Är man pro-life bör man gå hela vägen

 Idag hände det. USAs högsta domstol rev upp Roe vs Wade, den dom som garanterat tillgång till abort i hela USA sedan 1970-talet. Istället får nu alla delstater själva besluta om egna lagstiftningar. Washington kan inte lägga sig i. 

Domen väcker självklart känslor. Konservativa profiler som Ben Shapiro jublar, tillsammans med religiösa och folk som rent allmänt ser ofödda barn som skyddsvärda. Pro-choice-sidan, hela det Demokratiska partiet, svenska folket (som involverar sig av någon anledning) och Hollywood sörjer. Det talas om att domstolen är illegitim (det är den inte), att domen förbjuder abort i USA (det gör den inte) och att republikanerna nu försöker iscensätta en real-life-tolkning av The Handmaids Tale (det gör de inte). En annan idé som lyfts är att utvidga domstolen så att man kan trycka in fler demokratiska domare och därmed tejpa ihop Roe vs Wade och återgå till status quo. 

Jag är personligen pro-life och sympatiserar med domstolens beslut. Men jag tror också att man, som pro-life, måste vara konsekvent, och det är man inte i USA. Att samma människor som vill ta bort möjligheterna till abort skriker som småbarn när folk i livets namn försöker begränsa antalet skjutvapen i landet är fullständigt orimligt. Likaså är det faktum att det på många håll i USA saknas bra stöd och hjälp till mödrar med små barn. Att rädda ett barn från en abort bara för att sedan dumpa det i social misär är inget hjältedåd. Här har USAs pro-lifers en hel del att lära. 

I övrigt så tror jag att samhället som helhet (både i USA och Sverige) behöver ändra sin syn på sex och ansvarstagande. Ja, våldtäkter är ett faktum, och ingenting som en kvinna kan rå för. Men en majoritet av västvärldens oönskade graviditeter kommer sig från en allmän ovilja att ta ansvar för vad sex faktiskt innebär. Att vi lever i ett samhälle som glorifierat och uppmuntrat till ett väldigt fritt sexuellt leverne och en stark individualism leder till en oförmåga att tänka på ofödda barn som skyddsvärda individer, och även till en uppsjö av tillfälliga sexuella kontakter vilket i sin tur skapar svårhanterliga graviditeter. 

Samtidigt så kan man inte heller gå för långt åt andra hållet: konservativa föräldrar som skuldbelägger unga för att de har utomäktenskapligt sex riskerar att pressa unga till att vilja dölja sina relationer till varje pris, vilket ironiskt nog kan leda till aborter. Plötsligt uppdykande bebisar är trots allt ett tecken på att någon legat med någon, och att vissa kvinnor söker aborter för att undvika omvärldens dom kring hennes sexuella leverne är tragiskt. 

Kort sagt så finns det åtskilliga problem att lösa om man är pro-life. Man kan inte bara lagstifta lite grann och känna sig färdig. Istället måste man arbeta för att skapa en värld där det är så enkelt som möjligt att behålla barn, önskade som oönskade, och ge dem ett värdigt liv. Först då är man verkligen pro-life. 

The Daily Wire kommer inte ersätta Hollywood

 Jag avskyr cancelkulturen, vilket jag skrivit om ett flertal gånger. Disney gjorde helt fel när de avskedade Gina Carano från The Mandalorian baserat på hennes Twitteraktivitet. Det säger jag i egenskap av någon som tyckte att 90% av det hon skrev var knas. Efter att ha blivit utslängd ur Hollywood så har Gina hursomhelst blivit anställd hos The Daily Wire, den amerikanska högertidning mest känd som hemvist åt politiske kommentatorn Ben Shapiro. Daily Wire har av oklar anledning bestämt sig för att försöka ta sig in i filmbranschen, och Gina Carano är det största namn de fått tag i. Med tanke på hennes politiska åsikter och det faktum att hon blivit canceled för att ha trampat på för många vänstertår så är det en match made in heaven. Med det sagt så är Gina Carano + The Daily Wire knappast ett recept för marknadsmässig framgång. 

Deras nya film, en westernrulle med titeln Terror on the Praire har fått en trailer, som ser ut som en trailer för vilken budgetwestern som helst. Inte särskilt bra, inte särskilt dålig. Den har dock också fått en fantastiskt rolig 30-sekunders teaser där texter som "Gina is back", "Hollywood left her for dead" och "Disney canceled her" flashar fram på skärmen, varvat med klipp från filmen där Gina Carano skjuter på saker. Det är oerhört fånigt. Såvida man inte vill sälja filmen enkom till folk som är arga på cancelkulturen och engagerade i just fallet Gina Carano så bör man nog tänka om och tänka rätt. 

Att The Daily Wire överhuvudtaget försöker producera film är något av en gåta. Chansen att de ska bli stora nog att faktiskt lämna ett kulturellt avtryck är närmast obefintlig, särskilt om man envisas med att göra film som är så tydligt högerkopplad. Faktum är att filmer med konservativa budskap oerhört sällan når bred framgång ens när Hollywood producerar dem, så att The Daily Wire, en tidning som en hygglig andel amerikaner inte vill ta i med tång, skulle lyckas är oerhört osannolikt. Det är förvisso kul att de försöker, för världen behöver absolut film som produceras av andra än vänsterliberala Hollywood-krösusar, men risken är att man bara skämmer ut sig själv, särskilt när man lanserar den typen av svinfånig teaser som Terror on the Prairie just fick. 

Vi vill ha vuxna i riksdagen

 Ibland undrar man hur politikerna tänker egentligen. För en vecka sedan hade vi nästan regeringskris när högern försökte avsätta justitieministern, och Magdalena Andersson svarade med att hota om att avsätta sig själv. Tack och lov lyckades vi ducka den kulan, så nu är det dags för nästa bråk: budget och pensioner. Socialdemokraterna har för ovanlighetens skull kommit överens med sitt regeringsunderlag om en liten pensionsreform, men högern blockerar den från att nå omröstning i riksdagen baserat på att den lämnats in till finansutskottet efter deadline. Nu blir det därmed allmän röra i riksdagen igen, och bägge sidor har svenskt mästerskap i att fulsmeta varandra. 

I ett sånt här läge är det rimligt att påpeka att det svenska folket går till valurnorna för att rösta fram politiker som ska hantera samhällsproblem, agera ansvarsfullt och representera folket. Inte för att vi vill kunna se på när vuxna människor lajvar realityshow i riksdagen. Ja, ibland kan politiskt spel vara motiverat, ibland är bråk och konflikt oundvikligt. Att till exempel misstroendeförklara Morgan Johansson är ingenting som jag tycker är fel i grunden (den mannen har förbrukat mitt förtroende), men man måste välja sina tillfällen. Nu när valet bara är månader bort så är alla partier självklart extra taggade på att agera tufft och hårt, särskilt eftersom opinionssiffrorna är så jämna som de är. Men jag tror att svenska folket faktiskt hade uppskattat lite mer samarbete och lite mindre allmänt gräl. Pensionsfrågan är ett bra exempel på ett område där man mycket väl skulle kunna hitta ett blocköverskridande samarbete. Det är ingen djupt ideologisk fråga på samma sätt som exempelvis invandring, klimat eller välfärdsvinster är. Alla riksdagens åtta partier är, tro det eller ej, rörande överens om att pensionärer behöver få det bättre. När man då är överens om grundproblematiken borde det inte vara så himla svårt att sätta sig ner tillsammans, kika på lite statistik, lyssna på vad pensionärerna själva säger, och hamra ihop ett förslag som löser problemen. Det hade gått långt för att vinna folkets förtroende.

Moderatledaren Ulf Kristersson brukar prata om vuxna i rummet. Jag upplever förvisso att han är mer vuxen än många av sina kollegor, men här är han lika god kålsup som alla de andra. Hans poäng är dock inte fel: vi behöver fler vuxna i rummet (riksdagen). Just nu känns det som antalet är nere på noll av 349. 

Morgan Johansson är inte värd en regeringskris

 Igår bestämde sig Sverigedemokraterna hastigt och lustigt för att det, tre månader innan ordinarie val, är en utmärkt tidpunkt för att möblera om på justitiedepartementet. Ommöbleringen ifråga består i att göra sig av med Sveriges mest kontroversielle minister, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Min personliga övertygelse är att Sean Banan hade varit en bättre minister än Morgan Johansson, och därmed är jag i grunden positivt inställd till alla parlamentariska försök att få bort honom. Samtidigt är det tyvärr inte så enkelt i det här fallet. 

En misstroendeförklaring tre månader innan valet känns, precis som många, inte minst Morgan själv påpekat, minst lika mycket en del av Sverigedemokraternas valkampanj som en del av riksdagens arbete. Och på det viset ska misstroendeförklaringen inte användas. Det är ett parlamentariskt verktyg för att avsätta olämpliga ministrar eller regeringar, inte för att höja Jimmie Åkessons opinionssiffror. 

Misstroendeförklaringen lite överanvänd. Högern har onekligen en tendens att misstroendeförklara mot det mesta som rör sig på regeringskansliet, vilket, återigen, inte är poängen. I fallet Johansson kan jag dock känna att det är befogat: Morgan är ett återkommande inslag i konstitutionsutskottets arbete, och har samlat på sig ett gäng prickar under sin tid som minister, inte minst för sitt inte alltid helt uppriktiga förhållande till sanningen. Morgans ton i den offentliga debatten är dessutom bitvis ovärdig en minister i Sveriges regering. Kombinationen av de två sakerna vill jag ändå hävda gör honom olämplig för en av Sveriges mäktigaste poster.

Hursom så har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla förklarat att de tycker det är en skitbra idé att "förtidspensionera" Morgan Johansson. Morgans chef, statsminister Magdalena Andersson är av någon anledning inte lika såld på idén, och verkade fly förbannad på en presskonferens sent igår där hon förklarade att regeringen avgår om Morgan faller, och anklagade oppositionen för att vara fullkomligt ansvarslösa i kristider som dessa. Jag har hyggligt stor respekt för Magdalena Andersson, och tycker hon har varit betydligt bättre som statsminister än vad Stefan Löfven var, men här är hon helt ute och cyklar. 

Oppositionens misstroendeförklaring har ingenting med rådande kriser (Ukrainakriget och NATO-ansökan) att göra. Morgan Johansson är inte involverad i NATO-bitarna, och även om justitieministern har vissa försvarsfrågor på sitt bord så tvivlar jag starkt på att Morgans jobbsäkerhet påverkar Sveriges nationella säkerhet. Att Magdalena Andersson fördömer oppositionens agerande med hänvisning till att Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge" är således ett helt menlöst argument. 

Det verkligt dumma är dock att Magdalena Andersson (i ovan nämnda kristid) är beredd att orsaka regeringskris baserat på Morgan Johanssons vara eller icke vara som justitieminister. Att regeringen som helhet avgår kan ju faktiskt (till skillnad från Morgans eventuella avsked) ha verkliga effekter på Sveriges säkerhet. Det är inte heller praxis att regeringar avgår för att ministrar tvingas bort, utan något Magdalena Andersson bara bestämt sig för här och nu. Om regeringen faller med Morgan och Sverige kastas in i ännu en omgång parlamentarisk cirkus så är det helt och hållet Magdalena Anderssons ansvar. Det är hon som i kristid gjort kabinettsfråga av en olämplig ministers jobbstatus.

Så vad händer nu då? I en perfekt värld borde oppositionen faktiskt backa. Ulf Kristersson pratar om att vara den vuxne i rummet, vilket vänstern ofta gör sig löjliga över, men här har han en chans att visa sig vara just det. Säg att Socialdemokraterna är villiga att sänka Sveriges (och därmed kanske även Finlands) NATO-förhandlingar och orsaka regeringskris över Morgan Johansson. Säg att det är oansvarigt (vilket det är). Och säg att Moderaterna inte tänker vara likadana, utan låter Morgan sitta resterande tre månader för stabilitetens skull. Sen avsätter vi Morgan i valet, eller i värsta fall efteråt. Det kommer inte ske, men det vore det ansvarsfulla, det vuxna. 

Det troliga är väl dock att högern röstar för att göra Morgan Johansson arbetslös, vänstern röstar emot, och att Morgan sitter kvar med hjälp av Amineh Kakabavehs mandat. Socialdemokraterna är trots allt världsmästare i att smita undan på en hårsmån och klamra sig fast vid makten. 

JA till NATO

 Helgen har inte bara bjudit på ukrainsk folkhiphop och ovanligt långhåriga britter, utan också på en historisk omsvängning i skandinavisk säkerhetspolitik. Finlands regering har gått ut med att de tänker ansöka om NATO-medlemskap, och de svenska Socialdemokraterna har nu tillkännagivit att de avser följa efter. Sverige och Finland kommer således ansöka till NATO med anledning av "det försämrade säkerhetsläget", och för min del är det mycket välkommet. Alla som intalar sig att Sverige hittills varit neutrala är ute och cyklar. Ja, på pappret har vi varit det, men i praktiken är vi fast cementerade i västblocket. Man kan tycka vad man vill om amerikansk hegemoni och imperialism, men det är så världen ser ut. Att inte erkänna det, baserat på ideologiska skygglappar, och därmed riskera Sveriges långsiktiga framtid som ett fritt och tryggt demokratiskt västland är i min mening galet och oansvarigt. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet trots allt valt den linjen är förbluffande dumt. Från deras håll pratas det om folkmomröstningar, och om att saker och ting gått för fort. Men Sverige är inte Schweiz. Vi tillämpar representativ demokrati, och gillar generellt inte folkomröstningar. Att en eventuell omröstning om NATO hade utsatts för ryska påverkansoperationer är dessutom något som alla med en halv hjärncell bör inse. Och angående att NATO-beslutet skulle ha gått för fort så ser jag hellre att vi fattar våra säkerhetsbeslut för tidigt än för sent. Det är dags för NATO nu.

Prata om polisen, inte om Ebba

 

Efter kravallerna under påsken så har alla möjliga människor reagerat på alla möjliga olika sätt, men den mest omtalade reaktionen står Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch för. Hon frågade sig varför vi inte hundra skadade motdemonstranter istället för hundra skadade poliser, och uttryckte att man polisen borde skjutit skarpt som svar på angreppen mot dem. Halva Sverige har självklart gått i taket över Ebbas uttalande, och visst, det är inte totalt orimligt. Ebba formulerade sig illa, förmodligen avsiktligt i syfte att få rubriker. Hon är ju trots allt inte dum i huvudet, särskilt inte när det kommer till media. Det innebär dock inte att kritiken mot henne hittar hem, för det gör den inte. 

Om vi tar ett steg tillbaka och tar en titt på situationen i sin helhet så måste vi konstatera att det värsta är att polisen inte lyckades pressa tillbaka kravallerna som kom som svar på Rasmus Paludans efterblivna bränning av koranen. Hundra poliser skadades, de fick bilar förstörda, och de lyckades inte slå ner våldet. Poliser som var på plats har talat om att situationen var aktivt livshotande, och i efterhand har det lyfts att situationen poliser utsätts för till vardags blir allt hotfullare, allt farligare. När Ebba Busch talar om hundra skadade motdemonstranter och att skjuta skarpt så är det det hon pratar om. Hon pratar om polisernas individuella säkerhet, och deras förmåga att upprätthålla ordning i samhället via ett våldsmonopol, något som är essentiellt för varenda modern stats överlevnad. Var det onödigt spetsigt och uppseendeväckande formulerat? Absolut. Var det dumt av Ebba att formulera sig så? Jajemen. Är det en giltig ursäkt för resten av samhället att skita i att formulera lösningar på problemen som våra poliser står för och istället formulera arga debattinlägg om hur fascistiska Kristdemokraterna blivit? Absolut inte. 

Ebba Busch har sedan sitt ursprungliga uttalande varit ute och förklarat sig, och dessutom pratat om att hon bland annat vill fixa fram vattenkanoner åt polisen. Det är ett bra, konstruktivt förslag. Långt ifrån en fullständig lösning på de problem som vår poliskår står inför, men en början. Om resten av den politiska diskussionen nu kunde röra sig åt samma håll, och fokusera på det faktiska samhällsproblemet (en försvagad poliskår) istället för på det inbillade samhällsproblemet (Ebba Busch är som Sveriges svar på Mussolini) så hade vi faktiskt kunnat komma någonvart, för en gångs skull. 

Europa duckade just en kula

 Emmanuel Macron står, med cirka 58%, som segrare i Frankrikes presidentval, och behåller därmed sitt jobb i fem år till. Högerkonkurrenten Marine Le Pen har (till skillnad från vissa amerikanska ex-presidenter...) erkänt sig besegrad, Macron och hans parti firar, och hela Europa drar en kollektiv suck av lättnad. För oavsett om man gillar Emmanuel Macron och hans mittenliberala politik så måste man ändå se att han, i det läge som världen just nu befinner sig i, är ett oerhört mycket bättre val än Marine Le Pen. Hon vill isolera Frankrike, skala ner NATO-samarbetet, och är lite för förtjust i Putin. Macron driver å sin sida en hård linje mot Ryssland, och har en entusiasm för mellanstatligt samarbete som får Jan Björklund att se ut som handelsprotektionistisk nationalist i jämförelse. Rysslands krig mot Ukraina, och den kamp mellan väst och öst och nu sparkats igång som följd kräver ett starkt och enat Europa. Och på det området är Macron ett långt säkrare kort än Le Pen. 

Rasmus Paludan är en samhällsfara

 Upploppen i ett flertal svenska städer nu kring påskhelgen handlar förmodligen om mer än Rasmus Paludan, men han är definitivt en utlösande faktor. Den kontroversielle danske högerpolitikern (tydligen dock med svenskt medborgarskap) har gjort sig känd för att organisera koranbränningar i Sverige, trots att hans parti, Stram Kurs, är danskt, och nu har han gjort det igen. I Örebro brann polisbilar i samband med en våldsam motdemonstration mot Paludans planerade skändelse. Vissa inom högern tycker att det här är bra, att de motreaktioner Paludan provocerar fram visar på ett aktuellt och allvarligt samhällsproblem. Jag håller inte med. Rasmus Paludans "demonstrationer" är ansvarslösa och stenkorkade. 

För det första är det väl ingen som tror att Rasmus Paludan verkligen vill demonstrera? Karln vill sparka igång upplopp. Han genomför en aktivitet han vet är vansinnigt provocerande för en stor folkgrupp, och han gör det mitt framför näsan på sagda folkgrupp, om och om igen. Han vet att det hela kommer spåra ur, och det är det han vill. Då behöver han inte ödsla tid på att skriva debattartiklar, hålla valmöten, och dela ut flygblad. Han kan bara peka på nyhetsflödet i valfri svensk dagstidning, säga "titta vad våldsamma de är!" och åka hem. Varje gång en sten flyger mot svensk polis vinner Rasmus Paludan. Det är ett ansvarslöst, kallhamrat och vidrigt sätt att föra debatt på. 

Istället för att bete sig som folk, och föra ett demokratiskt samtal, så utnyttjar Rasmus Paludan alltså svensk demonstrationsrätt för att göra politisk poäng. Kostnaden blir hög, för de poliser och oskyldiga privatpersoner som skadas i kaoset, och för de svenska skattebetalare som måste finansiera reparationer eller nyinköp av alltifrån bilar till busskurer. Till råga på allt så är Paludan primärt dansk. Han verkar i Danmark, partiet vars paroll han "demonstrerar" under är danskt, och ändå är det Sverige som ska lida för hans livsfarliga och träskalliga påhitt? Det är obegripligt. Svensk polis måste neka Rasmus Paludan demonstrationstillstånd. Hans tillställningar har gång på gång visat sig vara en samhällsfara, och svenska folket ska inte tvingas betala för en dansk knäppgöks politiska våldsspektakel.

Hejdå Sabuni!

 

Nyamko Sabuni får nog ändå sägas ha haft en tuffare och märkligare partiledartider än de flesta andra svenska politiker. Hon återvände till politiken efter flera års frånvaro för att sno åt sig partiledarskapet framför näsan på förhandstippade Erik Ullenhag, och fick mycket medial uppmärksamhet. Därefter var det tyst. Sabuni hördes sällan, utom när det rapporterades om de interna problem hon kämpade mot i Liberalerna, Sveriges mest splittrade parti. Ska man gå åt höger eller vänster? Jobba med Åkesson eller Nooshi? Januariavtal eller Team Uffe? Svåra frågor för ett litet parti att hitta svaret till. Förvisso lyckades Sabuni knuffa, släpa och dra Liberalerna ut ur Januariavtalet och bort till högerkanten, där de fick ett hyfsat svalt välkomnande. Men bortsett från det har Liberalerna inte lyckats hitta en plats i den svenska politiken, och inte heller åtgärdat alla interna konflikter. Sabuni själv har inte lyckats gå genom rutan på samma vis som exempelvis Ebba Busch eller Nooshi Dadgostar, vilket inte heller direkt hjälpt partiets opinionssiffror. Nu verkar hon själv ha fattat beslutet att hon har gjort vad hon kan, och låter därmed Johan Pehrsson, fram tills idag partiets vice, ta över. Hans uppgift blir minst lika otacksam som Sabunis. Kommer han lyckas hålla kvar Liberalerna i riksdagen? Det är högst oklart, men om han misslyckas så tror jag inte att man kan skylla på Nyamko Sabuni. Hon gjorde så gott hon kunde i ett omöjligt läge. Det får man respektera henne för. 

Det är faktiskt värre att Disney sponsrar politik än att Disney sponsrar "fel" politik

 Den omtalade "Don't Say Gay"-lagen i Florida, USA har lett till rabalder för Disney. Lagen, som i korthet vill ge föräldrar mer makt gentemot skolan när det rör deras barns utbildning och även söker förbjuda klassrumsundervisning om HBTQ-frågor för barn upp till 3e årskursen (dvs 8-9 år gamla barn), kan läsas i sin helhet här, men det är i första hand inte den jag tänker prata om. Disneys VD Bob Chapek har nämligen satt sig i klistret efter att arga liberaler upptäckte att Disney donerat pengar till politiker som stöttar lagförslaget. Anställda protesterade, Hollywoodskådespelare förklarade att lagen var en kränkning mot mänskliga rättigheter, och på Twitter började man vässa de digitala högafflarna. Chapek, som förmodligen vill behålla sitt jobb, har raskt gått ut med en floskelfylld ursäkt och 5 miljoner dollar till diverse välgörenhetsorganisationer. Vi får se om det räcker. 

