The Boys är inte lika smart som den tror

 Jag har, sent omsider, börjat glo på The Boys, Amazons ultavåldsamma, svordomshaglande och allmänt barnförbjudna superhjältesatir, skapad av Eric Kripke baserad på serietidningen av Garth Ennis. Och fem avsnitt in i säsong ett så kan jag konstatera att det är riktigt bra underhållning, men begränsat bra satir. 

När det kommer till story, karaktärer, dialog, skådespeleri, så är det klockrent. Antony Starrs Homelander är en fruktansvärt effektiv skurk, och Karl Urban som Billy Butcher är en S-tier antihjälte. Storyn, med ett gäng vanliga snubbar som ger sig efter omoraliska superhjältar, funkar finfint, på samma sätt som de flesta andra underdog-berättelser funkar. Dialogen är rapp och i en hel del fall riktigt rolig. Seriens stora svaghet är att den satir/samhällskritik man vill föra fram är högst ojämn. 

Ja, när det rör kommersialisering av samhället i form av alltifrån film till religion så träffar The Boys mitt i prick. Man driver på ett både effektivt och lite skrämmande sätt med den besatthet av opinionssiffror och bankkontosaldon som finns i världen idag. Problemen hopar sig snarare när Eric Kripke och kompani ska ge sig på politik och religion. Första säsongens femte avsnitt utspelar sig till stor del på ett event för amerikanska högerkristna, där Jehovas Vittnen-liknande attityder blandas med med allmänna glädjerop kring Jesus och en högst kritisk inställning till såväl homosexualitet som sex rent allmänt. De ledande karaktärerna på eventet är Ezekiel, en superhjälte som utåt fördömer homosexualitet men bakom lyckta dörrar gärna deltar i samkönade orgier, och Homelander, en psykotisk massmördare med amerikanska flaggan som mantel. Bilden som förmedlas av kristna är med andra ord rätt ensidig, och rätt svartvit. Serien kontrasterar sin bild av konservativ kristendom med en betydligt otydligare och progressiv variant företrädd av Starlight, en av de få karaktärerna i serien som kan beskrivas som genuint godhjärtad. Budskapet blir tydligt, men som samhällskommentar står det sig ungefär lika bra som en låttext av Sean Banan. 

Vill man kritisera något, kommentera det, satirisera det, så måste man utgå ifrån någon form av förståelse för det valda ämnet. Det är ganska tydligt utifrån den svartvita bild som Eric Kripke och gänget presenterar av konservativa kristna att man inte brytt sig om det i The Boys. Istället går man full on halmgubbe, och snickrar ihop en osmickrande bild baserat på stereotyper, extremfall och överdrifter som man sedan hyvlar ner på sant hjältemanér. I stunden kanske det blir bra TV, men som samhällanalys är det lika slött som det är taffligt. När syftet bara är att hamra ner något så blir det sällan särskilt djupt. 

Är man pro-life bör man gå hela vägen

 Idag hände det. USAs högsta domstol rev upp Roe vs Wade, den dom som garanterat tillgång till abort i hela USA sedan 1970-talet. Istället får nu alla delstater själva besluta om egna lagstiftningar. Washington kan inte lägga sig i. 

Domen väcker självklart känslor. Konservativa profiler som Ben Shapiro jublar, tillsammans med religiösa och folk som rent allmänt ser ofödda barn som skyddsvärda. Pro-choice-sidan, hela det Demokratiska partiet, svenska folket (som involverar sig av någon anledning) och Hollywood sörjer. Det talas om att domstolen är illegitim (det är den inte), att domen förbjuder abort i USA (det gör den inte) och att republikanerna nu försöker iscensätta en real-life-tolkning av The Handmaids Tale (det gör de inte). En annan idé som lyfts är att utvidga domstolen så att man kan trycka in fler demokratiska domare och därmed tejpa ihop Roe vs Wade och återgå till status quo. 

Jag är personligen pro-life och sympatiserar med domstolens beslut. Men jag tror också att man, som pro-life, måste vara konsekvent, och det är man inte i USA. Att samma människor som vill ta bort möjligheterna till abort skriker som småbarn när folk i livets namn försöker begränsa antalet skjutvapen i landet är fullständigt orimligt. Likaså är det faktum att det på många håll i USA saknas bra stöd och hjälp till mödrar med små barn. Att rädda ett barn från en abort bara för att sedan dumpa det i social misär är inget hjältedåd. Här har USAs pro-lifers en hel del att lära. 

I övrigt så tror jag att samhället som helhet (både i USA och Sverige) behöver ändra sin syn på sex och ansvarstagande. Ja, våldtäkter är ett faktum, och ingenting som en kvinna kan rå för. Men en majoritet av västvärldens oönskade graviditeter kommer sig från en allmän ovilja att ta ansvar för vad sex faktiskt innebär. Att vi lever i ett samhälle som glorifierat och uppmuntrat till ett väldigt fritt sexuellt leverne och en stark individualism leder till en oförmåga att tänka på ofödda barn som skyddsvärda individer, och även till en uppsjö av tillfälliga sexuella kontakter vilket i sin tur skapar svårhanterliga graviditeter. 

Samtidigt så kan man inte heller gå för långt åt andra hållet: konservativa föräldrar som skuldbelägger unga för att de har utomäktenskapligt sex riskerar att pressa unga till att vilja dölja sina relationer till varje pris, vilket ironiskt nog kan leda till aborter. Plötsligt uppdykande bebisar är trots allt ett tecken på att någon legat med någon, och att vissa kvinnor söker aborter för att undvika omvärldens dom kring hennes sexuella leverne är tragiskt. 

