Jamie Foxx står för underhållande vampyrslakt i Day Shift

 Netflix släppde idag sin senaste actionsatsning: en buddy-cop-komedi i Las Vegas där Jamie Foxx, Snoop Dogg och Dave Franco spöar skiten ur blodsugna real-estate-vampyrer. Det är ungefär lika dumt som det låter. 

Storyn är simpel. Jamie Foxx, vars jobb som poolstädare bara är en front för ultravåldsam vampyrslakt, måste samla ihop en halv förmögenhet på endast en vecka för att kunna hålla sin dotter i skolan. Till hjälp har han Snoop Dogg, som dräper vampyrer i samma takt som han röker braj, och Dave Franco, en skrivbordstomte som är väldigt oförberedd på all den spänning som vampyrjägaryrket erbjuder. Majoriteten av filmen känns som en charmigt B-ig buddy-cop-komedi, där Foxx och Franco kör runt och gnabbas medans de kikar efter vampyrer att skjuta, hacka, spränga, sparka eller slå sönder. Det är dumt, absolut, men underhållande, och med väldigt snygga actionsekvenser. Särskilt en scen där Foxx och Franco teamar upp med två andra vampyrjägare för att ge sig in i en vampyrfylld förortsvilla är oerhört sevärd och doftar härligt mycket Matthew Vaughn. 

I övrigt är det värt att nämna att filmen också har Natasha Liu Bordizzo på rollistan som en till synes oskyldig granne till Foxx karaktär. Bordizzo ska som bekant spela Sabine Wren i kommande Ahsoka-serien på Disney+. Jag gillade valet av henne redan innan jag såg Day Shift, men nu är jag än mer såld på det hela. Hon har charm, humor, sympati och kan göra action. Härligt val, och här stjäl hon scenerna hon är med i, såvida de inte delas med Snoop Dogg, som med sin cowboyhatt, marijuana-cigg och ett enormt maskingevär utan tvekan är filmens MVP. 

Lightyear är bättre än box-office-siffrorna

 Årets mest oväntade flopp är förmodligen Lightyear, Pixars animerade Toy Story-spinoff med Chris Evans som röst åt den beryktade rymdjägaren. Och floppen var inte bara oväntad, utan även, hör och häpna, orättvis. För Lightyear var riktigt bra. Överraskande bra. Jag var tveksam sedan första trailern (det såg blekt och ointressant ut), men tji fick jag. Chris Evans är utomordentligt bra som rösten till Buzz, och de andra rollerna görs lika perfekt de av sina respektive skådespelare. Berättelsen är fin och tänkvärd, och filmen balanserar bra mellan att vara ett actionäventyr och samtidigt ha både det hjärta och den hjärna som Pixar är kända för. En riktigt bra animerad film helt enkelt, och oförtjänt ignorerad av biobesökarna (där är jag medskyldig). 

Top Gun: Maverick har ingen rätt att vara såhär bra

 Jag har äntligen sett filmen alla snackat om i månader, och ja, jo, jag får erkänna: Top Gun: Maverick lever upp till de skyhöga förväntningarna. När jag först hörde att Tom Cruise skulle göra en uppföljare till sin trettio år gamla kultklassiker tänkte jag väl att det skulle bli en trist segfest av alltihop. Men mer fel har jag sällan haft, för Top Gun: Maverick är en utmärkt film, med vilken Tom Cruise välförtjänt slagit fler rekord än höghastighetsplanen han flyger, och också en påminnelse till giriga filmstudios: uppföljare blir succéer, om de görs med kärlek och en bra idé. 

Det stora skälet till att Top Gun: Maverick funkar är nämligen just att den görs med kärlek och en bra idé, samt att det inte gjorts någon Top Gun-film sedan den första kom ut 1986. Det är en habil film, 3/5, rätt lättglömd, åtminstone för mig som inte såg den på åttiotalet. Maverick utnyttjar det faktum att trettio år passerat för att både fördjupa karaktärer och setting. Pete "Maverick" Mitchell har levt ett helt liv sen vi såg honom sist, och nu är han på vippen att bli utbytt mot Ed Harris med en drönarkontroll då konceptet med flygaress blivit utdaterat. Mavericks sista chans att få fortsätta flyga är att utbilda en grupp unga Top Gun-elever till att utföra Dödsstjärneattacken från den första Star Wars, fast på en kärnkraftsanläggning istället för en intergalaktisk stridsbas. Bland rekryterna finns det charmige rövhålet Hangman (Glen Powell), tuffa och empatiska Phoenix (Monica Barbaro) och så Mavericks avlidne polares son, Rooster (Miles Teller). Maverick ska nu utbilda gänget, flirta med Jennifer Connelly, och undvika att sänka Jon Hamms humör alltför mycket. 

Skälet till att filmen fungerar med en i grunden hyfsat simpel story är att det finns tanke och hjärta bakom varenda bildruta. Relationen mellan Maverick och Goose (som var den överlägset bästa biten med originalfilmen) får en central roll i berättelsen om Maverick och Rooster, vilket leder till en effektiv och minnesvärd röd tråd genom bägge filmerna. De flesta blinkningar till originalet (och det är vääääldigt många), kopplas smart till berättelsen och karaktärerna, och vad hade kunnat ses som lökiga easter-eggs blir istället fina stunder, även för oss som inte har en stark känslomässig koppling till ettan. Det visuella sitter självklart som en smäck, och Tom Cruise får stunta loss som den galning han är, men utan att det tar över filmen eller går överstyr. Tvärt om så ger Cruise möjlighet åt de unga talangerna att skina. Miles Teller gör en fin insats som den ofta lågmälde Rooster, medan Monica Barbaro och särskilt Glen Powell bägge utmärker sig som skådespelare att hålla ögonen på. Jennifer Connelly, Jon Hamm och Ed Harris gör stabila insatser i roller som mer eller mindre copy-pasteats från en mall någonstans, men deras karaktärer finns å andra sidan med i filmen för att driva storyn, inte för att vara intressanta av sig själva. 

Top Gun: Maverick är en film som lyckas åstadkomma allt den försöker göra, och med råge både toppar och förbättrar originalet. En välförtjänad succé för Tom Cruise och gänget, och ett bevis för oss tvivlare att Top Gun visst kan vara mer än en lökig relik från 80-talet. 

The Gray Man är bättre än sitt rykte

 Från regissörerna bakom Avengers: Infinity War, på en budget stor nog att köpa Danmark, och med en rollista som innehåller bland andra Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton kommer The Gray Man, en actionrökare som borde ha alla förutsättningar i världen att bli en succé. Ekonomiskt kan det mycket väl bli så, men det kritiska mottagandet har varit allt annat än jublande. The Gray Man har kritiserats hårt, framförallt för en bristande story. Jag kollade igenom filmen nu på eftermiddagen, och kan inte annat än att inte hålla med.

Eller jo, visst, för all del, storyn är platt som en pannkaka på Autobahn. Ryan Goslings Agent Six upptäcker att det försiggår skumraskaffärer inom CIA, flyr med bevismaterialet, och blir jagad av en mustaschprydd Chris Evans som mer eller mindre spelar en barnvänlig Ramsay Bolton. Det finns några (ytterst generiska) försök att fördjupa Six, som jag inte tänker spoila (annat än att säga att både Peacemaker och The Mandalorian gör det bättre), men de faller platt. Det liv som finns i Six kommer enkom från att Ryan Gosling är karismatisk och skicklig skådespelare, som är så bra man överhuvudtaget kan vara i en platt roll. 

Varför är filmen då bra, om storyn är så intetsägande? Jo, för att en film som The Gray Man inte är till för sin story, iallafall inte i första hand. Det är en actionfilm, och de bitarna görs för det mesta suveränt. Actionscenerna är kreativa och oerhört snygga. En sekvens i början som involverar fyrverkerier är ögonmumma, och en något senare scen ombord på ett flygplan är nästan lika häftig. Även en lång actionscen som involverar en spårvagn och väldigt tunga vapen fastnar på näthinnan, trots att den kanske är lite väl Fast & Furious rent logikmässigt. Om en actionfilm har så bra action som The Gray Man har, och väldigt sällan tråkar ut, så krävs det egentligen bara att storyn håller ihop någorlunda för att godkänna filmen, i mina ögon. 

Skådespeleriet funkar också. Ingen av de involverade kommer vinna en Oscar för filmen, men det är ju, återigen, knappast det som är poängen. Visst, alla karaktärer (utom möjligen Evans psykopatskurk) är stapelvaror. Ana de Armas spelar en tuff och rättskaffens kvinna, Regé-Jean Page är slemmig och makthungrig, Jessica Henwick är stressad men klipsk mellanchef, och Billy Bob Thornton spelar fadersfigur/mentor. Ingen av karaktärerna blir mer än sin stereotyp, men de håller. När det gäller Evans är det en annan femma. Hans färgglada sociopat Lloyd Hansen är kanske inte revolutionerande han heller, men Evans har helt uppenbart sjukt kul med materialet, och det märks. Bortsett från actionscenerna är han helt klart filmens stora behållning, vilket åtminstone delvis beror på att filmen iallafall försöker göra något kreativt med karaktären. 

Är The Gray Man ett cinematiskt mästerverk? En odödlig klassiker? Årets film? Absolut inte. Är det en kompetent spelad, habilt skriven och oerhört snyggt gjord actionrökare? Jajemen. Och mer än så behöver den heller inte vara.  

The Princess känns som ett kul TV-spel

 Jag kikade på Hulu-filmen The Princess för några dagar sedan (finns på Disney+), och känner att den var överraskande bra. Absolut inget mästerverk, såklart, men en bra, välgjord actionfilm. 

The Princess handlar, förutsägbart nog, om en prinsessa, spelad av Joey King, som vaknar upp fastkedjad högt uppe i sitt torn. Det visar sig snabbt att slottet hon och hennes familj bor i blivit erövrat av Dominic Cooper, som är sur över att ha blivit lämnat vid altaret. Prinsessan bestämmer sig raskt för att ge sig ner och rädda sin familj, slå ihjäl sin otrevlige fästman och återta sitt hem. Vad som följer är massvis med våld med gott om feministiska undertoner. 

The Princess bjuder alltså inte på en särskilt djup story, eller särskilt komplexa karaktärer. Prinsessan (hon förblir namnlös) är ivrig att visa sig värdig sitt kungarike, intresserad av att kunna försvara de hon bryr sig om, och fast besluten att vandra sin egen väg i livet. Dominic Coopers skurk (som inte förblir namnlös, han heter Julius) är en ohederlig mansbaby som är grym, sexistisk och maktgalen. Vill man ha nyanser får man kolla på något annat, med andra ord. Men vill man ha kul actionscener så är filmen absolut sevärd. Prinsessan massakerar sig fram genom slottet som en medeltida Rambo, och slagsmålen är välkoreograferade och snyggt filmade. Lite Matthew Vaughn-känsla. Bitvis känns det som ett tv-spel: prinsessan kommer in i ett nytt rum (bana), möter en ny unik fiende (boss), och måste besegra honom på ett kreativt sätt. Det appellerar säkert inte till alla, men jag tyckte det kändes som en kul homage till dungeon-crawling-genren. 

Det är när folk inte bankar skiten ur varandra som filmen inte funkar lika bra, mest för att karaktärerna egentligen är vandrande klichéer, och för att storyn tror att den kan föra fram female-empowerment-feminism på ett intressant sätt (det kan den inte). Dialogerna är ofta tråkiga, emellanåt rakt uppochner dåliga, men som tur är så är det i regel mer rövsparkande än snackande i filmen, så det går att förlåta. Skådespelarmässigt är det, trots manuset, faktiskt inte så tokigt. Joey King är utmärkt som prinsessan, särskilt i actionscenerna, där hon lyckas använda minspel och kroppsspråk för att ge långt mer personlighet åt sin karaktär än manuset kräver. Dominic Cooper spelar över lite väl mycket i vissa scener, men särskilt mot slutet av filmen lägger han sig på precis rätt nivå av douchebag, och gör Julius hyfsat underhållande. Birollsmässigt är det sämre: Olga Kurylenko gör en stabil men hyfsat lättglömd insats som Julius högra hand, och stackars Ed Stoppard slösas bort helt och hållet som prinsessans far.

Till syvende och sist är The Princess definitivt sevärd om man gillar snygg action i fantasymiljö, alternativt älskar strukturen i dungeon-crawler-spel. Om man vill ha djup så får man leta någonannanstans. Men å andra sidan så förväntar man sig kanske knappast någon hög grad av komplexitet från en film som marknadsförs med en video där Joey King beskriver olika sätt att spöa upp fantasysoldater på. 

Miss Marvel blev en miss

 Spoilers för hela Ms Marvel!

Jag vet inte om jag någonsin varit med om en tv-serie som börjat så lovande och sedan tappat så mycket som Ms Marvel. Inledningen var kanon. Svinmysig, jätterolig, härlig, jordnära, färgstark och genuint bra. Men sen föll hela grejen ihop i andra halvan, när dåliga skurkar, fett skumma tidsresor, och annat mög kastades in och skapade en virrig röra. 

Mycket av min kritik har jag ju tagit upp i mina inlägg om de enskilda avsnitten, men för att ändå sammanfatta lite, så har serien (enligt mig) följande problem:

*ClanDestines. De är de värsta skurkar i MCU. Sämre än Whiplash. Sämre än Malekith. Sämre än Taskmaster. Sämre än hela högen. Serien verkar inte ha någon aning om vad för typ av roll de ska vara: först presenteras de som astrevliga, och framställs mest som en kul familj, men sedan så gör manuset en U-sväng, all personlighet försvinner, och de blir mordiska plot-devices för hela slanten. Att de dör ganska hastigt gör faktiskt inte saken bättre heller.

*Noor. ClanDestines skumma hemdimension, som, till skillnad från MCUs andra timey wimey stuff knappt förklaras eller byggs ut. Precis som ClanDestines känns det mest som utfyllnad/plot-device. Att Kamala dessutom hoppar bak i tiden och folk skickar superkrafter till varandra över halva jorden sabbar dessutom den jordnära känsla som gjorde de första avsnitten så bra. 

*Samhällskritiken. Den funkar bara inte. Det blir för svartvitt. För platt. För enkelt. De nyanser som finns i verklighetens interaktioner mellan minoriteter, flyktingar och myndigheter skrotas helt och hållet till förmån för en onyanserad halmgubbe. 

*Stilen. Stilistiskt känns det som två olika serier. Avsnitt 1-3 är färgglada och, återigen, jordnära. Avsnitt 4-6 känns betydligt dystrare i ton, och betydligt mindre jordnära. 

I korthet så borde Ms Marvel ha fokuserat på the basics. Kamala och hennes familj. Hennes vänner. Damage Control, porträtterad med bredare penseldrag. Som det är nu så blir Ms Marvel  tyvärr mest en besvikelse, och en miss, trots starka skådespelarinsatser och tre fantastiska avsnitt. 

Obi-Wan Kenobi är en intressant fördjupningskurs i Star Wars-mytologi

 Det har ju gått ett par veckor sedan Obi-Wan Kenobi sände sitt sista avsnitt, och trots det har jag inte recenserat serien som helhet ännu. Det kommer här. Spoilervarning för hela Obi-Wan Kenobi:

Obi-Wan Kenobi är varken den bästa eller sämsta av Disneys live-action serier i galaxen långt, långt borta. Bäst är helt klart The Mandalorian, som står på egna ben och levererar en story som inte riskerar att krocka med etablerad canon. Sämst är tyvärr The Book of Boba Fett, som handlade ungefär lika mycket om Boba Fett som Obi-Wan Kenobi handlar om Grand Inquisitor. Okej, inte riktigt kanske, men ni fattar. 

De två främsta problemen som Obi-Wan Kenobi stöter på är dels hur man ska undvika att sabba etablerad canon samtidigt som man berättar en story med stor risk att krocka med just etablerad canon, och dels själva manusskriveriet. Problem nummer ett, canonkrockar, lyckas man ducka, åtminstone i tillräckligt hög grad för att serien inte ska kännas uppenbart ologisk. Någonstans förtjänar det en elogé, för det är inget lätt uppdrag. Samtidigt går det absolut att hitta saker som funkar sådär i relation till Lucas originalfilmer. Tyvärr är det nog ett problem som är svårt att undvika i en serie om Obi-Wan, som, enligt canon, mest bara satt och räknade sandkorn på Tatooine tills Luke blev gammal nog att spränga Dödsstjärnor. 

Problem nummer två, manuset, finns det inte en lika bra ursäkt för. Emellanåt är saker och ting ologiska. Varför plockas inte Obi-Wan och Leia bara upp av ett skepp från Alderaan så fort de lämnat Daiyu? Hur kommer det sig att Vader låter sig hindras av lite eld? Är det rimligt att Bail Organa undkommer frågor från Imperiet om vad hans dotter gjorde i sällskap med Most Wanted Space Hobo No. 1? Och så vidare. Man kan självfallet headcannona bort de frågorna, eller bara ignorera dem, men när de hopar sig på det vis som de emellanåt gör i Obi-Wan Kenobi så börjar man undra varför manuset inte gick igenom en eller två revisionsrundor till. 