Hela situationen är intressant på många sätt. För det första då själva lagen, som alltså bara gäller Florida. Efter att ha läst den tycker jag personligen att ilskan verkar överdriven. Visst finns det ett gäng rätt otydliga men trots det centrala formuleringar som borde förtydligas eller kapas. Men samtidigt så är grundtanken, att ge föräldrar makten över sina barns uppfostran, och inte överlåta den till potentiellt politiskt motiverade lärare, fullt rimlig. Det rör sig inte mot en kränkning av yttrandefriheten, utan snarare om ett förtydligande av det faktum att lärarens jobb är utbilda eleven i samarbete med målsman, inte utifrån eget tyckande. Det hade självklart varit oerhört praktiskt för den liberala falangen i USA om deras talepunkter fick bankas in hos framtida röstberättigade medborgare redan i dagisålder, men det är inte så demokrati ska fungera. 

Men för att återgå till den centrala problematiken: Bob Chapek och Disney. Enligt lagstiftning har Disney (och därmed företag i allmänhet) rätt att donera pengar till politiker. Det känns som upplagt för både lobbying och lagstiftning som prioriterar rika företagsledare snarare än de anställda på golvet, och därmed är det väldigt märkligt att det inte är den problematiken man från vänsterhåll lyfter. Istället för att lägga fokus på att Disney är inne och skyfflar runt pengar till lagstiftare med fåglarna vet vad för motiv, så störs man av att Disney ger pengar till fel lagstiftare. Okej? Återigen, jag förstår att det är väldigt praktiskt att ha miljardföretag som potentiellt kan backa ens politiska önskemål, men det är inte så en demokrati bör fungera. Demokratier är byggda på folkvilja, inte företagsvilja. 

Idén om att företag har en skyldighet att stötta "rätt" politiker med sitt väldiga sociala och ekonomiska inflytande är rakt uppochner skadlig för konceptet om ett likvärdigt demokratiskt styre. Vem bestämmer vilken politiker som är "rätt" för företagen att stötta? Som vi ser i fallet med Floridalagen så verkar det vara den som skriker högst. Sammanfaller det med folkviljan? Inte alltid. Lagen i Florida är trots allt skriven i en fullt legitim demokratisk process. Om oppositionsgrupper som är mycket bredare än Florida, lobbyorganisationer som sträcker sig över delstats, lands och kontinentgränser, tack vare företag som Disney ska ha något att säga till om i ett lokalt beslut som endast omfattar och påverkar Florida, så kan vi lika gärna lägga ner Florida. Företag som Disney, Amazon, Netflix, Ikea, etc, verkar på en global arena, hör globala röster, och påverkas av global opinionsbildning. Att de således ska tillåtas ge och ta politiskt inflytande på lokal nivå är därmed extra korkat. Ändå lyfts Chapeks donationer till republikanska politiker inte ur det demokratiska problemet om vad Floridas röster och Floridas folkvilja ska vara värda, utan snarare ur det vänsterliberala problemet om att politik man inte gillar får genomslag. Om det varit konservativa nätmobbar som pressade jätteföretag i olika riktningar så hade Alexandria Ocasio-Cortez avskaffat jätteföretagen för länge sedan. 

Kort sagt: om Florida vill ha en lag om stärkt föräldramakt i skolan så ska de få ha det. Sålänge det inte bryter mot konstitutionen så är det inget Joe Biden i egenskap av president har något att göra med. Och inte ens om det bryter mot konstitutionen så ska Disney lägga sig i. De ska spendera sina pengar på fler nöjesparker eller fetare bonusar till de stackare som tvingas klä ut sig till Musse Pigg i sagda nöjesparker. Inte på att "sponsra" politiker för att Disneys eller Twittermobbens åsikter ska få gå före alla andras.

Har Boris festat bort regeringsmakten?

Det är uppståndelse i Storbritannien. Tydligen så har premiärminister Boris Johnson, av vissa kallad britternas Donald Trump (orättvist, tycker jag), festat. Under lockdown. Trots smittorisk. Och ja, det är ju väldigt klantigt. Han är Storbritanniens premiärminister, inte en ung LUF-student i Uppsala. Nu väntas det tydligen på en utredning som ska bedöma exakt hur dum festen var, och kanske även avgöra om Boris tid vid makten nått sin ände. Även om den inte gjort det, även om Boris klamrar sig kvar, så har Labour nu fått helfestlig ammunition att använda i nästa valrörelse. Så oavsett tippar jag på att Boris inte är brittisk boss alltför länge till. 

