Underskattad Skådis: Jai Courtney

Jai Courtney var en allmän slagpåse för filmkritiker och publik för ett gäng år sedan. Han dök upp i typ varenda blockbuster, och sågades för allesammans, oavsett om det rörde sig om Terminator eller Divergent (to be fair var de ju inte bra filmer även om man tog bort Courtney, så...). Sen fick han rollen som Captain Boomerang i David Ayers Suicide Squad, och visade sig plötsligt vara en utmärkt skådespelare. Courtney lever sig verkligen in i den alkoholiserade, själviska och helgalne australiensiske bankrånaren med bomeranger, och gör honom till en osympatisk men likväl charmig figur. Suicide Squad var ju inte någon kanonfilm den heller, men Courtney gör en klockren insats. Han återupprepade sedan rollen i James Gunns Suicide Squad från förra gången, där han tyvärr hade ett oväntat och blodigt möte med en helikopterpropeller. Förhoppningsvis blir det inte sista gången vi får se Courtney spela Boomerang. Det är få människor som spelar underhållande douchebags lika bra.

 

Vem är huvudrollen i James Gunns nästa DC-serie?

 

Screen Rant har publicerat en artikel om ett citat från en Deadline-intervju med James Gunn i vilket han pratar lite om nästa spinoff-serie på Suicide Squad. Att det blir minst en till (utöver Peacemakers andra säsong) vet vi sen gammalt, och min röst faller på att ge Captain Boomerang det projektet, men så verkar inte vara fallet. Gunn vill inte säga vem serien kommer handla om, men avslöjar att det nog inte kommer bli lika mycket av en komedi som Peacemaker. Det begränsar möjligheterna en del. 

En av de mest populära gissningarna är att serien ska följa T.D.K (Nathan Fillion). Han och Gunn är nära vänner, karaktären har en urkorkad superkraft som Gunn inte använt fullt ut, och han överlevde The Suicide Squad. Men T.D.K är en absurd karaktär, och jag kan inte tänka mig hur en James Gunn-serie om honom inte skulle vara en komedi. Samma sak gäller Captain Boomerang, och även en del av de andra mindre rollfigurerna: Weasel, Blackguard och Javelin. De är alltså uteslutna. Även King Shark är uträknad, vilket han iochförsig var innan också. Att göra en TV-serie med honom skulle innebära komplicerad CGI i typ varje scen, och därmed oerhört dyrt och oerhört tidskrävande. Om serien, som Gunn säger, kommer vara mer seriös, så lär den röra någon av de mer allvarsamma huvudrollerna. 

Mitt hetaste tips är Ratcatcher 2 (Daniela Melchior). Hon är mer eller mindre en originalkaraktär skapad av Gunn, och har mycket potential att utforska. Hon är inte heller en särdeles humoristisk figur, och har en tragisk backstory. Melchior är heller inte (ännu) en såpass välkänd skådespelerska att det skulle vara svårt att boka henne som huvudroll i en TV-serie, och hon verkar uppskatta både James Gunn och Ratcatcher som karaktär. 

Mina andra två huvudgissningar är Bloodsport (Idris Elba) och Amanda Waller (Viola Davis). Bloodsport är en karaktär som Gunn själv sagt att han vill se mer av. Det skulle också passa en mer seriös ton, och actionscenerna skulle vara lättare och billigare att göra med honom än med Ratcatcher. Nackdelen här är väl att Idris Elba är väldigt in-demand, och kan vara svår att boka upp för en massiv TV-produktion, särskilt om det ska göras mer än en säsong. Amanda Waller skulle också passa en mer seriös serie, och definitivt skilja sig radikalt från Peacemaker. Hon har dessutom en färdig story, efter säsongsfinalen av Peacemaker. En Waller-serie skulle också låta Gunn fortsätta gräva upp udda DC Comics-karaktärer i mängder. Viola Davis är dock precis som Idris Elba väldigt in-demand, och huruvida hon har tid med en TV-serie är inte helt hundra. 

Två möjliga wild-cards är Polka-Dot-Man (David Dastmalchian) och Rick Flag (Joel Kinnaman). Både Dastmalchian och Kinnaman lär vara enklare att boka in för en serie än Davis och Elba, och bägge skulle kunna fungera i en mer seriös miljö, åtminstone rent teoretiskt. Men bägge är också döda, och jag tvivlar på att Gunn tänker återuppliva någon av dem. Så Ratcatcher, Bloodsport och Waller är nog ändå mina tre hetaste gissningar. 

Oscarsnomineringarna 2022

 Oscarsnomineringarna har nu tillkännagivits, och de är ungefär lika förutsägbart dramasnobbiga som de brukar vara. Det är min ärliga uppfattning att åtminstone The Suicide Squad, och kanske även Eternals, borde vara uppe för bästa film. Suicide Squad ska definitivt ha nomineringar för effekter och kostym också, och manus. Om Don't Look Up fick för både bästa film och bästa manus ska Suicide Squad definitivt ha det också. 

Men om vi skiter i det uppenbara (Oscarsakademien är alldeles för snobbiga för att nominera Suicide Squad) så är det väl en smula överraskande att Lady Gaga går utan en nominering för House of Gucci (det trodde jag skulle vara givet). Jared Leto fick ingen heller, men kan ju glädja sig åt Razzienomineringen som trillade in igår istället. Och Meryl Streep brukar ju få en nominering oavsett hon varit med i en film under året eller inte, så att hon blev utan för Don't Look Up var också överraskande. 

Som vanligt har jag ju sett alldeles för få av de stora Oscarsfilmerna (endast Power of the Dog, Dune och Don't Look Up utav de som nominerats för Bästa Film), så jag kan inte uttala mig säkert, men utifrån de tre jag sett så är Dune helt klart den värdigaste vinnaren. 

Peacemaker fortsätter där Suicide Squad slutade

 

John Cenas Peacemaker var en av många standouts i James Gunns mästerverk The Suicide Squad från förra året, och idag har de tre första avsnitten av hans egen spin-off serie släppts på HBO Max, med Gunn vid rodret som både regissör och manusförfattare, och Cena tillbaka i titelrollen. Och serien håller absolut liknande nivå som filmen både i kvalitet, ton och åldersgräns. Blodet sprutar, svordomarna haglar värre än i Joe Abercrombies fantasyböcker, och det finns både naket och sexskämt. Jag kan känna att det går lite överstyr emellanåt, men i det stora hela så fungerar det väl. Serien är rolig, storyn är intressant, och Gunn är såhär långt mästerlig på att hålla igång storyn utan att avslöja för mycket för tidigt. 

John Cena är grym i huvudrollen, och ger Peacemaker (eller Christopher Smith som han egentligen heter) fler dimensioner än vad som fick plats i filmen, och Gunns förmåga och intresse av att utforska karaktärer som många andra berättare hade lämnat simpelt svartvita är guld värd, särskilt i dagens landskap där vi inte alltid är villiga att se nyanserna hos människor vi ogillar. Peacemaker som rollfigur är på många vis en karikatyr av den flaggviftande nationalisthögern i USA, vilken Gunn absolut inte tillhör. Att han ändå vill utforska Peacemaker och framställa honom som en i grunden sympatisk individ är hedervärt. Peacemakers farsa (välspelad av Robert Patrick) är å andra sidan än så länge helt nyanslös, utan är helt enkelt en bottenlöst ond figur som verkar vara både rasist och nazist, samt även mobbare gentemot sin egen son. En tredje karaktär värd att nämna är Vigilante/Adrian Chase (Freddie Stroma, som hittar rätt blanding mellan Deadpool och något nytt). Comics-fans kan säkerligen bli missnöjda med Gunns version av karaktären, som än så länge verkar ha få likheter med originalfiguren, men jag gillar honom skarpt. Scenerna med honom är bland de roligaste, och kontrasten mellan honom och Peacemaker, den ene en kallblodig mördare och den andre en man som håller på att ändra sin syn på kallblodiga mord, oavsett syftet bakom dem, är intressant. 

Så jag gillar Peacemaker skarpt såhär långt, och ser fram emot mer. Nästa avsnitt kommer nästa vecka, och är det första som inte regisseras av Gunn (han har fortfarande skrivit det dock). Blir spännande att se om och hur det märks.

(Juste, spola absolut inte förbi seriens opening credits, de är det absolut bästa jag sett på länge). 

Captain Boomerang behöver en spinoff-serie

 

Spoilers för The Suicide Squad!

