Brandon i Hollywood?

 Världens bäste författare Brandon Sanderson har tyvärr skjutit upp Stormlight 5 till 2024. Trist, men fullt rimligt med tanke på hur galet mycket grejer han jonglerar. Ett flertal böcker samtidigt, skrivarkurser, podcasts, faninteraktioner, familjeliv, rådgivare åt Amazons Wheel of Time-serie, och förmodligen tusen andra saker. Och nu har tydligen Hollywood lagts till på listan över saker som behöver Brandons tid och energi. För inte bara nog med att Brandon som sagt kommer med goda råd och glada tillrop till Rafe Judkins i produktionen av Wheel of Time, utan nu är även Brandons egna böcker efterfrågade. 

Exakt vilka serier som Hollywood är intresserade av är oklart, men gissningsvis rör det sig allra främst om The Cosmere, och främst utav dem är Mistborn och The Stormlight Archives. Netflix är ett av företagen som nämnts, men jag kan tänka mig att även Amazon, som ju redan har lite av ett samarbete med Brandon är med i leken. Kanske även Apple? De har ju ingen stor fantasyserie på sin streamingtjänst, ingenting som konkurrerar med Star Wars, The Witcher, The Rings of Power eller House of the Dragon. Och vem vet, Disney kanske också känner ett behov av fler IPs, med tanke på att majoriteten av deras storsatsningar ligger inom ramen för MCU, eller utspelar sig i en galax långt, långt borta. 

Det viktigaste är hursom att världen får upp ögonen för den briljans som är Brandon Sanderson och hans böcker. Förhoppningsvis lyckas Brandon förhandla till sig gott om kreativt inflytande, så att hans magnifika berättelser inte slaktas av en pengakåt kostymtomte eller en överdrivet liberal aktivist med filmkamera. För om Brandons verk adapteras så som de förtjänar, så kommer de bli odödliga supersuccéer. Allt annat vore galet. 

Snowpiercer stannar för gott

För någon dag sedan kom nyheten: Snowpiercer har rullat färdigt. Efter den kommande fjärde säsongen är det slut på det roliga för Layton, Melanie och resten av passagerarna. Trist tycker jag, särskilt iochmed att det inte verkar vara ett beslut fattat av seriens skapare, utan av produktionsbolaget. Jag hade gärna sett att Snowpiercer fortsatte ett par säsonger till, och utforskade uppbyggandet av ett nytt samhälle nu när vädret börjar bli bättre. Det finns fortfarande en hel del potential i serien, och jag tror att den har potential för åtminstone en femte säsong också. Förhoppningsvis så kan något annat bolag plocka upp serien och fortsätta med åtminstone en femte säsong också. Om någon gör det så blir det sannolikt Netflix, då de redan äger distributionsrättigheterna i ett antal länder, bland annat Sverige. Men det mest troliga är ändå att Snowpiercers fjärde säsong också blir dess sista. Förhoppningsvis så kan man sluta med flaggan i topp.

Ska Horizon bli som Witcher?

Nyligen skrev jag om att Netflix fått för sig att göra TV-serie på Horizon-spelen, som följer den unga jägaren Aloy i en post-apokalyptisk värld fylld med fantastisk natur och hyfsat sura robotdinosaurier. Det kan bli en grym serie om man kan trolla fram den megabudget som förmodligen krävs, men Netflix verkar ha hittat en något annorlunda vinkel: enligt ett rykte så ska serien heta Horizon 2074 och dela sin story mellan två tidsperioder: den postapokalyptiska, och själva apokalypsen.

Om detta stämmer är det minst sagt vågat. Netflix försökte sig ju faktiskt på en berättelse med delat tidsfokus och stor budget med säsong 1 av The Witcher, vilket blev minst sagt rörigt. Visserligen blev det också tittarsuccé, och det sänkte inte säsong 2, men förvirringen hos alla som inte var inbitna Witcher-fanatiker var, om inte total, så ändå hyfsat stor. Ska Horizon ge sig på samma grepp så bör man nog arbeta något mer med tydlighet än vad Lauren Hissrich och hennes team gjorde i The Witcher. 

