Så, vad var egentligen poängen med The Book of Boba Fett?

När jag nu kommenterat alla sju avsnitt av The Book of Boba Fett är det dags att diskutera säsongen som helhet, och den har varit minst sagt ojämn. Man undrar ju verkligen hur Jon Favreau kan ha fått till The Mandalorian så fantastiskt bra, men misslyckats såhär mycket med The Book of Boba Fett. Det finns definitivt guldkorn, fantastiska scener, höga höjdpunkter, men allt sänks av en känsla av att Favreau hellre hade gjort säsong 3 av The Mandalorian. 

Vad serien främst lider av är bristen på en fungerande röd tråd. Den marknadsfördes som en krönika över Boba Fetts försök att etablera sig som ny lord i Mos Espa efter Jabba the Hutts död, men serien valde tidigt att knappt fokusera på det, utan istället lägga mängder med tid på flashbacks från Boba Fetts tid som adopterad Tusken Raider. Sagda Tuskens massakerades sedan, varpå  Boba hittade Fennec och snodde tillbaka Slave 1 från Bib Fortuna. När nutidsstoryn i Mos Espa rördes var det mest för att Boba lite snabbt skulle kunna rekrytera random karaktärer till sitt växande entourage eller gå fram och tillbaka mellan sitt slott och Garsa Fwips bar. 

Att serien sedan i avsnitt fem och sex väljer att plötsligt göra avstickare till Din Djarin/Mando och Grogu, och basically smälla in ett och ett halvt avsnitt av The Mandalorian mitt i The Book of Boba Fett gjorde lite för att hjälpa Bobas redan underutvecklade och riktningslösa storyline. Det fanns väldigt mycket bra i The Mandalorians sekvenser, men de tyngs ner av att de placerats i fel serie. Det är som om WandaVision helt plöstsligt haft ett och ett halvt avsnitt av Hawkeye inslängt mitt i. Finalavsnittet försöker sedan knyta ihop alla trådarna, och även ge serien ett slut som den inte förtjänar: att Boba bondar med Drash, Skad och Krrsantan känns inte särdeles meningsfullt eftersom varken Drash, Skad eller Krrsantan fått karaktärsutveckling, eller ens karaktär i första hand. Att Boba väljer att beskydda Mos Espa känns inte meningsfullt, då vi fortfarande inte begripit varför han vill det. Att han och Fennec har skiljda uppfattningar om hur saker ska lösas spelar ingen roll, utan Fennec är ändlöst lojal. Den tid som spenderas på karaktärsbygge används antingen på Mando och Grogu, och det hör hemma i The Mandalorian, eller på Boba och sandfolket, vilket egentligen inte ger särskilt mycket heller. Twisten i sista avsnittet, att Pykes dödade sandfolket, blir också tom, dels Boba knappt reagerar på den, och dels då det inte leder till att konflikten med Pykes blir personligare, eftersom Pykes inte heller har varken djup eller karaktär. Tiden som Boba spenderade med sandfolket hade varit bättre spenderad på att låta honom få en starkare personlig koppling till Mos Espa, vilket hade gett Drash och Skads status som fattiga ungdomar i staden mer mening. Flashbacksen med Fennec hade kunnat ställas i kontrast mot Bobas och Fennecs skiljda uppfattningar på saker och ting i nuet, för att ge bägge mer karaktärsutveckling. Serien saknar helt enkelt all form av djup, och därmed känns det som en rätt tom upplevelse, och blir mest sju avsnitt man behöver dra sig igenom för att kunna hänga med i säsong 3 av The Mandalorian. 

Visst finns här guldklimpar: Cad Bane är grym i live-action. Krrsantan, Drash och Skad har alla potential, om Favreau bestämmer sig för att faktiskt utnyttja den. Att återse Din och Grogu är fint, även om de tog upp för mycket fokus. Jag vet inte vad de har för planer för Cobb Vanth, men oavsett vad det är så är jag intresserad. I slutändan är det dock bara guldklimpar, instoppade i en annars menlös, riktningslös och karaktärslös serie, vilket är synd och skam. Om man ska göra mer serie om Boba Fett så hoppas jag att det blir just Boba Fett det handlar om, och att man faktiskt dyker ner i vad som gör Boba till Boba. Just nu känns hans karaktär annars rätt färdig. 

Boba Fett tar två steg fram och ett steg bak

 

Spoilers för avsnitt 3 av The Book of Boba Fett!

Veckans avsnitt av The Book of Boba Fett uppfyller definitivt mitt önskemål från förra veckan om mer tid för Bobas kriminella imperium och mindre tid med intetsägande Tusken Raiders. Jon Favreau gav nämligen inte bara minimalt med tid åt sandfolket i "The Streets of Mos Espa" (avsnittets titel), utan lät dessutom ett kriminellt gäng ha ihjäl hela bunten off-screen, kanske för att hindra sig själv från att skriva en helt egen spinoff med dem. Hursomhelst så är de borta, och scenen när Boba hittar deras förstörda läger och bränner deras kroppar var välgjord och sorglig. Flashbacksen lär nog inte vara över för det: nu lär vi få se Boba hämnas på rövarna som fimpade hans nya vänner.

I present-day storyn, som fortfarande är betydligt mer intressant än flashback-storyn så får Boba Fett personaltillskott till sitt nya brottssyndikat, först i form av ett gäng ungdomsbrottslingar som leds av Drash (Sophie Thatcher) och Skad (Jordan Bolger), och sedan i form av Danny Trejo som har med sig en rancor till Boba, eftersom Luke Skywalker hade ihjäl den som Jabba hade, och Boba måste imitera Jabba på alla vis, utom då i hur han gör saker. Boba tänker härska genom respekt, inte genom rädsla, vilket alla som sett en enda trailer för serien vet mycket väl. 

Jag förstår hur serien tänker med Boba och alla paralleller till Jabba - han tar trots allt över Jabbas imperium, och dessutom är easter eggs och nostalgiska blinkningar aldrig fel. Samtidigt så finns risken att man överdriver det hela något, och gör Boba Fetts brottssyndikat till ett "gott syndikat" motsatt till Jabbas "onda". De är dock fortfarande i högsta grad brottslingar, så jag är inte hundra på den parallellen, även om Boba Fetts gäng definitivt är att föredra. 

Jag gillar hursomhelst Bobas nya ungdomsgäng. De har intressant design, och konceptet med folk som självmant gör om sig själva till cyborgs är coolt och gärna något serien får utforska mer. Dessutom var Jordan Bolger som spelar Skad med i The 100, en annan sci-fi serie jag diggar, så det är också kul. 

Men "The Streets of Mos Espa" är trots sin brist på sandfolk och introduktionen av fler spännande nya karaktärer långt ifrån perfekt. Manuset känns lite taffligt, vilket är konstigt då Favreaus grejer brukar hålla hög nivå. Vissa repliker funkar inte riktigt, och jag förstår fortfarande inte hur Black Krrsantan, som är en enorm wookie, kunde smyga in i hjärtat av Bobas palats för att överfalla honom utan att någon märkte. Visst, Boba har typ sex anställda, men ändå. 

Jag var också besviken på actionscenerna, som också kändes taffliga. Striden med Black Krrsantan i palatset var verkligen inget vidare, och alla involverade kändes mest klumpiga, vilket jag antar kan bero på att både Krrsantan och gamorreanvakterna är stuntmen i tunga kostymer, men det känns ändå som att man borde kunnat bättre. Den avslutande speederjakten var inte heller något man kommer minnas. Robert Rodriguez, som regisserade avsnittet har ju gjort bra action innan (till exempel i The Tragedy i säsong två av The Mandalorian), så återigen undrar man ju lite vad som gått fel. 

Storymässigt ser jag ändå det här som ett framsteg. Saker börjar hända i serien, och chillandet med sandfolket är officiellt över. Till nästa vecka hoppas jag på bättre manus och action, samt mer tid för att utveckla Fennec, Skad och Drash. Boba ska inte vara den enda karaktären med ett storyarc. 

Jon Favreaus märkliga förtjusning i Tusken Raiders...

 

Spoilers för avsnitt 2 av The Book of Boba Fett:

Avsnitt 2 av The Book of Boba Fett är mycket bättre än avsnitt 1. Det händer mer, Bobas karaktär får mer utrymme att fördjupas, och actionscenen när Boba och Tuskens angriper Pyke-Syndikatets tåg är grym, nästan lika cool som den kungligt fantastiska tågsekvensen i Solo. Samtidigt så kvarstår mitt största problem från avsnitt 1:

Det är Tusken Raiders överallt och hela tiden. 

Serien har presenterats som en gangsterstory med Boba Fett och Fennec Shand som försöker ta plats i Tatooines kriminella värld. De bitarna av serien är också allra bäst, för där finns det både karaktärer, frågor och spänning. Jag vill se relationen mellan Boba och Fennec utvecklas. Jag vill se vilka som ställer sig på Bobas sida, och vilka som försöker ha ihjäl honom. Jag vill möta nya och gamla ljusskygga halvskurkar och kriminella. Och jag vill se om Boba faktiskt lyckas bygga ett kriminellt imperium, och vad det isåfall innebär för galaxen långt långt borta. Jag är nödvändigtvis inte lika intresserad av huruvida sandfolket på Tatooine lyckas kräva Pikesyndikatet på tullpengar. 

Bitarna med sandfolket/Tuskens och Boba fyller självklart ett syfte. Vi ser hur en främmande kultur influerar och ändrar Boba som person, och vi får också fördjupa världsbygget i Star Wars. Jättebra. Men det blir för mycket. Som det är nu lägger avsnitten ungefär två tredjedelar på Tuskens och en tredjedel på gangsterstoryn. Det omvända hade varit att föredra. Men Jon Favreau (briljant filmskapare/författare i övrigt) verkar av någon anledning älska Tusken Raiders. De har fått en huvudroll i The Book of Boba Fett, och de är även ett återkommande inslag i The Mandalorian (Chapter 9: The Marshal har också Tuskens överallt, men funkar bättre då det finns två karaktärer, Mando och Cobb Vanth, att förankra storyn i).

Nästa vecka hoppas jag att vi får se mer av vad Hutterna och Black Krrsantan har för lömska planer, och mindre tältande Tusken Raiders.

(Och helt ärligt, nästa gång Jon Favreau vill ha med drömframkallande näsödlor så bör någon nog kanske stoppa honom).