Mina problem med Black Widow

 

Spoilers för Black Widow!

Black Widow släpptes ju i somras, och blev snart kontroversiell både bland MCU-fans och bland Disney-anställda. Fansen var inte lika nöjda med filmen som de varit med många av Marvels tidigare filmer, och Disneys anställda (läs: Scarlett Johansson) var inte nöjd med sin lön. Jag var inte heller riktigt tillfreds med Black Widow, som definitivt var en besvikelse, av ett antal skäl. 

För det första: Taskmaster. Jag var inte imponerad av något som de gjorde med henne. Jag hade helst sett comics-karaktären Tony Masters bakom masken, och att skriva bort honom kändes onödigt och tråkigt. Ersättaren Antonia (Olga Kurylenko) är en originalkaraktär, dotter till filmens skurk Dreykov (Ray Winstone) är mest ett tyst och personlighetslöst hot genom hela filmen, vilket förvisso är avsikten. Hon skadades för livet som liten flicka när Natasha offrade henne i ett bombdåd för att fimpa Dreykov. Bombdådet var dock osedvanligt misslyckat, och både Dreykov och Antonia överlevde. Problemet är att den storyn utforskas alldeles för lite för att få särskilt mycket tyngd, och idén om att Taskmaster ska symbolisera Natashas gamla synder funkar sådär då vi sett förvånansvärt lite av sagda synder. I MCU har hon alltid porträtterats som en hjälte. 

Ett annat problem jag har med Black Widow är Red Guardian (David Harbour). Det är en jättekul karaktär på pappret, men i filmen reduceras han mest till halvdana skämt om hur inkompetent och korkad han är. Det brister då skämten dels går stick i stäv med hur han porträtteras i filmens suveräna prolog (bästa delen i filmen), och dels sker de på bekostnad av hans karaktärsutveckling. Varje gång han ska göra något som skulle kunna gjort honom djupare eller mer tredimensionell så offras det till förmån för ytterligare ett skämt. Dessutom är Red Guardian förmodligen den första och enda som blivit överviktig i ett Gulag. Bara en sån sak. 

Black Widow själv får inte heller mycket av ett arc i filmen, utan är mest där och gör saker. Istället är det Yelena Belova (Florence Pugh) som driver hela grejen, och hon gör det förvisso eminent. Yelena är filmens överlägset bästa karaktär och Pugh bär filmen med sin komiska timing, ryska accent och attityd. Ray Winstone lyckas också höja sin skurk något, och gör honom ärkevidrig istället för bara elak och lättglömd. Skådespelarinsatserna är det överlag inget fel på, utan det är snarare manus som brister. Jag tror faktiskt att en origin-story om hur Natasha ursprungligen tog sig ur Red Room, mötte Hawkeye och påbörjade sin hjältekarriär hade blivit en starkare film. Som det är nu är Black Widow en hyfsad actionfilm, men utan den nyans som går att finna i många av Marvels andra berättelser. 

Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri.