Fem lorder jag vill se i Warhammer 3

 Total War: Warhammer 3 dumpar ut ny info i rasande fart i takt med att Immortal Empires-releasen kryper allt närmre. Förhoppningsvis kommer spelet få uppdateringar under flera år framöver, och därmed är det lite kul att lista de fem karaktärer jag allra helst vill se läggas till som legendary lords i spelets ständigt växande roster. Här kommer de, i ingen särskild ordning:

Tullaris Dreadbringer (Dark Elves)

Dark Elves har visserligen vansinnigt många lorder redan (sex stycken, om jag inte räknar helt knasigt), men en sjunde hade inte varit fel. Min förhoppning är att det blir Tullaris Dreadbringer, Chosen of Khaine och ledare för the Har Ganeth Executioners. Snubben har inte exakt en överflödande mängd lore, men Executioners är svincoola, och deras ledare hade varit ett coolt tillägg till spelet. På kartan hade han kunnat placeras lite överallt, men jag hade gärna sett honom på plundringståg i Norsca för att ersätta Rakarth, som jag misstänker kommer flyttas till Lustria i Immortal Empires. 

Neferata (Vampire Counts)

Neferata är förmodligen en av de mest efterfrågade karaktärerna från communityns håll, och jag är närmast hundra procents säker på att hon kommer läggas till, förr eller senare. Att inte slänga in Neferata, ihop med en allmän uppdatering av Vampire Counts mechanics hade varit galenskap. Neferata är en av de absolut mäktigaste vampyrerna i världen, och har historia med Tomb Kings och kopplingar till nekromantmästaren Nagash. Förslagsvis startar hon någonstans i södra delen av Old World, så att hon kan bråka med Tomb Kings. 

Apophas (Tomb Kings)

När man talar om trollen, Tomb Kings! De är en av de visuellt coolaste raserna i spelet, och förtjänar absolut mer content. Främst i raden av potentiella Tomb Kings-lorder borde Apophas vara. Snubben är en odöd kombo av skelett och skalbagge, vilket är svincoolt, och väldigt unikt. Startposition skulle kunna vara i Lustria, faktiskt. Kanske inte så korrekt rent loremässigt, men det börjar bli fullt i öknen, och det har funnits Tomb Kings där i krokarna tidigare. 

Yin-Yin (Grand Cathay)

Grand Cathay är även de en av spelets visuellt coolaste raser, och de behöver definitivt fler lorder, med tanke på att de i nuläget bara har två. Precis som i fallet Neferata är Yin-Yin nog en tidsfråga, men jag ser inte mindre fram emot henne för det. Yin-Yin är beskyddare för östra delen av Cathay, och nationens amiral. Hon är dessutom intresserad av resten av världen. Jag tycker generellt sett att havet är oerhört fascinerande rent militärt, och ser gärna mer fokus på det i Warhammer. Dessutom är Yin-Yins expansiva ambitioner en kul kontrast till hennes syskon, som mest vill sitta hemma och vakta murar a la Nights Watch. När vi väl får Yin-Yin känns det rimligt att antingen låta henne starta i östra Cathay, eller, mer troligt, och mer spännande, i västra Lustria, där hon kan inleda sin expansion. Turtle Islands, kanske?

Aislinn the Sea-Lord (High Elves)

Sist ut är Aislinn, och vi fortsätter på havstemat. Aislinn är alvernas främste amiral, hyllas som välsignad av havsguden Mathlann, och har ett fientligt förhållande till Lokhir Fellheart. Precis som med Yin-Yin är konceptet med havet lockande. High Elves har dessutom gott om kolonier och utposter rent lore-mässigt, och den biten av deras historia fylls för tillfället inte riktigt av någon av deras lorder. Aislinn hade därmed fyllt en lucka i deras roster. Han skulle kunna starta lite överallt, så länge han är nära havet, men förslagsvis långt österut, så att han dels kan passa in som representant för high elves koloniala ambitioner, och dels fortsätta sin konflikt med Lokhir, som med största sannolikhet kommer starta nära Cathay. 

