The Daily Wire kommer inte ersätta Hollywood

 Jag avskyr cancelkulturen, vilket jag skrivit om ett flertal gånger. Disney gjorde helt fel när de avskedade Gina Carano från The Mandalorian baserat på hennes Twitteraktivitet. Det säger jag i egenskap av någon som tyckte att 90% av det hon skrev var knas. Efter att ha blivit utslängd ur Hollywood så har Gina hursomhelst blivit anställd hos The Daily Wire, den amerikanska högertidning mest känd som hemvist åt politiske kommentatorn Ben Shapiro. Daily Wire har av oklar anledning bestämt sig för att försöka ta sig in i filmbranschen, och Gina Carano är det största namn de fått tag i. Med tanke på hennes politiska åsikter och det faktum att hon blivit canceled för att ha trampat på för många vänstertår så är det en match made in heaven. Med det sagt så är Gina Carano + The Daily Wire knappast ett recept för marknadsmässig framgång. 

Deras nya film, en westernrulle med titeln Terror on the Praire har fått en trailer, som ser ut som en trailer för vilken budgetwestern som helst. Inte särskilt bra, inte särskilt dålig. Den har dock också fått en fantastiskt rolig 30-sekunders teaser där texter som "Gina is back", "Hollywood left her for dead" och "Disney canceled her" flashar fram på skärmen, varvat med klipp från filmen där Gina Carano skjuter på saker. Det är oerhört fånigt. Såvida man inte vill sälja filmen enkom till folk som är arga på cancelkulturen och engagerade i just fallet Gina Carano så bör man nog tänka om och tänka rätt. 

Att The Daily Wire överhuvudtaget försöker producera film är något av en gåta. Chansen att de ska bli stora nog att faktiskt lämna ett kulturellt avtryck är närmast obefintlig, särskilt om man envisas med att göra film som är så tydligt högerkopplad. Faktum är att filmer med konservativa budskap oerhört sällan når bred framgång ens när Hollywood producerar dem, så att The Daily Wire, en tidning som en hygglig andel amerikaner inte vill ta i med tång, skulle lyckas är oerhört osannolikt. Det är förvisso kul att de försöker, för världen behöver absolut film som produceras av andra än vänsterliberala Hollywood-krösusar, men risken är att man bara skämmer ut sig själv, särskilt när man lanserar den typen av svinfånig teaser som Terror on the Prairie just fick. 

Jag vill se Amber Heard i Aquaman

 Det har varit ett rabalder utan ände kring Johnny Depp och Amber Heard och den rättegång som utspelat sig mellan dem. Johnny Depp gick segrande ur den juridiska striden, och Amber Heard är nu dömd att betala ansenligt skadestånd som hon eventuellt inte har råd med, och är dessutom hatad av en högljudd nätmobb. 

Jag har avstått från att kommentera Depp vs Heard i särskilt stor utsträckning eftersom jag känt mig högst tveksam till det sätt som två människors kraschade äktenskap blivit medial nöjespark på. Och jag har inte heller haft varken ork eller intresse nog för att sitta igenom timme ut och timme in av livestreamade rättegångsförhandlingar. Men utifrån det jag sett, läst och hört så tycker jag att det verkar klart att varken Amber Heard eller Johnny Depp varit några helgon. Vem som misshandlat vem, vem som ljugit om vad, och vem som är mest offer och mest förövare vet jag inte, och det upplever jag inte att någon annan vet heller. Vissa skribenter jag läst är totalt övertygade om att Johnny Depp är skyldig, andra anser att Amber Heard hittat på alltihopa och försöker sätta dit en oskyldig man. Poängen är att ord står mot ord, både i rätten och i den mediala bevakningen, och därmed bör inte de som inte är direkt involverade (läs: domare och jury) aggressivt ta ställning. 

När Johnny Depp blev av med det ena jobbet efter det andra baserat på Heards anklagelser tyckte jag att det var fel. Han borde inte recastats i Fantastic Beasts (no offense, Mads Mikkelsen). Han borde inte svartlistats av Disney. På samma vis tycker jag nu inte heller att Amber Heard borde bli av med sin roll som Mera i Aquaman and the Lost Kingdom, eller någon annan roll heller för den delen. Cancelkulturen är ett otyg, och att tillämpa den i ett sånt här fall, där tillochmed rättsystemen har problem med att reda ut vem som ljuger och vem som talar sanning, bör den verkligen inte tillämpas. Att samma människor som vanligtvis klagar på cancelling nu propagerar för Heards eventuella arbetslöshet är extra illa. Den hånfullhet som hon möts av i sociala medier är faktiskt överlag rätt äcklig; att skratta åt att någon är pank, särskilt då denna någon har ett litet barn att ta hand om, är osmakligt och avskyvärt. 

