Mina problem med Black Widow

 

Spoilers för Black Widow!

Black Widow släpptes ju i somras, och blev snart kontroversiell både bland MCU-fans och bland Disney-anställda. Fansen var inte lika nöjda med filmen som de varit med många av Marvels tidigare filmer, och Disneys anställda (läs: Scarlett Johansson) var inte nöjd med sin lön. Jag var inte heller riktigt tillfreds med Black Widow, som definitivt var en besvikelse, av ett antal skäl. 

För det första: Taskmaster. Jag var inte imponerad av något som de gjorde med henne. Jag hade helst sett comics-karaktären Tony Masters bakom masken, och att skriva bort honom kändes onödigt och tråkigt. Ersättaren Antonia (Olga Kurylenko) är en originalkaraktär, dotter till filmens skurk Dreykov (Ray Winstone) är mest ett tyst och personlighetslöst hot genom hela filmen, vilket förvisso är avsikten. Hon skadades för livet som liten flicka när Natasha offrade henne i ett bombdåd för att fimpa Dreykov. Bombdådet var dock osedvanligt misslyckat, och både Dreykov och Antonia överlevde. Problemet är att den storyn utforskas alldeles för lite för att få särskilt mycket tyngd, och idén om att Taskmaster ska symbolisera Natashas gamla synder funkar sådär då vi sett förvånansvärt lite av sagda synder. I MCU har hon alltid porträtterats som en hjälte. 

Ett annat problem jag har med Black Widow är Red Guardian (David Harbour). Det är en jättekul karaktär på pappret, men i filmen reduceras han mest till halvdana skämt om hur inkompetent och korkad han är. Det brister då skämten dels går stick i stäv med hur han porträtteras i filmens suveräna prolog (bästa delen i filmen), och dels sker de på bekostnad av hans karaktärsutveckling. Varje gång han ska göra något som skulle kunna gjort honom djupare eller mer tredimensionell så offras det till förmån för ytterligare ett skämt. Dessutom är Red Guardian förmodligen den första och enda som blivit överviktig i ett Gulag. Bara en sån sak. 

Black Widow själv får inte heller mycket av ett arc i filmen, utan är mest där och gör saker. Istället är det Yelena Belova (Florence Pugh) som driver hela grejen, och hon gör det förvisso eminent. Yelena är filmens överlägset bästa karaktär och Pugh bär filmen med sin komiska timing, ryska accent och attityd. Ray Winstone lyckas också höja sin skurk något, och gör honom ärkevidrig istället för bara elak och lättglömd. Skådespelarinsatserna är det överlag inget fel på, utan det är snarare manus som brister. Jag tror faktiskt att en origin-story om hur Natasha ursprungligen tog sig ur Red Room, mötte Hawkeye och påbörjade sin hjältekarriär hade blivit en starkare film. Som det är nu är Black Widow en hyfsad actionfilm, men utan den nyans som går att finna i många av Marvels andra berättelser. 

Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri. 

Favoriter 2021: Filmer

 

Då ska vi äntligen gå igenom årets favoritfilmer! Jag har kollat totalt 22 nya filmer i år, och har rankat allihopa. Tyvärr har det inte blivit av att se typ House of Gucci eller The Last Duel, men det får gå ändå. Här kommer hela listan, samtliga filmer jag sett i år, både bra och dåliga, och nu börjar vi från botten (helt spoilerfritt):

22. The Harder They Fall 

Jag hade höga förhoppningar på debutregissören Jeymes Samuels westernfilm med Jonathan Majors, Idris Elba och Zazie Beetz, men bortsett från en lysande prestation från Lakeith Stanfield och en grym sekvens ombord på ett tåg så var filmen tyvärr riktigt kass. Lång, väldigt platta karaktärer, mycket stil och typ nada substans. 

21. Luca

Disneys animerade film om två italienska pojkar som hänger i en ospecificerad by över sommaren känns lite som en barnvänlig kombo av Ponyo och Call Me By Your Name (tror jag, har inte sett Call Me By Your Name...). Antingen så kan filmen inte leva upp till samma nivå som de filmerna, eller så är den inte gjord för mig. Tyckte att den var väldigt tråkig. Liksom, mattelektions-tråkig. Den enarmade fiskaren var cool, men det var väl också allt. 

20. Jungle Cruise

Jungle Cruise är en film jag trodde jag skulle gilla. På förhand såg det ut som något mittemellan Pirates of the Caribbean och Brendan Frasers Mumien-filmer. Ett kul matinéäventyr helt enkelt. Men ett starkt skäl till att bägge filmerna fungerar är att storyn i dem är välskriven och karaktärerna engagerande. I Jungle Cruise var det inte så, utan allt kändes så formulaiskt att filmen lika gärna kunnat vara skriven av Skolverket. Jesse Plemons tyske prins var lite rolig, och Emily Blunt och The Rock är charmiga nog för att kunna paddla filmen i hamn, men inte mer än så. 

19. Mortal Kombat

Mortal Kombat hade mindre story än jag trott, och då hade jag ändå inte förväntat mig särskilt mycket av den varan. Det lilla som fanns i form av manus var mest en ursäkt för att få folk att slå varandra, vilket väl är okej, med tanke på originalförlagan. Ingen går väl och glor på Mortal Kombat i hopp om något annat än cool actionkoreografi, och det fanns det. Hade filmen eller dess skådespelare haft mer charm eller en glimt i ögat hade det kunnat bli bättre, men den varan saknades av alla utom Josh Lawson, som har väldigt roligt som supersvinet Kano. 

18. The Power of the Dog

The Power of the Dog är ingen dålig film. Skådespelet är utmärkt, som pusselfilm är den intressant och som karaktärsstudie är den tragisk. Men för mig går det inte att tycka om den mer än så. The Power of the Dog är alldeles, alldeles för seg för min smak. Långa sträckor är tråkiga. Väldigt lite händer på de drygt två timmar som filmen består av. Om man har tålamod, eller större uppskattning för genren "deppiga människor mitt ute i ingenstans" så är den garanterat mycket bättre, men för mig är den inget mer än ett fint hantverk.

17. Black Widow

Hade Black Widow inte varit en MCU-film hade jag nog rankat den högre än såhär. Men nu är den det, och jag vet att Marvel Studios under Kevin Feige kan mycket bättre än såhär. Jag kommer nog skriva mer utförligt om filmen en vacker dag, men som det är nu kan jag mest bara konstatera att stora delar av filmen kändes formulaiska, underutvecklade eller bara dumma. Florence Pugh som Yelena Belova bär filmen, och det finns bra scener och kul sekvenser, men som helhet är detta definitivt en av MCUs sämsta filmer. 

16. The Green Knight

The Green Knight är, i likhet med The Power of the Dog, en välgjord film som hamnat högre upp om jag vetat något om konst. Nu gör jag tyvärr inte det, och då blir det som det blir. The Green Knight är vansinnigt snyggt gjord, väldigt välspelad, och kan plockas isär för tolkning och diskussion i evigheter. Men storyn är lite för udda för att jag ska ta till mig den, karaktärerna lite för mycket mysterium och lite för lite karaktär för att jag ska fastna för dem. 

15. A Quiet Place: Part 2

Full disclosure: jag gillar inte skräck och har inte sett ettan. Tyckte ändå att A Quiet Place var en bra film, även om den lider av typiska skräckfilmsproblem (karaktärerna får inte så mycket utrymme att sticka ut). Spännande, snyggt gjord, underhållande, välspelad. Hade nog kommit högre om jag var ett fan av A Quiet Place-serien som helhet. 

14. Zack Snyders Justice League

Den här filmen var lång, och den kändes lång. Bitvis var det bra: jag tittar hellre på fyra välgjorda timmar film än två timmar värdelöst fiasko (begriper fortfarande inte hur Joss Whedon klantat sig så). Bitvis var det inte så bra: jag kommer nog aldrig orka se om den. Zack Snyders Justice League är Snyderig på mesta möjliga vis, och det mesta som inte funkade i Joss Whedons miljöpartistiskt dåliga film fungerar ganska bra här. Framförallt ligger skillnaden i karaktärerna: framförallt Cyborg får en riktigt stark story, och jag begriper verkligen varför Ray Fisher är så sur på Whedons massaker av Snyders ursprungliga plan. 

13. Free Guy

Free Guy var kul. Skojig idé, skojigt genomförande. Jodie Comer är på alla vis filmens MVP, men Ryan Reynolds är förvånansvärt tråkig. Han fungerar bättre när han inte ska driva filmens story (såvida det inte handlar om Deadpool, då är han bra oavsett). Även Taika Waititi var oväntat nedtonad, men sen var hans skurk ganska platt överlag. Det roligaste med Free Guy är att den kommer bli mycket sämre om (när?) den får en uppföljare, vilket helt skulle underminera budskapet med filmen.

12. Don't Look Up

Här kan jag ju passa på och förtydliga: trots min kritik mot Don't Look Up så tycker jag inte illa om filmen. Den är bra. Bitvis utomordentligt bra. På alla sätt välgjord, och de delar som rör människans besatthet vid det jordiska och det ytliga är riktigt, riktigt välgjorda. Det jag ogillar, och det som sänker filmen ett par snäpp, är den rakt igenom usla politiska satiren som filmen (och många tittare) verkar övertygade om att den lyckas med, trots att den inte gör det. 

11. Raya and the Last Dragon

Raya and the Last Dragon är en film som börjar ganska dåligt, och blir bättre och bättre hela tiden. I sista akten är den briljant, och hur den porträtterar karaktärerna Raya och Namaari är en stor del av behållningen. Röstskådespelet, allra främst från Kelly Marie Tran, är top-notch, och den förvuxna armadillon, eller vad det nu är för djur, är supergullig. Bitvis väldigt snygg action också.

10. Army of Thieves

Army of Thieves var en bra film. Välspelad, fin, rolig, välgjord. Den saknade kanske det där lilla extra som fick mig att verkligen fastna för den, men på det hela taget en väl godkänd film. Shoutout till Hans Zimmers underbara musik. 

9. Red Notice

Jag trodde att den här skulle vara rätt dålig (de trailers jag såg hade kunnat säljas på Apoteket som sömnmedel) men ack så fel jag hade. Red Notice var en kul, underhållande film, med en twist jag faktiskt inte såg komma. Jag är kanske lite lätt korkad, eller bara lättroad, men det här var en bra actionkomedi, och filmens tre största utgifter (lönecheckarna till Dwayne Johnson, Ryan Reynolds och Gal Gadot) är väl spenderade. 

8. The King's Man

Jag gav The King's Man ganska hård kritik igår, men jag gillar den trots allt, för de sekvenser som fungerar fungerar verkligen. Rasputin fungerar verkligen. Actionscenerna fungerar verkligen. Twisten fungerar verkligen. Karaktärerna är charmiga, Ralph Fiennes spelar bra, tillochmed huvudskurken fungerar, bättre än han borde. 

7. Shang-Chi and The Legend of the Ten Rings

Det är här det börjar bli lite tight, för alla kvarvarande filmer gillar jag verkligen. Shang-Chi var en riktigt bra origin-story-film, en av Marvels bästa. Särskilt actionscenerna stod ut, den på byggnadsställningen kan vara årets bästa. Simu Liu gör Shang-Chi till en charmig filur, Meng'er Zhang är stencool som hans något mindre genomgoda syster, och Tony Leung som Wenwu ger MCU ytterligare en stark skurk att skryta med. 

6. Spider-Man: No Way Home

Jag är inte säker på att No Way Home ska vara på plats 6. Den borde kanske vara på 5 egentligen. Men nu är den här, whatever. Spideys senaste film är den mest hyllade grejen sen tandborsten, och det finns bra skäl. En bra story för Spider-Man, många kul och intressanta cameos, och så många metareferenser att man drunknar i dem. Hade jag personligen föredragit en film med mer fokus på det man byggt upp i Homecoming och Far From Home? Ja. Tycker jag att filmen för meta? Ja. Är den lite överhypad? Ja. Men den är ändå väldigt, väldigt bra, och på några vis även historisk.

5. Army of the Dead

Army of the Dead är förmodligen årets näst mest underskattade film (vi kommer snart till årets mest underskattade film). Det kanske bara är jag som tycker det, men så får det väl vara. Jag är hursomhelst vansinnigt svag för självmordsuppdragsfilmer. Storys där ett gäng tuffingar gör något som förmodligen kommer få dem dödade, går mot alla odds, och offrar sig. Jag älskar det i Rogue One. Jag älskar det i The Alamo. Jag älskar det i Suicide Squad. Jag gillar det tillochmed i Game of Thrones-avsnittet Beyond the Wall, trots att de inte riktigt leverar på dödsaspekten av premissen (hur kan en Star Wars-film ha ihjäl fler huvudkaraktärer än ett Game of Thrones-avsnitt???). Hursom så är Army of the Dead väldigt mycket en självmordsuppdragsfilm, med charmiga om än underutvecklade karaktärer, vars dödsfall i en hel del fall sticker lite grann. Sen finns det en zombietiger också. Det är coolt.

4. The Guilty

Jake Gyllenhaal gör remake på hyllad dansk thriller, och bra blir det, särskilt eftersom man tagit bort danska filmers stora svaghet: danskan. Gyllenhaal är briljant som trasig och osympatisk polis, och röstskådespelet från Riley Keough, som spelar skiten ur sin roll trots att hon aldrig syns i bild, är värt betydligt fler hyllningar än det fått. Twisten (som man iochförsig får ge den danska originalfilmen credden för) är fullkomligt dunderawesome, och hela storyn är gripande och vansinnigt spännande.

3. Dune

Dune är en av årets mest hyllade filmer, och det är den värd, för det är verkligen en superfilm. Iochförsig ska den väl vara det. Om du gör episk mastodontfilm på en av världens mest hyllade sci-fi-böcker, låter Denis Villeneueve regissera och fyller rollistan med namn som Oscar Isaac, Timothee Chalamet, Stellan Skarsgård, Josh Brolin, Jason Momoa, Zendaya, Javier Bardem, Rebecca Fergusson och Dave Bautista så ska det vara bra, eller så ska samtliga involverade skämma ögonen ur sig. Men det här är en oerhört stark film på alla vis: visuellt slående, musikaliskt pampigt, karaktärsmässigt intressant, världsmässigt välbyggt, storymässigt välskrivet. Allt med Dune är bra (utom att två karaktärers flykt genom sandhavet i filmens sista akt är lite väl lång), och jag ser fram emot uppföljaren.

2. Eternals

Här har vi den, som utlovat: årets mest underskattade film, med råge. Eternals är en på så många plan oerhört intressant film. Den har starka karaktärer som man älskar. Druig, Dane, Ikaris och Gilgamesh var de jag föll mest för, men hela rollistan ska ha en eloge. Den är visuellt episk, och har några av Marvels coolaste actionscener. Filosofiskt är den jätteintressant, och behandlar meningen med livet, mytologi och fri vilja. Hur Eternals inte fått fler fans är helt obegripligt, för det är en fenomenal film, en av Marvels bästa. 

1. The Suicide Squad

Det krävs mycket för att slå Eternals i min bok, men filmmässigt kan James Gunn lyckas med det mesta. Som jag nämnde tidigare älskar jag filmer med självmordsuppdrag, och självmordsuppdrag är essensen av Gunns Suicide Squad. Den är vansinnigt rolig, den är fylld med välskrivna karaktärer, storyn är genial, twistarna är lika bra som de är många, och för att vara en drygt två timmar lång actionfilm lyckas den kommentera både politik och moral ganska väl. The Suicide Squad är fantastisk, och enligt mig, årets bästa film.

Favoriter 2021: MCU-debuter

 

Om det är en sak år 2021 bjudit på så är det en massa MCU. Fyra filmer och fem tv-serier, och därmed även en hel drös nya karaktärer, varav många lär bli långtidsspelare i franchisen. Det allra bästa är att de flesta har varit riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter bland årets debutanter:

*Kate Bishop: Vi kan ju börja med Kate eftersom hon är på bild här ovan. Kate (spelad av den fantastiska Hailee Steinfeld, känd från True Grit och Bumblebee) debuterade i Hawkeye, där hon genom en kombination av otur, påstridighet och talang blir lärling till Clint Barton/Hawkeye. Kate sticker ut ur mängden på många vis, men främst för att hon har tydliga styrkor och tydliga svagheter. Hon begår misstag, klantar sig och är oerfaren, men kompenserar för det genom bågskyttetalang värdig Katniss Everdeen, ett självförtroende som får Jan Guillou att verka självkritisk i jämförelse och värme, vänlighet och humor. Kate Bishop känns på många vis verklighetsförankrad, vilket gör att man känner för henne mer än många andra karaktärer, och det stärker bara Hawkeyes budskap om att alla kan vara hjältar.

*Yelena Belova: Yelena (Florence Pugh) är, precis som Kate, en stark, kompetent och rolig ung kvinna, men där tar likheterna slut. Medan Kate är uppväxt som enda barn till en rik familj i New York så har Yelena ett mycket mörkare förflutet som adoptivdotter till två ryska spioner, och sedermera hjärntvättad lönnmördare. Hon dyker först upp i Black Widow, och har även en storyline i Hawkeye, och hennes humor och attityd, tillsammans med hennes något komplexa moralkompass gör henne till en unik rollfigur i MCU. 

*John Walker: Walker (Wyatt Russell) hamnar kanske inte på så mångas lista över favoritkaraktärer, men han kommer definitivt med på min. Han gör sin debut i The Falcon and the Winter Soldier, där han får det något otacksamma uppdraget att ta över som ny Captain America efter Steve Rogers pension/försvinnande/död (väldigt oklart vad som hänt med honom). Walker, som bär på bagage från sin tid som soldat i Mellanöstern ser sitt uppdrag som ett sätt att göra något gott i världen, men han inser snart att han tagit sig vatten över huvudet, och hans behov av att lyckas leder honom in på helt fel väg. John Walker är en komplicerad och tragisk figur som tolkas olika av olika personer, och den sortens karaktärer är lika välskrivna som de är ovanliga. 

*Ikaris: På tal om komplexa figurer som försöker göra rätt: Richard Maddens Ikaris, en av Marvels sorgligaste och kanske bästa karaktärer, särskilt sett till hur lite screen-time han fått jämfört med exempelvis Tony Stark, Steve Rogers eller Natasha Romanoff. Eternals, där Ikaris gör sitt första framträdande, är en av Marvels absolut mest ambitiösa filmer, en av deras mest unika, och tyvärr en av deras mest kritiserade. Jag tycker dock att filmen är fantastisk, till stor del tack vare Ikaris och de frågor som filmen utforskar med honom: rätt och fel, livets värde och mening, förlåtelse, lydnad och egen vilja. Dessutom är han Superman, fast coolare. Hur kan man inte fascineras av mannen som flyger för nära solen?

*Jack Duquesne: Jack (Tony Dalton) är definitivt den minst utvecklade karaktären på den här listan, men hans charm är oemotståndlig, och hans smått högtravande swashbucklermanér är galet underhållande. Snubben känns verkligen som om Inigo Montoya blivit en välklädd affärsmän i New York, och jag älskar det. 

*Druig: Vi avrundar listan med ännu en från Eternals, aka årets bästa Marvelfilm. Druig är på många vis en motsats till Ikaris i vad han representerar, vilket gör honom fascinerande, och skådespelet från den briljante Barry Keoghan (som även gör en minnesvärd insats i The Green Knight från tidigare i år) hjälper honom att sticka ut ännu mer. Frågan Druig ställer är främst vilket moraliskt ansvar folk med makt faktiskt har, och vad man bör vara villig att offra för att uppnå fred. Trots att han förmodligen har minst screen-time utav alla karaktärer på den här listan så är han en av de mest intressanta, vilket säger mycket om hur stark han är som figur.