Underskattad Skådis: Emma Appleton

En av de mest minnesvärda karaktärerna i Netflix The Witcher är Renfri, spelad av Emma Appleton, trots att hon bara är med i ett enda avsnitt (seriepremiären!). Renfri är, under ett bekymmersfritt yttre, en djupt traumatiserad ung kvinna på jakt efter hämnd. Emma Appleton spelar den komplexiteten med bravur och får tittaren att verkligen gilla och bry sig om Renfri, vilket är helt nödvändigt för att avsnittet ska fungera. Och avsnittet inte bara fungerar, utan är dessutom ett av seriens absolut bästa avsnitt. Inte nog med att Appleton gör Renfri både charmig, sårbar och hotfull, hon medverkar dessutom i vad som förmodligen är seriens bästa actionscen. En fullkomligt fantastisk insats med andra ord.

Ska Horizon bli som Witcher?

Nyligen skrev jag om att Netflix fått för sig att göra TV-serie på Horizon-spelen, som följer den unga jägaren Aloy i en post-apokalyptisk värld fylld med fantastisk natur och hyfsat sura robotdinosaurier. Det kan bli en grym serie om man kan trolla fram den megabudget som förmodligen krävs, men Netflix verkar ha hittat en något annorlunda vinkel: enligt ett rykte så ska serien heta Horizon 2074 och dela sin story mellan två tidsperioder: den postapokalyptiska, och själva apokalypsen.

Om detta stämmer är det minst sagt vågat. Netflix försökte sig ju faktiskt på en berättelse med delat tidsfokus och stor budget med säsong 1 av The Witcher, vilket blev minst sagt rörigt. Visserligen blev det också tittarsuccé, och det sänkte inte säsong 2, men förvirringen hos alla som inte var inbitna Witcher-fanatiker var, om inte total, så ändå hyfsat stor. Ska Horizon ge sig på samma grepp så bör man nog arbeta något mer med tydlighet än vad Lauren Hissrich och hennes team gjorde i The Witcher. 

En annan risk är att man minskar fokuset på Aloy, som är en fantastisk protagonist, och i stället satsar på mindre charmiga och mer generiska militärer/forskare/politiker-karaktärer av det slag som brukar få framträdande roller i apokalyptiska dramer. Horizon har en unik huvudkaraktär och en unik setting. Att den kombon ska dela tid och pengar med en (förmodligen) betydligt tråkigare prequel-historia är ett minst sagt udda beslut. Det är fullt möjligt att Netflix vet vad de gör, och att det hela blir perfekt. Men på förhand låter det som potentiell pannkaka. 

Det är även möjligt att ryktet också bara är ett rykte, och att Netflix planer ser helt annorlunda ut. Time will tell...

Aloy hänger med Geralt och Kratos bor hos Bezos

 MovieZine rapporterar att serie-rättigheterna till spelserien Horizon införskaffats av Netflix, som väl antagligen därmed tänker göra en live-action-adaption. Det låter superkul, tycker jag. Jag har bara spelat Horizon: Zero Dawn (Forbidden West ligger på listan över spel jag definitivt vill ge mig på snarast möjligt), men jag tyckte att världen som Guerilla Games byggde, med robotdinosaurier som jagar, och emellanåt även jagas av människor, är gräsligt cool. Protagonisten Aloy är dessutom en av mina favoritkaraktärer från spelvärlden. Hon är typ en mix mellan Ygritte och Paul Atreides, och fungerar fantastiskt bra. Det kan bli en dunderbra tv-serie helt enkelt. Lär dock krävas en hygglig budget, men om Netflix nu införskaffat rättigheterna antar jag att det är en satsning de är villiga att göra. Deras hypade adaption av ikoniska animen Cowboy Bebop gick trots allt käpprätt åt skogen, och Stranger Things börjar närma sig sitt slut. Netflix inser nog att Geralt av Rivia och hans Witcher-kompisar inte kan bära storbudget-delen av Netflix ensamma, inte när Amazon och Disney spottar ur sig nördserier med budget nog att köpa Oregon för stup i kvarten. Kan Horizon bli en ny superhit (vilket Netflix onekligen behöver)? Tiden får utvisa det, men jag tror definitivt att potentialen finns. 

I MovieZine-artikeln nämns också att två andra spelserier ska göras om till TV. Dels så har Amazon köpt rättigheterna till att adaptera God of War, och dels så har ospecificerad streamingtjänst av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att göra serie av racingfranchisen Gran Turismo. Att Jeff Bezos köper God of War begriper jag: det känns som ett säkert kort i samma arena som The Witcher, och dessutom har Kratos samma frisyr (eller snarare brist på frisyr) som Bezos själv. Men att någon bränt pengar på att ta Gran Turismo till streaming är obegripligt. Vill man göra en serie om bilar behöver man väl inte spendera dyra licenspengar på Gran Turismo? Då kan man lika gärna köpa rättigheterna till Farming Simulator, eller nåt. Men å andra sidan så har det ju gjorts en Emoji-film, så en Gran Turismo-serie är väl på sätt och vis ganska väntat...

Från MCU till The Continent

 

Meng'er Zhang, känd för sin roll som Shang-Chis lillasyrra Xialing i MCU hoppar på ytterligare ett framgångsrikt genreuniverse. Den här gången rör det sig om säsong 3 av Netflix fantasyepos The Witcher, där hon kommer spela den alviska bågskytten Milva. Jag har ju inte gjort någon hemlighet av att jag inte läst The Witcher (ännu), men jag har koll på vem Milva är ändå, och tycker nog att det känns som ett högst rimligt castingbeslut. Man undrar ju dock hur det kommer fungera för Meng'er att jonglera produktionsschemat för The Witcher med det för den oundvikliga uppföljaren till Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings, och andra MCU-åtaganden som berör Xialing (exempelvis då den hypotetiska Ten Rings-serien för Disney+). Förhoppningsvis löser hon det, för jag vill gärna se Meng'er Zhang i både MCU och The Witcher.

Underskattad Skådis: Anna Shaffer

 Efter den första säsongen av Netflix The Witcher så var kritiken mot castingen av Triss Merigold hyfsat högljudd. Till stor del berodde det på att Anna Shaffer utseendemässigt inte matchade den bild som folk haft av Triss, framförallt på grund av CD Projekts Witcher-spel. Men i säsong 2 fick Anna Shaffer betydligt mer screentime, och fick ge oss fler nyanser av Triss. Jag tyckte verkligen att hon gick genom rutan, och fick Triss att kännas varm och genuin på ett oerhört sympatiskt vis, men också förmedlade att alla magiker inte är grymt självsäkra, kaxiga, osympatiska eller osårbara. Triss är rädd, hon är osäker, och man får vibbar av att hon är hyfsat ny på jobbet, utan att för den delen var klantig eller inkompetent. Jag hoppas att säsong 3 ger oss ännu mer screen-time för både Triss Merigold och Anna Shaffer.

Favoriter 2021: Artister

 

Mitt sista inlägg med favoriter från 2021 kommer röra musik! Här tänker jag lista några av de artister som tycker släppt riktigt bra grejer under det gångna året (utan inbördes ordning):

Imagine Dragons: Imagine Dragons är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier. Deras mix mellan pop och rock, ofta bombastiska och storslagna sound, och frontmannen Dan Reynolds sångröst är helt rätt för mig. År 2021 släppte de dels ett album, Mercury - Act 1, och dels låten Enemy som släpptes i samband med hyllade Netflix-serien Arcane. Enemy är för övrigt en grym låt, trots att man slängt in en rappad vers från JID (gillar inte när rappare ska slängas in i annars bra poplåtar). Även Wrecked, en av singlarna från Mercury tåls att lyssnas på om och om igen. 

Stefania: Från världskända Imagine Dragons går vi till den inte alls lika världskända grekiska sångerskan Stefania. Hon har bara släppt ett par låtar under 2021, men av dem, hennes bidrag till Eurovision 2021 (hon tävlade alltså för Grekland), var dumt bra. Låten, Last Dance, var det absolut bästa i årets Eurovisionfinal, och om Europa haft musiksmak hade den vunnit. Nu gick ju ett gäng italienska rockare och tog hem det hela istället, men det är tyvärr inte mycket att göra åt. 

Cassadee Pope: Countrypop-sångerskan Cassadee Pope har, i likhet med Imagine Dragons, släppt en hel del låtar i år, och många av dem har varit bra. Min favorit är nog Thrive, titellåten från hennes album, eller Just a Girl, en låt från samma skiva.

Danny Saucedo: Jag är något överraskad över att placera Danny Saucedo på den här listan. Hans tidigare insatser har inte varit något jag funnit särskilt fantastiskt (bortsett från hans cover på Snacket på stan från Så Mycket Bättre för några år sedan), men hans låt i Melodifestivalen 2021, Dandi Dansa, var suverän. Lite i samma stuk som Snacket på stan för övrigt. Dessutom får Danny bonuspoäng för sina presskonferenser från årets Mello. Komedi på hög nivå.

Dotter: Om Dotter ställer upp i Melodifestivalen så har hon en grym låt. Gammalt djungelordspråk. Eller Melloordspråk. Cry från 2018 var briljant (den mest orättvist bortröstade låten sedan I Will Wait med ISA två år tidigare). Bulletproof från 2020 var briljant (borde ha vunnit). Och med 2021 års Little Tot satt Dotter återigen på tävlingens bästa låt. Om hon är med en fjärde gång så måste hon vinna, om hon så ställer upp med en diskborste. 

Joey Batey & Joseph Trapanese: Okej, ja, jag vet, låtarna är skrivna för en TV-serie, och framförs av en fiktionell bard med ett ego stort som Ryssland, men de är likväl fantastiska. The Golden One, Burn, Butcher, Burn och Whoreson Prison Blues är tre grymma låtar, skrivna för säsong 2 av The Witcher av kompositören Joseph Trapanese och skådisen Joey Batey, som även framför dem alla tre in-character som barden Jaskier. Och de är superbra. 

Favoriter 2021: Karaktärer

 

Jag har listat mina favoritdebuter i MCU och mina favoritserier från 2021, och nu är det dags för karaktärer i övrigt. För att göra listan lite mer spännande så inkluderar jag ingen från MCU-debutlistan, men de hade alla kunnat platsa här också (Kate Bishop och John Walker är sjukt bra karaktärer alla kategorier). Här listar jag istället några av de karaktärer som jag tycker stuckit ut i filmer/serier/spel/whatever från 2021. Listan, utan inbördes ordning:

*Helmut Zemo (MCU): Zemo (spelad av underbare tysken Daniel Bruhl) har i år dykt upp i Marvelserien The Falcon and the Winter Soldier, och var, tillsammans med John Walker, de två bästa karaktärerna i den serien, hands down. Bortsett från att han vinner VM i karaktärsdesign (rocken + skidmössan = klockrent) så är han en drivande faktor i att seriens diskussion av symbolik fungerar så bra som den gör. Zemo, som vill utrota superhjältar eftersom de blir symboler som massan hjärndött följer, har en filosofiskt intressant ståndpunkt, och drivs inte av ett maktbegär som så många andra skurkar. Tvärtom så visar "The Falcon and the Winter Soldier" med all önskvärd tydlighet att han är lika ointresserad av personlig vinning som de två titelfigurerna. Zemo känns som en god man som begår onda handlingar för ett högre syfte, och den typen av moraliskt grå figurer är alltid de mest intressanta. Mitt enda klagomål på honom är att han var med alldeles för lite (ja, Zemo förtjänar definitivt en egen spinoff).

*Vi (Arcane/League of Legends): Arcane var en av årets största överraskningar, då ingen riktigt väntat sig att en animerad serie baserad på ett gammalt MOBA-spel skulle vara bättre än Marvels blockbusterserier eller diverse Oscarsflörtar med halva Hollywood i rollistan. Men Arcane var verkligen galet bra, och en av seriens MVPs är utan tvekan Vi, som väl även får anses vara seriens huvudroll. Vi är en ung tjuv och gatukämpe som egentligen bara vill rädda den lillasyster hon svikit, och slår sig fram genom kaoset från kollisionen mellan två samhällen med sina nävar, sin kaxighet, charm och intelligens. Hennes relation med polisofficeren Caitlyn, med systern Jinx/Powder och även med adoptivfadern Vander är alla bärande pelare för serien, och när dammet efter alla konflikterna lagt sig så står Vi som en av seriens, och League-universets, mest välskrivna och sympatiska karaktärer. 

