Suicide Squad från förra året, och idag har de tre första avsnitten av hans egen spin-off serie släppts på HBO Max, med Gunn vid rodret som både regissör och manusförfattare, och Cena tillbaka i titelrollen. Och serien håller absolut liknande nivå som filmen både i kvalitet, ton och åldersgräns. Blodet sprutar, svordomarna haglar värre än i Joe Abercrombies fantasyböcker, och det finns både naket och sexskämt. Jag kan känna att det går lite överstyr emellanåt, men i det stora hela så fungerar det väl. Serien är rolig, storyn är intressant, och Gunn är såhär långt mästerlig på att hålla igång storyn utan att avslöja för mycket för tidigt. 

John Cena är grym i huvudrollen, och ger Peacemaker (eller Christopher Smith som han egentligen heter) fler dimensioner än vad som fick plats i filmen, och Gunns förmåga och intresse av att utforska karaktärer som många andra berättare hade lämnat simpelt svartvita är guld värd, särskilt i dagens landskap där vi inte alltid är villiga att se nyanserna hos människor vi ogillar. Peacemaker som rollfigur är på många vis en karikatyr av den flaggviftande nationalisthögern i USA, vilken Gunn absolut inte tillhör. Att han ändå vill utforska Peacemaker och framställa honom som en i grunden sympatisk individ är hedervärt. Peacemakers farsa (välspelad av Robert Patrick) är å andra sidan än så länge helt nyanslös, utan är helt enkelt en bottenlöst ond figur som verkar vara både rasist och nazist, samt även mobbare gentemot sin egen son. En tredje karaktär värd att nämna är Vigilante/Adrian Chase (Freddie Stroma, som hittar rätt blanding mellan Deadpool och något nytt). Comics-fans kan säkerligen bli missnöjda med Gunns version av karaktären, som än så länge verkar ha få likheter med originalfiguren, men jag gillar honom skarpt. Scenerna med honom är bland de roligaste, och kontrasten mellan honom och Peacemaker, den ene en kallblodig mördare och den andre en man som håller på att ändra sin syn på kallblodiga mord, oavsett syftet bakom dem, är intressant. 

Så jag gillar Peacemaker skarpt såhär långt, och ser fram emot mer. Nästa avsnitt kommer nästa vecka, och är det första som inte regisseras av Gunn (han har fortfarande skrivit det dock). Blir spännande att se om och hur det märks.

(Juste, spola absolut inte förbi seriens opening credits, de är det absolut bästa jag sett på länge).