Men bortsett från de problemen så är Obi-Wan Kenobi för det mesta en stark serie, som har många styrkor. Skådespelet är utmärkt. Ewan McGregors insats som titelfiguren är superstark, och är absolut förtjänt av nomineringar när galasäsongen väl drar igång. McGregor är i samma liga som Adam Driver här, och det är underbart att se. Hayden Christensen är bra han också, och då var jag tyvärr inte ett jättefan av hans prestation i prequeltrilogin. Här är han betydligt bättre, särskilt i kroppsspråket, och lyckas förmedla mycket med rätt lite. Scenen i sista avsnittet där han blir av med halva masken är särskilt minnesvärd. Moses Ingram, som fått mycket hat på sociala medier på sjukt korkade grunder, är bra hon också. Hennes karaktär Reva är visserligen något enkelspårig i de första avsnitten, men mot slutet, när hennes nyanser framkommer ordentligt, så blir hon en minnesvärd karaktär, och Ingram får visa på en stor bredd som skådespelerska. Även Rupert Friend som Grand Inquisitor, Joel Edgerton som Owen Lars, och Indira Varma som Tala Durith är minnesvärda och höjer serien närhelst de är i bild. 

Den kanske främsta styrkan som Obi-Wan Kenobi har är dock det djup den bidrar med. Serien är inte nödvändig att se för att förstå eller uppskatta Skywalker-sagans nio filmer, men, precis som Clone Wars, Rebels eller Rogue One så bidrar den med djup för den som är intresserad. Obi-Wan och Anakins relation utvecklas än mer, och den komplexitet som finns i deras förhållande, som sträcker sig mellan mentor-elev, broderskap, och dödsfiender byggs på än mer här. Återigen så är deras sista duell, och dialogen dem emellan när Obi-Wan kapat Anakins mask i två, en standout i sammanhanget, men serien gör överlag ett utmärkt jobb med att göra en av Star Wars mest intressanta relationer än mer intressant. Till skillnad från The Book of Boba Fett så ligger behållningen med Obi-Wan Kenobi verkligen i titelkaraktären och hans förhållande till den värld och den verklighet han lever i. När serien lyckas leverera det på ett så starkt sätt så är det mesta andra ändå sekundärt. 

Thor: Love and Thunder slösar bort sin potential

 Spoilers för Thor: Love and Thunder!!!!

Efter att Taika Waititi återupplivade publikens (och Chris Hemsworths) intresse för Thor som karaktär med Thor: Ragnarok så var det väl ingen som överraskades av att Waititi fick förtroendet att göra ytterligare en Thor-film. Att Thor skulle få fyra solofilmer före karaktärer som Captain America och Iron Man var det säkert få som hade tippat på ca 2013, men när Kevin Feige offentliggjorde Thor: Love and Thunder på Comic-Con 2019 så var ingen förvånad. 

Det som möjligen överraskade folk var att Natalie Portman bekräftades återvända som Jane Foster, och dessutom svinga Mjölnir under namnet The Mighty Thor. Jane har nämligen drabbats av allvarlig cancer, och när både vetenskapen och Stellan Skarsgård misslyckas med att bota henne vänder hon sig till magin i Asgard, och innan hon vet ordet av så har hon både rustning, åska och hammare. Portmans återkomst är kul att se, och filmens främsta fokus är utan tvivel på relationen mellan henne och Thor, men kärlekshistorien lyckades inte riktigt greppa mig, kanske till stor del för att den, fokus till trots, inte får tid nog att växa organiskt. Det har trots allt varit nära tio år sedan vi senast såg Thor och Jane ihop, och inte ens Taika Waititis komiska flashbacks kan göra särskilt mycket åt detta. Portman gör ett bra jobb med att balansera mellan Janes glädjeyra över att vara en superhjälte och hennes fruktan inför stundande död, men hon får för lite tid att utforska den dynamiken fullt ut. Och att få för lite tid är hon långt ifrån ensam om. 

Thor: Love and Thunder sänks nämligen allra mest av att den misslyckas med att ge tillräckligt mycket tid åt det mesta. Oavsett om det rör Jane Fosters dödsångest, Thors rädsla för relationer, eller vad Valkyries arc nu ska vara, så lyckas filmen aldrig ge tillräckligt mycket utveckling åt sina diverse trådar. Mest av allt illustreras det av Christian Bales skurk, Gorr the God-Butcher, som är filmens absolut bästa element, när han är med. Och det är förvånansvärt sällan. Det känns som att Gorr har fler scener på golvet av klippningsrummet än i själva filmen, vilket är synd, för som skurk är han vansinnigt cool, och med stor potential. Han är en religiös man som tappat all tro på gudar och söker hämnd för sin dotters död. Christian Bale spelar honom med inlevelse både när han är en vildögd och desperat gudsman och när han är en helt whack seriemördare. Människor som känner sig övergivna av högre makter är alltid intressanta, och vissa författare (Brandon Sanderson!) vet verkligen hur sådana karaktärer ska skrivas. Kanske vet Waititi det också, för Gorr har absolut sina stunder, och sättet hans berättelse slutar på är en av filmens höjdpunkter (slutet är i allmänhet filmens starkaste stund), men det går inte att inte känna sig en smula besviken över hur bortslösad han, och Bale, är. 

Vad lägger Taika Waititi fokus på istället för karaktärerna, kan man ju nu undra. Tyvärr tror jag faktiskt att det är humorn. Det finns en hel drös scener som mest bara känns som ursäkter för att trycka in skämt. Till Waititis credit ska sägas att skämten i sig oftast fungerar. Filmen är onekligen väldigt rolig. Men humorn ska inte komma på bekostnad av karaktärer, story och substans. Taika Waititi har visat många gånger tidigare, i exempelvis Thor: Ragnarok, Jojo Rabbit och Hunt for the Wilderpeople att han är en mästare på att balansera komedi med hjärta, djup och tragedi. Tyvärr lyckas han inte här. Varför vet jag inte, men kanske har han helt enkelt haft för många upplägg för skämt och för få idéer kring resten av filmen. En annan tidstjuv i filmen är actionscenerna. Det finns gott om dem, och de är visserligen bland de snyggare Marvel bjudit på, men tyvärr så tappar även de en del av sin lyster när substansen saknas. 

Thor: Love and Thunder är ingen dålig film. Det är en bra actionkomedi. Bra popcornfilm. Stabil superhjältefilm. Men jag har sett det mesta som både Marvel och Taika Waititi producerat, och kan säkert säga att det kunde varit mycket, mycket mer. 

Spiderhead är en kuslig moralstudie

Jag kikade på Spiderhead idag, Netflix nya thriller om en fängelseanstalt där de inlåsta deltar i skumma drogexperiment i utbyte mot hög levnadsstandard och viss frihet. Miles Teller gör rollen som Jeff, en ung hyggligt rättskaffens man som dömts för dråp, och Chris Hemsworth spelar Steve Abnesti, vetenskapsmannen som experimenterar på honom. Med hjälp av droger som kan skapa alltifrån oerhörd smärta till oerhörd attraktionskänsla så försöker Abnesti "göra världen till en bättre plats", och bryr sig inte alltför mycket om hur många moraliska hinder han behöver skutta över på vägen. 

Spiderhead lyckas med mycket av det den företar sig. Den har ett par snygga twister som åtminstone jag inte såg komma. Den ställer intressanta frågor om människans natur på ett effektivt sätt. Själva känslan i filmen påminner lite om typ Gattaca, som också är ett filosofiskt drama med lätta sci-fi-inslag. Miles Teller och Jurnee Smollett gör bra insatser som Jeff och hans fängelsedejt Lizzy, men det är Chris Hemsworth som stjäl showen. Hans komiska talanger som vi sett mycket av i MCU-filmerna kommer till användning även här, men till skillnad från Thor så finns det ett obehagligt lager av kyla under skratten och skämten. Det är med största sannolikt Hemsworths bästa rollprestation hittills. Jag hoppas att Hemsworth tar sig an fler obehagliga figurer framöver. 

Vad finns det då att klaga på? Inte jättemycket egentligen. Filmen är visserligen lite långsamt berättad, men längden är väl anpassad. En av slutscenerna är kanske lite för komisk rent tonmässigt för att fungera med resten av filmen. Men annars är Spiderhead en välgjord studie av människans jakt på kärlek, förlåtelse och ett bättre samhälle. Ständigt aktuella teman.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness bjuder på platt story och djupa karaktärer

 

Spoilers för Doctor Strange in the Multiverse of Madness!!

Doctor Strange återvänder till biograferna fem månader efter att han bidragit till den på många vis banbrytande dunderhiten som är Spider-Man: No Way Home. Återigen får han försöka hjälpa en vilsen tonåring, den här gången MCU-debutanten America Chavez (Xochitl Gomez), som kan öppna portaler mellan olika universum när hon känner sig hotad. Tyvärr är det just hotad hon är: en mörk kraft, som rätt kvickt visar sig vara Scarlet Witch/Wanda Maximoff, är ute efter henne för att kunna stjäla hennes kraft och ge sig in och tvångsadoptera ett av hennes parallella jags barn, och på så vis äntligen finna frid efter händelserna i WandaVision.

Tyvärr blir själva storyn aldrig djupare än så, och filmen känns mest som en två timmar lång jaktsekvens. Wanda fångar nästan America, America flyr genom en portal, Strange hänger på, repeat. En nackdel med det är det egentligen inte händer jättemycket, trots ett högt tempo. En annan nackdel är att America Chavez blir en plot-device snarare än en karaktär, även om filmen slänger in en sorglig backstory åt henne for good measure.

Trots platt story lyckas filmen dock med att göra karaktärsmässigt intressanta saker med både Stephen Strange och Wanda Maximoff. Med Strange utforskas hans något utilitaristiska moralsyn, hans benägenhet att vända sig till det onda för att kunna åstadkomma det goda. Filmen försöker också utveckla hans kärlek till Christine Palmer (Rachel McAdams), vilket inte går riktigt lika bra. Det är inte en romans som kändes jättestark i den första Doctor Strange-filmen, och sedan inte nämnts alls förrän nu (bortsett från i What If...?). Det blir svårt att köpa att Strange skulle gå hur långt som helst för att behålla Christine eftersom vi knappt sett henne på fem år. Wandas moderskänslor fungerar däremot mycket bättre: de etablerades tydligt i WandaVision, och the Darkhold (en bokversion av Frostmourne) är ett smidigt narrativt instrument för att förklara varför Wanda blivit helt bonkers i sin jakt på personlig frid. I både Wandas och Stranges fall visar filmen faran med att ha för mycket makt, och vilka lockelser det kan leda till, både när det gäller det allmänna goda (Strange) eller personliga begär (Wanda). 

Tyvärr är Strange och Wanda dock de enda karaktärerna som får ett djup att tala om. America Chavez är som sagt en plot-device med två ben. Wong är SAOLs definition av en sidekick. Christine är antingen en glorifierad cameo eller en Wong utan magi, beroende på vilken version av henne man pratar om. Och sedan har vi då The Illuminati, som hypats upp som sjutton de senaste månaderna. Exakt vilka karaktärer vi skulle få se har det spekulerats om bortom rim och reson. Rykten och gissningar har nämnt Tom Cruise som en alternativ Iron Man, Bruce Campbell som asaguden Balder, någon form av cameo från någon version av Magneto, Skalman (okej, kanske inte) och så vidare. Det finns kort sagt inte en enda comics-karaktär som inte ryktats vara med i filmens uppsättning av supersamfundet Illuminati, men filmen håller sig till sex karaktärer: Charles Xavier (Patrick Stewart), Captain Carter (Hayley Atwell), Mr Fantastic (John Krasinski), Captain Marvel (Lashana Lynch), Mordo (Chiwetel Ejiofor) och Black Bolt (Anson Mount). Atwell, Lynch och Ejiofor spelar alla versioner av sina etablerade MCU-karaktärer (Peggy Carter, Maria Rambeau och Karl Mordo). Anson Mount gör tekniskt sett också en alternativ variant av Black Bolt, även om bara Kevin Feige vet hur canon Inhumans-haveriet han först medverkade i är i nuläget. Stewart upprepar som alla vet sin roll från Fox X-Men-rullar, som, åtminstone än så länge, inte är canon i MCU. När det kommer till John Krasinski så är han den enda som aldrig spelat sin karaktär förut i någon form. Han är istället ett populärt fan-castingval för rollen som Reed Richards/Mr. Fantastic. Det faktum att man tog in honom istället för att ringa upp Ioan Gruffud eller Miles Teller som gjort rollen tidigare talar dock för att han kommer vara MCUs officiella version av karaktären. Det bästa med Illuminati är dock deras brutala dödsscener, som verkligen pushar åldersgränsen. En nedblodad Wanda gör upp med gänget, och ROFL-stompar dem fullständigt. Black Bolt får sitt huvud punkterat, Mr. Fantastic blir strimlad, Captain Carter joinar Darth Maul-klubben för benlösa individer, Captain Rambeau blir pankaka och stackars Charles dör för typ sjuttiofjärde gången. Den enda som klarar sig är Mordo, som väljer att slåss med Doctor Strange istället, och blir lämnad i ett litet hål. Någon på Marvel måste ha en beef med Chiwetel Ejiofor, för han är gravt underanvänd i filmen (och i MCU i stort). 

Doctor Strange in the Multiverse of Madness är överlag en bra film. Den tar risker, den pushar åldersgränsen, den är visuellt imponerande, och förvaltar både Strange och Wanda väl. På minuskontot har vi att storyn är plattare än Maria Rambeau efter Illuminati-fighten, att karaktärsutvecklingen för alla som inte heter Stephen eller Wanda är obefintlig, och att första halvan känns något rushad. Men det är definitivt en speciell film, och jag gillar den. Cliff-hangern, med att Strange får ett extra öga och träffar Charlize Theron är ju inte heller så dålig. 

Legion of Flame bjuder på en mix av Arkham City, kommunistsatir och drakaction

 Jag recenserade ju The Waking Fire, del ett i Anthony Ryans Draconis Memoria-trilogi för ett tag sedan. Nu har jag äntligen läst klart bok 2, The Legion of Flame, och det känns som mer av samma, på ett för det mesta positivt sätt. Det är fortfarande en actiontyngd bladvändare, med kvick pacing som hjälps av korta kapitel och skiftande viewpoints (de tre POV-karaktärerna Lizanne, Clay och Hilemore får sällskap av en fjärde, Sirus). Det är fortfarande en himla massa drakar. Och det är fortfarande genremässigt en glad mix mellan typ Indiana Jones och James Bond, fast i fantasyformat. 

Den bästa delen av boken står utan tvekan Lizanne för. Hon är den klart mest färgstarka figuren, och har den klart roligaste delen av storyn, i vilken hon tvingas infiltrera en Arkham City-liknande fängelsestad, och dessutom tvingas hantera revolutionära fanatiker vars upptåg och inbördes konflikter för tankarna till verkliga vänsterrörelser och deras organisationsproblem. Den betydligt tråkigare Clay får en betydligt tråkigare men ungefär lika sidkrävande storyline (som dras ut i en halv evighet, Ryan hade lätt kunnat kapa ett kapitel eller två från Clay, utan problem). Hilemore blir bokens third-wheel lite som i ettan, men framstår fortfarande som en sympatisk och stabil militär. Han får dessutom stöd i form av smugglaren Scrimshine som agerar comic relief, fast Zenida Okanas, den ensamstående piratmamman, får tyvärr mindre tid än i bok ett. När det kommer till Sirus så är hans storyline en stor spoiler, men den ger oss definitivt ett nytt perspektiv på saker och ting. 

Storymässigt är boken minst lika snyggt outlinead och planerad som ettan: allt hänger ihop, och det blir ett flertal plot-twists som fördjupar världsbygget och utvecklar bokens centrala konflikt. Det sker tyvärr ibland på bekostnad av intressanta sidokaraktärer, som Ryan har en tråkig tendens att introducera och sedan göra sig av med i rätt högt tempo. Men överlag så är Legion of Flame definitivt bra: spännande, actionfylld och välskriven. Är taggad på att börja läsa bok 3. 

