Den kompletta Immortal Empires-kartan (typ)

 Nu har vi äntligen fått startpositioner för alla existerande faktioner och raser i Warhammer 3-spelläget Immortal Empires (som för övrigt också fått ett releasedatum, tagga 23 augusti!). Det enda som saknas är de fyra DLC-lorderna som vi vet är påväg. Förhoppningsvis får vi information om dem snart. Till dess så finns det ett par skojiga positioner att lyfta:

*Allas vår favoritpirat (suck it, Vampire Coast) Lokhir Fellheart har flyttat till östra Cathay. Det visste vi iochförsig redan, iochmed att Creative Assembly redan för ett par veckor sedan lät tillkännage att Lokhir skulle besöka Cathay. Ändå kul att se hans exakta position. 

*På tal om svartalver så har man genomfört den rotation som många verkar ha hoppats på. Malus har lämnat den sydöstra delen av kartan till förmån för norra Chaos Wastes. Rakarth flyttas i sin tur ner från norden och hamnar i betydligt varmare klimat i Lustria. Och Lokhir fyller Malus roll som dark elf-representanten i öster. 

*Tyvärr flyttade de inte Durthu :-( Hade hoppats på det, eftersom han och Orion startar på mer eller mindre samma ställe. Men men, man kan inte få allt. 

*Vampyrerna har fått spännande positioner. Mannfred Von Carstein har gjort en Volkmar, och lämnat the Empire till förmån för the Badlands, där Skarbrand, Settra, Eltharion, Thorek och Repanse kan tävla om att få banka skiten ur honom. Budget-Mannfred, också känd som Helman Ghorst, har gjort en mer hälsosammare flytt, och har tagit sig österut. Visserligen sitter han i en spännande rävsax mellan Imrik och Ku'gath, men det är inte lika illa som för stackars Mannfred. 

*Warriors of Chaos har spridits ut en smula. Sigvald börjar hyfsat nära Naggaroth, medan Archaon the Everchosen gör sig redo att massakera Boris Ursus norr om Kislev. Och herr Suneater verkar bli Orkeater, då han startar två centimeter bort från Grimgor. 

*Racet mot Karak-Eight-Peaks verkar bli mer spännande. Queek och Skarsnik har flyttats närmre det omtvistade berget, och Belegar Ironhammer har visserligen knappt rört på sig, men har fått en enklare marschväg: han behöver inte gå förbi Grimgor längre. 

Nu ser vi fram emot DLC-lorderna, och framförallt den 23 augusti!

Tankar om Total War: Warhammer 3

 

Jag skrev om min hype inför Total War: Warhammer 3 för ett tag sedan. Nu har spelet varit ute i ett par veckor, och jag har hittills dunkat in snart 25 timmar i det. Och vad tycker jag då?

För det första tycker jag att det är svårt att recensera det efter bara 25 timmar, särskilt med tanke på att spelets mest emotsedda del, Mortal Empires-kampanjen med en enorm superkarta och alla faktioner från CAs tre Warhammer-spel inte ens släppts ännu. Och bortsett från det så har jag bara prövat två av spelets raser, Kislev och Cathay. Så jag har ingen recension, men jag har tankar. Here goes:

Det positiva först: allt är otroligt väldesignat. Faktionerna och raserna känns unika och roliga. Kislevs bear cavalry är skitkul, likaså deras Little Grom-släde. Även infanteriet, med både melee och ranged-kapacitet, är super. För Cathays del så gillar jag Crane Gunners, armborstmännen och deras enorma flygmaskiner. Tyvärr är jag lite besviken på de enorma monsterunits som man bjuder på. Elementbjörnen, som jag skrev om i inlägget som länkas till ovan, är inte alls lika imponerande som han ser ut. Jag har inte hunnit leka så mycket med Cathays motsvarighet, Terracotta Sentinel, men han verkar ha liknande problem: de kan helt enkelt inte döda grejer, av någon anledning. Om det beror på buggar eller på dålig speldesign vet jag inte, men jag vet att jag kan få bättre resultat med en bastilladon än med Elementbjörnen, och då är det något som är fel. 