*Crosshair (Star Wars): Årets stora Star Wars-nyhet (bortsett från The Book of Boba Fett, som delas mellan 2021 och 2022) var Dave Filonis Clone Wars-uppföljare The Bad Batch, som var en... mixed batch. Vissa avsnitt var kanon, vissa var rätt svaga, och serien lider i allmänhet av att premissen känns förvånansvärt lik den i The Mandalorian. Den absolut bästa komponenten i The Bad Batch var klonsnipern Crosshair, som tvingas förråda sina bröder till Imperiet, men lär sig leva med det, och blir en trogen Imperiesoldat, dock inte helt utan skrupler eller moral. Crosshair, som på ytan är en kall skitstövel, har både några av de coolaste actionscenerna i serien, och även den överlägset mest intressanta resan som karaktär. Han står villigt på de ondas sida, men visar samtidigt på både heder och lojalitet mot de bröder som på sätt och vis svikit honom lika mycket som han svikit dem. Crosshair brottas med lojalitet, svek, ensamhet och förlust på ett sätt som få andra karaktärer i galaxen långt, långt borta, vilket gör honom både fascinerande och tragisk. 

*Triss Merigold (The Witcher): Nöjesåret 2021 avslutades med säsong 2 av Netflix monsterserie The Witcher, och trots att många karaktärer definitivt imponerade (Geralt, Yennefer, Nivellen, Cahir och Jaskier var alla bra) så var det Triss Merigold som stack ut mest för mig. Jag ska erkänna att jag inte var jättesåld på Harry Potter-skådisen Anna Shaffer i rollen, men säsong 2 gjorde henne definitivt rättvisa. Hon fick mer material att jobba med, och Triss blev en varm och sympatisk figur, som känns både stark och väldigt sårbar, inte minst då serien utforskar de skador, både yttre och inre, som hon bär på sedan finalavsnittet i säsong ett då hon nästan stryker med i slaget vid Sodden. Hennes vänlighet mot Ciri men även hennes oerhörda fruktan inför vad Ciri kan bli gjorde henne också minnesvärd, och därmed platsar hon definitivt på listan. 

*Stellan Gios (Star Wars): Star Wars: The High Republic, multimediaprojektet som behandlar Jediordern och Republiken ett par hundra år innan Phantom Menace, har ju fallit lite i skymundan, delvis kanske för att det bara är superfansen som läser Star Wars-böcker, delvis för att det inte finns någon Darth Vader, Luke Skywalker eller R2-D2 att koppla storyn till, och delvis för att delar av Star Wars fandom är misstänksamma mot allt som Lucasfilm producerar utan Dave Filoni. Jag har dock gillat de två High Republic-böcker som jag läst, och min favorit från dem är utan tvekan Stellan Gios, som väl bäst kan beskrivas som High Republics svar på Obi-Wan Kenobi. Stellan är allt en Jedi ska vara, stark, god, intelligent, hela paketet. Han har också ansvarskänsla och humor, två användbara drag, och de storylines han har rör ofta den galaktiska politiken, vilket är böckernas bästa stunder. Jag gillar Stellan, och jag gillar High Republic. 

*Viktor (Arcane/League of Legends): Mer eller mindre alla karaktärer i Arcane förtjänar att hyllas, men tillsammans med Vi så är Viktor i mitt tycke den främste. Visst, jag kanske är rätt biased då jag spelade en hel del Viktor i League redan innan serien var en grej, men ändå. Viktor är en sån underdog att man inte kan hjälpa att känna för honom och han är så sympatisk och välvillig att man inte kan hålla sig från att tycka om honom. Medan hans vän Jayce rör sig uppåt i samhällsskikten sitter Viktor kvar i sitt labb för att försöka reparera både sin egen trasiga kropp, men även det trasiga samhälle han kommer ifrån, och resultaten är lika ofta hjärtskärande som de är lyckade. Den vänskap som formas och sedan ställs på prov mellan Viktor och Jayce är en av seriens bästa förhållanden, och röstskådespelet från Harry Lloyd, aka Viserys Targaryen i Game of Thrones, gör bara Viktor ännu bättre. Ett av de främsta skälen att se fram emot säsong 2 av Arcane är Viktors resa, som lär vara långt ifrån över. 