Spelversionen av Guardians of the Galaxy är förstklassig

Jag är seg när det kommer till att spela spel. Jag har en störig tendens att påbörja spel utan att avsluta dem. Ur det perspektivet är Guardians of the Galaxy ett undantag. Jag avslutade det sista kapitlet idag, och måste säga att det här utan tvekan är ett av de bästa action-rpgs jag spelat. Man får på pricken till exakt rätt stämning och känsla: Guardians är en knasig grupp i en knasig galax, och spelet omfamnar det faktumet på samma sätt som James Gunn gör i sin filmtolkning av dem. Delvis beror det på att man på många vis kör på mer eller mindre samma koncept som Gunn gör. Rocket i spelet och Rocket i filmerna är exempelvis i grund och botten mer eller mindre exakt lika, till den grad att röstskådespelaren här (Alex Weiner) gör en röst som är väldigt lik den Bradley Cooper gör åt den vresige icke-tvättbjörnen i filmerna. Musiken spelar också en central roll, precis som i Gunns film, och Peter har sitt blandband med odödliga hits med sig överallt. 

Det som dock överraskade mig var att när spelet gör egna grejer med karaktärerna så är de ofta minst lika bra som det Gunn gör. Jag har aldrig varit ett stort fan av Gamora eller Mantis i MCU. De har sina stunder, spelet gör dem otroligt mycket bättre. Gamora här är rolig, vilket hindrar henne från att fastna i rollen som gruppens ständige straight-woman, vilket hon lätt blir i filmerna. Dessutom är hon tillräckligt blodtörstig för att jag ska kunna köpa henne som ex-lönnmörderska åt Thanos, vilket är ett annat problem med Zoe Saldanas väldigt vänliga tolkning. Mantis är helt annorlunda: istället för att ge socialt awkward ett ansikte så är hon livfull och sprallig, om än lite smått borta. Hon är kompentent nog för att försvara sig mot självaste Drax i en fight, och utöver att kunna läsa känslor har hon i spelet även förmågan att se alla myriader av möjliga händelseförlopp och alternativa universum, vilket leder till en hejdlöst charmig bekymmerslöshet från hennes sida. Även Drax blir här en starkare karaktär, kanske mycket för att han får ett ordentligt arc, vilket han väl egentligen inte haft sedan Gunns allra första Guardians-rulle år 2014. 

Spelmässigt är Guardians of the Galaxy också kul. När det först offentliggjordes så klagade många (inklusive undertecknad) på att man bara kan styra Peter Quill, och inte hela gänget, och visst, ur ett perspektiv är det fortfarande synd att man inte personligen får styra Rocket när han spränger saker, eller smyga runt i stealth-mode som Gamora. Men å andra sidan så får spelet en mycket starkare rollspelsaspekt med bara Quill som spelbar figur, och greppet gör även så att det blir enklare att leva sig in i storyn. Istället för att ha tillgång till alla krafter och förmågor så måste spelaren, liksom Quill själv, förlita sig på andra än sig själv. Bitarna där man ska lösa diverse pussel med hjälp av teamets olika förmågor är bland spelets roligaste, och även striderna är kul, även om de emellanåt kan bli något repetetiva. Det som verkligen tar spelet till nästa nivå är dock dialogen: oavsett vad som händer så pratar karaktärerna konstant. Alltifrån one-liners och rymdsvordomar till absurt korkade planer (som när Drax vill sälja Gamoras samlardockor till Fin Fang Foom) är konstant närvarande, och röstskådespelarna gör ett underbart jobb med dialogen. 

Och så har vi då storyn. Den är oerhört väl genomförd, och länkar samman gänget på finurliga vis. Centraltemat är saknad och sorg, och hur man kan hantera förlust. Sättet det berättas på, och sättet det gestaltas i de olika karaktärerna, både skurkar och hjältar, är riktigt smart, och riktigt vackert. 

Guardians of the Galaxy-spelet lyckas alltså inte bara mäta sig med James Gunns dunderhärliga filmer, utan till och med överträffa dem i vissa avseenden. Det är roligt, det är underhållande, det har inga microtransactions, och såväl story som karaktärer är givande och djupa. För min del för spelversionen av Guardians gärna dra ut på fler äventyr i framtiden. 

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore är en underhållande röra

 Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore hade premiär idag, och jag passade på att kolla på den under eftermiddagen. Den första Fantastic Beasts-filmen var utmärkt, rolig, charmig och välskriven. Den andra var en röra, med för många plotlines och för lite tid. Tyvärr så lutar Secrets of Dumbledore mer åt det andra än det första. JK Rowlings manus försöker jonglera mellan trollkarlspolitik, två och en halv kärlekshistoria, Credences arv och familjesituation, en brödrarelation, vad tusan det nu är Yusuf Kama håller på med och diverse sidospår med magiskt dåligt CGIade monster för att leva upp till filmseriens namn. Resultatet blir minst sagt rörigt och outvecklat. Många, typ alla, sidospåren hade fungerat bättre i en bok, eller en säsong av en TV-serie. Då hade de fått tid att växa, och karaktärerna fått tid att andas. Yusuf Kama är till exempel en cool karaktär, men eftersom filmen aldrig har tid att gå på djupet med honom så blir det högst oklart varför han gör det han gör, eller varför vi tittare ens borde bry oss. 

Den karaktär som får mest utveckling och mest fokus är Albus Dumbledore, återigen gestaltad av Jude Law, som är oerhört välcastad i rollen. Han gör en mycket bättre Dumbledore än vad Michael Gambon gjorde i Harry Potter-filmerna, och hans storyline får tid och djup nog att betyda något. Filmens andre standout är också en Dumbledore, nämligen Albus yngre bror Aberforth (en utmärkt Richard Coyle) som har precis samma dåliga humör och motvilligt godhjärtade personlighet som han har i Dödsrelikerna. De båda bröderna sticker ut i ett karaktärsgalleri som annars, på grund av det grumliga manuset, inte får tid att vara mer än hyfsat platta biroller. Inte ens Newt, som tekniskt sett är seriens huvudfigur, har särskilt mycket att göra, och det han gör har vi redan sett honom göra. 

Och skurkarna då? Johnny Depp blev ju, efter många om och men, recastad på grund av rättssituationen han befinner sig i mot sin ex-hustru Amber Heard. Danske Mads Mikkelsen ersätter honom som Gellert Grindelwald, och gör ett stabilt jobb. Tyvärr får inte han heller så mycket att göra, och lämnar därmed inte ett intryck tillnärmelsevis lika starkt som typ Ralph Fiennes, Jason Isaacs, Helena Bonham-Carter och Alan Rickman gjorde i sina antagonistroller i Harry Potter-filmerna. Något ironiskt är att Colin Farrell, som aldrig skulle spela Grindelwald i mer än en film, definitivt har gjort den starkaste insatsen utav de tre som spelat honom. Han hade förvisso överlägset bäst manus, men ändå. Filmens andra antagonist är Credence Barebone/Aurelius Dumbledore (Ezra Miller), en karaktär som hittills har känts som Fantastic Beasts svar på Anakin Skywalker. Han har fått gott om tid och utveckling i de två första filmerna, och Crimes of Grindelwald slutade med en redig plot-twist ochcliffhanger rörande hans backstory och hans otroliga kraft. Därmed är det både en överraskning och en besvikelse att han känns väldigt mycket som en eftertanke genom hela Secrets of Dumbledore, särskilt med tanke på att Ezra Miller gör en väldigt bra rolltolkning som känns väldigt annorlunda mot hans andra stora roller i DCs filmuniverse och det hyllade ungdomsdramat The Perks of Being a Wallflower. 

Ett annat problem filmen har är bristen på ett tydligt mål eller en röd tråd. Saker händer, karaktärer gör saker och åker till olika platser, men det är ofta ganska oklart exakt vad syftet är. Särskilt filmens inledning känns som en serie händelser, snarare än ett hopknutet narrativ, vilket är väldigt konstigt, med tanke på att både Rowling och regissören David Yates är erfarna berättare. Det finns dessutom en drös plot-hål av varierande storlek, som säkerligen kan reta en rad tittare.

Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore är alltså, precis som Crimes of Grindelwald, en oerhört bristfällig film, som hade fungerat mycket bättre som bok eller seriesäsong än den gör som film. Jag gillar den personligen förmodligen mer än den egentligen förtjänar, och skulle nog trots allt säga att den är bättre än Crimes of Grindelwald. De bitar som funkar (dvs, typ allt som rör Albus Dumbledore) fungerar väldigt bra, och filmen är överlag allmänt underhållande. Men varför Rowling inte A) kapar lite plotlines, eller B) gjorde en TV-serie istället, förstår jag inte. Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbeldore hade kunnat vara så oerhört mycket bättre än den är. 