Kampanjkartan är svinsnygg den också, och faktionernas olika mechanics och geografiska positioner är fruktansvärt väldesignade. Jag har bara kört klart en kampanj än så länge (Kislevs, med Katarin som Lord), och känslan man får där är bättre än något jag stött på i andra Total War-spel. Man sitter verkligen och håller ihop ett rike på apokalypsens rand som invaderas av allt möjligt från alla håll och dessutom lider av inbördes konflikt. Det kändes mörkt, desperat och tufft, precis som jag föreställer mig att Kislev är rent loremässigt. På samma vis gillar jag Nights Watch-simulatorn som är Miao Yings kampanj. Att försvara the Great Bastion (kinesiska muren), från chaos-monster och blodtröstiga steroidvikingar som samlar sina styrkor i det ödelagda ingenmanslandet utanför är skoj och inlevelsefullt. 

Tyvärr så skymtas spelens problem i de andra bitarna av kampanjen, nämligen Realms of Chaos. Jag förstår vad man ville med de här bitarna, och delvis fungerar det. De konstanta invasionerna stärker exempelvis den fantastiska apokalypskänslan i Katarins kampanj. Samtidigt så blir det väldigt enformigt, och begränsar spelarens frihet. Om man känner för att kuta ner och erövra hela the Empire som Kislev så kan man inte lägga fulla resurser på det, eftersom den starkaste armén måste vara redo för att jaga objectives i Realms of Chaos, och därefter måste sitta still i en stad i flera rundor för att bli av med alla debuff-traits lorden får under utflykterna dit (helt ärligt ett obegripligt designbeslut, ingen spelar Total War för att sitta och vänta i sin huvudstad). De fyra Chaos-rikena är dessutom rätt irriterande att spela igenom. Khornes är okej, det är mest tre rundor av slaktande och sen kan du åka hem. Men Slaanesh och Nurgle går bägge fett långsamt, och den förbannade gissningsleken som pågår i kråkriket ska vi inte ens prata om (återigen helt obegripligt designbeslut). Här har man helt enkelt inte tänkt till tillräckligt väl. Utmaningar är bra, men de ska vara intressanta att möta. Jag tror dock att det här är ett problem som löser sig när CA väl släpper Mortal Empires, som kommer vara den sandlådekampanj som många efterfrågar. Diverse DLC-faktioner kommer förmodligen ha annorlunda kampanjer också, och kan förhoppningsvis skita i Realms of Chaos. 

Världens bästa ödla

 

Total War: Warhammer 3 närmar sig med stormsteg (mindre än två veckor bort, weeeeee!!!!), och därmed är det snart dags att ta farväl av Total War: Warhammer 2, som jag lagt över 300 timmar på. Har dock bara vunnit två kampanjer (är sämre på att avsluta spel än jag är på att påbörja dem): Malekith (Dark Elves) och Settra (Tomb Kings), men jag måste ju vinna en med min favoritlord i hela spelet: Gor-Rok, The Great White Lizard, eller som jag kallar honom i det här inlägget: världens bästa ödla. 

För Gor-Rok är världens bästa ödla. Han är närmast odödlig, både i spelet och i lore, och han multar allt och alla som vandrar in i hans djungel med lömska avsikter. I kampanjen i Total War startar han dessutom med den astronomiskt uberstarke lord Kroak vid sin sida, och är därmed närmast ostoppbar. I detta nu äger jag snart hela Lustria i min kampanj, och sedan är det bara att ge sig på de sista ritualerna (tror det är tre kvar), och klara sista fighten. Borde gå innan den 17e, då Total War: Warhammer 3 släpps. 

Elementbjörnen är runt hörnet

 

Creative Assembly är bara veckor ifrån att släppa tredje delen av sitt oerhört fruktsamma samarbete med Games Workshop: Total War: Warhammer III. Chaos olika arméer och faktioner försöker invadera världen, medan Kislev (Ryssland på magiska steroider) och Cathay (Kina på magiska steroider) försöker stätta stopp för dem. Sen springer det runt ogres lite varstans också. Den tidigare upplagan, Total War: Warhammer 2, var fenomenal, och jag ser fram emot att få spela igenom den avslutande delen av CAs krigsfantasytrilogi. Mest av allt ser jag fram emot "the Elemental Bear", en isbjörn som tagit sitt namn bokstavligt, och till stor del består av is (samt sten, gräs, och annat som finns på marken). Dessutom är den stor som ett hus. Elementbjörnen är kanske inte en klockren svensk översättning från min sida, men det skiter jag i. 

Den 17e februari är det dags, och jag är både redo och taggad.