Don't Look Up får väl ändå betraktas som Netflix huvudsakliga Oscarssatsning i år. Man har anställt mer eller mindre varenda Awards-magnet i Hollywood till rollistan och sedan sätter man Adam McKay (regissören bakom Vice, Big Short och även involverad i Succession) som regissör och manusförfattare. Själva filmen är en allegori över klimatkrisen, en kritik mot Trump-populism, och en sågning av sociala medier och enorma techbolag. Det borde, enligt all logik, vara en enorm dunderhit bland både kritiker, tittare och de dammigaste medlemmarna av Oscarsakademien.
Men filmen är trots all talang en ganska blandad kompott. Visst, som politiskt hyfsat konservativ är jag kanske ingen målgrupp, men å andra sidan kan jag uppskatta smart satir, särskilt av amerikansk höger som jag definitivt inte är ett fan av. Det är dock inte filmens politiska budskap som stör mig. Faktum är den var betydligt mindre in-your-face i sin kritik av högern än jag trodde den skulle vara, och, bortsett från att Meryl Streeps president och hennes supporters är en uppenbar karikatyr av Trump och hans MAGA-rörelse så är den inte särskilt färgad av amerikansk partipolitik. Så nej, filmen är inte särskilt osympatisk i sin satir. Den är bara allmänt orealistisk.
Storyn (två astronomer, Mindy och Kate, spelade av Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence, försöker varna världen om en enorm meteor som med all säkerhet kommer att göra köttfärs av Jorden inom ett halvår, men ingen lyssnar) är kul på pappret, men svår att genomföra i praktiken, vilket snabbt blir ganska tydligt. Filmen får göra ett antal logiska vinkelvolter för att de fiktiva beslutsfattarna ska ignorera meteoren till förmån för diverse världsliga lockelser. Meryl Streeps president tänker på opinionssiffrorna, Mark Rylances tech-biljonär är fokuserad på metaller, och Cate Blanchetts och Tyler Perrys mediepersonligheter vill bara göra ytliga tv-program. Don't Look Up missar dock faktumet att folk rent generellt vill överleva. Det dödsförakt som många av filmens karaktärer uppvisar är ingenting som mäktiga världsledare skulle komma undan med i verkligheten. Inte heller skulle internationella stormakter som Ryssland, Kina, eller FN för den delen sitta tysta och vänta medan USA klantar bort jordklotet.
Filmen gör även ett par mindre missar med enskilda plot-points, som att Meryl Streep först inte vill låta nyheten om kometen komma ut för att det kan påverka hennes opinionssiffror inför ett stundande val. Historiskt vet vi dock att plötsliga hot utifrån ofta gynnar sittande makthavare, som då får en chans att agera landsfader och allmän beskyddare. Inte heller skulle USAs president vaska ett gyllene opinionsläge och biljontals kronor i en handvändning för att en av hennes polare bad henne, vilket sker senare i filmen. För att vara en film som handlar om att man ska lita på vetenskap är Don't Look Up förvånansvärt ologisk.
Filmens meriter hittas istället på ett mer moraliskt och samhällskritiskt plan. För om Don't Look Up missar målet hejvilt som politisk satir så lyckas den med råge att med att kritisera människans tanklösa livsstil, materialism och egocentrism, samt vår ständiga oförmåga att vara nöjda med vad vi har, och vår allmänna tanklöshet och brist på konsekvenstänk. Filmens bästa stunder är när den utforskar vilka vändningar astronomernas liv tar när de plötsligt blir föremål för enorm global mediauppmärksamhet och allt som kommer med den, och allt kulminerar i tio överraskande religiösa sista minuter som verkligen fungerar som ett mäktigt, minnesvärt och brutalt slut.
Så se inte Don't Look Up för att få en välskriven satir över dagens politiska klimat, för filmen begriper sig knappt på politik alls. Se den istället för att begrunda vad vi prioriterar i våra liv, och vad det är som gör livet värt att leva i första hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar