Vi vill ha vuxna i riksdagen

 Ibland undrar man hur politikerna tänker egentligen. För en vecka sedan hade vi nästan regeringskris när högern försökte avsätta justitieministern, och Magdalena Andersson svarade med att hota om att avsätta sig själv. Tack och lov lyckades vi ducka den kulan, så nu är det dags för nästa bråk: budget och pensioner. Socialdemokraterna har för ovanlighetens skull kommit överens med sitt regeringsunderlag om en liten pensionsreform, men högern blockerar den från att nå omröstning i riksdagen baserat på att den lämnats in till finansutskottet efter deadline. Nu blir det därmed allmän röra i riksdagen igen, och bägge sidor har svenskt mästerskap i att fulsmeta varandra. 

I ett sånt här läge är det rimligt att påpeka att det svenska folket går till valurnorna för att rösta fram politiker som ska hantera samhällsproblem, agera ansvarsfullt och representera folket. Inte för att vi vill kunna se på när vuxna människor lajvar realityshow i riksdagen. Ja, ibland kan politiskt spel vara motiverat, ibland är bråk och konflikt oundvikligt. Att till exempel misstroendeförklara Morgan Johansson är ingenting som jag tycker är fel i grunden (den mannen har förbrukat mitt förtroende), men man måste välja sina tillfällen. Nu när valet bara är månader bort så är alla partier självklart extra taggade på att agera tufft och hårt, särskilt eftersom opinionssiffrorna är så jämna som de är. Men jag tror att svenska folket faktiskt hade uppskattat lite mer samarbete och lite mindre allmänt gräl. Pensionsfrågan är ett bra exempel på ett område där man mycket väl skulle kunna hitta ett blocköverskridande samarbete. Det är ingen djupt ideologisk fråga på samma sätt som exempelvis invandring, klimat eller välfärdsvinster är. Alla riksdagens åtta partier är, tro det eller ej, rörande överens om att pensionärer behöver få det bättre. När man då är överens om grundproblematiken borde det inte vara så himla svårt att sätta sig ner tillsammans, kika på lite statistik, lyssna på vad pensionärerna själva säger, och hamra ihop ett förslag som löser problemen. Det hade gått långt för att vinna folkets förtroende.

Moderatledaren Ulf Kristersson brukar prata om vuxna i rummet. Jag upplever förvisso att han är mer vuxen än många av sina kollegor, men här är han lika god kålsup som alla de andra. Hans poäng är dock inte fel: vi behöver fler vuxna i rummet (riksdagen). Just nu känns det som antalet är nere på noll av 349. 

Morgan Johansson är inte värd en regeringskris

 Igår bestämde sig Sverigedemokraterna hastigt och lustigt för att det, tre månader innan ordinarie val, är en utmärkt tidpunkt för att möblera om på justitiedepartementet. Ommöbleringen ifråga består i att göra sig av med Sveriges mest kontroversielle minister, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Min personliga övertygelse är att Sean Banan hade varit en bättre minister än Morgan Johansson, och därmed är jag i grunden positivt inställd till alla parlamentariska försök att få bort honom. Samtidigt är det tyvärr inte så enkelt i det här fallet. 

En misstroendeförklaring tre månader innan valet känns, precis som många, inte minst Morgan själv påpekat, minst lika mycket en del av Sverigedemokraternas valkampanj som en del av riksdagens arbete. Och på det viset ska misstroendeförklaringen inte användas. Det är ett parlamentariskt verktyg för att avsätta olämpliga ministrar eller regeringar, inte för att höja Jimmie Åkessons opinionssiffror. 

Misstroendeförklaringen lite överanvänd. Högern har onekligen en tendens att misstroendeförklara mot det mesta som rör sig på regeringskansliet, vilket, återigen, inte är poängen. I fallet Johansson kan jag dock känna att det är befogat: Morgan är ett återkommande inslag i konstitutionsutskottets arbete, och har samlat på sig ett gäng prickar under sin tid som minister, inte minst för sitt inte alltid helt uppriktiga förhållande till sanningen. Morgans ton i den offentliga debatten är dessutom bitvis ovärdig en minister i Sveriges regering. Kombinationen av de två sakerna vill jag ändå hävda gör honom olämplig för en av Sveriges mäktigaste poster.