The Bubble driver med blockbusters och kändisimage

 Idag släpptes The Bubble, Judd Apatows komedifilm om filmproduktion under Coronapandemin på Netflix, och den var rätt rolig. Den gör ett bra jobb med att driva med både blockbusterfranchises, kändisimage och den girighet som finns i filmbranschen (och alla andra branscher som omsätter mer pengar än Spaniens BNP). Filmen följer ett gäng skådespelare (bland annat gestaltade av Karen Gillan, Pedro Pascal, Keegan-Michael Key och Iris Apatow) som försöker spela in Cliff Beasts 6, en filmfranchise som verkar handla om att spränga dinosaurier i luften, och är en tydlig parodi på Jurassic Park. Eftersom det är pandemi så hålls allesammans inlåsta på ett lyxhotell mellan tagningarna, och de blir snart trötta på både isoleringen och de stränga kraven från producenterna. Ibland blir humorn kanske lite för basal, men det finns en del kul poänger, och tillräckligt många överdrivet absurda scener för att den mastiga speltiden (över 2 timmar för en komedi är kanske lite i längsta laget) inte ska kännas för överväldigande. Och många kängor är välriktade: TikTok, bortskämda miljonärer, självcentrerade kändisar, franchisetänk, reshoots och Covidregler blir alla drivna med på hyfsat kul sätt. The Bubble är rolig, om än lite för lång. 

Säsong 3 av Snowpiercer tappade fart men nådde en rimlig slutstation

 

Spoilers för hela säsong 3 av Snowpiercer!

Nu är då hela tredje säsongen av Snowpiercer avslutad, och det måste sägas att den var svagare än både säsong 1 och 2. Ettan hade ett kul detektivupplägg och en långsamt men stadigt accelererande konflikt. Tvåan var full fart framåt spänningsthriller. Säsong tre är mer... sökande? Karaktärerna söker efter New Eden, efter ett bättre liv, och manusförfattarna verkar söka efter en mening och en riktning för serien. Resultatet blir en betydligt mer splittrad säsong än de föregående, där konflikten först är en fortsättning på Layton/Wilford-maktkampen från säsong 2, sedan blir en hastig och hyfsat dåligt motiverad strid mellan Layton och Pike, varefter serien övergår till jakten efter Melanie Cavill, och den slutgiltiga uppgörelsen mellan drömmar och vetenskap på tåget. På pappret låter det förvisso som en fullpackad säsong, men alla plotlines gör strukturen lidande. Att den enda genomgående röda tråden serien har (jakten på New Eden) till stor del drivs av ett fullkomligt hjärndött beslut av Layton (att dra en skitkass lögn) och att ingen utom Pike och Melanie protesterar, är dessutom himla dumt. Man måste verkligen komma bättre drivkrafter för storyn än att Layton har hjärnsläpp.

Karaktärsmässigt är säsongen heller inte on point. Pike (Steven Ogg) verkar ha glömt bort sin karaktärsutveckling i säsong 2, och hatar plötsligt Layton till den grad att han försöker mörda honom. Steven Ogg lyckas sälja in det hela någorlunda, och jag förstår tanken, men det hela blir lite som Daenerys Targaryens förvandling från hjältinna till krigsbrottsling på fem blanka i åttonde säsongen av Game of Thrones. Det var för hastigt, för omotiverat, och ledde inte till särskilt mycket. Miss Audrey (Lena Hall) var också föremål för bristfälligt manusförfattande. Hon blev en good guy igen lite väl hastigt, och beslutet att låta henne vandra fritt i tåget istället för att hållas inlåst är fortfarande ett av de dummaste någon karaktär gjort i hela serien. Serien fortsätter också sin tradition av att återuppliva "döda" karaktärer: både Melanie Cavill (Jennifer Connelly) och Boki Boscovic (Aleks Paunovic) visar sig vara livs levande efter sin nära-döden-upplevelser i säsong 2. Men man verkar också ha ihjäl folk på riktigt för en gångs skull. Snowpiercer dödade inga huvudkaraktärer i varken säsong 1 eller säsong 2. I säsong 3 har man ihjäl tre stycken, till synes permanent: Pike som huggs ihjäl av Layton i tvekamp, nykomlingen Asha (Archie Panjabi), som offrar sig för att laga tåget, och heltidspsykot LJ Folger (Annalise Basso) som kvävs till döds på sin pappas protesöga i en av de mest udda dödsscenerna jag sett på TV. 

Men trots sina brister så finns det fortfarande en hel del som funkar i Snowpiercer. De två sista avsnitten var riktigt bra, bland seriens bästa. Skådespelarna är genomgående bra, särskilt Sean "Bönan" Bean, som får spela ett ännu bredare register än han fick i säsong 2. Ruth (Allison Wright) har en fortsatt superbra storyline. Scenen där LJ dödar Wilfords lojale butler Kevin och ropar "long live the revolution!" är fantastiskt rolig. Säsongen bjuder även på några av de mest hjärtvärmande scenerna som serien haft hittills, och slutet, med gryningen för ett liv utanför tåget, och en hint om fler överlevare än kärnkrafts-Asha, lovar gott inför säsong 4, som jag definitivt ser fram emot. 

Dune är storslaget utdragen

Spoilers för Dune (filmen från 2021): 

Jag såg om Denis Villeneueves (eller hur hans efternamn nu stavas) superhyllade Dune för några dagar sedan, och kom på att jag ju inte diskuterat den så mycket här på bloggen. Att se en film för andra gången brukar också vara minst lika upplysande som den första titten. Och jag kom fram till att jag gillar Dune. Det gjorde jag när jag såg den på bio, och det gör jag fortfarande. Det är en bra och välgjord film. Men det är inget mästerverk. Det är inte ens Villeneueves bästa film: Prisoners är grymt svårslagen. Det är inte heller 2021 års bästa scifi/fantasy-rulle. Den äran går tveklöst till James Gunns Suicide Squad. Med andra ord finner jag nog Dune en smula överskattad, även om den fortfarande är väldigt bra. 

Mitt första problem med Dune, som jag hade redan när jag såg den för första gången, är att den känns lång. Pacingen i andra halvan av filmen funkar inte, iallafall inte för mig. Kanske beror det på att den delen är väldigt fokuserad på de två karaktärer som intresserar mig minst (Paul och Jessica), och deras flykt från fiendesoldater, sandstormar och en väldigt stor mask. Den typen av storylines, med en eller ett par karaktärer som springer från en fara till nästa i en hyfsat öde miljö har aldrig varit mitt forté, särskilt inte om jag inte finner karaktärerna särskilt kul: det funkade inte med Brinnes storyline i A Feast for Crows (bok fyra i A Song of Ice and Fire). Det funkade absolut inte i filmhistoriens kanske mest överskattade film, Gravity med Sandra Bullock. Och jag har alltid tyckt att de bitar i Sagan om Ringen som rör storpolitiken i Rohan och Gondor och deras krig mot Mordor är starkare än Frodo, Sam och Gollums hajk till Mount Doom. Paul och Jessicas ökenflykt är därmed alldeles för utdragen för min smak. 

Ett annat problem med filmen tror jag är att det finns en del scener som kanske inte behövts. Nu har jag förvisso skamligt nog inte läst Dune, men det finns ändå scener som jag verkligen inte känner bidrar till annat än att dra ut på tiden. I typ Sagan om Ringen så kan en scen där Sam pratar om trädgården i Bag End fungera fantastiskt bra för att fördjupa både karaktär och tematik, men få av Dunes mer dämpade scener (typ Paul med trädgårdsmästaren och palmerna, eller Jessica som får en kriskniv av en potentiell hushållerska) fyller den funktionen, och inte någon annan funktion heller för den delen. 

Jag är inte heller såld på Paul Atreides som huvudroll. Han känns passiv och deprimerad i nästan varje scen. Jag förstår att det rör sig om en allvarstyngd ung man, men Dune drar den biten för långt. Jag har svårt att köpa Paul som en hjältefigur, eller någon som andra skulle följa, och filmen gör rätt lite för att utveckla honom, eller ens förklara honom. Hur hans visioner fungerar, hur mycket han förstår av Bene Gesserits planer för honom, och vad han själv egentligen vill, är gravt oklart, och Dune förlitar sig alldeles för lite på dialog mellan karaktärer för att utforska det hela. Timothee Chalamet är inte dålig i rollen, men hans rolltolkning blir väldigt ensidig, och därmed rätt platt. Hur Paul resonerar är också ganska oklart: i ena stunden bryter han ihop över tanken på ett krig där religiösa fanatiker strider i hans fars namn, och i andra sekunden försöker han smida planer på att ta över tronen från självaste kejsaren. Visst, kejsaren verkar vara en minst sagt tveksam figur, men man kan ändå tycka att Paul får bestämma sig. Krig eller fred?

Men Dune är som sagt en mestadels stark film. Visuellt är den fantastisk, musiken är otrolig. Skådespeleriet levererar på alla fronter. Visserligen är jag som sagt inte särskilt imponerad av varken Timothee Chalamet eller hans karaktär Paul Atreides, men Rebecca Fergusson gör en stark insats som mamma Jessica, och Oscar Isaac gör duke Leto till en sympatisk och tragiskt dödsdömd Ned Stark-ig figur. Jason Momoa ger filmen en väbehövd dos av karisma och kaxighet, Stellan Skarsgård är härligt obehaglig som baron Vladimir Harkonnen, och Zendaya är grym på att vandra omkring i sand. Bitar av storyn är jätteintressant. Maktkampen mellan kejsaren, Harkonnens och Atreides är spännande, och exploateringen av Arrakis är intressant. En del sekvenser är superstarka, typ Letos räddande av arbetare från en jättemask, eller typ varje scen med Duncan Idaho. Dune är absolut ingen bra film, tvärtom, men den lider av att man lägger fokus på fel saker, och framförallt att man misslyckas med sin protagonist. 

The Black Iron Legacy tar mörk fantasy till höga höjder

 

Gareth Hanrahans fantasyserie "The Black Iron Legacy" är oerhört underskattad. Igår läste jag ut del nummer 3 (den senast utgivna, när nästa kommer vet jag inte), och det är riktigt bra. Serien utspelar sig i en fantasyvärld som befinner sig i någon slags industriell era rent teknologiskt, men dessutom har diverse former av monster och en bunt gudar som är lika lättretade som de är galna, och som för våldsamma krig mot varandra. Dessutom finns det galna alkemister som konstruerar kemiska vapen som fått Singed att storkna, och runt varje hörn finns det folk som vill äta lik. Kort sagt är detta en värld som får The Walking Dead att se ut som en sommarsemester i jämförelse. Storyn i de tre första böckerna följer primärt Carillon Thay, en ung tjuv med en allt annat än mysig barndom. Carillon hamnar i Guerdon, en handelsstad som är fri från stridande gudar (tills vidare), men det är sugigt nog ändå. Halva befolkningen är tiggare, staden är överfylld av kriminella (och liksmaskande ghouls), och polisstyrkan består till stor del av alkemistskapade monster. Carillon trasslas kvickt in i både politiska maktkamper och övernaturliga mysterier, och snart står självfallet hela Guerdon på spel. 

Alla de tre böcker som kommit hittills känns till viss del fristående, då de för det mesta byter POV-karaktärer, och fokusområden, även om Guerdon och Carillon förblir konstanter. Den första boken, The Gutter Prayer, handlar främst om Guerdons egen mörka historia. Den andra, The Shadow Saint, lägger fokus på the God War, och två av de mäktigaste parterna i striderna; nekromantikerriket Haith och de galna gudarnas kungadöme, Ishmere. Bok tre, The Broken God, spenderar en hel del tid på att roadtrippa genom den sönderskjutna världen, och lägger dessutom fokus på the Ghierdana, en nation som bäst pitchas som en mix mellan House Targaryen och Gudfadern. De är mafiosos med drakar. 

Hanrahan bjuder på en rad twister, och en drös välskrivna karaktärer. Carillon är en utmärkt huvudroll, som ändras, utvecklas och fördjupas i varje bok. Det är svårt att beskriva utan att gå in på spoilers, men hon och hennes utveckling binds till världen på ett smart sätt, och ger berättelsen ett tematiskt djup. Dessutom är hennes interna monologer och tankar roliga, emellanåt i klass med humorn från Tyrion Lannister i A Song of Ice and Fire, eller Sand dan Glokta i First Law. Andra trevliga (eller otrevliga) typer som de tre böckerna låter läsaren bekanta sig med är Spar, en hederlig tjuv som försöker leva efter sin döde fars Robin Hood-iga filosofi, Rat, en ghoul som trots sina likätande tendenser är rätt hygglig, syskonparet Baston och Karla, och den mystiska men namnlöse spionen som byter identitet på samma vis som andra byter strumpor. 

Jag rekommenderar definitivt The Black Iron Legacy till alla som vill läsa riktigt mörk fantasy med monster och misär.

The Batman är Batman när han är som bäst

Jag såg The Batman i söndags, och har nu haft tid att smälta det hela. Och jo, det här är nog den bästa versionen av Batman som någonsin visats upp på en bioduk. Och då är konkurrensen ändå inte dålig. Michael Keaton, Christian Bale, Ben "Batfleck" Affleck, och så vidare. Men Matt Reeves och Robert Pattinson tar ändå hem det hela, för The Batman spelar i en annan liga. 

Det är mörkt, för det första. Det finns fler brottslingar än laglydiga i Gotham, alla med någon form av makt är korrupta (utom Gordon, såklart) och till råga på allt så har vädret från Blade Runner flyttat in. Det regnar med andra ord hela tiden. I detta kaos försöker en ännu hyfsat oerfaren Bruce Wayne (Robert Pattinson) frälsa sin stad medelst grov misshandel av diverse kriminella, och har för det ändamålet upprättat en allians med polisofficer Gordon (Jeffrey Wright). Bruce är dock inte ensam om att se problem med hur Gotham utvecklats. The Riddler (Paul Dano) är en politiskt driven brottsling som har en blodig och hänsynslös plan för att handskas med stadens sociala problem, och Bruce/Batman måste fånga honom innan han haft ihjäl för många. Men det räcker såklart inte med Riddler, utan Bruce springer dessutom på maffiabossen Falcone (John Turturro), hans hantlangare Oswald Cobblepot/The Penguin (Colin Farrell) och inbrottstjuven Selina Kyle (Zoe Kravitz). 

The Batman har marknadsförts som en detektivstory med Batman i huvudrollen, och det är också det vi får. En stor del av den tre timmar långa speltiden är just jakt på de ledtrådar som The Riddler, alltid två steg före, lägger ut efter sina brott. Storyn innehåller ett par överraskningar, och håller både spänningen och frågorna vid liv tills eftertexterna rullar. Atmosfären känns deppigare än tidigare, mer likt Arkham-spelen än Nolans trilogi, och mer eller mindre varje karaktär är korrupt, en gangster, eller en korrupt gangster. 

Robert Pattinson gör en stark insats både som Bruce och som Batman. Överraskande nog spenderar han mer tid i hjältekostymen än utanför den, vilket är ett smart val. I The Batman vill Bruce absolut inte vara Bruce: han är bara intresserad av sitt liv som Batman. När han tvingas röra sig utan slängkappa och maskering så är han asocial och tystlåten, och håller sig avskärmad från omvärlden. Han är iochförsig inte något socialt fenomen som Batman heller: han talar med handlingar, och inte med ord. Zoe Kravitz som Selina/Catwoman blir ett bra komplement, och ger sin karaktär självförtroende och hjärta, men samtidigt en kall cynism. Jeffrey Wright och den gravt underanvände Andy Serkis (som spelar Alfred) gör starka insatser som stöd till Batman respektive Bruce. På den mer ljusskygga sidan av storyn är Turturro utmärkt som Falcone, och Peter Sarsgaard gör en minnesvärd insats som en korrupt distriksåklagare. 

De två mest intressanta insatserna för min del är dock Paul Danos Riddler, och Colin Farrells Penguin. Dano spelar galen som ingen annan. Det går inte att förneka. Snubben är genial när det kommer till att spela psykiskt instabil. Han gör det oerhört övertygande i fenomenala Prisoners, och han gör det oerhört övertygande här, trots att det är en helt annan rollfigur han spelar. Hans insats under masken som Riddler ska inte heller underskattas. Dano är fenomenal. Colin Farrell gör också en enastående insats (särskilt med rösten!) men samtidigt så känns hans casting fortfarande så udda. Man ser absolut inte att det är Colin Farrell under all makeup (vilket den här filmen för övrigt definitivt ska ha en Oscar för), och man hör inte att det är Colin Farrell heller. Varför man då castade just Colin Farrell är något av en gåta. Men Penguin känns övertygande, så det fungerar. 

På tal om Penguin och Riddler så gillar jag de nytolkningar man gör av karaktärerna, särskilt The Riddler. Han är långt ifrån den narcissistiske Jim Carrey-figuren som iallafall jag brukar tänka på i samband med honom. Istället är han en kall, psykopatisk seriemördare som spelar ett spel med hela Gotham. Vissa saker som avslöjas om honom i filmens andra halva gör honom bara än mer aktuell och verklighetsnära.

Jag vill också betona att det som höjer The Batman inte bara är att den är mörk och dyster. Det är att den inte gottar sig i det. Hopp är ett tydligt tema i filmen, och får därmed mörkret att kännas än mer relevant. Jämför det med överdrivet cyniska superhjältesagor (The Boys) som inte behandlar varken atmosfär eller budskap på samma sätt, utan gärna är edgy bara för sakens skull. 

The Batman är alltså väl värd att se. Den är galet snygg, galet välgjord, tematiskt grym, underbart skådespelad, och förvaltar källmaterialet med respekt och fantasifullhet. Se den!

Showtrial är gripande, tragisk och oviss

 Full disclosure: jag brukar inte kolla på deckare, kriminalare och mordmysterier. Det är en sådan genre som jag upplever har rätt svårt att förnya sig själv. Men jag såg ändå BBCs nya (rätt nya, kom i slutet av 2021) kriminaldrama Showtrial på SVT Play, och den var riktigt, riktigt bra, delvis för att fokuset är annorlunda än i många andra serier med liknande teman. Istället för att manuset radar upp ett gäng skumma typer och frågar "vem av dem är skyldig?", så fokuserar Showtrial på att ge tittaren en skum typ och frågar: "är hon skyldig?". Och det är ett koncept som åtminstone jag sett betydligt mindre av tidigare. 

Showtrial inleds hursom på samma sätt som så många andra serier i sin genre: en ung kvinna är försvunnen, polisen anar det värsta, och en misstänkt identifieras och tas in på förhör. I Showtrials fall är den misstänkta en ung rikemansdotter vid namn Talitha Campbell (Celiné Buckens), som uppträder allmänt snobbigt, kaxigt och nonchalant mot sin omgivning. Hon tilldelas advokaten Cleo Roberts (Tracy Ifeachor), som måste försöka bevisa Talithas oskuld trots att bevisen mot henne trillar in i rasande fart. 

Serien har betydligt fler karaktärer och plotlines än så, och huruvida Talitha är skyldig eller inte är långt ifrån uppenbart. Men fokuset på en misstänkt istället för tio gör bara serien än mer spännande, och än mer effektiv än den varit annars, och den lyckas säga saker om rättvisa och domstolsprocesser som den förmodligen inte kunnat göra med ett mer klassiskt deckarupplägg. Särskilt slutet är briljant, och lämnar mig som tittare med gott om saker att fundera på. 

Skådespeleriet sitter också, iallafall för det mesta. Celiné Buckens gör en stark insats som Talitha, och får till en bra balans mellan sårbar och otrevlig, samtidigt som hon levererar one-liners med precision värdig Hawkeye. Tracy Ifeachors Cleo är inte en lika mångfacetterad figur, men Ifeachor säljer ändå sin goda och rakryggade advokat utan problem. Kemin mellan de två fungerar för det mesta, även om några replikskiften blir lite vacklande. Om det beror på dialogen, som emellanåt kanske inte är top-notch, eller skådespelarna, är lite oklart. Men majoriteten av tiden är de bägge två (särskilt Buckens) väldigt bra. Även James Frain som Talithas krösusrike men frånvarande far, Joseph Payne som hennes problemtyngde BFF Dhillon, Rupert Holliday-Evans som den tuffe privatdetektiven Brian och Kerr Logan som hederlige åklagaren James Thornley står för starka insatser som sticker ut och blir minnesvärda. 

Showtrial är kort och gott ett välskrivet och välgjort kriminaldrama som bryter mot normen för hur mordmysterium brukar se ut och fungera, och blir vinnande tack vare det. Rekommenderas. 

Vikings: Valhalla är som Game of Thrones på svamp

Spoilers för hela Vikings: Valhalla, och för hela Vikings!

 Nu har jag klippt alla åtta avsnitt av Vikings: Valhalla på Netflix, och jodå, den var bra. Inte i samma klass som Vikings 2-4, men bra. 

En av seriens främsta styrkor, och på sätt och vis svagheter är förhållandet till Michael Hirsts originalserie. Vikings var lång, emellanåt för lång. Den tog tid på sig i sitt berättande, ibland för mycket tid. Ubbe spenderade till exempel typ hela andra halvan av säsong 6 med att segla vilse och flyta omkring på havet, och hans brorsa ägnade första halvan av samma säsong på att vara hög och ledsen. Samtidigt lät det serien bygga upp både story och karaktärer, och även visa karaktärernas reflektion över sina liv och sin existens. Vikings: Valhalla saknar den filosofi och genomtänkta spiritualism som Vikings hade när den var som bäst, mycket på grund av att den berättar i samma hastighet som Lewis Hamilton kör bil. Den kan på sätt och vis kännas som Vikings svar på Game of Thrones två sista säsonger, där kontemplativt djup byts ut för adrenalinpackad action. Det fungerar dock bättre här än det gjorde i Westeros. 

Våra tre huvudkaraktärer är inte Ragnar, Rollo och Lagertha längre, utan istället Leif, Harald och Freydis. Den förstnämnde är en hunkig kapten som brottas med sin fars blodstänkta skugga. Den andre är en lika hunkig prins som är minst lika bra på att tala sig fram till lösningar som han är på att slå sig fram till dem. Den sista är en starkt asatroende sköldmö som utforskar den utdöende vikingareligionen medan de två hunkarna är i England och slaktar britter (britterna började, om nån undrar). Prins Harald är i mina ögon den starkaste av de tre karaktärerna: Leo Suter gör den bästa rolltolkningen, karaktären är den mest dynamiskt skrivna, och motsägelsefullheterna i honom (att han å ena sidan är en våldsam bärsärk men även en vältalig diplomat, en troende kristen men en blodtörstig viking, en ambitiös maktspelare men en hederlig vän) gör honom fascinerande. Syskonen Leif och Freydis är blekare och mer enkelspåriga, och lider också mer av seriens speedade berättande. Leffe blir mest ett snillrikt badass, och den mörka sida han ärvt av sin far, eller hans plötsliga intresse för kristendomen, är dåligt utvecklade, och trycks mest in lite random. Det är uppenbart att serieskaparna vill att Leffe ska vara nya Ragnar, men än så länge funkar det begränsat bra. Freydis, som gestaltas av svenska Frida Gustavsson är också hyfsat ensidig, och de potentiellt intressanta konflikter hon har, som krocken mellan hennes och Haralds tro, utvecklas inte av serien. Istället får hon det otacksamma jobbet att bära en av de fånigare och vagast förklarade storylines som Vikings gett sig på. Det rör sig om någon form av "chosen one"-narrativ med Freydis som "The Last Daughter of Uppsala", vilket, åtminstone för mig som svensk, inte låter särdeles coolt. 

Hela den storyn, som mer eller mindre är huvudlinjen i seriens andra halva, lider av man av någon obegriplig anledning tagit tillbaka ett av de svagaste elementen från Hirsts originalserie, nämligen den pseudo-fantasy-doftande tolkningen av asatron. Vikings spirituella sida är alltid som intressantast när den försöker beskriva vad olika religioner betyder för människor och samhällen. Ragnar och Athelstan relation, Ecberts bortprioriterande av Gud, Flokis fanatiska världsåskådning, och så vidare. De delar där man porträtterade asatron som magisk och sann var svagare, och otydligare. Tänk på Harbards inhopp eller Hvitserks väldigt omotiverade sexscen med gudinnan Idun. Ofta var det element som kändes skrivna till följd av att manusförfattarna bestämt sig för att pröva lite vikingainspirerad svamprökning, och inte som något som faktiskt tillförde något till serien. Freydis profetia och spirituella upptäcksfärd är tyvärr betydligt mer influerad av det sistnämnda än av det förstnämnda, och det tynger ner seriens andra halva. 

Annars så knatar serien på rätt bra. Skådespelet är för det mesta habilt (från vissa, främst Leo Suter, tillochmed väldigt bra), actionscenerna engagerar, och karaktärerna är välskrivna. Nej, man når aldrig upp till de närmast astronomiska höjder som originalet nådde med exempelvis Ragnar och Ecbert, men man skapar definitivt ett medryckande actiondrama. En säsong 2 är tydligen redan inspelad, vilket är kul att höra. För Vikings: Valhalla har definitivt potential att växa, särskilt om man spenderar tid på att återanvända rätt element från moderserien.