*Cleo Cazo/Ratcatcher 2 (DCEU): James Gunn är en mästare på att skriva karaktärer, och i The Suicide Squad visar han verkligen upp den talangen, kanske allra mest med Ratcatcher, av alla figurer. Den unga Cleo Cazo (genombrottet Daniela Melchior) lärde sig kontrollera råttor av sin pappa, som sedan dog av en överdos och när hon sedan skickas till Corto Maltese för att spränga nazistfästen och skjuta milissoldater tillsammans med diverse brottslingar med olika grader av psykopati så gör hon det till sitt M.O att se det goda i folk, från den kallhamrade lönnmördaren Bloodsport till den humanoida jättehajen Nanaue. Cleo visar dessutom på både mod och rädsla, och hennes förmågor, både råttstyrningen och att tro på andras godhet, är avgörande både för filmens story och för filmens tema. 

Och där stannar vi för den här listan. Egentligen finns det många fler karaktärer värda att skriva om, men jag hinner inte med att skriva om typ femton stycken. Därmed kommer här några honorable mentions som komplement: Wanda Maximoff (MCU), Inej Ghafa (Shadow & Bone), Logain Ablar (The Wheel of Time), Vision (MCU), Geralt (The Witcher), Wilford (Snowpiercer), Clint Barton/Hawkeye (MCU), Rick Flag (DCEU), Bloodsport (DCEU), Stepin (The Wheel of Time), Yennefer (The Witcher), Lily (Army of the Dead), Duncan Idaho (Dune), Kaz Brekker (Shadow & Bone), Leto Atreides (Dune) och Peacemaker (DCEU).

Favoriter 2021: TV-serier

 

År 2021 är som bekant över, och 2022 har börjat. Folk gör årslistor om allt som är löst - musik, film, tv, spel, kläder, mat, etc - och självklart vill jag göra detsamma (listor är skoj!). Listan över mina favoritdebuter i MCU ligger redan uppe, och nu kommer ytterligare en: årets bästa tv-serier. Följande titlar tyckte jag var värda att nämnas (dock har jag inte rankat dem i någon specifik ordning):

*WandaVision: Vi kan börja med serien som bilden ovan är från: WandaVision, MCUs första ordentliga tv-serie, som gjorts med ambitionen att knyta an till filmerna (vilket inte riktigt var fallet med Netflixexperimenten och Agents of SHIELD). WandaVision följdes under året av The Falcon and the Winter Soldier, Loki, What If...? och Hawkeye, och är förmodligen rent kvalitetsmässigt den bästa av dem. Mystiken är tät, känslan av att något i den idylliska villaorten är väldigt, väldigt fel ökar stadigt, och samtidigt lever obehaget i perfekt symbios med sitcom-sekvenserna, som är genialt invävda i narrativet. Serien gör både Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen) och Vision (Paul Bettany) till betydligt mer nynaserade karaktärer än filmerna kunde, och låter även Olsen och Bettany skina som skådespelare. Serien är en galen genremashup (sitcom, superhjälteaction, drama, romans, nästan lite skräckkänsla emellanåt) att fungera, och lyckas sy ihop det hela så att all galenskap faktisk känns både rimlig och logisk. 

*The Witcher: Jag har redan skrivit om mina tankar kring Geralts fortsatta äventyr i säsong 2 av The Witcher, så utläggningen här behöver inte bli jättelång. Men jag vill ändå återupprepa att säsong 2 var riktigt bra fantasyunderhållning, med några av de snyggaste scener jag sett på TV, och en story som var gräsligt mycket starkare än i säsong 1. Man lyckades även etablera fler karaktärer än Geralt, Ciri och Yennefer, och Jaskier fick två nya superhits. Ser mycket fram emot vad Lauren Hissrich, Henry Cavill och resten av gänget kokar ihop inför säsong 3.

*Snowpiercer: På tal om säsong 2 av saker och ting så kom ju Snowpiercer in på sitt andra varv i början av året, med Sean Beans Mr. Wilford som största nytillskott. Bean har sällan varit bättre, eller mer karismatisk, och Wilford är en riktigt bra bad guy, som genom hela säsongen känns som ett verkligt hot mot tågets passagerare och nya styrning. Säsongen är bitvis en riktig nagelbitare, och slutar med en maffig setup för säsong 3, som faktiskt är precis runt hörnet! Tjoho!

*Hawkeye: WandaVision är Marvels första seriesatsning, och Hawkeye är deras senaste. Serien följer Clint Barton (Jeremy Renner), när han motvilligt slår sig samman med Kate Bishop (Hailee Steinfeld) för att bekämpa en kriminell liga mitt i julruschen. Serien är lagom julmysig, med underbara insatser från Renner och Steinfeld. Actionscenerna är dessutom några av Marvels skarpaste, med den fantastiska biljakten i avsnitt 3 som grädden på moset. 

*The Falcon and the Winter Soldier: Sista Marvelserien på listan! Många verkar vara av uppfattningen att The Falcon and the Winter Soldier är Marvels sämsta serie. Jag kan förstå vad man menar: strukturmässigt är den en smula virrig, och sista avsnittet är en rushad besvikelse. Trots det så kvalar den ändå in på den här listan, av ett par skäl. Dels så är jag svag för berättelser med fler karaktärer än scener, vilket The Falcon and the Winter Soldier typ har (Falcon, Bucky, Sharon, Zemo, Ayo, Walker, Julia Louis Dreyfuss, Sams syster, Buckys granne, Batroc, Karli, etc, etc). Dels så är serien, när den är som bäst, riktigt, riktigt bra. Avsnitt 4 är och förblir helt briljant. Seriens diskussioner angående symboler och deras kraft och innebörd? Guld. John Walker, och Wyatt Russels skådespel? Rakt igenom kanon. Och Zemo, en av mina absoluta favoritkaraktärer från MCU: strålande. Daniel Bruhl stjäl varenda scen (som sig bör), och därmed är The Falcon and the Winter Soldier, trots sina problem, en av mina favoriter från det gångna året. Extra plus för att serien står för årets roligaste Awards-nominering, när Don Cheadle, som är med i cirka en minut i första avsnittet, av någon obegriplig anledning fick en Emmynominering för sin insats. 

*The Mandalorian: Egentligen väldigt oklart om säsong 2 av The Mandalorian räknas som 2020 eller 2021, men vad sjutton, den får vara med. Jon Favreau och Dave Filoni syr ihop en fin andra säsong där Din Djarin, aka The Mandalorian får fortsätta uppfostra Grogu, aka Baby Yoda, och skydda honom från diverse ljusskygga typer som vill lägga beslag på honom (storyn i The Mandalorian och The Witcher är förvånansvärt lika...). Serien är mer fokuserad än i sin första säsong (ytterligare en parallell till The Witcher), och har ett något bredare fokus. Cara Dune får verkligen skina (Gina Carano borde inte fått sparken, och jag kommer sakna både henne och Cara i framtida säsonger). Bo-Katan Kryze är utmärkt överförd från animation till live-action. Timothy Olyphant stjäl hela första avsnittet som Cobb Vanth (måste skaffa en samlarfigur av honom). Bill Burrs Mayfeld får en storyline som är bättre än något Burr själv lär ha trott att manusförfattare till Star Wars kunde sy ihop. Och två cameos med kopplingar till kraften gjorde något så ovanligt som att få alla Star Wars-fans, nya, gamla, nygamla, allihopa, att jubla.

*Arcane: Vi avslutar med vad som kanske är den mest överraskande och bästa serien på hela listan: det Riot Games-sponsrade animerade niodelarsepos som är Arcane. En animerad tv-serie baserad på League of Legends borde egentligen inte vara bättre än typ allt annat som görs, men det är den. Arcane bevisar att Runeterras lore är fylld med obegränsad potential. Den bevisar att tv-spel kan bli fantastiska berättelser i andra medier än just spelmediet. Den bevisar min högst personliga tes om att Heimerdinger hade varit en betydligt mer sympatisk figur om man bara tog bort alla hans förbannade miniturrets. Och framförallt visar den upp en strålande berättelse om systerskap, faderskap, kärlek, hämnd, splittring och utanförskap. Vi kommer behöva vänta ett tag på säsong 2, men om den är lika bra som ettan är den väl värd det. 