Hursom så har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla förklarat att de tycker det är en skitbra idé att "förtidspensionera" Morgan Johansson. Morgans chef, statsminister Magdalena Andersson är av någon anledning inte lika såld på idén, och verkade fly förbannad på en presskonferens sent igår där hon förklarade att regeringen avgår om Morgan faller, och anklagade oppositionen för att vara fullkomligt ansvarslösa i kristider som dessa. Jag har hyggligt stor respekt för Magdalena Andersson, och tycker hon har varit betydligt bättre som statsminister än vad Stefan Löfven var, men här är hon helt ute och cyklar. 

Oppositionens misstroendeförklaring har ingenting med rådande kriser (Ukrainakriget och NATO-ansökan) att göra. Morgan Johansson är inte involverad i NATO-bitarna, och även om justitieministern har vissa försvarsfrågor på sitt bord så tvivlar jag starkt på att Morgans jobbsäkerhet påverkar Sveriges nationella säkerhet. Att Magdalena Andersson fördömer oppositionens agerande med hänvisning till att Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge" är således ett helt menlöst argument. 

Det verkligt dumma är dock att Magdalena Andersson (i ovan nämnda kristid) är beredd att orsaka regeringskris baserat på Morgan Johanssons vara eller icke vara som justitieminister. Att regeringen som helhet avgår kan ju faktiskt (till skillnad från Morgans eventuella avsked) ha verkliga effekter på Sveriges säkerhet. Det är inte heller praxis att regeringar avgår för att ministrar tvingas bort, utan något Magdalena Andersson bara bestämt sig för här och nu. Om regeringen faller med Morgan och Sverige kastas in i ännu en omgång parlamentarisk cirkus så är det helt och hållet Magdalena Anderssons ansvar. Det är hon som i kristid gjort kabinettsfråga av en olämplig ministers jobbstatus.

Så vad händer nu då? I en perfekt värld borde oppositionen faktiskt backa. Ulf Kristersson pratar om att vara den vuxne i rummet, vilket vänstern ofta gör sig löjliga över, men här har han en chans att visa sig vara just det. Säg att Socialdemokraterna är villiga att sänka Sveriges (och därmed kanske även Finlands) NATO-förhandlingar och orsaka regeringskris över Morgan Johansson. Säg att det är oansvarigt (vilket det är). Och säg att Moderaterna inte tänker vara likadana, utan låter Morgan sitta resterande tre månader för stabilitetens skull. Sen avsätter vi Morgan i valet, eller i värsta fall efteråt. Det kommer inte ske, men det vore det ansvarsfulla, det vuxna. 

Det troliga är väl dock att högern röstar för att göra Morgan Johansson arbetslös, vänstern röstar emot, och att Morgan sitter kvar med hjälp av Amineh Kakabavehs mandat. Socialdemokraterna är trots allt världsmästare i att smita undan på en hårsmån och klamra sig fast vid makten. 

JA till NATO

 Helgen har inte bara bjudit på ukrainsk folkhiphop och ovanligt långhåriga britter, utan också på en historisk omsvängning i skandinavisk säkerhetspolitik. Finlands regering har gått ut med att de tänker ansöka om NATO-medlemskap, och de svenska Socialdemokraterna har nu tillkännagivit att de avser följa efter. Sverige och Finland kommer således ansöka till NATO med anledning av "det försämrade säkerhetsläget", och för min del är det mycket välkommet. Alla som intalar sig att Sverige hittills varit neutrala är ute och cyklar. Ja, på pappret har vi varit det, men i praktiken är vi fast cementerade i västblocket. Man kan tycka vad man vill om amerikansk hegemoni och imperialism, men det är så världen ser ut. Att inte erkänna det, baserat på ideologiska skygglappar, och därmed riskera Sveriges långsiktiga framtid som ett fritt och tryggt demokratiskt västland är i min mening galet och oansvarigt. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet trots allt valt den linjen är förbluffande dumt. Från deras håll pratas det om folkmomröstningar, och om att saker och ting gått för fort. Men Sverige är inte Schweiz. Vi tillämpar representativ demokrati, och gillar generellt inte folkomröstningar. Att en eventuell omröstning om NATO hade utsatts för ryska påverkansoperationer är dessutom något som alla med en halv hjärncell bör inse. Och angående att NATO-beslutet skulle ha gått för fort så ser jag hellre att vi fattar våra säkerhetsbeslut för tidigt än för sent. Det är dags för NATO nu.

Rasmus Paludan är en samhällsfara

 Upploppen i ett flertal svenska städer nu kring påskhelgen handlar förmodligen om mer än Rasmus Paludan, men han är definitivt en utlösande faktor. Den kontroversielle danske högerpolitikern (tydligen dock med svenskt medborgarskap) har gjort sig känd för att organisera koranbränningar i Sverige, trots att hans parti, Stram Kurs, är danskt, och nu har han gjort det igen. I Örebro brann polisbilar i samband med en våldsam motdemonstration mot Paludans planerade skändelse. Vissa inom högern tycker att det här är bra, att de motreaktioner Paludan provocerar fram visar på ett aktuellt och allvarligt samhällsproblem. Jag håller inte med. Rasmus Paludans "demonstrationer" är ansvarslösa och stenkorkade. 

För det första är det väl ingen som tror att Rasmus Paludan verkligen vill demonstrera? Karln vill sparka igång upplopp. Han genomför en aktivitet han vet är vansinnigt provocerande för en stor folkgrupp, och han gör det mitt framför näsan på sagda folkgrupp, om och om igen. Han vet att det hela kommer spåra ur, och det är det han vill. Då behöver han inte ödsla tid på att skriva debattartiklar, hålla valmöten, och dela ut flygblad. Han kan bara peka på nyhetsflödet i valfri svensk dagstidning, säga "titta vad våldsamma de är!" och åka hem. Varje gång en sten flyger mot svensk polis vinner Rasmus Paludan. Det är ett ansvarslöst, kallhamrat och vidrigt sätt att föra debatt på. 

Istället för att bete sig som folk, och föra ett demokratiskt samtal, så utnyttjar Rasmus Paludan alltså svensk demonstrationsrätt för att göra politisk poäng. Kostnaden blir hög, för de poliser och oskyldiga privatpersoner som skadas i kaoset, och för de svenska skattebetalare som måste finansiera reparationer eller nyinköp av alltifrån bilar till busskurer. Till råga på allt så är Paludan primärt dansk. Han verkar i Danmark, partiet vars paroll han "demonstrerar" under är danskt, och ändå är det Sverige som ska lida för hans livsfarliga och träskalliga påhitt? Det är obegripligt. Svensk polis måste neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd. Hans tillställningar har gång på gång visat sig vara en samhällsfara, och svenska folket ska inte tvingas betala för en dansk knäppgöks politiska våldsspektakel.

Hejdå Sabuni!

 

Nyamko Sabuni får nog ändå sägas ha haft en tuffare och märkligare partiledartider än de flesta andra svenska politiker. Hon återvände till politiken efter flera års frånvaro för att sno åt sig partiledarskapet framför näsan på förhandstippade Erik Ullenhag, och fick mycket medial uppmärksamhet. Därefter var det tyst. Sabuni hördes sällan, utom när det rapporterades om de interna problem hon kämpade mot i Liberalerna, Sveriges mest splittrade parti. Ska man gå åt höger eller vänster? Jobba med Åkesson eller Nooshi? Januariavtal eller Team Uffe? Svåra frågor för ett litet parti att hitta svaret till. Förvisso lyckades Sabuni knuffa, släpa och dra Liberalerna ut ur Januariavtalet och bort till högerkanten, där de fick ett hyfsat svalt välkomnande. Men bortsett från det har Liberalerna inte lyckats hitta en plats i den svenska politiken, och inte heller åtgärdat alla interna konflikter. Sabuni själv har inte lyckats gå genom rutan på samma vis som exempelvis Ebba Busch eller Nooshi Dadgostar, vilket inte heller direkt hjälpt partiets opinionssiffror. Nu verkar hon själv ha fattat beslutet att hon har gjort vad hon kan, och låter därmed Johan Pehrsson, fram tills idag partiets vice, ta över. Hans uppgift blir minst lika otacksam som Sabunis. Kommer han lyckas hålla kvar Liberalerna i riksdagen? Det är högst oklart, men om han misslyckas så tror jag inte att man kan skylla på Nyamko Sabuni. Hon gjorde så gott hon kunde i ett omöjligt läge. Det får man respektera henne för. 

Cornelia ska till Italien

 Old news vid det här laget (det är onsdag), men i lördags så vann Cornelia Jakobs Melodifestivalen 2022. Välförtjänt, ska tilläggas, och ett bra val från vår sida. Jag tror att hon kommer gå betydligt bättre i Turin än vad Anders Bagge hade gjort. Tiden då man Europa appellerades av endast häftiga, välgjorda nummer är förbi, särskilt om de skickas av Sverige. Cornelia Jakobs skiljer sig från det vi brukar skicka, och det tror jag är bra. 

Dessutom så hade jag ju för en gångs skull rätt i min tippning. Jag gissade att Cornelia skulle vinna tack vare höga poäng från folk och jury, och att Bagge skulle sänkas av juryn, vilket var exakt vad som hände. Mitt enda misstag var att tro att Klara Hammarström skulle vara i hälarna på dem, vilket hon aldrig var. Hon sänktes ännu mer av juryn än vad Bagge gjorde, och fick bara en delad tredjeplats på folkrankingen, vilket slutade med en sjätteplats för henne. Istället var så tog Medina tredjeplatsen (överraskande men kul!), Liamoo landade som nummer fyra, och Tone Sekelius rundade ut topp fem. Oförtjänt sist var Anna Bergendahl, som obegripligt nog knappt fick poäng alls av juryn. Hur de internationella bedömarna resonerar är ibland mer svårbegripligt än Teodiceproblemet. 

Tror jag då att Cornelia Jakobs kan vinna i Turin? Well, hon är inte chanslös, men det hade förvånat mig. Som det ser ut just nu hade jag satsat på Ukrainas KALUSH som segrare, med möjlig konkurrens från värdlandet själva. Men vi får se!

Nu spolar vi alliansfriheten

 

Ryssland har nu bestämt sig för att gå in i Ukraina, med förevändningen att man vill erkänna de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Med tanke på den mängd soldater man samlat upp vid gränsen, och poänglösheten i att strida om endast Donetsk och Luhansk (vilket man ish redan gjorde) så är det högst rimligt att anta att Vladimir Putin inte stannar där, utan fortsätter längre in i Ukraina. Väst kommer införa sanktioner, men det lär inte stoppa honom. 

I det här läget, då Putin dessutom kräver att NATO ska minska sitt inflytande i Europa och inte ta emot fler medlemsländer, så är det hög tid att Sverige går med i NATO. Det är USA eller Ryssland, och vår alliansfrihet kan sluta med att vi, vare sig vi vill eller inte, blir en del av Rysslands intressesfär förr eller senare. Och då tror jag ändå att de flesta svenskar (liksom jag) föredrar USA. Vi har redan goda relationer med dem, är redan en del av deras hegemoni, har samma liberala grundstat och samma västerländska kultur. Ingenting av det vi i Sverige håller högt när vi pratar om våra värderingar är saker som Putin står bakom. 

Man kan prata fram och tillbaka om att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl, men förr eller senare måste man ta ställning, och välja sida. Och jag är övertygad om att de allra flesta svenskar hellre väljer USA och västvärlden vi redan är en del av, framför den diktatur som Putin leder i Ryssland. Vi bör gå med i NATO. 

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna. 

Vi behöver snart införa restriktioner på restriktionerna

 

Idag tillkännagav statsminister Magdalena Andersson att ytterligare restriktioner på samhällslivet införs från och med onsdag, den 12 januari. Väldigt få verkar tycka att det är varken bra eller meningsfullt, och jag är böjd att hålla med. 

Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen. 

Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.

Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?