En annan risk är att man minskar fokuset på Aloy, som är en fantastisk protagonist, och i stället satsar på mindre charmiga och mer generiska militärer/forskare/politiker-karaktärer av det slag som brukar få framträdande roller i apokalyptiska dramer. Horizon har en unik huvudkaraktär och en unik setting. Att den kombon ska dela tid och pengar med en (förmodligen) betydligt tråkigare prequel-historia är ett minst sagt udda beslut. Det är fullt möjligt att Netflix vet vad de gör, och att det hela blir perfekt. Men på förhand låter det som potentiell pannkaka. 

Det är även möjligt att ryktet också bara är ett rykte, och att Netflix planer ser helt annorlunda ut. Time will tell...

Aloy hänger med Geralt och Kratos bor hos Bezos

 MovieZine rapporterar att serie-rättigheterna till spelserien Horizon införskaffats av Netflix, som väl antagligen därmed tänker göra en live-action-adaption. Det låter superkul, tycker jag. Jag har bara spelat Horizon: Zero Dawn (Forbidden West ligger på listan över spel jag definitivt vill ge mig på snarast möjligt), men jag tyckte att världen som Guerilla Games byggde, med robotdinosaurier som jagar, och emellanåt även jagas av människor, är gräsligt cool. Protagonisten Aloy är dessutom en av mina favoritkaraktärer från spelvärlden. Hon är typ en mix mellan Ygritte och Paul Atreides, och fungerar fantastiskt bra. Det kan bli en dunderbra tv-serie helt enkelt. Lär dock krävas en hygglig budget, men om Netflix nu införskaffat rättigheterna antar jag att det är en satsning de är villiga att göra. Deras hypade adaption av ikoniska animen Cowboy Bebop gick trots allt käpprätt åt skogen, och Stranger Things börjar närma sig sitt slut. Netflix inser nog att Geralt av Rivia och hans Witcher-kompisar inte kan bära storbudget-delen av Netflix ensamma, inte när Amazon och Disney spottar ur sig nördserier med budget nog att köpa Oregon för stup i kvarten. Kan Horizon bli en ny superhit (vilket Netflix onekligen behöver)? Tiden får utvisa det, men jag tror definitivt att potentialen finns. 

I MovieZine-artikeln nämns också att två andra spelserier ska göras om till TV. Dels så har Amazon köpt rättigheterna till att adaptera God of War, och dels så har ospecificerad streamingtjänst av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att göra serie av racingfranchisen Gran Turismo. Att Jeff Bezos köper God of War begriper jag: det känns som ett säkert kort i samma arena som The Witcher, och dessutom har Kratos samma frisyr (eller snarare brist på frisyr) som Bezos själv. Men att någon bränt pengar på att ta Gran Turismo till streaming är obegripligt. Vill man göra en serie om bilar behöver man väl inte spendera dyra licenspengar på Gran Turismo? Då kan man lika gärna köpa rättigheterna till Farming Simulator, eller nåt. Men å andra sidan så har det ju gjorts en Emoji-film, så en Gran Turismo-serie är väl på sätt och vis ganska väntat...

Gray Man ser stabil ut

 Hollywood har tydligen bestämt sig för att dundra ut trailers i högre hastighet än Lewis Hamilton kör bil. Igår kom Mission Impossible, i natt släpptes Thor, och nu har Netflix hypade actionfilm The Gray Man också fått en trailer. Filmen regisseras av Russo-bröderna, kända för att ha spelat in ca 30% av MCUs sammanlagda biointäkter, och har Ryan Gosling och Chris Evans i huvudrollerna. Gosling spelar en snäll agent, Evans spelar en elak agent, och saker exploderar. Det ser välgjort ut, men kanske även lite för generiskt. Om The Gray Man ska funka bortom tillfällig popcornunderhållning så krävs det nog att storyn är välskriven och att fiendskapen mellan de två agenterna får hyfsat djup. Utöver Gosling och Evans så har filmen även namn som Ana de Armas, Regé-Jean Page, Jessica Henwick, Wagner Moura och Billy Bob Thornton i rollistan. Netflix har lagt ut stora summor på detta, med andra ord, och floppar det blir de nog rätt ledsna, särskilt med tanke på att antalet prenumeranter ju dippat på sistone. 

En fräsch start för vikingar och engelsmän

 

Spoilers för de två första avsnitten av Vikings: Valhalla!

Jag har nu sett de två första avsnitten av Vikings: Valhalla, Netflix spinoff på succéserien Vikings av Michael Hirst som avslutades förra året. Valhalla utspelar sig cirka hundra år efter originalserien, och även de karaktärer som överlevde originalserien är således sedan länge döda och begravda, men inte bortglömda. Tvärtom verkar showrunnern Jeb Stuart ha spelat namedropping-bingo under manusförfattandet, och slängt in referenser till bland andra Björn, Lagertha och självfallet även Ragnar själv. Det fungerar dock bra, och tynger aldrig ner berättandet, vilket överlag är en styrka i Vikings: Valhallas första avsnitt: de hittar en bra balans mellan att vara en egen grej och hylla moderserien. 

Storyn följer primärt tre karaktärer. Dels syskonparet Freydis och Leif, spelade av Frida Gustavsson och Sam Corlett, och dels prins Harald Sigurdsson (Leo Suter). Syskonen asatroende från det isolerade Grönland, som anländer i Kattegatt (den fiktiva vikingastaden då alltså, inte sundet mellan Sverige och Danmark) med blodig hämnd på en kristen viking i sinnet. I Kattegatt stöter de på Harald, som är ett lurigt charmtroll, vilket han förmodligen ärvt från sin farfars far Harald Hårfager, i originalserien spelad av Peter Franzén. Nye Harald verkar dock vara en allmänt sundare man än sin moraliskt misslyckade förfader, och han blir förtjust i det grönländska syskonparet, och vill gärna få med sig Leif på hämndturné i England. Kung Aethelred (Bosco Hogan) har nämligen haft den dåliga smaken att förrätta folkmord på de skandinaver som bosatt sig där, och det kan varken Harald eller vikingabossen Canute (Bradley Freegard) tolerera. 

På många vis liknar Valhalla såhär långt original-Vikings. Det är fortfarande hyfsat styltiga fejk-skandinaviska dialekter, blandat med genuin skandinavisk dialekt från de nordiska skådespelarna. Det är fortfarande ett fokus på konflikten mellan våldsamma men hedersamma vikingar och ränksmidande engelsmän. Religion spelar fortfarande en roll, fast numera är många av vikingarna kristna, vilket skapar en intressant dynamik bland nordmännen som ger serien djup och en ny idé att leka med, som samtidigt ändå är i originalets andliga anda. Skådespelarna är också bra, och de tre huvudrollsinnehavarna imponerar. Något mindre säker är jag på Bradley Freegard som Canute. Han känns rätt campy, och hans dialekt låter nästan mer slavisk än låtsas-skandinavisk. Men Vikings har alltid haft lite av en B-aura, och på det viset bidrar han till seriens charm. 

Storyn är än sålänge också intressant. Man bygger ganska tydligt upp en intern splittring bland de olika vikingarna som anslutit till Canutes hämndfärd, och hur Harald och Leif ska navigera där blir spännande att se. Freydis sideplot, som verkar leda till Uppsala, är inte riktigt lika intressant, åtminstone inte ännu, men förhoppningsvis leder det till mer utveckling för den religiösa tematiken, och mindre sex och svampar, vilket det vankades mycket av senast serien var i Uppsala. 

Mitt främsta klagomål på serien såhär långt är att den ibland går lite väl fort fram. Den inledande massakern på St. Brice Day går så fort förbi att den inte blir mer än en plot-device för att få Harald och Canute att segla mot England med yxorna i högsta hugg. Hade man spenderat mer tid på den hade det kunnat fungera som en känslomässig koppling till karaktärerna för tittarna, och inte bara som startskott för storyn. Ett annat exempel är relationen mellan Harald och Freydis. Visst, jag köper att Harald är en fett charmig snubbe, men exakt hur det kommer sig att Freydis glatt hoppar i säng med första bästa tjomme som knatar fram till hennes båt och lovar varma bad är något oklart, särskilt när hon annars verkar väldigt målmedveten i sin hämndjakt. Varför Harald är så oerhört förälskad i Freydis, en kvinna han knappt interagerat med, är också en smula oklart. 

Men bortsett från de skavankerna är jag väldigt nöjd med Valhalla såhär långt. Det är välgjort, välspelat och överlag välskrivet, med en bra balans mellan gammalt och nytt. Ser fram emot att kolla på resterande sex avsnitt, och håller tummarna för grönt ljus för säsong 2. 

Zack Snyder castar halva Hollywood i Rebel Moon

Zack Snyder är i full rulle med att bygga nya filmuniverse efter att han lämnat DC och Warner Bros för Netflix. Hans första nya projekt var Army of the Dead, en zombie-heist med Dave Bautista. Den möttes av ljumma recensioner, men blev tittarsuccé (och jag gillade den!). Snyders nästa film blir en egenskriven sci-fi som han jämfört med Star Wars. Rebel Moon heter den, och Snyder verkar ha satt halva Hollywood i arbete här. Sofia Boutella, Charlie Hunnam, Djimon Hounsou, Jena Malone och Ray Fisher är bara några av namnen i filmen. Något releasedatum finns mig veterligen inte ännu, men 2023 känns väl som en rimlig gissning.

Jag ser definitivt fram emot detta, särskilt om Rebel Moon lyckas med att vara Star Wars för en ny generation. Snyder är definitivt en filmskapare som rent visuellt verkligen hör hemma i sci-fi, filmen lär vara snygg som tusan. Sedan är herr Snyder kanske tyvärr inte världens starkaste manusförfattare, när hans filmer brister är det ofta på det området, men får han fria tyglar av Netflix och tillåts göra Rebel Moon till det fem timmar långa och visuellt snordyra epos han vill så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra. 

Årets spännande Netflixutbud

 

Netflix har just släppt en gemensam trailer för en hel drös kommande originalfilmer, och visar där upp glimtar av allt ifrån Ryan Reynolds science-fiction film till den hypade uppföljaren till Rian Johnsons deckare Knives Out. Jag är särskilt hype på följande titlar:

*The Adam Project: Science-fiction-äventyr med Ryan Reynolds och Mark Ruffalo. Såg snygg ut i trailern, och sålänge Reynolds spelar något annat än en nedtonad version av Deadpool som han gjort de senaste åren så kan det nog bli rätt bra.

*The Gray Man: Det här ser jag verkligen fram emot. Russo-bröderna följer upp Avengers: Endgame med att göra spionaction, med Chris Evans (iförd ful fejkmustasch), Ryan Gosling och Ana de Armas i rollerna. Tror verkligen på denna, och trailerklippen gjorde mig inte besviken.

*Knives Out 2: Jag gillade verkligen första Knives Out, och nu återvänder Rian Johnson med ytterligare en gåta för Daniel Craigs excentriske detektiv Benoit Blanc. Listan på misstänkta är lika imponerande som i första filmen: Dave Bautista, Kathryn Hahn, Ethan Hawke, Leslie Odom Jr, Madelyn Cline, Jessica Henwick och Edward Norton kommer medverka.

*The Sea Beast: Hade ingen koll på att det här var något Netflix jobbade på, men en till synes välgjord Disneydoftande animerad familjefilm med fantasytema? Sign me up, kan bli en klassiker. Eller ett magplask. Spännande hursom. 

*The School for Good and Evil: Någon form av mishmash mellan Harry Potter och Descendants. Sålänge den tar inspiration från den förra och inte den senare så kan det nog bli en trevlig filmupplevelse. 

*Spiderhead: Ännu en film jag inte hade koll på innan idag, men efter att ha läst på känns det som någon form av psykologisk thriller-scifi med Chris Hemsworth som vetenskapsman. Lite otippad casting, men definitivt intressant att se, särskilt för att se Hemsworth bredda sig i sitt skådespel. 

Trailern hittar man här: Netflix 2022 Movie Preview | Official Trailer - YouTube

Shadow & Bone börjar ÄNTLIGEN med säsong 2

 

Att Netflix fantasyserie Shadow & Bone ska få en andra säsong har vi vetat och glatt oss åt sen i somras, och nu rapporteras det äntligen från bland andra ScreenRant (Shadow & Bone Season 2 Begins Filming, Confirms David Wurawa (screenrant.com) om att säsong 2 inlett sin inspelning, och det var ju verkligen på tiden. Jämfört med Amazon, som satte igång inspelningen av Wheel of Times andra säsong redan innan trailern för den första haft premiär så är Netflix långsammare än en bakfull sköldpadda. Vad som tagit sån tid vet jag inte, men förhoppningsvis är det manusförfattarna som vill försäkra sig om att serien håller samma höga kvalitet som säsong 1. 

Shadow & Bone återvänder alltså för en andra säsong, gissningsvis 2023 (två år efter säsong 1, skärp er Netflix), och Ben Barnes, Freddy Carter, Jessie Mei Li, Amita Suman och övriga skådespelare lär återvända till sina roller. 

Don't Look Up är både lyckad och misslyckad

 

Don't Look Up får väl ändå betraktas som Netflix huvudsakliga Oscarssatsning i år. Man har anställt mer eller mindre varenda Awards-magnet i Hollywood till rollistan och sedan sätter man Adam McKay (regissören bakom Vice, Big Short och även involverad i Succession) som regissör och manusförfattare. Själva filmen är en allegori över klimatkrisen, en kritik mot Trump-populism, och en sågning av sociala medier och enorma techbolag. Det borde, enligt all logik, vara en enorm dunderhit bland både kritiker, tittare och de dammigaste medlemmarna av Oscarsakademien.

Men filmen är trots all talang en ganska blandad kompott. Visst, som politiskt hyfsat konservativ är jag kanske ingen målgrupp, men å andra sidan kan jag uppskatta smart satir, särskilt av amerikansk höger som jag definitivt inte är ett fan av. Det är dock inte filmens politiska budskap som stör mig. Faktum är den var betydligt mindre in-your-face i sin kritik av högern än jag trodde den skulle vara, och, bortsett från att Meryl Streeps president och hennes supporters är en uppenbar karikatyr av Trump och hans MAGA-rörelse så är den inte särskilt färgad av amerikansk partipolitik. Så nej, filmen är inte särskilt osympatisk i sin satir. Den är bara allmänt orealistisk. 

Storyn (två astronomer, Mindy och Kate, spelade av Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence, försöker varna världen om en enorm meteor som med all säkerhet kommer att göra köttfärs av Jorden inom ett halvår, men ingen lyssnar) är kul på pappret, men svår att genomföra i praktiken, vilket snabbt blir ganska tydligt. Filmen får göra ett antal logiska vinkelvolter för att de fiktiva beslutsfattarna ska ignorera meteoren till förmån för diverse världsliga lockelser. Meryl Streeps president tänker på opinionssiffrorna, Mark Rylances tech-biljonär är fokuserad på metaller, och Cate Blanchetts och Tyler Perrys mediepersonligheter vill bara göra ytliga tv-program. Don't Look Up missar dock faktumet att folk rent generellt vill överleva. Det dödsförakt som många av filmens karaktärer uppvisar är ingenting som mäktiga världsledare skulle komma undan med i verkligheten. Inte heller skulle internationella stormakter som Ryssland, Kina, eller FN för den delen sitta tysta och vänta medan USA klantar bort jordklotet. 

Filmen gör även ett par mindre missar med enskilda plot-points, som att Meryl Streep först inte vill låta nyheten om kometen komma ut för att det kan påverka hennes opinionssiffror inför ett stundande val. Historiskt vet vi dock att plötsliga hot utifrån ofta gynnar sittande makthavare, som då får en chans att agera landsfader och allmän beskyddare. Inte heller skulle USAs president vaska ett gyllene opinionsläge och biljontals kronor i en handvändning för att en av hennes polare bad henne, vilket sker senare i filmen. För att vara en film som handlar om att man ska lita på vetenskap är Don't Look Up förvånansvärt ologisk. 

Filmens meriter hittas istället på ett mer moraliskt och samhällskritiskt plan. För om Don't Look Up missar målet hejvilt som politisk satir så lyckas den med råge att med att kritisera människans tanklösa livsstil, materialism och egocentrism, samt vår ständiga oförmåga att vara nöjda med vad vi har, och vår allmänna tanklöshet och brist på konsekvenstänk. Filmens bästa stunder är när den utforskar vilka vändningar astronomernas liv tar när de plötsligt blir föremål för enorm global mediauppmärksamhet och allt som kommer med den, och allt kulminerar i tio överraskande religiösa sista minuter som verkligen fungerar som ett mäktigt, minnesvärt och brutalt slut.

Så se inte Don't Look Up för att få en välskriven satir över dagens politiska klimat, för filmen begriper sig knappt på politik alls. Se den istället för att begrunda vad vi prioriterar i våra liv, och vad det är som gör livet värt att leva i första hand. 