Kort sagt så finns det åtskilliga problem att lösa om man är pro-life. Man kan inte bara lagstifta lite grann och känna sig färdig. Istället måste man arbeta för att skapa en värld där det är så enkelt som möjligt att behålla barn, önskade som oönskade, och ge dem ett värdigt liv. Först då är man verkligen pro-life. 

Jag vill se Amber Heard i Aquaman

 Det har varit ett rabalder utan ände kring Johnny Depp och Amber Heard och den rättegång som utspelat sig mellan dem. Johnny Depp gick segrande ur den juridiska striden, och Amber Heard är nu dömd att betala ansenligt skadestånd som hon eventuellt inte har råd med, och är dessutom hatad av en högljudd nätmobb. 

Jag har avstått från att kommentera Depp vs Heard i särskilt stor utsträckning eftersom jag känt mig högst tveksam till det sätt som två människors kraschade äktenskap blivit medial nöjespark på. Och jag har inte heller haft varken ork eller intresse nog för att sitta igenom timme ut och timme in av livestreamade rättegångsförhandlingar. Men utifrån det jag sett, läst och hört så tycker jag att det verkar klart att varken Amber Heard eller Johnny Depp varit några helgon. Vem som misshandlat vem, vem som ljugit om vad, och vem som är mest offer och mest förövare vet jag inte, och det upplever jag inte att någon annan vet heller. Vissa skribenter jag läst är totalt övertygade om att Johnny Depp är skyldig, andra anser att Amber Heard hittat på alltihopa och försöker sätta dit en oskyldig man. Poängen är att ord står mot ord, både i rätten och i den mediala bevakningen, och därmed bör inte de som inte är direkt involverade (läs: domare och jury) aggressivt ta ställning. 

När Johnny Depp blev av med det ena jobbet efter det andra baserat på Heards anklagelser tyckte jag att det var fel. Han borde inte recastats i Fantastic Beasts (no offense, Mads Mikkelsen). Han borde inte svartlistats av Disney. På samma vis tycker jag nu inte heller att Amber Heard borde bli av med sin roll som Mera i Aquaman and the Lost Kingdom, eller någon annan roll heller för den delen. Cancelkulturen är ett otyg, och att tillämpa den i ett sånt här fall, där tillochmed rättsystemen har problem med att reda ut vem som ljuger och vem som talar sanning, bör den verkligen inte tillämpas. Att samma människor som vanligtvis klagar på cancelling nu propagerar för Heards eventuella arbetslöshet är extra illa. Den hånfullhet som hon möts av i sociala medier är faktiskt överlag rätt äcklig; att skratta åt att någon är pank, särskilt då denna någon har ett litet barn att ta hand om, är osmakligt och avskyvärt. 

Mitt enda inlägg i Depp vs Heard är således detta: jag önskar att världen bara gick vidare. Jag önskar att Johnny Depp och Amber Heard får fortsätta sina karriärer baserat på talang, inte på vem som har störst andel nättroll efter sig. Och jag önskar att samhället slutade behandla två människors kraschade äktenskap som ytterligare en realityserie på TV4. 

Vi vill ha vuxna i riksdagen

 Ibland undrar man hur politikerna tänker egentligen. För en vecka sedan hade vi nästan regeringskris när högern försökte avsätta justitieministern, och Magdalena Andersson svarade med att hota om att avsätta sig själv. Tack och lov lyckades vi ducka den kulan, så nu är det dags för nästa bråk: budget och pensioner. Socialdemokraterna har för ovanlighetens skull kommit överens med sitt regeringsunderlag om en liten pensionsreform, men högern blockerar den från att nå omröstning i riksdagen baserat på att den lämnats in till finansutskottet efter deadline. Nu blir det därmed allmän röra i riksdagen igen, och bägge sidor har svenskt mästerskap i att fulsmeta varandra. 

I ett sånt här läge är det rimligt att påpeka att det svenska folket går till valurnorna för att rösta fram politiker som ska hantera samhällsproblem, agera ansvarsfullt och representera folket. Inte för att vi vill kunna se på när vuxna människor lajvar realityshow i riksdagen. Ja, ibland kan politiskt spel vara motiverat, ibland är bråk och konflikt oundvikligt. Att till exempel misstroendeförklara Morgan Johansson är ingenting som jag tycker är fel i grunden (den mannen har förbrukat mitt förtroende), men man måste välja sina tillfällen. Nu när valet bara är månader bort så är alla partier självklart extra taggade på att agera tufft och hårt, särskilt eftersom opinionssiffrorna är så jämna som de är. Men jag tror att svenska folket faktiskt hade uppskattat lite mer samarbete och lite mindre allmänt gräl. Pensionsfrågan är ett bra exempel på ett område där man mycket väl skulle kunna hitta ett blocköverskridande samarbete. Det är ingen djupt ideologisk fråga på samma sätt som exempelvis invandring, klimat eller välfärdsvinster är. Alla riksdagens åtta partier är, tro det eller ej, rörande överens om att pensionärer behöver få det bättre. När man då är överens om grundproblematiken borde det inte vara så himla svårt att sätta sig ner tillsammans, kika på lite statistik, lyssna på vad pensionärerna själva säger, och hamra ihop ett förslag som löser problemen. Det hade gått långt för att vinna folkets förtroende.

Moderatledaren Ulf Kristersson brukar prata om vuxna i rummet. Jag upplever förvisso att han är mer vuxen än många av sina kollegor, men här är han lika god kålsup som alla de andra. Hans poäng är dock inte fel: vi behöver fler vuxna i rummet (riksdagen). Just nu känns det som antalet är nere på noll av 349. 

Cancelkulturen når nya nivåer av dumhet

För någon dag sedan deltog fantasyförfattaren Mercedes Lackey (vars böcker jag inte läst) på ett panelsamtal om fantasy och sci-fi, där hon bland annat berömde en mörkhyad författare som inte var närvarande. När Lackey pratade om denne så använde hon ordet "colored" istället för "black". En ung kvinnlig författare som var närvarande under panelsamtalet kände sig kränkt och sårad över Lackeys ordval, men sade ingenting. Det gjorde ingen annan heller. Efteråt, när alla gått hem, så drog den unga kvinnan ut på Twitter och beskrev hur fruktansvärt det varit att höra ordet "colored". Och vips så blev Mercedes Lackey i toleransens namn portad från kommande Nebula Awards-galan, där hon skulle fått ett stort pris. 

Var ska man ens börja med detta? Hela grejen känns som att det borde vara lika mycket fiktion som Lackeys fantasyberättelser är, men tyvärr är det på riktigt. Kontext och avsikt spelar ingen roll, utan allt som krävs för att bli svartlistad är fel ord inom hörhåll för fel person. Sedan är Twittermobben igång och pratar om att Lackey alltid varit problematisk, att hennes böcker minsann har rasistiska undertoner, och kolla, hon har uttalat sig tveksamt om transpersoner också! Allt det goda som en veteran inom genren gjort under sin karriär spolas ner i toaletten av en hord fanatiker som bara vill hata i godhetens namn. Vidrigt, är vad det är. 

Och tyvärr så är det hitåt fantasycommunityn varit påväg på sistone. Det talas mer och mer om inklusivitet, tolerans och respekt, på ett vis som leder till exklusivitet, intolerans och respektlöshet. Efter varje namn finns ett pronomen, vid varje profilbild en Prideflagga, i varje bio ett kungörande om sexualitet, nationalitet och mental ohälsa. Det finns tusen sätt att kränka på, och bara ett sätt att inte göra det. Ingen kan förlåta, ingen kan förstå, ingen kan se nyanser eller komplexitet. Att identitetspolitik och kränkthetskultur fått ta ett så hårt grepp om fantasycommunityn är sorgligt. 

Hatet mot Chris Pratt är absurt

 Det har pågått länge, hatet som Chris Pratt tvingas stå ut med. Han spelar som bekant Peter Quill/Star-Lord i Guardians of the Galaxy (och även Owen i Jurassic World, Emmett i Legofilmerna, och Mario i den kommande Mario-filmen, vilket är minst sagt intressant casting). Och precis som med Letitia Wright och Evangeline Lilly så finns det en del fans som anser att man måste ha exakt deras åsikter och livsstilar för att få vara med i Marvels universe. 

För Chris Pratt så är problemet hans religiösa övertygelse. Pratt är kristen, och medlem i en kristen frikyrka (det har hävdats att det är Hillsong, men jag har sett folk som hävdar att det är någon annan). Hursom så går Chris Pratt i kyrkan, och det får man ju absolut inte göra, iallfall inte så länge kyrkan eventuellt kanske står för åsikter som inte finns i Demokraternas idéprogram. Vilket Pratts kyrka eventuellt kanske gör. Allt detta har fått en grupp högljudda "liberaler" att kräva att han slängs ut ur MCU, och ersätts med någon annan. 

Det finns en miljon olika skäl till att fördöma attackerna på Chris Pratt. Exempelvis så liknar de ofta nätmobbning, vilket enligt de skyldiga inte spelar någon roll eftersom Pratt är rik, vit och man. De är också som sagt baserade på rykten och spekulationer som vissa delar av internet väljer att behandla som fakta. Med tanke på hur man från samma håll ofta annars tjoar om vikten av källkritik så bör man kanske tagga ner lite, se sig i spegeln och hålla käft. 

Men även om man skiter i det, och alla de gånger som diverse kollegor tagit Pratt i försvar, så återstår det viktigaste faktumet av alla: Även om Chris Pratt skulle rösta på Donald Trump, köra koldriven traktor till Walmart, protestera utanför abortkliniker och vägra gå inom en mils avstånd från en Prideparad så är det okej. USA är, till skillnad från vad vissa liberaler på Twitter verkar inse, ett fritt land, och kontroversiella uppfattningar gör en inte till Voldemort. Om Chris Pratt tycker något så har han, precis som liberalerna, förmodligen ett gott skäl till att göra det. Och då ska det inte spela någon roll vad han tycker. Hollywoods och Marvels jobb är att producera underhållning, inte att valkampanja åt Alexandria Ocasio-Cortez. Vill man sparka folk baserade på vilka åsikter de har så finns det många spännande länder i världen att flytta till där det är allmän praxis. Liberalerna på Twitter är varmt välkomna att flytta dit. 

Prata om polisen, inte om Ebba

 

Efter kravallerna under påsken så har alla möjliga människor reagerat på alla möjliga olika sätt, men den mest omtalade reaktionen står Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för. Hon frågade sig varför vi inte hundra skadade motdemonstranter istället för hundra skadade poliser, och uttryckte att man polisen borde skjutit skarpt som svar på angreppen mot dem. Halva Sverige har självklart gått i taket över Ebbas uttalande, och visst, det är inte totalt orimligt. Ebba formulerade sig illa, förmodligen avsiktligt i syfte att få rubriker. Hon är ju trots allt inte dum i huvudet, särskilt inte när det kommer till media. Det innebär dock inte att kritiken mot henne hittar hem, för det gör den inte. 

Om vi tar ett steg tillbaka och tar en titt på situationen i sin helhet så måste vi konstatera att det värsta är att polisen inte lyckades pressa tillbaka kravallerna som kom som svar på Rasmus Paludans efterblivna bränning av koranen. Hundra poliser skadades, de fick bilar förstörda, och de lyckades inte slå ner våldet. Poliser som var på plats har talat om att situationen var aktivt livshotande, och i efterhand har det lyfts att situationen poliser utsätts för till vardags blir allt hotfullare, allt farligare. När Ebba Busch talar om hundra skadade motdemonstranter och att skjuta skarpt så är det det hon pratar om. Hon pratar om polisernas individuella säkerhet, och deras förmåga att upprätthålla ordning i samhället via ett våldsmonopol, något som är essentiellt för varenda modern stats överlevnad. Var det onödigt spetsigt och uppseendeväckande formulerat? Absolut. Var det dumt av Ebba att formulera sig så? Jajemen. Är det en giltig ursäkt för resten av samhället att skita i att formulera lösningar på problemen som våra poliser står för och istället formulera arga debattinlägg om hur fascistiska Kristdemokraterna blivit? Absolut inte. 

Ebba Busch har sedan sitt ursprungliga uttalande varit ute och förklarat sig, och dessutom pratat om att hon bland annat vill fixa fram vattenkanoner åt polisen. Det är ett bra, konstruktivt förslag. Långt ifrån en fullständig lösning på de problem som vår poliskår står inför, men en början. Om resten av den politiska diskussionen nu kunde röra sig åt samma håll, och fokusera på det faktiska samhällsproblemet (en försvagad poliskår) istället för på det inbillade samhällsproblemet (Ebba Busch är som Sveriges svar på Mussolini) så hade vi faktiskt kunnat komma någonvart, för en gångs skull. 

Nej, det är inget fel på Captain Boomerang

 Screen Rant har skrivit en artikel (som kan hittas här) där de diskuterar Captain Boomerang. Artikeln innehåller spoilers för serietidningsstoryn Suicide Squad: Blaze. Hursom så verkar Screen Rant vilja hävda att Captain Boomerang är en problematisk karaktär på grund av att han är en stereotypisering av australiensare. Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att det inte är ett problem överhuvudtaget. Tvärtom så blir Boomer rolig just för att han är en stereotyp, och med tanke på att stereotypen berör australiensare, befolkningen i ett I-land, som generellt har hög levnadsstandard och stort inflytande, så är det inte heller att sparka nedåt. På samma vis som det är fullt rimligt att göra roliga stereotypversioner av britter, tyskar, amerikaner eller svenskar, så är det helt lugnt att göra det av australiensare. Vi kan inte bli kränkta av precis allt. 

Och Jai Courtney verkar ju inte ha tagit illa upp.

Rasmus Paludan är en samhällsfara

 Upploppen i ett flertal svenska städer nu kring påskhelgen handlar förmodligen om mer än Rasmus Paludan, men han är definitivt en utlösande faktor. Den kontroversielle danske högerpolitikern (tydligen dock med svenskt medborgarskap) har gjort sig känd för att organisera koranbränningar i Sverige, trots att hans parti, Stram Kurs, är danskt, och nu har han gjort det igen. I Örebro brann polisbilar i samband med en våldsam motdemonstration mot Paludans planerade skändelse. Vissa inom högern tycker att det här är bra, att de motreaktioner Paludan provocerar fram visar på ett aktuellt och allvarligt samhällsproblem. Jag håller inte med. Rasmus Paludans "demonstrationer" är ansvarslösa och stenkorkade. 

För det första är det väl ingen som tror att Rasmus Paludan verkligen vill demonstrera? Karln vill sparka igång upplopp. Han genomför en aktivitet han vet är vansinnigt provocerande för en stor folkgrupp, och han gör det mitt framför näsan på sagda folkgrupp, om och om igen. Han vet att det hela kommer spåra ur, och det är det han vill. Då behöver han inte ödsla tid på att skriva debattartiklar, hålla valmöten, och dela ut flygblad. Han kan bara peka på nyhetsflödet i valfri svensk dagstidning, säga "titta vad våldsamma de är!" och åka hem. Varje gång en sten flyger mot svensk polis vinner Rasmus Paludan. Det är ett ansvarslöst, kallhamrat och vidrigt sätt att föra debatt på. 

Istället för att bete sig som folk, och föra ett demokratiskt samtal, så utnyttjar Rasmus Paludan alltså svensk demonstrationsrätt för att göra politisk poäng. Kostnaden blir hög, för de poliser och oskyldiga privatpersoner som skadas i kaoset, och för de svenska skattebetalare som måste finansiera reparationer eller nyinköp av alltifrån bilar till busskurer. Till råga på allt så är Paludan primärt dansk. Han verkar i Danmark, partiet vars paroll han "demonstrerar" under är danskt, och ändå är det Sverige som ska lida för hans livsfarliga och träskalliga påhitt? Det är obegripligt. Svensk polis måste neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd. Hans tillställningar har gång på gång visat sig vara en samhällsfara, och svenska folket ska inte tvingas betala för en dansk knäppgöks politiska våldsspektakel.

Det som JK Rowling utsätts för är en skam

 JK Rowling är en av tidernas mest framgångsrika författare, och har skrivit Harry Potter, den fantasybokserie som med möjligt undantag av Sagan om Ringen förmodligen nått flest personer världen över. Hon har gjort sig känd som en feminist och har ägnat tid och pengar åt mängder med initiativ för att hjälpa utsatta människor. Att hon sedan några år tillbaka blivit brännmärkt och grovt näthatad för att hon tar upp negativa konsekvenser av transvården och de politiska och samhälleliga åtgärder man tagit i syfte att hjälpa människor som lider av könsdysfori är en skam, och nu är det igång igen. 

Det första som är viktigt att klargöra är att JK, till skillnad från den arga nätmobben som förföljer henne, inte ger sig efter enskilda individer som inte håller med henne. Istället delar hon emellanåt information om rättsfall, artiklar eller podcasts av eller med folk som delar hennes bild av problemen angående transvård (exakt vilka problem hon ser skriver hon själv om här). Inte särskilt aggressivt med andra ord, utan ett rimligt och sansat sätt att föra fram sin poäng på, vilket är fullt tillåtet i en demokrati.

För många är det dock helt orimligt och bisarrt att en människa, särskilt en så välkänd och inflytelserik som JK Rowling är, kan ha andra uppfattningar i svåra politiska frågor än vad som är gängse accepterat. Därmed så jagas hon ständigt av en nätmob som kommer med alltifrån förolämpningar och fula ord till dödshot. Från vänsterliberalt håll sägs det att det inte är ett brott mot yttrandefriheten, utan att Rowling bara får ta rättmätiga konsekvenser av sina yttranden. Jag tvivlar på att de själva skulle acceptera den retoriken om exempelvis Emma Watson eller George Takei mordhotats för politiska hot-takes på Twitter. Hatgänget har tvärtom ungefär samma syn på yttranderätt som Kim Jong-Un, nämligen att bara "rätt" åsikter ska få höras. Och "rätt" åsikter råkar vara deras egna. Såklart. 

Jag stödjer helt och fullt JK Rowling, inte bara för att det hon utsätts för är organiserat näthat och därmed elakt och omoraliskt, utan även för att jag tycker att hon har rätt. Det går inte att radera betydelsen av det biologiska könet och ersätta det konkreta med det abstrakta. Det går inte heller att ha ett fungerande samhälle om alla regler och traditioner som det byggs på ska ändras och urvattnas. Inte heller kan vi ignorera de viktiga biologiska skillnader som faktiskt finns mellan män och kvinnor, vilket inte minst visar sig i diverse sporter, där män som identifierar sig som kvinnor tillåts tävla mot kvinnor, trots att män har bättre biologiska förutsättningar inom idrott. Inte heller ska vi glömma de rapporter som kommer in om unga med mental ohälsa som raskt slussats in i könskorrigerande "vård" och sedan visat sig inte ha förstått vad det gått ut på, eller ändrat sig men fått fysiska ändringar som inte går att lösa. All denna kritik är vettig och relevant, och bygger inte på ett hat mot transpersoner, eller en ovilja att hjälpa. Tvärtom, för att visa verklig kärlek och medmänsklighet måste man vara villig och redo att kritisera och identifiera problem. Allt detta tystas dock ner av en nätmobb som i grunden säkert tror att de gör rätt men dessvärre har ett perspektiv som grumlas av ideologisk övertygelse och rädsla för att såra folk. För att kunna hantera frågor som den om transvården på ett bra sätt så måste den få behandlas som alla andra frågor: med öppenhet och lyhördhet. Ett första steg i den riktningen är att sluta hata på JK Rowling och istället lyssna på de frågor hon ställer, och den forskning hon citerar. Allt annat är en björntjänst. 

Det är faktiskt värre att Disney sponsrar politik än att Disney sponsrar "fel" politik

 Den omtalade "Don't Say Gay"-lagen i Florida, USA har lett till rabalder för Disney. Lagen, som i korthet vill ge föräldrar mer makt gentemot skolan när det rör deras barns utbildning och även söker förbjuda klassrumsundervisning om HBTQ-frågor för barn upp till 3e årskursen (dvs 8-9 år gamla barn), kan läsas i sin helhet här, men det är i första hand inte den jag tänker prata om. Disneys VD Bob Chapek har nämligen satt sig i klistret efter att arga liberaler upptäckte att Disney donerat pengar till politiker som stöttar lagförslaget. Anställda protesterade, Hollywoodskådespelare förklarade att lagen var en kränkning mot mänskliga rättigheter, och på Twitter började man vässa de digitala högafflarna. Chapek, som förmodligen vill behålla sitt jobb, har raskt gått ut med en floskelfylld ursäkt och 5 miljoner dollar till diverse välgörenhetsorganisationer. Vi får se om det räcker. 

Hela situationen är intressant på många sätt. För det första då själva lagen, som alltså bara gäller Florida. Efter att ha läst den tycker jag personligen att ilskan verkar överdriven. Visst finns det ett gäng rätt otydliga men trots det centrala formuleringar som borde förtydligas eller kapas. Men samtidigt så är grundtanken, att ge föräldrar makten över sina barns uppfostran, och inte överlåta den till potentiellt politiskt motiverade lärare, fullt rimlig. Det rör sig inte mot en kränkning av yttrandefriheten, utan snarare om ett förtydligande av det faktum att lärarens jobb är utbilda eleven i samarbete med målsman, inte utifrån eget tyckande. Det hade självklart varit oerhört praktiskt för den liberala falangen i USA om deras talepunkter fick bankas in hos framtida röstberättigade medborgare redan i dagisålder, men det är inte så demokrati ska fungera. 

Men för att återgå till den centrala problematiken: Bob Chapek och Disney. Enligt lagstiftning har Disney (och därmed företag i allmänhet) rätt att donera pengar till politiker. Det känns som upplagt för både lobbying och lagstiftning som prioriterar rika företagsledare snarare än de anställda på golvet, och därmed är det väldigt märkligt att det inte är den problematiken man från vänsterhåll lyfter. Istället för att lägga fokus på att Disney är inne och skyfflar runt pengar till lagstiftare med fåglarna vet vad för motiv, så störs man av att Disney ger pengar till fel lagstiftare. Okej? Återigen, jag förstår att det är väldigt praktiskt att ha miljardföretag som potentiellt kan backa ens politiska önskemål, men det är inte så en demokrati bör fungera. Demokratier är byggda på folkvilja, inte företagsvilja. 

Idén om att företag har en skyldighet att stötta "rätt" politiker med sitt väldiga sociala och ekonomiska inflytande är rakt uppochner skadlig för konceptet om ett likvärdigt demokratiskt styre. Vem bestämmer vilken politiker som är "rätt" för företagen att stötta? Som vi ser i fallet med Floridalagen så verkar det vara den som skriker högst. Sammanfaller det med folkviljan? Inte alltid. Lagen i Florida är trots allt skriven i en fullt legitim demokratisk process. Om oppositionsgrupper som är mycket bredare än Florida, lobbyorganisationer som sträcker sig över delstats, lands och kontinentgränser, tack vare företag som Disney ska ha något att säga till om i ett lokalt beslut som endast omfattar och påverkar Florida, så kan vi lika gärna lägga ner Florida. Företag som Disney, Amazon, Netflix, Ikea, etc, verkar på en global arena, hör globala röster, och påverkas av global opinionsbildning. Att de således ska tillåtas ge och ta politiskt inflytande på lokal nivå är därmed extra korkat. Ändå lyfts Chapeks donationer till republikanska politiker inte ur det demokratiska problemet om vad Floridas röster och Floridas folkvilja ska vara värda, utan snarare ur det vänsterliberala problemet om att politik man inte gillar får genomslag. Om det varit konservativa nätmobbar som pressade jätteföretag i olika riktningar så hade Alexandria Ocasio-Cortez avskaffat jätteföretagen för länge sedan. 

Kort sagt: om Florida vill ha en lag om stärkt föräldramakt i skolan så ska de få ha det. Sålänge det inte bryter mot konstitutionen så är det inget Joe Biden i egenskap av president har något att göra med. Och inte ens om det bryter mot konstitutionen så ska Disney lägga sig i. De ska spendera sina pengar på fler nöjesparker eller fetare bonusar till de stackare som tvingas klä ut sig till Musse Pigg i sagda nöjesparker. Inte på att "sponsra" politiker för att Disneys eller Twittermobbens åsikter ska få gå före alla andras.

Nu spolar vi alliansfriheten

 

Ryssland har nu bestämt sig för att gå in i Ukraina, med förevändningen att man vill erkänna de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater. Med tanke på den mängd soldater man samlat upp vid gränsen, och poänglösheten i att strida om endast Donetsk och Luhansk (vilket man ish redan gjorde) så är det högst rimligt att anta att Vladimir Putin inte stannar där, utan fortsätter längre in i Ukraina. Väst kommer införa sanktioner, men det lär inte stoppa honom. 

I det här läget, då Putin dessutom kräver att NATO ska minska sitt inflytande i Europa och inte ta emot fler medlemsländer, så är det hög tid att Sverige går med i NATO. Det är USA eller Ryssland, och vår alliansfrihet kan sluta med att vi, vare sig vi vill eller inte, blir en del av Rysslands intressesfär förr eller senare. Och då tror jag ändå att de flesta svenskar (liksom jag) föredrar USA. Vi har redan goda relationer med dem, är redan en del av deras hegemoni, har samma liberala grundstat och samma västerländska kultur. Ingenting av det vi i Sverige håller högt när vi pratar om våra värderingar är saker som Putin står bakom. 

Man kan prata fram och tillbaka om att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl, men förr eller senare måste man ta ställning, och välja sida. Och jag är övertygad om att de allra flesta svenskar hellre väljer USA och västvärlden vi redan är en del av, framför den diktatur som Putin leder i Ryssland. Vi bör gå med i NATO. 

Tio skäl till att inte privatisera månen

 

Tydligen vill några nötter privatisera månen. Här är tio skäl till varför det är en pantad idé som de borde låta bli:

1. Det skulle inte bli en öppen marknad. Att köpa öar på Jorden är Krösus Sork-dyrt. Det går, men det kostar snormycket pengar. Och om det är dyrt att köpa mark här så lär det knappast vara billigare på månen. Det kommer typ bara vara typ Jeff Bezos och Elon Musk som har råd, och då är det inte längre en öppen marknad.

2. Fel personer skulle äga månen. Dvs Jeff Bezos och Elon Musk. Jag skulle inte lita på någon av dem att förvalta ett utedass på ett osjälviskt och ansvarsfullt vis. Och månen är oerhört mycket viktigare än ett utedass. 

3. Månen är en dålig investering. Vetenskap visar att den långsamt flyter iväg från Jorden och lär krocka med typ Jupiter eller nåt om X antal miljarder år. Så den har med andra ord ett bäst-före-datum. 

4. Alla borde ha kontroll över månen. Jag är inte socialist, men jag tycker nog ändå att månen, i den mån den tillhör mänskligheten överhuvudtaget, tillhör oss alla. Om vi överhuvudtaget måste göra något med den så borde typ FN eller någon annan allmänrepresenterande organisation sköta det. 

5. Om biljonärer vill köpa mark så finns det annat de kan få till billigare pris. Skövde, till exempel. Det kan vi gärna sälja till Jeff Bezos. 

6. Exakt vem ska basa över försäljningen av månen? För att handel ska fungera måste det finnas regler, och en säljare. Senast jag kollade har vi inte utsett en officiell ägare av månen. Därmed måste vi först ge månen till någon, och sen hoppas att den aktören väljer att sälja. 

7. Privatisering är svårt att kontrollera. Hur ska vi som folk se till att månens privata ägare inte gör något dumt med månen? 

