Från regissörerna bakom
Avengers: Infinity War, på en budget stor nog att köpa Danmark, och med en rollista som innehåller bland andra Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton kommer
The Gray Man, en actionrökare som borde ha alla förutsättningar i världen att bli en succé. Ekonomiskt kan det mycket väl bli så, men det kritiska mottagandet har varit allt annat än jublande.
The Gray Man har kritiserats hårt, framförallt för en bristande story. Jag kollade igenom filmen nu på eftermiddagen, och kan inte annat än att inte hålla med.
Eller jo, visst, för all del, storyn är platt som en pannkaka på Autobahn. Ryan Goslings Agent Six upptäcker att det försiggår skumraskaffärer inom CIA, flyr med bevismaterialet, och blir jagad av en mustaschprydd Chris Evans som mer eller mindre spelar en barnvänlig Ramsay Bolton. Det finns några (ytterst generiska) försök att fördjupa Six, som jag inte tänker spoila (annat än att säga att både Peacemaker och The Mandalorian gör det bättre), men de faller platt. Det liv som finns i Six kommer enkom från att Ryan Gosling är karismatisk och skicklig skådespelare, som är så bra man överhuvudtaget kan vara i en platt roll.
Varför är filmen då bra, om storyn är så intetsägande? Jo, för att en film som The Gray Man inte är till för sin story, iallafall inte i första hand. Det är en actionfilm, och de bitarna görs för det mesta suveränt. Actionscenerna är kreativa och oerhört snygga. En sekvens i början som involverar fyrverkerier är ögonmumma, och en något senare scen ombord på ett flygplan är nästan lika häftig. Även en lång actionscen som involverar en spårvagn och väldigt tunga vapen fastnar på näthinnan, trots att den kanske är lite väl Fast & Furious rent logikmässigt. Om en actionfilm har så bra action som The Gray Man har, och väldigt sällan tråkar ut, så krävs det egentligen bara att storyn håller ihop någorlunda för att godkänna filmen, i mina ögon.
Skådespeleriet funkar också. Ingen av de involverade kommer vinna en Oscar för filmen, men det är ju, återigen, knappast det som är poängen. Visst, alla karaktärer (utom möjligen Evans psykopatskurk) är stapelvaror. Ana de Armas spelar en tuff och rättskaffens kvinna, Regé-Jean Page är slemmig och makthungrig, Jessica Henwick är stressad men klipsk mellanchef, och Billy Bob Thornton spelar fadersfigur/mentor. Ingen av karaktärerna blir mer än sin stereotyp, men de håller. När det gäller Evans är det en annan femma. Hans färgglada sociopat Lloyd Hansen är kanske inte revolutionerande han heller, men Evans har helt uppenbart sjukt kul med materialet, och det märks. Bortsett från actionscenerna är han helt klart filmens stora behållning, vilket åtminstone delvis beror på att filmen iallafall försöker göra något kreativt med karaktären.
Är The Gray Man ett cinematiskt mästerverk? En odödlig klassiker? Årets film? Absolut inte. Är det en kompetent spelad, habilt skriven och oerhört snyggt gjord actionrökare? Jajemen. Och mer än så behöver den heller inte vara.