Tankar om Total War: Warhammer 3

 

Jag skrev om min hype inför Total War: Warhammer 3 för ett tag sedan. Nu har spelet varit ute i ett par veckor, och jag har hittills dunkat in snart 25 timmar i det. Och vad tycker jag då?

För det första tycker jag att det är svårt att recensera det efter bara 25 timmar, särskilt med tanke på att spelets mest emotsedda del, Mortal Empires-kampanjen med en enorm superkarta och alla faktioner från CAs tre Warhammer-spel inte ens släppts ännu. Och bortsett från det så har jag bara prövat två av spelets raser, Kislev och Cathay. Så jag har ingen recension, men jag har tankar. Here goes:

Det positiva först: allt är otroligt väldesignat. Faktionerna och raserna känns unika och roliga. Kislevs bear cavalry är skitkul, likaså deras Little Grom-släde. Även infanteriet, med både melee och ranged-kapacitet, är super. För Cathays del så gillar jag Crane Gunners, armborstmännen och deras enorma flygmaskiner. Tyvärr är jag lite besviken på de enorma monsterunits som man bjuder på. Elementbjörnen, som jag skrev om i inlägget som länkas till ovan, är inte alls lika imponerande som han ser ut. Jag har inte hunnit leka så mycket med Cathays motsvarighet, Terracotta Sentinel, men han verkar ha liknande problem: de kan helt enkelt inte döda grejer, av någon anledning. Om det beror på buggar eller på dålig speldesign vet jag inte, men jag vet att jag kan få bättre resultat med en bastilladon än med Elementbjörnen, och då är det något som är fel. 

Kampanjkartan är svinsnygg den också, och faktionernas olika mechanics och geografiska positioner är fruktansvärt väldesignade. Jag har bara kört klart en kampanj än så länge (Kislevs, med Katarin som Lord), och känslan man får där är bättre än något jag stött på i andra Total War-spel. Man sitter verkligen och håller ihop ett rike på apokalypsens rand som invaderas av allt möjligt från alla håll och dessutom lider av inbördes konflikt. Det kändes mörkt, desperat och tufft, precis som jag föreställer mig att Kislev är rent loremässigt. På samma vis gillar jag Nights Watch-simulatorn som är Miao Yings kampanj. Att försvara the Great Bastion (kinesiska muren), från chaos-monster och blodtröstiga steroidvikingar som samlar sina styrkor i det ödelagda ingenmanslandet utanför är skoj och inlevelsefullt. 

Tyvärr så skymtas spelens problem i de andra bitarna av kampanjen, nämligen Realms of Chaos. Jag förstår vad man ville med de här bitarna, och delvis fungerar det. De konstanta invasionerna stärker exempelvis den fantastiska apokalypskänslan i Katarins kampanj. Samtidigt så blir det väldigt enformigt, och begränsar spelarens frihet. Om man känner för att kuta ner och erövra hela the Empire som Kislev så kan man inte lägga fulla resurser på det, eftersom den starkaste armén måste vara redo för att jaga objectives i Realms of Chaos, och därefter måste sitta still i en stad i flera rundor för att bli av med alla debuff-traits lorden får under utflykterna dit (helt ärligt ett obegripligt designbeslut, ingen spelar Total War för att sitta och vänta i sin huvudstad). De fyra Chaos-rikena är dessutom rätt irriterande att spela igenom. Khornes är okej, det är mest tre rundor av slaktande och sen kan du åka hem. Men Slaanesh och Nurgle går bägge fett långsamt, och den förbannade gissningsleken som pågår i kråkriket ska vi inte ens prata om (återigen helt obegripligt designbeslut). Här har man helt enkelt inte tänkt till tillräckligt väl. Utmaningar är bra, men de ska vara intressanta att möta. Jag tror dock att det här är ett problem som löser sig när CA väl släpper Mortal Empires, som kommer vara den sandlådekampanj som många efterfrågar. Diverse DLC-faktioner kommer förmodligen ha annorlunda kampanjer också, och kan förhoppningsvis skita i Realms of Chaos.