Geralt har äntligen hittat en röd tråd i The Witcher

Alla streamingjättar behöver en galet dyr fantasy-franchise. HBO har Game of Thrones. Amazon har Wheel of Time (och snart Sagan om Ringen). Disney har Star Wars. Och Netflix har The Witcher, vars andra säsong släpptes härom veckan, till... well, inte riktigt applåder kanske, men defenitivt någon form av värme. Personligen tycker jag att The Witcher säsong 2 definitivt förtjänar både applåder och värme, för det rör sig om överlag riktigt stark fantasyunderhållning (spoilers för säsong 2 följer):

Det största problemet med säsong 1 av The Witcher var att den var rörigare än studentfest på Systembolaget. Serieskaparen Lauren Hissrich hade bestämt att narrativet skulle bestå av tre separata tidslinjer, en var för de tre huvudkaraktärerna: witchern Geralt (en bister Henry Cavill med stor peruk och litet ordförråd), magikern Yennefer (Anya Chalotra, med fler outfits än Gina Dirawi i Melodifestivalen) och den unga prinsessan Ciri (Freya Allan, som springer och skriker sig genom seriens första åtta avsnitt). Utöver dessa tidslinjer så skulle det dessutom introduceras en uppsjö av karaktärer, kungariken, monster och en magiskola som får tillochmed Dumbledore att verka ansvarstagande i jämförelse. Det var inte helt lätt att hitta en röd tråd eller en fast grund i allt detta. 

Säsong 2 har tack och lov bestämt sig för att en tidslinje räcker gott och väl. När säsongen börjar har Geralt tagit Ciri under sitt beskydd och försöker agera fadersfigur, medan Yennefer måste hantera en fientlig före detta klasskamrat och en uppsjö av marginaliserade alver på vägen tillbaka till sina magikerkollegor efter slaget vid Sodden där hon besegrade det expansionistiska imperiet Nilfgaard. Storyn utvecklas snabbt, och snart har serien både fler storylines, fler karaktärer och fler platser än vad säsong 1 hade, med den livsviktiga skillnaden att det nu finns en röd tråd. 

Inte för att säsong 2 av The Witcher inte har andra problem, för det har den. Man är fortfarande hyfsat dåliga på att utveckla de dussintals karaktärer som inte heter Geralt, Ciri eller Yennefer, vilket särskilt märks på skurksidan. Att Renfri (Emma Appleton), som dog i seriens allra första avsnitt, fortfarande är seriens mest intressanta och nyanserade bad guy är ett problem. Den nya säsongen försöker använda en skum ande i en studsande stuga (yep, seriöst) som huvudskurk, men hon saknar både personlighet, motiv och koppling till huvudkaraktärer, vilket gör att hon blir mer av ett problem som ska lösas av Geralt än en faktisk skurk att konfrontera. Den surmulne Cahir (Eamon Farren) och Yennefers kappvändande klasskamrat Fringilla, som agerade antagonister i den första säsongen får snarare egna storylines här, och har därmed inte tid att ställa till särskilt mycket bekymmer för någon annan än sig själva. 

Men vad gör The Witcher bra då? Jo, det mesta, visar det sig. Säsong 2 är vansinnigt snygg, det märks att Netflix närmast skjutit pengar med kanon på serieskaparna, och de har utnyttjat varje krona. Barden Jaskier (Joey Batey), en medeltida hitmaker som i säsong 1 låg bakom den fantastiska låten "Toss a Coin to Your Witcher" har skrivit nya låtar i samma höga klass som förut. Och även om Geralt, Yennefer och Ciri får det mesta av utrymmet så lyckas man ändå åstadkomma lite med några andra rollfigurer: Jaskier får inte bara nya låtar, utan även en helt ny roll som räddare åt förföljda alver. Cahir får genom ett samarbete med Yennefer visa sig vara mer än bara en svartklädd jakthund som spårar Ciri. Magikern Triss Merigold, en fanfavorit från TV-spelen, här spelad av Harry Potter-skådisen Anna Shaffer, får betydligt mer utrymme, och Shaffer gör verkligen intryck den här gången, något hon inte riktigt hade förutsättning att göra första säsongen. Mer eller mindre allt är ett snäpp bättre än den första säsongen, och dessutom går storyn att följa utan tillgång till Google och anteckningsblock. Säsong 2 av The Witcher är super, och serien är definitivt en av mina favoriter 2021.