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna. 

Vi behöver snart införa restriktioner på restriktionerna

 

Idag tillkännagav statsminister Magdalena Andersson att ytterligare restriktioner på samhällslivet införs från och med onsdag, den 12 januari. Väldigt få verkar tycka att det är varken bra eller meningsfullt, och jag är böjd att hålla med. 

Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen. 

Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.

Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?

 

Lyssna på de som vet mest (och bäst)!

 

Jag har nu sett om Don't Look Up, och en tanke som slår mig än mer nu än första gången jag såg den är det narrativ om vetenskap som filmen för fram. När dr Randall Mindy (spelad av Leonardo DiCaprio) och Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) har upptäckt kometen som är på kollisionskurs med Jorden så börjar en hel drös människor rätt omgående tvivla på, eller rakt uppochner förneka att det finns någon komet. Detta är en uppenbar parallell till de högst verkliga grupper som förnekar klimatkrisen, eller, nu på senare tider, de som hävdar att Coronaviruset inte finns, eller att vaccinet är fejk. Gemensamt för bägge grupper är att de går rakt emot etablerad konsensus inom det vetenskapliga samfundet, vilket är ett beteende som kritiseras hårt i filmen, allra tydligast när Ariana Grande sjunger att man ska dra huvudet ur arslet och lyssna på de kvalificerade forskarna.

Den här hållningen, att man i alla sammanhang ska lyssna på forskare, är i sig en god idé. Vetenskapen finns trots allt till för att vi ska förstå vår omgivning och vår värld, vilket är nödvändigt för gott beslutsfattande. Samtidigt så är det ett problem att forskning oftare och oftare görs till ofelbar dogm, inte minst (såvitt jag sett) av folk som lutar mer åt vänster (högern har också ett dumt förhållningssätt till forskningen, vi kommer dit). "Forskningen säger såhär, alla som säger emot är emot vetenskap" är ett vanligare och vanligare argument i debatter, vilket är problematiskt av en rad skäl.

Dels så är vetenskapens slutsatser aldrig hundraprocentigt säkra (vilket mer eller mindre alla forskare lär hålla med om). Forskning bygger i sig på ifrågasättande, ibland av saker som majoriteten ser som fullständigt självklart. När Galileo gick ut med att Jorden snurrar runt solen sågs han som galen, men idag ser vi på alla som hävdar att solen snurrar runt Jorden som galna. Vetenskapen är inte statisk, och bygger på ifrågasättande. Argumentationslinjen att man inte ska säga emot vetenskapen är därmed inget vidare, inte minst då forskare själva tenderar att ifrågasätta varandra åt höger och vänster, vilket för oss in på ett annat argument emot "forskarna vet bäst"-attityden:

Forskning pekar sällan på en sak samtidigt. Ta bara den svenska hanteringen av Coronaviruset som exempel. Vi hade Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell som ville stänga ner så lite som möjligt, och sedan hade vi 22 forskare på diverse debattsidor (främst DNs har jag för mig) som ville stänga ner betydligt mer. I USA vill statsepidemiologen Anthony Fauci att allt som rör sig ska ha munskydd. I Sverige har Anders Tegnell länge varit kritisk mot munskydd. Bägge hållningarna baseras på forskning, och vad gör man då? Vad gör vi outbildade icke-forskare när forskningen inte pekar med hela handen åt ett håll? Jo, vi väljer sida, gräver ner oss, och börjar slänga skit. Helt plötsligt vill ingen lyssna på forskningen, sålänge den inte passar det egna narrativet, och det är här som vi hittar det kanske främsta argumentet mot "forskarna vet bäst"-attityden: den förringar forskningens resultat, och gör vetenskap till ett medel för ideologiska mål. När man kommit så långt talar man inte längre om empirisk kunskap, utan om subjektiva världsuppfattningar, med skillnaden att man kanske har lite fler linjediagram än vanligt. Alla kan rättfärdiga sina ideologier med hjälp av godtyckligt utvald forskning som pekar åt "rätt" håll, och säger du emot så har du objektivt fel. För vem vill vara som inkvisitionen som jagade Galileo när han beskrev Jordens omloppsbana runt solen?

Självklart ska man lyssna på vad forskare säger och ha respekt för dem. Annars blir man som delar av högern (sa ju att vi skulle komma dit), som ser konspirationer runt varje hörn, och betraktar ordet vetenskap som lika med manipulativ lögn från liberaler/marxister/judar/Hillary Clinton/big-tech/osv. Det är inte en frisk hållning det heller, och leder till en högst aggressiv och paranoid tillvaro, föga konstruktiv för någon. Men att förespråka närmast dogmatisk hållning till vetenskapliga fynd är minst lika farligt, fast på långa vägar inte lika kritiserat. Don't Look Up spenderar till exempel en hel del tid på den vetenskapshatande högern, men inte ens en nanosekund på konceptet med forskning som ofelbar. Tvärtom så använder sig filmen av en meteor som med så gott som 100% säkerhet kommer träffa Jorden som främsta verktyg i sin kritik mot konspirationsteoretikerna, vilket lämnar lite utrymme för nyans eller ifrågasättande. Förvånansvärt ovetenskapligt av en film som älskar vetenskap. 

Don't Look Up är både lyckad och misslyckad

 

Don't Look Up får väl ändå betraktas som Netflix huvudsakliga Oscarssatsning i år. Man har anställt mer eller mindre varenda Awards-magnet i Hollywood till rollistan och sedan sätter man Adam McKay (regissören bakom Vice, Big Short och även involverad i Succession) som regissör och manusförfattare. Själva filmen är en allegori över klimatkrisen, en kritik mot Trump-populism, och en sågning av sociala medier och enorma techbolag. Det borde, enligt all logik, vara en enorm dunderhit bland både kritiker, tittare och de dammigaste medlemmarna av Oscarsakademien.

Men filmen är trots all talang en ganska blandad kompott. Visst, som politiskt hyfsat konservativ är jag kanske ingen målgrupp, men å andra sidan kan jag uppskatta smart satir, särskilt av amerikansk höger som jag definitivt inte är ett fan av. Det är dock inte filmens politiska budskap som stör mig. Faktum är den var betydligt mindre in-your-face i sin kritik av högern än jag trodde den skulle vara, och, bortsett från att Meryl Streeps president och hennes supporters är en uppenbar karikatyr av Trump och hans MAGA-rörelse så är den inte särskilt färgad av amerikansk partipolitik. Så nej, filmen är inte särskilt osympatisk i sin satir. Den är bara allmänt orealistisk. 

Storyn (två astronomer, Mindy och Kate, spelade av Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence, försöker varna världen om en enorm meteor som med all säkerhet kommer att göra köttfärs av Jorden inom ett halvår, men ingen lyssnar) är kul på pappret, men svår att genomföra i praktiken, vilket snabbt blir ganska tydligt. Filmen får göra ett antal logiska vinkelvolter för att de fiktiva beslutsfattarna ska ignorera meteoren till förmån för diverse världsliga lockelser. Meryl Streeps president tänker på opinionssiffrorna, Mark Rylances tech-biljonär är fokuserad på metaller, och Cate Blanchetts och Tyler Perrys mediepersonligheter vill bara göra ytliga tv-program. Don't Look Up missar dock faktumet att folk rent generellt vill överleva. Det dödsförakt som många av filmens karaktärer uppvisar är ingenting som mäktiga världsledare skulle komma undan med i verkligheten. Inte heller skulle internationella stormakter som Ryssland, Kina, eller FN för den delen sitta tysta och vänta medan USA klantar bort jordklotet. 

Filmen gör även ett par mindre missar med enskilda plot-points, som att Meryl Streep först inte vill låta nyheten om kometen komma ut för att det kan påverka hennes opinionssiffror inför ett stundande val. Historiskt vet vi dock att plötsliga hot utifrån ofta gynnar sittande makthavare, som då får en chans att agera landsfader och allmän beskyddare. Inte heller skulle USAs president vaska ett gyllene opinionsläge och biljontals kronor i en handvändning för att en av hennes polare bad henne, vilket sker senare i filmen. För att vara en film som handlar om att man ska lita på vetenskap är Don't Look Up förvånansvärt ologisk. 

Filmens meriter hittas istället på ett mer moraliskt och samhällskritiskt plan. För om Don't Look Up missar målet hejvilt som politisk satir så lyckas den med råge att med att kritisera människans tanklösa livsstil, materialism och egocentrism, samt vår ständiga oförmåga att vara nöjda med vad vi har, och vår allmänna tanklöshet och brist på konsekvenstänk. Filmens bästa stunder är när den utforskar vilka vändningar astronomernas liv tar när de plötsligt blir föremål för enorm global mediauppmärksamhet och allt som kommer med den, och allt kulminerar i tio överraskande religiösa sista minuter som verkligen fungerar som ett mäktigt, minnesvärt och brutalt slut.

Så se inte Don't Look Up för att få en välskriven satir över dagens politiska klimat, för filmen begriper sig knappt på politik alls. Se den istället för att begrunda vad vi prioriterar i våra liv, och vad det är som gör livet värt att leva i första hand.