Vi har blivit Barney

 

Komedi är klurigt, och leder ofta till kontrovers. Dave Chapelle brukar exempelvis orsaka rabalder så fort han lämnar huset, och en drös komiker, bland dem Ricky Gervais, John Cleese och Jerry Seinfeld har öppet klagat på att man inte får skoja om saker längre. 

ScreenRant har idag publicerat en artikel om Barney Stinson, tjejtjusaren från How I Met Your Mother (HIMYF: Neil Patrick Harris Thinks Barney's Antics Wouldn't Work Today (screenrant.com)). Neil Patrick Harris, som spelar honom är tydligen osäker på huruvida han vill återvända som Barney i nya spinoff-serien How I Met Your Father, och ScreenRants tolkning är att detta beror på att den humor som Barneys karaktär bygger på inte hade fungerat idag. Det är inte första gången en sådan tanke vädrats. Barney spenderar mycket av sin tid med att försöka lura kvinnor i säng, och för honom är alla medel tillåtna.  

Personligen ser jag inget skäl till att kassera Barney Stinson eller skämten han bjöd på. Är han som karaktär sexistisk och misogyn? Jajemen. Hade han varit en fruktansvärd person i verkligheten? O ja. Är det skäl nog att döma ut honom som föråldrad? Knappast. 

Barney är, som jag ser honom, i mångt och mycket en drift med ett allt mer ytligt samhälle. Han ser sällan något i personer bortom deras underhållningsvärde, och är, särskilt i seriens början, vansinnigt rädd för alla former av långvariga relationer. Han är besatt av att klä sig snyggt, bete sig rätt, och ständigt framstå som coolast och roligast i rummet. Hans katastrofala syn på kvinnor är ett led i detta, och fungerar utmärkt som en parodi av både playboybeteende och den slit-och-släng-attityd som vi tyvärr har på livet alldeles för ofta. Den är inte ens begränsad till kvinnor: Barneys människosyn är i allmänhet rätt sunkig. Det finns exempelvis en scen i How I Met Your Mother där han med argumentet "People don't wanna see Bruce Banner, they wanna see the Hulk" försöker övertala en manlig vän att dricka alkohol, trots att vännen har problem med alkoholism. Det viktigaste för Barney är att ha kul, och sedan gå vidare, utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Händelsevis är det något som vårt samhälle bara blir bättre och bättre på.

En sak som vi dock verkar bli sämre och sämre på är att förstå hur komedi fungerar, och vad dess syfte är. Ironi, parodi och satir är svårare idag än någonsin tidigare, kanske just för att vi precis som Barney bara ser ytan. Vi hör ett skämt om att kvinnor är dumma våp, och tolkar det bokstavligt. Tanken att skämtet istället tar sikte på den som yttrar det, eller den kultur som ligger bakom verkar främmande för ganska många. Ska man kritisera något idag så kan det inte ske subtilt, utan det måste vara högt och ljudligt, så att inte ens den mest enfaldiga stenålderstomte kan misstolka det hela. Om saker inte är övertydliga så riskerar de att vara nyanserade, är de nyanserade kan de missförstås, och kan de missförstås så kan man ge sig tusan på att någon kommer dyka upp och känna sig kränkt. Det är helt enkelt roligare att få vara förorättad än att få skratta. 

Är Barney Stinson sexistisk? Ja, definitivt. Men det finns en tanke, en poäng, och det är det som gör honom rolig. Vi skrattade åt honom för tio år sedan, och skälet till att vi inte skulle göra det idag är inte att vi blivit bättre än vi var då. Om vi nu inte skrattar åt honom längre så är det snarare för att vi har blivit sämre. Vi har blivit Barney. Vi kan, precis som han, inte se annat än ytan. Och vem gillar att skratta åt sig själv?