8. Har vi hanterat vår egen planet bra? Nä. Är det då rimligt att vi ger öppnar upp för fri lek och allmänna shenanigans på månen? Nä. 

9. Hur genererar månen vinst? Om typ Bezos pungar ut några biljarders biljoner för att köpa halva månen så lär han vilja tjäna pengar på den. Vissa kanske vill se hur han skulle göra det, men jag vill helst inte att ens behöva tänka på det. 

10. Det är månen. 

Vi har blivit Barney

 

Komedi är klurigt, och leder ofta till kontrovers. Dave Chapelle brukar exempelvis orsaka rabalder så fort han lämnar huset, och en drös komiker, bland dem Ricky Gervais, John Cleese och Jerry Seinfeld har öppet klagat på att man inte får skoja om saker längre. 

ScreenRant har idag publicerat en artikel om Barney Stinson, tjejtjusaren från How I Met Your Mother (HIMYF: Neil Patrick Harris Thinks Barney's Antics Wouldn't Work Today (screenrant.com)). Neil Patrick Harris, som spelar honom är tydligen osäker på huruvida han vill återvända som Barney i nya spinoff-serien How I Met Your Father, och ScreenRants tolkning är att detta beror på att den humor som Barneys karaktär bygger på inte hade fungerat idag. Det är inte första gången en sådan tanke vädrats. Barney spenderar mycket av sin tid med att försöka lura kvinnor i säng, och för honom är alla medel tillåtna.  

Personligen ser jag inget skäl till att kassera Barney Stinson eller skämten han bjöd på. Är han som karaktär sexistisk och misogyn? Jajemen. Hade han varit en fruktansvärd person i verkligheten? O ja. Är det skäl nog att döma ut honom som föråldrad? Knappast. 

Barney är, som jag ser honom, i mångt och mycket en drift med ett allt mer ytligt samhälle. Han ser sällan något i personer bortom deras underhållningsvärde, och är, särskilt i seriens början, vansinnigt rädd för alla former av långvariga relationer. Han är besatt av att klä sig snyggt, bete sig rätt, och ständigt framstå som coolast och roligast i rummet. Hans katastrofala syn på kvinnor är ett led i detta, och fungerar utmärkt som en parodi av både playboybeteende och den slit-och-släng-attityd som vi tyvärr har på livet alldeles för ofta. Den är inte ens begränsad till kvinnor: Barneys människosyn är i allmänhet rätt sunkig. Det finns exempelvis en scen i How I Met Your Mother där han med argumentet "People don't wanna see Bruce Banner, they wanna see the Hulk" försöker övertala en manlig vän att dricka alkohol, trots att vännen har problem med alkoholism. Det viktigaste för Barney är att ha kul, och sedan gå vidare, utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Händelsevis är det något som vårt samhälle bara blir bättre och bättre på.

En sak som vi dock verkar bli sämre och sämre på är att förstå hur komedi fungerar, och vad dess syfte är. Ironi, parodi och satir är svårare idag än någonsin tidigare, kanske just för att vi precis som Barney bara ser ytan. Vi hör ett skämt om att kvinnor är dumma våp, och tolkar det bokstavligt. Tanken att skämtet istället tar sikte på den som yttrar det, eller den kultur som ligger bakom verkar främmande för ganska många. Ska man kritisera något idag så kan det inte ske subtilt, utan det måste vara högt och ljudligt, så att inte ens den mest enfaldiga stenålderstomte kan misstolka det hela. Om saker inte är övertydliga så riskerar de att vara nyanserade, är de nyanserade kan de missförstås, och kan de missförstås så kan man ge sig tusan på att någon kommer dyka upp och känna sig kränkt. Det är helt enkelt roligare att få vara förorättad än att få skratta. 

Är Barney Stinson sexistisk? Ja, definitivt. Men det finns en tanke, en poäng, och det är det som gör honom rolig. Vi skrattade åt honom för tio år sedan, och skälet till att vi inte skulle göra det idag är inte att vi blivit bättre än vi var då. Om vi nu inte skrattar åt honom längre så är det snarare för att vi har blivit sämre. Vi har blivit Barney. Vi kan, precis som han, inte se annat än ytan. Och vem gillar att skratta åt sig själv?

Young versus Rogan

 

I förra veckan gick gamle musikikonen Neil Young ut och informerade om att han skulle ta bort sin musik från Spotify om de inte gjorde sig av med Joe Rogan, värd för världens mest populära podcast. Spotify betalar en Joakim von Anka-förmögenhet till Rogan för att hans podd ska produceras exklusivt för deras plattform. Samtidigt betalar Spotify knappt något alls till alla de artister som finns på plattformen. Det tycker Neil Young är fel, och där kan jag både förstå och hålla med. Men det är tyvärr inte det enda skälet till konflikten. 

Joe Rogan har nämligen haft två avsnitt där han intervjuar läkare som är kritiska till vaccinering mot Covid-19, och det är ju en dödssynd i amerikanska kulturkretsar. Läkarna i fråga är välciterade, väletablerade och har producerat stora mängder välrecenserad forskning, så det är alltså inte några som Rogan hittat i en konspiratorisk subreddit. Det rör sig alltså om folk som vet vad de pratar om. Rogans resonemang är att just detta gör dem intressanta: varför är dessa två, trots att de i övrigt är respekterade vetenskapsmän, emot vaccinering mot Corona? Jag är benägen att hålla med. 

