Jag skrev om min hype inför Total War: Warhammer 3 för ett tag sedan. Nu har spelet varit ute i ett par veckor, och jag har hittills dunkat in snart 25 timmar i det. Och vad tycker jag då?
För det första tycker jag att det är svårt att recensera det efter bara 25 timmar, särskilt med tanke på att spelets mest emotsedda del, Mortal Empires-kampanjen med en enorm superkarta och alla faktioner från CAs tre Warhammer-spel inte ens släppts ännu. Och bortsett från det så har jag bara prövat två av spelets raser, Kislev och Cathay. Så jag har ingen recension, men jag har tankar. Here goes:
Det positiva först: allt är otroligt väldesignat. Faktionerna och raserna känns unika och roliga. Kislevs bear cavalry är skitkul, likaså deras Little Grom-släde. Även infanteriet, med både melee och ranged-kapacitet, är super. För Cathays del så gillar jag Crane Gunners, armborstmännen och deras enorma flygmaskiner. Tyvärr är jag lite besviken på de enorma monsterunits som man bjuder på. Elementbjörnen, som jag skrev om i inlägget som länkas till ovan, är inte alls lika imponerande som han ser ut. Jag har inte hunnit leka så mycket med Cathays motsvarighet, Terracotta Sentinel, men han verkar ha liknande problem: de kan helt enkelt inte döda grejer, av någon anledning. Om det beror på buggar eller på dålig speldesign vet jag inte, men jag vet att jag kan få bättre resultat med en bastilladon än med Elementbjörnen, och då är det något som är fel.
Kampanjkartan är svinsnygg den också, och faktionernas olika mechanics och geografiska positioner är fruktansvärt väldesignade. Jag har bara kört klart en kampanj än så länge (Kislevs, med Katarin som Lord), och känslan man får där är bättre än något jag stött på i andra Total War-spel. Man sitter verkligen och håller ihop ett rike på apokalypsens rand som invaderas av allt möjligt från alla håll och dessutom lider av inbördes konflikt. Det kändes mörkt, desperat och tufft, precis som jag föreställer mig att Kislev är rent loremässigt. På samma vis gillar jag Nights Watch-simulatorn som är Miao Yings kampanj. Att försvara the Great Bastion (kinesiska muren), från chaos-monster och blodtröstiga steroidvikingar som samlar sina styrkor i det ödelagda ingenmanslandet utanför är skoj och inlevelsefullt.
Tyvärr så skymtas spelens problem i de andra bitarna av kampanjen, nämligen Realms of Chaos. Jag förstår vad man ville med de här bitarna, och delvis fungerar det. De konstanta invasionerna stärker exempelvis den fantastiska apokalypskänslan i Katarins kampanj. Samtidigt så blir det väldigt enformigt, och begränsar spelarens frihet. Om man känner för att kuta ner och erövra hela the Empire som Kislev så kan man inte lägga fulla resurser på det, eftersom den starkaste armén måste vara redo för att jaga objectives i Realms of Chaos, och därefter måste sitta still i en stad i flera rundor för att bli av med alla debuff-traits lorden får under utflykterna dit (helt ärligt ett obegripligt designbeslut, ingen spelar Total War för att sitta och vänta i sin huvudstad). De fyra Chaos-rikena är dessutom rätt irriterande att spela igenom. Khornes är okej, det är mest tre rundor av slaktande och sen kan du åka hem. Men Slaanesh och Nurgle går bägge fett långsamt, och den förbannade gissningsleken som pågår i kråkriket ska vi inte ens prata om (återigen helt obegripligt designbeslut). Här har man helt enkelt inte tänkt till tillräckligt väl. Utmaningar är bra, men de ska vara intressanta att möta. Jag tror dock att det här är ett problem som löser sig när CA väl släpper Mortal Empires, som kommer vara den sandlådekampanj som många efterfrågar. Diverse DLC-faktioner kommer förmodligen ha annorlunda kampanjer också, och kan förhoppningsvis skita i Realms of Chaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar