Jag är seg när det kommer till att spela spel. Jag har en störig tendens att påbörja spel utan att avsluta dem. Ur det perspektivet är Guardians of the Galaxy ett undantag. Jag avslutade det sista kapitlet idag, och måste säga att det här utan tvekan är ett av de bästa action-rpgs jag spelat. Man får på pricken till exakt rätt stämning och känsla: Guardians är en knasig grupp i en knasig galax, och spelet omfamnar det faktumet på samma sätt som James Gunn gör i sin filmtolkning av dem. Delvis beror det på att man på många vis kör på mer eller mindre samma koncept som Gunn gör. Rocket i spelet och Rocket i filmerna är exempelvis i grund och botten mer eller mindre exakt lika, till den grad att röstskådespelaren här (Alex Weiner) gör en röst som är väldigt lik den Bradley Cooper gör åt den vresige icke-tvättbjörnen i filmerna. Musiken spelar också en central roll, precis som i Gunns film, och Peter har sitt blandband med odödliga hits med sig överallt.
Det som dock överraskade mig var att när spelet gör egna grejer med karaktärerna så är de ofta minst lika bra som det Gunn gör. Jag har aldrig varit ett stort fan av Gamora eller Mantis i MCU. De har sina stunder, spelet gör dem otroligt mycket bättre. Gamora här är rolig, vilket hindrar henne från att fastna i rollen som gruppens ständige straight-woman, vilket hon lätt blir i filmerna. Dessutom är hon tillräckligt blodtörstig för att jag ska kunna köpa henne som ex-lönnmörderska åt Thanos, vilket är ett annat problem med Zoe Saldanas väldigt vänliga tolkning. Mantis är helt annorlunda: istället för att ge socialt awkward ett ansikte så är hon livfull och sprallig, om än lite smått borta. Hon är kompentent nog för att försvara sig mot självaste Drax i en fight, och utöver att kunna läsa känslor har hon i spelet även förmågan att se alla myriader av möjliga händelseförlopp och alternativa universum, vilket leder till en hejdlöst charmig bekymmerslöshet från hennes sida. Även Drax blir här en starkare karaktär, kanske mycket för att han får ett ordentligt arc, vilket han väl egentligen inte haft sedan Gunns allra första Guardians-rulle år 2014.
Spelmässigt är Guardians of the Galaxy också kul. När det först offentliggjordes så klagade många (inklusive undertecknad) på att man bara kan styra Peter Quill, och inte hela gänget, och visst, ur ett perspektiv är det fortfarande synd att man inte personligen får styra Rocket när han spränger saker, eller smyga runt i stealth-mode som Gamora. Men å andra sidan så får spelet en mycket starkare rollspelsaspekt med bara Quill som spelbar figur, och greppet gör även så att det blir enklare att leva sig in i storyn. Istället för att ha tillgång till alla krafter och förmågor så måste spelaren, liksom Quill själv, förlita sig på andra än sig själv. Bitarna där man ska lösa diverse pussel med hjälp av teamets olika förmågor är bland spelets roligaste, och även striderna är kul, även om de emellanåt kan bli något repetetiva. Det som verkligen tar spelet till nästa nivå är dock dialogen: oavsett vad som händer så pratar karaktärerna konstant. Alltifrån one-liners och rymdsvordomar till absurt korkade planer (som när Drax vill sälja Gamoras samlardockor till Fin Fang Foom) är konstant närvarande, och röstskådespelarna gör ett underbart jobb med dialogen.
Och så har vi då storyn. Den är oerhört väl genomförd, och länkar samman gänget på finurliga vis. Centraltemat är saknad och sorg, och hur man kan hantera förlust. Sättet det berättas på, och sättet det gestaltas i de olika karaktärerna, både skurkar och hjältar, är riktigt smart, och riktigt vackert.
Guardians of the Galaxy-spelet lyckas alltså inte bara mäta sig med James Gunns dunderhärliga filmer, utan till och med överträffa dem i vissa avseenden. Det är roligt, det är underhållande, det har inga microtransactions, och såväl story som karaktärer är givande och djupa. För min del för spelversionen av Guardians gärna dra ut på fler äventyr i framtiden.