Att höra olika ståndpunkter är nämligen alltid viktigt, oavsett fråga. Särskilt när ståndpunkterna är genomtänkta, vilket de i det här fallet förmodligen är. Jag är personligen för vaccinering, har tagit två sprutor, kommer ta en tredje, men det gör det inte mindre intressant att höra annorlunda resonemang. Men i amerikanska kulturkretsar blir det tyvärr vanligare och vanligare att försöka blockera ifrågasättande av det som tagits för sanning av den (ofta ganska vänsterlutande) majoriteten. Neil Young har självklart rätt att göra vad han vill med sin musik. Jag är personligen inget fan, och kommer inte sakna hans låtar (de är i min uppfattning långa och tråkiga, och det tyckte jag långt innan han började bråka med Joe Rogan). Men att protestera mot att andra åsikter än Youngs egna förs fram är löjligt, och Spotify har gjort rätt i att välja Rogan framför Young. Ett fritt samtal är livsviktigt för en fungerande demokrati, och i fallet Young v Rogan är det Rogan som står för det fria. 

Hjältinnor mot vaccinpass

 

Evangeline Lilly, skådespelerskan känd för att spela Janet van Dyne i Marvels Ant-Man-filmer, och även för rollen som alven Tauriel i Hobbit-filmerna, har ådragit sig en smärre kontrovers efter att ha deltagit i en demonstration mot vaccinationskrav. Hon är inte heller den första av Marvels skådespelerskor att hamna i fel rampljus på grund av Coronaregler. Även Letitia Wright som spelar T'Challas lillasyster Shuri i Black Panther har fått kritik för sina ställningstagande till vaccin. På nätet får skådespelerskorna nu ta emot alltifrån kritik till hatkommentarer och krav på recasting. 

Personligen håller jag inte med Wright i hennes kritik mot vaccinet, och förstår bägge sidorna i debatten om vaccinpass som Lilly gett sig in i, men vad man tycker i sakfrågan bör vara irrelevant för hur man behandlar Wright och Lilly. De har bägge två lagstadgad rätt att säga vad de tycker, att delta i demonstrationer och dela saker på Twitter. Vissa skulle hävda att de inte har rätt att undvika konsekvenserna för sina uttalanden och ställningstaganden, och jag kan förstå vad de menar. Samtidigt så undrar jag om det verkligen råder yttrandefrihet om en nätmobb reser sig för att kräva att skådespelerskor avskedas för att de kommer med kontroversiella åsikter. 

Sen så är debatten om vaccinpass intressant ur ett frihetsperspektiv, särskilt då de som förespråkar vaccinpassen ofta är samma som förespråkar laglig abort med argumentet att folk bör få bestämma över sina egna kroppar. Vaccinpass är förvisso inte ett direkt ingrepp i någons kropp, men i praktiken så innebär det ett val mellan vaccinering eller ostracering. Det är den utgångspunkten Evangeline Lilly verkar ha; man kan inte vara pro-choice i en fråga men inte i en annan. Tyvärr är många inte alls så konsekventa i sin syn på saker och ting. 

Chanserna att Disney/Marvel skulle avskeda Lilly baserat på detta är ju självklart astronomiskt små. Letitia Wright, vars kommentarer var långt mer kontroversiella (och dummare) än något Lilly sagt, är trots allt fortfarande kvar som Shuri. Evangeline Lilly har dessutom just spelat in nästa Ant-Man, och att avskeda henne nu hade bara lett till en logistisk mardröm som jag tvivlar på att någon på Marvel vill ta i. Förhoppningsvis fortsätter man på spåret att ignorera nätmobben, och behålla skådespelare i sina roller även om de motsatt sig dagens populära åsikt. Trots allt jobbar Kevin Feige ju uttryckligen för mer mångfald i Marvels filmer, och jag skulle hävda att en mångfald av åsikter, uppfattningar och världsåskådningar är minst lika viktigt som en mångfald hudfärger. 

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna. 

Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri. 

Slave I har fått ett nytt namn, helt i onödan

 

Det har länge rapporterats om att Boba Fetts rymdskepp Slave I ska få ett nytt namn, och nu är det bekräftat av Boba Fett själv, Temuera Morrison (källa: Iconic Star Wars Ship Officially Renamed To Remove Racist Connotations - UNILAD). Tydligen ska skeppet heta Firespray istället, och visst, det är inget dåligt namn. Problemet är bara att ändringen var helt onödig. 

De flesta utgår ifrån att ändringen genomförts för att namnet "Slave I" ska ha rasistiska kopplingar, med tanke på slaveriets historia. Det är ju dock att försimpla ordet "slaveri" oerhört, för slaveri, som visserligen var hemskt på alla sätt och vis, var inte nödvändigtvis kopplat till rasism. Att vara slav innebar inte nödvändigtvis ens att man förtryckt. Tvärtom, i Osmanska Riket hade janitsjarerna, som var slavsoldater, hög status, och likaså de flesta som arbetade i palatset. I Romarriket var grekiska slavar ofta lärare. Ja, i USA hade slaveriet en väldigt stark koppling till rasism, men att låtsas som att slaveri bara förekommit i USA är något som delar av den liberala rörelsen visserligen älskar, men dessvärre inte stämmer. 

Slaveri var definitivt en vidrig företeelse på alla sätt, men det innebär inte att det är fel att döpa ett rymdskepp i Star Wars till Slave. Tvärtom så stärker det ju bara bilden av Boba Fett som en moraliskt tveksam figur, vilket bara är bra. 

Vi behöver snart införa restriktioner på restriktionerna

 

Idag tillkännagav statsminister Magdalena Andersson att ytterligare restriktioner på samhällslivet införs från och med onsdag, den 12 januari. Väldigt få verkar tycka att det är varken bra eller meningsfullt, och jag är böjd att hålla med. 

Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen. 

Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.

Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?