Mitt enda inlägg i Depp vs Heard är således detta: jag önskar att världen bara gick vidare. Jag önskar att Johnny Depp och Amber Heard får fortsätta sina karriärer baserat på talang, inte på vem som har störst andel nättroll efter sig. Och jag önskar att samhället slutade behandla två människors kraschade äktenskap som ytterligare en realityserie på TV4. 

Cancelkulturen når nya nivåer av dumhet

För någon dag sedan deltog fantasyförfattaren Mercedes Lackey (vars böcker jag inte läst) på ett panelsamtal om fantasy och sci-fi, där hon bland annat berömde en mörkhyad författare som inte var närvarande. När Lackey pratade om denne så använde hon ordet "colored" istället för "black". En ung kvinnlig författare som var närvarande under panelsamtalet kände sig kränkt och sårad över Lackeys ordval, men sade ingenting. Det gjorde ingen annan heller. Efteråt, när alla gått hem, så drog den unga kvinnan ut på Twitter och beskrev hur fruktansvärt det varit att höra ordet "colored". Och vips så blev Mercedes Lackey i toleransens namn portad från kommande Nebula Awards-galan, där hon skulle fått ett stort pris. 

Var ska man ens börja med detta? Hela grejen känns som att det borde vara lika mycket fiktion som Lackeys fantasyberättelser är, men tyvärr är det på riktigt. Kontext och avsikt spelar ingen roll, utan allt som krävs för att bli svartlistad är fel ord inom hörhåll för fel person. Sedan är Twittermobben igång och pratar om att Lackey alltid varit problematisk, att hennes böcker minsann har rasistiska undertoner, och kolla, hon har uttalat sig tveksamt om transpersoner också! Allt det goda som en veteran inom genren gjort under sin karriär spolas ner i toaletten av en hord fanatiker som bara vill hata i godhetens namn. Vidrigt, är vad det är. 

Och tyvärr så är det hitåt fantasycommunityn varit påväg på sistone. Det talas mer och mer om inklusivitet, tolerans och respekt, på ett vis som leder till exklusivitet, intolerans och respektlöshet. Efter varje namn finns ett pronomen, vid varje profilbild en Prideflagga, i varje bio ett kungörande om sexualitet, nationalitet och mental ohälsa. Det finns tusen sätt att kränka på, och bara ett sätt att inte göra det. Ingen kan förlåta, ingen kan förstå, ingen kan se nyanser eller komplexitet. Att identitetspolitik och kränkthetskultur fått ta ett så hårt grepp om fantasycommunityn är sorgligt. 

Hatet mot Chris Pratt är absurt

 Det har pågått länge, hatet som Chris Pratt tvingas stå ut med. Han spelar som bekant Peter Quill/Star-Lord i Guardians of the Galaxy (och även Owen i Jurassic World, Emmett i Legofilmerna, och Mario i den kommande Mario-filmen, vilket är minst sagt intressant casting). Och precis som med Letitia Wright och Evangeline Lilly så finns det en del fans som anser att man måste ha exakt deras åsikter och livsstilar för att få vara med i Marvels universe. 

För Chris Pratt så är problemet hans religiösa övertygelse. Pratt är kristen, och medlem i en kristen frikyrka (det har hävdats att det är Hillsong, men jag har sett folk som hävdar att det är någon annan). Hursom så går Chris Pratt i kyrkan, och det får man ju absolut inte göra, iallfall inte så länge kyrkan eventuellt kanske står för åsikter som inte finns i Demokraternas idéprogram. Vilket Pratts kyrka eventuellt kanske gör. Allt detta har fått en grupp högljudda "liberaler" att kräva att han slängs ut ur MCU, och ersätts med någon annan. 

Det finns en miljon olika skäl till att fördöma attackerna på Chris Pratt. Exempelvis så liknar de ofta nätmobbning, vilket enligt de skyldiga inte spelar någon roll eftersom Pratt är rik, vit och man. De är också som sagt baserade på rykten och spekulationer som vissa delar av internet väljer att behandla som fakta. Med tanke på hur man från samma håll ofta annars tjoar om vikten av källkritik så bör man kanske tagga ner lite, se sig i spegeln och hålla käft. 

Men även om man skiter i det, och alla de gånger som diverse kollegor tagit Pratt i försvar, så återstår det viktigaste faktumet av alla: Även om Chris Pratt skulle rösta på Donald Trump, köra koldriven traktor till Walmart, protestera utanför abortkliniker och vägra gå inom en mils avstånd från en Prideparad så är det okej. USA är, till skillnad från vad vissa liberaler på Twitter verkar inse, ett fritt land, och kontroversiella uppfattningar gör en inte till Voldemort. Om Chris Pratt tycker något så har han, precis som liberalerna, förmodligen ett gott skäl till att göra det. Och då ska det inte spela någon roll vad han tycker. Hollywoods och Marvels jobb är att producera underhållning, inte att valkampanja åt Alexandria Ocasio-Cortez. Vill man sparka folk baserade på vilka åsikter de har så finns det många spännande länder i världen att flytta till där det är allmän praxis. Liberalerna på Twitter är varmt välkomna att flytta dit. 

Det som JK Rowling utsätts för är en skam

 JK Rowling är en av tidernas mest framgångsrika författare, och har skrivit Harry Potter, den fantasybokserie som med möjligt undantag av Sagan om Ringen förmodligen nått flest personer världen över. Hon har gjort sig känd som en feminist och har ägnat tid och pengar åt mängder med initiativ för att hjälpa utsatta människor. Att hon sedan några år tillbaka blivit brännmärkt och grovt näthatad för att hon tar upp negativa konsekvenser av transvården och de politiska och samhälleliga åtgärder man tagit i syfte att hjälpa människor som lider av könsdysfori är en skam, och nu är det igång igen. 

Det första som är viktigt att klargöra är att JK, till skillnad från den arga nätmobben som förföljer henne, inte ger sig efter enskilda individer som inte håller med henne. Istället delar hon emellanåt information om rättsfall, artiklar eller podcasts av eller med folk som delar hennes bild av problemen angående transvård (exakt vilka problem hon ser skriver hon själv om här). Inte särskilt aggressivt med andra ord, utan ett rimligt och sansat sätt att föra fram sin poäng på, vilket är fullt tillåtet i en demokrati.

För många är det dock helt orimligt och bisarrt att en människa, särskilt en så välkänd och inflytelserik som JK Rowling är, kan ha andra uppfattningar i svåra politiska frågor än vad som är gängse accepterat. Därmed så jagas hon ständigt av en nätmob som kommer med alltifrån förolämpningar och fula ord till dödshot. Från vänsterliberalt håll sägs det att det inte är ett brott mot yttrandefriheten, utan att Rowling bara får ta rättmätiga konsekvenser av sina yttranden. Jag tvivlar på att de själva skulle acceptera den retoriken om exempelvis Emma Watson eller George Takei mordhotats för politiska hot-takes på Twitter. Hatgänget har tvärtom ungefär samma syn på yttranderätt som Kim Jong-Un, nämligen att bara "rätt" åsikter ska få höras. Och "rätt" åsikter råkar vara deras egna. Såklart. 

Jag stödjer helt och fullt JK Rowling, inte bara för att det hon utsätts för är organiserat näthat och därmed elakt och omoraliskt, utan även för att jag tycker att hon har rätt. Det går inte att radera betydelsen av det biologiska könet och ersätta det konkreta med det abstrakta. Det går inte heller att ha ett fungerande samhälle om alla regler och traditioner som det byggs på ska ändras och urvattnas. Inte heller kan vi ignorera de viktiga biologiska skillnader som faktiskt finns mellan män och kvinnor, vilket inte minst visar sig i diverse sporter, där män som identifierar sig som kvinnor tillåts tävla mot kvinnor, trots att män har bättre biologiska förutsättningar inom idrott. Inte heller ska vi glömma de rapporter som kommer in om unga med mental ohälsa som raskt slussats in i könskorrigerande "vård" och sedan visat sig inte ha förstått vad det gått ut på, eller ändrat sig men fått fysiska ändringar som inte går att lösa. All denna kritik är vettig och relevant, och bygger inte på ett hat mot transpersoner, eller en ovilja att hjälpa. Tvärtom, för att visa verklig kärlek och medmänsklighet måste man vara villig och redo att kritisera och identifiera problem. Allt detta tystas dock ner av en nätmobb som i grunden säkert tror att de gör rätt men dessvärre har ett perspektiv som grumlas av ideologisk övertygelse och rädsla för att såra folk. För att kunna hantera frågor som den om transvården på ett bra sätt så måste den få behandlas som alla andra frågor: med öppenhet och lyhördhet. Ett första steg i den riktningen är att sluta hata på JK Rowling och istället lyssna på de frågor hon ställer, och den forskning hon citerar. Allt annat är en björntjänst. 

Hjältinnor mot vaccinpass

 

Evangeline Lilly, skådespelerskan känd för att spela Janet van Dyne i Marvels Ant-Man-filmer, och även för rollen som alven Tauriel i Hobbit-filmerna, har ådragit sig en smärre kontrovers efter att ha deltagit i en demonstration mot vaccinationskrav. Hon är inte heller den första av Marvels skådespelerskor att hamna i fel rampljus på grund av Coronaregler. Även Letitia Wright som spelar T'Challas lillasyster Shuri i Black Panther har fått kritik för sina ställningstagande till vaccin. På nätet får skådespelerskorna nu ta emot alltifrån kritik till hatkommentarer och krav på recasting. 

Personligen håller jag inte med Wright i hennes kritik mot vaccinet, och förstår bägge sidorna i debatten om vaccinpass som Lilly gett sig in i, men vad man tycker i sakfrågan bör vara irrelevant för hur man behandlar Wright och Lilly. De har bägge två lagstadgad rätt att säga vad de tycker, att delta i demonstrationer och dela saker på Twitter. Vissa skulle hävda att de inte har rätt att undvika konsekvenserna för sina uttalanden och ställningstaganden, och jag kan förstå vad de menar. Samtidigt så undrar jag om det verkligen råder yttrandefrihet om en nätmobb reser sig för att kräva att skådespelerskor avskedas för att de kommer med kontroversiella åsikter. 

Sen så är debatten om vaccinpass intressant ur ett frihetsperspektiv, särskilt då de som förespråkar vaccinpassen ofta är samma som förespråkar laglig abort med argumentet att folk bör få bestämma över sina egna kroppar. Vaccinpass är förvisso inte ett direkt ingrepp i någons kropp, men i praktiken så innebär det ett val mellan vaccinering eller ostracering. Det är den utgångspunkten Evangeline Lilly verkar ha; man kan inte vara pro-choice i en fråga men inte i en annan. Tyvärr är många inte alls så konsekventa i sin syn på saker och ting. 

Chanserna att Disney/Marvel skulle avskeda Lilly baserat på detta är ju självklart astronomiskt små. Letitia Wright, vars kommentarer var långt mer kontroversiella (och dummare) än något Lilly sagt, är trots allt fortfarande kvar som Shuri. Evangeline Lilly har dessutom just spelat in nästa Ant-Man, och att avskeda henne nu hade bara lett till en logistisk mardröm som jag tvivlar på att någon på Marvel vill ta i. Förhoppningsvis fortsätter man på spåret att ignorera nätmobben, och behålla skådespelare i sina roller även om de motsatt sig dagens populära åsikt. Trots allt jobbar Kevin Feige ju uttryckligen för mer mångfald i Marvels filmer, och jag skulle hävda att en mångfald av åsikter, uppfattningar och världsåskådningar är minst lika viktigt som en mångfald hudfärger. 

Bästa Jason Isaacs!!

 

Jason Isaacs är helt uppenbart betydligt trevligare och intelligentare än sin karaktär Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna. I förra veckan blev han, precis som alla andra Potterskådisar som kommer inom tre mils avstånd från en nöjesreporter, frågad vad han tycker om JK Rowlings uttalanden om transrörelsen. Isaacs svarade som alla som inte håller med Rowling bör svara: att han inte vill fördöma henne för att ser hon ser saker på annat vis än vad han gör, samt att Rowling, precis som alla människor, är komplex. Har alltid gillat Isaacs som skådis (han är jättebra som Lucius, och dunderfantastisk som general Zhukov i den allmänt geniala filmen Death of Stalin), men nu har jag oerhörd respekt för honom även som person. Det hade definitivt varit lättare att bara fördöma Rowling, men Isaacs gör det korrekta och hederliga istället. Starkt!