Screen Rant rapporterar idag att James Gunn har planer för fler Suicide Squad-spinoffs på HBO Max efter Peacemaker (James Gunn Hints At More Suicide Squad Spinoff Shows After Peacemaker (screenrant.com)). Personligen hoppas jag på en serie för Captain Boomerang, Jai Courtneys galne boumerangkastande tjuv. Han är en av DCs överlägset roligaste karaktärer, och Jai Courtney är grym i rollen. Det enda problemet är väl att Boomerang för tillfället är död, strimlad av en helikopter i The Suicide Squads öppningssekvens, och att återuppliva en massa folk som dog i filmen skulle göra allt mycket billigare (Gunn återupplivade ju både Peacemaker och Weasel i filmens eftertextscen. Men Boomerang skulle ju kunna få en prequelserie, kanske?

Favoriter 2021: Filmer

 

Då ska vi äntligen gå igenom årets favoritfilmer! Jag har kollat totalt 22 nya filmer i år, och har rankat allihopa. Tyvärr har det inte blivit av att se typ House of Gucci eller The Last Duel, men det får gå ändå. Här kommer hela listan, samtliga filmer jag sett i år, både bra och dåliga, och nu börjar vi från botten (helt spoilerfritt):

22. The Harder They Fall 

Jag hade höga förhoppningar på debutregissören Jeymes Samuels westernfilm med Jonathan Majors, Idris Elba och Zazie Beetz, men bortsett från en lysande prestation från Lakeith Stanfield och en grym sekvens ombord på ett tåg så var filmen tyvärr riktigt kass. Lång, väldigt platta karaktärer, mycket stil och typ nada substans. 

21. Luca

Disneys animerade film om två italienska pojkar som hänger i en ospecificerad by över sommaren känns lite som en barnvänlig kombo av Ponyo och Call Me By Your Name (tror jag, har inte sett Call Me By Your Name...). Antingen så kan filmen inte leva upp till samma nivå som de filmerna, eller så är den inte gjord för mig. Tyckte att den var väldigt tråkig. Liksom, mattelektions-tråkig. Den enarmade fiskaren var cool, men det var väl också allt. 

20. Jungle Cruise

Jungle Cruise är en film jag trodde jag skulle gilla. På förhand såg det ut som något mittemellan Pirates of the Caribbean och Brendan Frasers Mumien-filmer. Ett kul matinéäventyr helt enkelt. Men ett starkt skäl till att bägge filmerna fungerar är att storyn i dem är välskriven och karaktärerna engagerande. I Jungle Cruise var det inte så, utan allt kändes så formulaiskt att filmen lika gärna kunnat vara skriven av Skolverket. Jesse Plemons tyske prins var lite rolig, och Emily Blunt och The Rock är charmiga nog för att kunna paddla filmen i hamn, men inte mer än så. 

19. Mortal Kombat

Mortal Kombat hade mindre story än jag trott, och då hade jag ändå inte förväntat mig särskilt mycket av den varan. Det lilla som fanns i form av manus var mest en ursäkt för att få folk att slå varandra, vilket väl är okej, med tanke på originalförlagan. Ingen går väl och glor på Mortal Kombat i hopp om något annat än cool actionkoreografi, och det fanns det. Hade filmen eller dess skådespelare haft mer charm eller en glimt i ögat hade det kunnat bli bättre, men den varan saknades av alla utom Josh Lawson, som har väldigt roligt som supersvinet Kano. 

18. The Power of the Dog

The Power of the Dog är ingen dålig film. Skådespelet är utmärkt, som pusselfilm är den intressant och som karaktärsstudie är den tragisk. Men för mig går det inte att tycka om den mer än så. The Power of the Dog är alldeles, alldeles för seg för min smak. Långa sträckor är tråkiga. Väldigt lite händer på de drygt två timmar som filmen består av. Om man har tålamod, eller större uppskattning för genren "deppiga människor mitt ute i ingenstans" så är den garanterat mycket bättre, men för mig är den inget mer än ett fint hantverk.

17. Black Widow

Hade Black Widow inte varit en MCU-film hade jag nog rankat den högre än såhär. Men nu är den det, och jag vet att Marvel Studios under Kevin Feige kan mycket bättre än såhär. Jag kommer nog skriva mer utförligt om filmen en vacker dag, men som det är nu kan jag mest bara konstatera att stora delar av filmen kändes formulaiska, underutvecklade eller bara dumma. Florence Pugh som Yelena Belova bär filmen, och det finns bra scener och kul sekvenser, men som helhet är detta definitivt en av MCUs sämsta filmer. 

16. The Green Knight

The Green Knight är, i likhet med The Power of the Dog, en välgjord film som hamnat högre upp om jag vetat något om konst. Nu gör jag tyvärr inte det, och då blir det som det blir. The Green Knight är vansinnigt snyggt gjord, väldigt välspelad, och kan plockas isär för tolkning och diskussion i evigheter. Men storyn är lite för udda för att jag ska ta till mig den, karaktärerna lite för mycket mysterium och lite för lite karaktär för att jag ska fastna för dem. 

15. A Quiet Place: Part 2

Full disclosure: jag gillar inte skräck och har inte sett ettan. Tyckte ändå att A Quiet Place var en bra film, även om den lider av typiska skräckfilmsproblem (karaktärerna får inte så mycket utrymme att sticka ut). Spännande, snyggt gjord, underhållande, välspelad. Hade nog kommit högre om jag var ett fan av A Quiet Place-serien som helhet. 

14. Zack Snyders Justice League

Den här filmen var lång, och den kändes lång. Bitvis var det bra: jag tittar hellre på fyra välgjorda timmar film än två timmar värdelöst fiasko (begriper fortfarande inte hur Joss Whedon klantat sig så). Bitvis var det inte så bra: jag kommer nog aldrig orka se om den. Zack Snyders Justice League är Snyderig på mesta möjliga vis, och det mesta som inte funkade i Joss Whedons miljöpartistiskt dåliga film fungerar ganska bra här. Framförallt ligger skillnaden i karaktärerna: framförallt Cyborg får en riktigt stark story, och jag begriper verkligen varför Ray Fisher är så sur på Whedons massaker av Snyders ursprungliga plan. 

13. Free Guy

Free Guy var kul. Skojig idé, skojigt genomförande. Jodie Comer är på alla vis filmens MVP, men Ryan Reynolds är förvånansvärt tråkig. Han fungerar bättre när han inte ska driva filmens story (såvida det inte handlar om Deadpool, då är han bra oavsett). Även Taika Waititi var oväntat nedtonad, men sen var hans skurk ganska platt överlag. Det roligaste med Free Guy är att den kommer bli mycket sämre om (när?) den får en uppföljare, vilket helt skulle underminera budskapet med filmen.

12. Don't Look Up

Här kan jag ju passa på och förtydliga: trots min kritik mot Don't Look Up så tycker jag inte illa om filmen. Den är bra. Bitvis utomordentligt bra. På alla sätt välgjord, och de delar som rör människans besatthet vid det jordiska och det ytliga är riktigt, riktigt välgjorda. Det jag ogillar, och det som sänker filmen ett par snäpp, är den rakt igenom usla politiska satiren som filmen (och många tittare) verkar övertygade om att den lyckas med, trots att den inte gör det. 

11. Raya and the Last Dragon

Raya and the Last Dragon är en film som börjar ganska dåligt, och blir bättre och bättre hela tiden. I sista akten är den briljant, och hur den porträtterar karaktärerna Raya och Namaari är en stor del av behållningen. Röstskådespelet, allra främst från Kelly Marie Tran, är top-notch, och den förvuxna armadillon, eller vad det nu är för djur, är supergullig. Bitvis väldigt snygg action också.

10. Army of Thieves

Army of Thieves var en bra film. Välspelad, fin, rolig, välgjord. Den saknade kanske det där lilla extra som fick mig att verkligen fastna för den, men på det hela taget en väl godkänd film. Shoutout till Hans Zimmers underbara musik. 

9. Red Notice

Jag trodde att den här skulle vara rätt dålig (de trailers jag såg hade kunnat säljas på Apoteket som sömnmedel) men ack så fel jag hade. Red Notice var en kul, underhållande film, med en twist jag faktiskt inte såg komma. Jag är kanske lite lätt korkad, eller bara lättroad, men det här var en bra actionkomedi, och filmens tre största utgifter (lönecheckarna till Dwayne Johnson, Ryan Reynolds och Gal Gadot) är väl spenderade. 

8. The King's Man

Jag gav The King's Man ganska hård kritik igår, men jag gillar den trots allt, för de sekvenser som fungerar fungerar verkligen. Rasputin fungerar verkligen. Actionscenerna fungerar verkligen. Twisten fungerar verkligen. Karaktärerna är charmiga, Ralph Fiennes spelar bra, tillochmed huvudskurken fungerar, bättre än han borde. 

7. Shang-Chi and The Legend of the Ten Rings

Det är här det börjar bli lite tight, för alla kvarvarande filmer gillar jag verkligen. Shang-Chi var en riktigt bra origin-story-film, en av Marvels bästa. Särskilt actionscenerna stod ut, den på byggnadsställningen kan vara årets bästa. Simu Liu gör Shang-Chi till en charmig filur, Meng'er Zhang är stencool som hans något mindre genomgoda syster, och Tony Leung som Wenwu ger MCU ytterligare en stark skurk att skryta med. 

6. Spider-Man: No Way Home

Jag är inte säker på att No Way Home ska vara på plats 6. Den borde kanske vara på 5 egentligen. Men nu är den här, whatever. Spideys senaste film är den mest hyllade grejen sen tandborsten, och det finns bra skäl. En bra story för Spider-Man, många kul och intressanta cameos, och så många metareferenser att man drunknar i dem. Hade jag personligen föredragit en film med mer fokus på det man byggt upp i Homecoming och Far From Home? Ja. Tycker jag att filmen för meta? Ja. Är den lite överhypad? Ja. Men den är ändå väldigt, väldigt bra, och på några vis även historisk.

5. Army of the Dead

Army of the Dead är förmodligen årets näst mest underskattade film (vi kommer snart till årets mest underskattade film). Det kanske bara är jag som tycker det, men så får det väl vara. Jag är hursomhelst vansinnigt svag för självmordsuppdragsfilmer. Storys där ett gäng tuffingar gör något som förmodligen kommer få dem dödade, går mot alla odds, och offrar sig. Jag älskar det i Rogue One. Jag älskar det i The Alamo. Jag älskar det i Suicide Squad. Jag gillar det tillochmed i Game of Thrones-avsnittet Beyond the Wall, trots att de inte riktigt leverar på dödsaspekten av premissen (hur kan en Star Wars-film ha ihjäl fler huvudkaraktärer än ett Game of Thrones-avsnitt???). Hursom så är Army of the Dead väldigt mycket en självmordsuppdragsfilm, med charmiga om än underutvecklade karaktärer, vars dödsfall i en hel del fall sticker lite grann. Sen finns det en zombietiger också. Det är coolt.

4. The Guilty

Jake Gyllenhaal gör remake på hyllad dansk thriller, och bra blir det, särskilt eftersom man tagit bort danska filmers stora svaghet: danskan. Gyllenhaal är briljant som trasig och osympatisk polis, och röstskådespelet från Riley Keough, som spelar skiten ur sin roll trots att hon aldrig syns i bild, är värt betydligt fler hyllningar än det fått. Twisten (som man iochförsig får ge den danska originalfilmen credden för) är fullkomligt dunderawesome, och hela storyn är gripande och vansinnigt spännande.

3. Dune

Dune är en av årets mest hyllade filmer, och det är den värd, för det är verkligen en superfilm. Iochförsig ska den väl vara det. Om du gör episk mastodontfilm på en av världens mest hyllade sci-fi-böcker, låter Denis Villeneueve regissera och fyller rollistan med namn som Oscar Isaac, Timothee Chalamet, Stellan Skarsgård, Josh Brolin, Jason Momoa, Zendaya, Javier Bardem, Rebecca Fergusson och Dave Bautista så ska det vara bra, eller så ska samtliga involverade skämma ögonen ur sig. Men det här är en oerhört stark film på alla vis: visuellt slående, musikaliskt pampigt, karaktärsmässigt intressant, världsmässigt välbyggt, storymässigt välskrivet. Allt med Dune är bra (utom att två karaktärers flykt genom sandhavet i filmens sista akt är lite väl lång), och jag ser fram emot uppföljaren.

2. Eternals

Här har vi den, som utlovat: årets mest underskattade film, med råge. Eternals är en på så många plan oerhört intressant film. Den har starka karaktärer som man älskar. Druig, Dane, Ikaris och Gilgamesh var de jag föll mest för, men hela rollistan ska ha en eloge. Den är visuellt episk, och har några av Marvels coolaste actionscener. Filosofiskt är den jätteintressant, och behandlar meningen med livet, mytologi och fri vilja. Hur Eternals inte fått fler fans är helt obegripligt, för det är en fenomenal film, en av Marvels bästa. 

1. The Suicide Squad

Det krävs mycket för att slå Eternals i min bok, men filmmässigt kan James Gunn lyckas med det mesta. Som jag nämnde tidigare älskar jag filmer med självmordsuppdrag, och självmordsuppdrag är essensen av Gunns Suicide Squad. Den är vansinnigt rolig, den är fylld med välskrivna karaktärer, storyn är genial, twistarna är lika bra som de är många, och för att vara en drygt två timmar lång actionfilm lyckas den kommentera både politik och moral ganska väl. The Suicide Squad är fantastisk, och enligt mig, årets bästa film.

Favoriter 2021: Karaktärer

 

Jag har listat mina favoritdebuter i MCU och mina favoritserier från 2021, och nu är det dags för karaktärer i övrigt. För att göra listan lite mer spännande så inkluderar jag ingen från MCU-debutlistan, men de hade alla kunnat platsa här också (Kate Bishop och John Walker är sjukt bra karaktärer alla kategorier). Här listar jag istället några av de karaktärer som jag tycker stuckit ut i filmer/serier/spel/whatever från 2021. Listan, utan inbördes ordning:

*Helmut Zemo (MCU): Zemo (spelad av underbare tysken Daniel Bruhl) har i år dykt upp i Marvelserien The Falcon and the Winter Soldier, och var, tillsammans med John Walker, de två bästa karaktärerna i den serien, hands down. Bortsett från att han vinner VM i karaktärsdesign (rocken + skidmössan = klockrent) så är han en drivande faktor i att seriens diskussion av symbolik fungerar så bra som den gör. Zemo, som vill utrota superhjältar eftersom de blir symboler som massan hjärndött följer, har en filosofiskt intressant ståndpunkt, och drivs inte av ett maktbegär som så många andra skurkar. Tvärtom så visar "The Falcon and the Winter Soldier" med all önskvärd tydlighet att han är lika ointresserad av personlig vinning som de två titelfigurerna. Zemo känns som en god man som begår onda handlingar för ett högre syfte, och den typen av moraliskt grå figurer är alltid de mest intressanta. Mitt enda klagomål på honom är att han var med alldeles för lite (ja, Zemo förtjänar definitivt en egen spinoff).

*Vi (Arcane/League of Legends): Arcane var en av årets största överraskningar, då ingen riktigt väntat sig att en animerad serie baserad på ett gammalt MOBA-spel skulle vara bättre än Marvels blockbusterserier eller diverse Oscarsflörtar med halva Hollywood i rollistan. Men Arcane var verkligen galet bra, och en av seriens MVPs är utan tvekan Vi, som väl även får anses vara seriens huvudroll. Vi är en ung tjuv och gatukämpe som egentligen bara vill rädda den lillasyster hon svikit, och slår sig fram genom kaoset från kollisionen mellan två samhällen med sina nävar, sin kaxighet, charm och intelligens. Hennes relation med polisofficeren Caitlyn, med systern Jinx/Powder och även med adoptivfadern Vander är alla bärande pelare för serien, och när dammet efter alla konflikterna lagt sig så står Vi som en av seriens, och League-universets, mest välskrivna och sympatiska karaktärer. 

*Crosshair (Star Wars): Årets stora Star Wars-nyhet (bortsett från The Book of Boba Fett, som delas mellan 2021 och 2022) var Dave Filonis Clone Wars-uppföljare The Bad Batch, som var en... mixed batch. Vissa avsnitt var kanon, vissa var rätt svaga, och serien lider i allmänhet av att premissen känns förvånansvärt lik den i The Mandalorian. Den absolut bästa komponenten i The Bad Batch var klonsnipern Crosshair, som tvingas förråda sina bröder till Imperiet, men lär sig leva med det, och blir en trogen Imperiesoldat, dock inte helt utan skrupler eller moral. Crosshair, som på ytan är en kall skitstövel, har både några av de coolaste actionscenerna i serien, och även den överlägset mest intressanta resan som karaktär. Han står villigt på de ondas sida, men visar samtidigt på både heder och lojalitet mot de bröder som på sätt och vis svikit honom lika mycket som han svikit dem. Crosshair brottas med lojalitet, svek, ensamhet och förlust på ett sätt som få andra karaktärer i galaxen långt, långt borta, vilket gör honom både fascinerande och tragisk. 

*Triss Merigold (The Witcher): Nöjesåret 2021 avslutades med säsong 2 av Netflix monsterserie The Witcher, och trots att många karaktärer definitivt imponerade (Geralt, Yennefer, Nivellen, Cahir och Jaskier var alla bra) så var det Triss Merigold som stack ut mest för mig. Jag ska erkänna att jag inte var jättesåld på Harry Potter-skådisen Anna Shaffer i rollen, men säsong 2 gjorde henne definitivt rättvisa. Hon fick mer material att jobba med, och Triss blev en varm och sympatisk figur, som känns både stark och väldigt sårbar, inte minst då serien utforskar de skador, både yttre och inre, som hon bär på sedan finalavsnittet i säsong ett då hon nästan stryker med i slaget vid Sodden. Hennes vänlighet mot Ciri men även hennes oerhörda fruktan inför vad Ciri kan bli gjorde henne också minnesvärd, och därmed platsar hon definitivt på listan. 

*Stellan Gios (Star Wars): Star Wars: The High Republic, multimediaprojektet som behandlar Jediordern och Republiken ett par hundra år innan Phantom Menace, har ju fallit lite i skymundan, delvis kanske för att det bara är superfansen som läser Star Wars-böcker, delvis för att det inte finns någon Darth Vader, Luke Skywalker eller R2-D2 att koppla storyn till, och delvis för att delar av Star Wars fandom är misstänksamma mot allt som Lucasfilm producerar utan Dave Filoni. Jag har dock gillat de två High Republic-böcker som jag läst, och min favorit från dem är utan tvekan Stellan Gios, som väl bäst kan beskrivas som High Republics svar på Obi-Wan Kenobi. Stellan är allt en Jedi ska vara, stark, god, intelligent, hela paketet. Han har också ansvarskänsla och humor, två användbara drag, och de storylines han har rör ofta den galaktiska politiken, vilket är böckernas bästa stunder. Jag gillar Stellan, och jag gillar High Republic. 

*Viktor (Arcane/League of Legends): Mer eller mindre alla karaktärer i Arcane förtjänar att hyllas, men tillsammans med Vi så är Viktor i mitt tycke den främste. Visst, jag kanske är rätt biased då jag spelade en hel del Viktor i League redan innan serien var en grej, men ändå. Viktor är en sån underdog att man inte kan hjälpa att känna för honom och han är så sympatisk och välvillig att man inte kan hålla sig från att tycka om honom. Medan hans vän Jayce rör sig uppåt i samhällsskikten sitter Viktor kvar i sitt labb för att försöka reparera både sin egen trasiga kropp, men även det trasiga samhälle han kommer ifrån, och resultaten är lika ofta hjärtskärande som de är lyckade. Den vänskap som formas och sedan ställs på prov mellan Viktor och Jayce är en av seriens bästa förhållanden, och röstskådespelet från Harry Lloyd, aka Viserys Targaryen i Game of Thrones, gör bara Viktor ännu bättre. Ett av de främsta skälen att se fram emot säsong 2 av Arcane är Viktors resa, som lär vara långt ifrån över. 

*Cleo Cazo/Ratcatcher 2 (DCEU): James Gunn är en mästare på att skriva karaktärer, och i The Suicide Squad visar han verkligen upp den talangen, kanske allra mest med Ratcatcher, av alla figurer. Den unga Cleo Cazo (genombrottet Daniela Melchior) lärde sig kontrollera råttor av sin pappa, som sedan dog av en överdos och när hon sedan skickas till Corto Maltese för att spränga nazistfästen och skjuta milissoldater tillsammans med diverse brottslingar med olika grader av psykopati så gör hon det till sitt M.O att se det goda i folk, från den kallhamrade lönnmördaren Bloodsport till den humanoida jättehajen Nanaue. Cleo visar dessutom på både mod och rädsla, och hennes förmågor, både råttstyrningen och att tro på andras godhet, är avgörande både för filmens story och för filmens tema. 

Och där stannar vi för den här listan. Egentligen finns det många fler karaktärer värda att skriva om, men jag hinner inte med att skriva om typ femton stycken. Därmed kommer här några honorable mentions som komplement: Wanda Maximoff (MCU), Inej Ghafa (Shadow & Bone), Logain Ablar (The Wheel of Time), Vision (MCU), Geralt (The Witcher), Wilford (Snowpiercer), Clint Barton/Hawkeye (MCU), Rick Flag (DCEU), Bloodsport (DCEU), Stepin (The Wheel of Time), Yennefer (The Witcher), Lily (Army of the Dead), Duncan Idaho (Dune), Kaz Brekker (Shadow & Bone), Leto Atreides (Dune) och Peacemaker (DCEU).