Geralt har äntligen hittat en röd tråd i The Witcher

Alla streamingjättar behöver en galet dyr fantasy-franchise. HBO har Game of Thrones. Amazon har Wheel of Time (och snart Sagan om Ringen). Disney har Star Wars. Och Netflix har The Witcher, vars andra säsong släpptes härom veckan, till... well, inte riktigt applåder kanske, men defenitivt någon form av värme. Personligen tycker jag att The Witcher säsong 2 definitivt förtjänar både applåder och värme, för det rör sig om överlag riktigt stark fantasyunderhållning (spoilers för säsong 2 följer):

Det största problemet med säsong 1 av The Witcher var att den var rörigare än studentfest på Systembolaget. Serieskaparen Lauren Hissrich hade bestämt att narrativet skulle bestå av tre separata tidslinjer, en var för de tre huvudkaraktärerna: witchern Geralt (en bister Henry Cavill med stor peruk och litet ordförråd), magikern Yennefer (Anya Chalotra, med fler outfits än Gina Dirawi i Melodifestivalen) och den unga prinsessan Ciri (Freya Allan, som springer och skriker sig genom seriens första åtta avsnitt). Utöver dessa tidslinjer så skulle det dessutom introduceras en uppsjö av karaktärer, kungariken, monster och en magiskola som får tillochmed Dumbledore att verka ansvarstagande i jämförelse. Det var inte helt lätt att hitta en röd tråd eller en fast grund i allt detta. 

Säsong 2 har tack och lov bestämt sig för att en tidslinje räcker gott och väl. När säsongen börjar har Geralt tagit Ciri under sitt beskydd och försöker agera fadersfigur, medan Yennefer måste hantera en fientlig före detta klasskamrat och en uppsjö av marginaliserade alver på vägen tillbaka till sina magikerkollegor efter slaget vid Sodden där hon besegrade det expansionistiska imperiet Nilfgaard. Storyn utvecklas snabbt, och snart har serien både fler storylines, fler karaktärer och fler platser än vad säsong 1 hade, med den livsviktiga skillnaden att det nu finns en röd tråd. 

Inte för att säsong 2 av The Witcher inte har andra problem, för det har den. Man är fortfarande hyfsat dåliga på att utveckla de dussintals karaktärer som inte heter Geralt, Ciri eller Yennefer, vilket särskilt märks på skurksidan. Att Renfri (Emma Appleton), som dog i seriens allra första avsnitt, fortfarande är seriens mest intressanta och nyanserade bad guy är ett problem. Den nya säsongen försöker använda en skum ande i en studsande stuga (yep, seriöst) som huvudskurk, men hon saknar både personlighet, motiv och koppling till huvudkaraktärer, vilket gör att hon blir mer av ett problem som ska lösas av Geralt än en faktisk skurk att konfrontera. Den surmulne Cahir (Eamon Farren) och Yennefers kappvändande klasskamrat Fringilla, som agerade antagonister i den första säsongen får snarare egna storylines här, och har därmed inte tid att ställa till särskilt mycket bekymmer för någon annan än sig själva. 

Men vad gör The Witcher bra då? Jo, det mesta, visar det sig. Säsong 2 är vansinnigt snygg, det märks att Netflix närmast skjutit pengar med kanon på serieskaparna, och de har utnyttjat varje krona. Barden Jaskier (Joey Batey), en medeltida hitmaker som i säsong 1 låg bakom den fantastiska låten "Toss a Coin to Your Witcher" har skrivit nya låtar i samma höga klass som förut. Och även om Geralt, Yennefer och Ciri får det mesta av utrymmet så lyckas man ändå åstadkomma lite med några andra rollfigurer: Jaskier får inte bara nya låtar, utan även en helt ny roll som räddare åt förföljda alver. Cahir får genom ett samarbete med Yennefer visa sig vara mer än bara en svartklädd jakthund som spårar Ciri. Magikern Triss Merigold, en fanfavorit från TV-spelen, här spelad av Harry Potter-skådisen Anna Shaffer, får betydligt mer utrymme, och Shaffer gör verkligen intryck den här gången, något hon inte riktigt hade förutsättning att göra första säsongen. Mer eller mindre allt är ett snäpp bättre än den första säsongen, och dessutom går storyn att följa utan tillgång till Google och anteckningsblock. Säsong 2 av The Witcher är super, och serien är definitivt en av mina favoriter 2021.