Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore hade premiär idag, och jag passade på att kolla på den under eftermiddagen. Den första Fantastic Beasts-filmen var utmärkt, rolig, charmig och välskriven. Den andra var en röra, med för många plotlines och för lite tid. Tyvärr så lutar Secrets of Dumbledore mer åt det andra än det första. JK Rowlings manus försöker jonglera mellan trollkarlspolitik, två och en halv kärlekshistoria, Credences arv och familjesituation, en brödrarelation, vad tusan det nu är Yusuf Kama håller på med och diverse sidospår med magiskt dåligt CGIade monster för att leva upp till filmseriens namn. Resultatet blir minst sagt rörigt och outvecklat. Många, typ alla, sidospåren hade fungerat bättre i en bok, eller en säsong av en TV-serie. Då hade de fått tid att växa, och karaktärerna fått tid att andas. Yusuf Kama är till exempel en cool karaktär, men eftersom filmen aldrig har tid att gå på djupet med honom så blir det högst oklart varför han gör det han gör, eller varför vi tittare ens borde bry oss.
Den karaktär som får mest utveckling och mest fokus är Albus Dumbledore, återigen gestaltad av Jude Law, som är oerhört välcastad i rollen. Han gör en mycket bättre Dumbledore än vad Michael Gambon gjorde i Harry Potter-filmerna, och hans storyline får tid och djup nog att betyda något. Filmens andre standout är också en Dumbledore, nämligen Albus yngre bror Aberforth (en utmärkt Richard Coyle) som har precis samma dåliga humör och motvilligt godhjärtade personlighet som han har i Dödsrelikerna. De båda bröderna sticker ut i ett karaktärsgalleri som annars, på grund av det grumliga manuset, inte får tid att vara mer än hyfsat platta biroller. Inte ens Newt, som tekniskt sett är seriens huvudfigur, har särskilt mycket att göra, och det han gör har vi redan sett honom göra.
Och skurkarna då? Johnny Depp blev ju, efter många om och men, recastad på grund av rättssituationen han befinner sig i mot sin ex-hustru Amber Heard. Danske Mads Mikkelsen ersätter honom som Gellert Grindelwald, och gör ett stabilt jobb. Tyvärr får inte han heller så mycket att göra, och lämnar därmed inte ett intryck tillnärmelsevis lika starkt som typ Ralph Fiennes, Jason Isaacs, Helena Bonham-Carter och Alan Rickman gjorde i sina antagonistroller i Harry Potter-filmerna. Något ironiskt är att Colin Farrell, som aldrig skulle spela Grindelwald i mer än en film, definitivt har gjort den starkaste insatsen utav de tre som spelat honom. Han hade förvisso överlägset bäst manus, men ändå. Filmens andra antagonist är Credence Barebone/Aurelius Dumbledore (Ezra Miller), en karaktär som hittills har känts som Fantastic Beasts svar på Anakin Skywalker. Han har fått gott om tid och utveckling i de två första filmerna, och Crimes of Grindelwald slutade med en redig plot-twist ochcliffhanger rörande hans backstory och hans otroliga kraft. Därmed är det både en överraskning och en besvikelse att han känns väldigt mycket som en eftertanke genom hela Secrets of Dumbledore, särskilt med tanke på att Ezra Miller gör en väldigt bra rolltolkning som känns väldigt annorlunda mot hans andra stora roller i DCs filmuniverse och det hyllade ungdomsdramat The Perks of Being a Wallflower.
Ett annat problem filmen har är bristen på ett tydligt mål eller en röd tråd. Saker händer, karaktärer gör saker och åker till olika platser, men det är ofta ganska oklart exakt vad syftet är. Särskilt filmens inledning känns som en serie händelser, snarare än ett hopknutet narrativ, vilket är väldigt konstigt, med tanke på att både Rowling och regissören David Yates är erfarna berättare. Det finns dessutom en drös plot-hål av varierande storlek, som säkerligen kan reta en rad tittare.
Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbledore är alltså, precis som Crimes of Grindelwald, en oerhört bristfällig film, som hade fungerat mycket bättre som bok eller seriesäsong än den gör som film. Jag gillar den personligen förmodligen mer än den egentligen förtjänar, och skulle nog trots allt säga att den är bättre än Crimes of Grindelwald. De bitar som funkar (dvs, typ allt som rör Albus Dumbledore) fungerar väldigt bra, och filmen är överlag allmänt underhållande. Men varför Rowling inte A) kapar lite plotlines, eller B) gjorde en TV-serie istället, förstår jag inte. Fantastic Beasts: The Secrets of Dumbeldore hade kunnat vara så oerhört mycket bättre än den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar