Var kommer Eurovision 2023 att hållas?

 EBU (European Broadcasting Union, som ytterst ansvarar för Eurovision Song Contest) gick häromdagen ut och lät kungöra att Eurovision Song Contest 2023 kommer bryta mot praxis och inte hållas i vinnarlandet Ukraina. Beslutet baseras på Rysslands invasion, som enligt EBU gör Ukraina för osäkert för att man ska våga ha nästa års Eurovision där. Istället kommer man undersöka möjligheterna att hålla tävlingen i Storbritannien (de kom ju tvåa), fast med målet att låta Ukrainas seger tydligt färga tävlingen ändå. Ukrainas reaktion var inte positiv: de anser att de både bör och kan hålla Eurovision, och att säkerheten kan garanteras. 

Personligen tror jag (tyvärr) att EBU har rätt i frågan. Jag förstår absolut att man från Ukrainas håll vill hålla i tävlingen. Jag förstår att det hade varit en stark signal till Vladimir Putin i Ryssland. Och vinnaren organiserar alltid, det är så det går till. Men ingen vet ännu hur säkerhetssituationen kommer se ut i Ukraina i maj 2023. Kommer kriget vara över? Kommer det finnas städer som Ryssland inte kommer åt? Kommer Ukraina ha möjlighet att lägga fokus och resurser på Eurovision Song Contest? 

Det är bättre - tror jag - att ta det säkra för det osäkra. Ingenting hindrar ju att programmet sänds från London med ukrainskt manus, ukrainska mellanakter och ukrainska programledare. Det vore enklare och säkrare för alla inblandade. Kan vi trots allt lita på att Putin inte ser Eurovision som en bra måltavla för de raketer han nu har kvar? 

Eurovision Song Contest 2022

 Då har Eurovision Song Contest 2022 avgjorts. Efter två semifinaler och en final står det klart att Ukrainas Kalush Orchestra tar hem segern, vilket väl var ungefär lika överraskande som att Anders Lindberg skrivit ännu en ledare om Ebba Busch. Kalushs låt Stefania (nej, den handlar inte om Greklands artist från förra året) var stark, och dessutom var det säkerligen många européer som ville visa sitt stöd för Ukraina givet Rysslands fruktansvärda invasion. Jag är normalt sett inte något fan av att politik avgör vem som segrar i Eurovision, men när det rör sig om regelrätta anfallskrig mot oskyldiga demokratiska stater så kan jag se värdet i att Eurovisionresultatet speglar den solidaritet som världen vill visa gentemot Ukraina. Och låten är dessutom bra, och hade nog fått en stark placering även under vanliga omständigheter. 

Annars då? Vår egen Cornelia Jakobs kom fyra, bara några poäng bakom Spaniens Chanel, som tävlade utan byxor med en medioker låt men fantastisk scenshow. Cornelia å sin sida hade både en stark låt, en stark show, och byxor, men det räckte tydligen inte för att klå spanjorerna. Tvåa kom Storbritanniens Sam Ryder, som sjöng fantastiskt och verkade vara en riktigt go gubbe rent allmänt. Extra kul är det ju iochmed att britterna inte kunnat se seger med kikare på evigheter. Förhoppningsvis är detta början på en era av brittisk framgång i Eurovision. Deras musikindustri är ju trots allt förmodligen världens mest framgångsrika. 

När det kommer till våra grannländer gick det väl hyfsat. Finland ställde sin vana trogen upp med en rocklåt, dock en riktigt bra sådan. Jezebel med The Rasmus förtjänade en mycket högre placering än den fick. Norges banangula vargar förtjänade å sin sida en lägre placering. Visst, de var roliga, särskilt när de kramade programledaren i greenroom, men musikmässigt var det en gimmick snarare än en bra låt. Islands sjungande systertrio var lika minnesvärda som snabbmakaroner, men lyckades ändå ta sig till finalen. Danskarna lyckades inte lika bra och blev kvar i sin semi, vilket väl inte var någon skandal precis. The Show var inte en särskilt stark låt. Det var däremot Irlands Thats Rich, med Brooke Scullion, som ändå delade samma öde som Danmark. Det var en kul, kaxig poplåt som definitivt funkat i det balladtunga startfält som finalen trots allt blev. Andra höjdpunkter för egen del var Nederländernas De Diepte med S10 och Greklands Die Together med Amanda Tenfjord. Att satsa på unga halvgrekiska sångerskor verkar för övrigt vara en skaplig strategi från grekernas sida. Stefania förra året, och Amanda i år. Ska bli skoj att se vilken nationalitet deras nästa artist har. 

Eurovision Song Contest 2022 var sammanfattningsvis stabilt, trots (eller tack vare) att det var färgat av världsläget. Jag är nöjd med Kalush som vinnare, jag är nöjd med Sam Ryder som tvåa, Sverige gjorde bra ifrån sig och danskarna åkte ut tidigt. Finns inte så jättemycket att klaga på, med andra ord.

Stefania hänger i efter Eurovision

 Grekisk-nederländska sångerskan Stefania hade förra årets starkaste Eurovision-låt, utan tvekan. Last Dance hette den, och i en rättvis värld hade den vunnit tävlingen, istället för att landa på en tionde plats. Få låtar har lyckats kombinera upptempo med storslagenhet så väl som den gör. 

Många Eurovision-artister, särskilt de som inte vinner, faller i glömska efter sin medverkan, men det gör inte Stefania, eller det borde hon inte göra iallafall. Hon har fortsatt släppa musik, och mer eller mindre varenda låt har varit grym. Hon har landat i ett sound som åtminstone jag tycker sticker ut. Det är pop, men känns lite fingammalt, om det nu är ett ord. Det låter elegant, helt enkelt. Som om någon hade kombinerat modern pop med högborgerlig dansmusik från typ 60-talet eller nåt. Jag vet inte, jag kan ingenting om musik, egentligen. Men Stefania är bra, och nya singeln You lost me är väl värd att lyssna på. 

Amerikansk skönsång i blekt Melloformat

 

Så var det då dags. I onsdags hade American Song Contest premiär i Sverige (det sändes i måndags i USA), och vad ska man säga? Var det bra? Asså... egentligen inte. Var det dåligt? Egentligen inte. Henrik Schyfferts ofta citerade liknelse mellan Melodifestivalen och en kanna blandsaft är än mer applicerbar på andra sidan Atlanten än den är här hemma. 

Det första som slog mig med American Song Contest (ASC) var att det kändes skalmässigt otroligt mycket mindre än både Eurovision och Melodifestivalen. Arenan, publikantalet, ambitionsnivån i programmet runtom själva bidragen... det luktade mer Talang på TV4 än Eurovision i en europeisk huvudstad. Och med tanke på att programmet marknadsför sig som ett "8-week event" så blir det lite märkligt när närmsta Walmart förmodligen har fler besökare än ASC har publikmedlemmar. 

För övrigt så känns programmet oerhört rushat. Visserligen har man valt att lägga mer eller mindre all programtid åt bidragen, vilket är rimligt, och introfilmerna (kanske något för långa) ger en kul inblick i kulturen runt varje delstat, vilket för oss obildade skandinaver är kul och intressant. Samtidigt så blir känslan av att programmet har bråttom påtaglig, och man hinner inte med mellanakter eller ens avslöjande av resultat (??!!) vilket ju är källan till spänning i både Mello och Eurovision, och en otrolig miss från Christer Björkmans sida. Men man har iallafall inte fyllt manuset med lökiga skämt som Snoop Dogg och Kelly Clarkson ska tvingas dra. Alltid något. 

Och bidragen då? Jovars, det var en salig blandning. Bäst var AleXa från Oklahoma som tävlade med en k-pop-låt som stack ut i så motto att den, till skillnad från all annan k-pop jag hört faktiskt var värd att lyssna på. Gamle musiklegenden Michael Bolton sjöng för Connecticut, och hörde också till deltävlingens starkare halva, med en ballad som skulle kunnat ta sig till åtminstone semi i Melodifestivalen. Och vinnaren Hueston från Rhode Island tävlade med en fin ballad som visserligen inte är min kopp av te, men som absolut besatt kvalité. Sen bjöds det på en del lågvattenmärken också - Wyomings Ryan Charles ställde upp med en låt vars dålighet endast trumfades av UG Skywalkin från Indiana, som ställde upp med en rent sagt värdelöst kass raplåt. 

Kommer ASC bli succé nu då? Knappast, både baserat på recensioner och Spotifystreams. Kommer det få fler säsonger efter den här? Ingen aning, jag har alldeles för dålig koll på hur amerikanska tv-bolag mäter framgång. Men jag hoppas det. Även om det finns mycket att förbättra så har ASC potential. Och vad är bättre än ett Eurovision? Två stycken, även om version nummer 2 vacklar lite. 

Ryssland ska självfallet inte delta i Eurovision 2022

 

Ukraina har bett EBU att sparka ut Ryssland från både Eurovision och EBU som organisation, och jag kan inte annat än att hålla med. Att ta emot en rysk delegation i Turin i maj skulle vara helt galet sett till vad Ryssland just nu håller på med. Och att utesluta dem ur EBU hade varit en bra signal. Putin skiter självklart i både EBU och schlagertävlingar, men Europa måste agera på alla sätt som överhuvudtaget är möjliga. 

Favoriter 2021: Artister

 

Mitt sista inlägg med favoriter från 2021 kommer röra musik! Här tänker jag lista några av de artister som tycker släppt riktigt bra grejer under det gångna året (utan inbördes ordning):

Imagine Dragons: Imagine Dragons är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier. Deras mix mellan pop och rock, ofta bombastiska och storslagna sound, och frontmannen Dan Reynolds sångröst är helt rätt för mig. År 2021 släppte de dels ett album, Mercury - Act 1, och dels låten Enemy som släpptes i samband med hyllade Netflix-serien Arcane. Enemy är för övrigt en grym låt, trots att man slängt in en rappad vers från JID (gillar inte när rappare ska slängas in i annars bra poplåtar). Även Wrecked, en av singlarna från Mercury tåls att lyssnas på om och om igen. 

Stefania: Från världskända Imagine Dragons går vi till den inte alls lika världskända grekiska sångerskan Stefania. Hon har bara släppt ett par låtar under 2021, men av dem, hennes bidrag till Eurovision 2021 (hon tävlade alltså för Grekland), var dumt bra. Låten, Last Dance, var det absolut bästa i årets Eurovisionfinal, och om Europa haft musiksmak hade den vunnit. Nu gick ju ett gäng italienska rockare och tog hem det hela istället, men det är tyvärr inte mycket att göra åt. 

Cassadee Pope: Countrypop-sångerskan Cassadee Pope har, i likhet med Imagine Dragons, släppt en hel del låtar i år, och många av dem har varit bra. Min favorit är nog Thrive, titellåten från hennes album, eller Just a Girl, en låt från samma skiva.

Danny Saucedo: Jag är något överraskad över att placera Danny Saucedo på den här listan. Hans tidigare insatser har inte varit något jag funnit särskilt fantastiskt (bortsett från hans cover på Snacket på stan från Så Mycket Bättre för några år sedan), men hans låt i Melodifestivalen 2021, Dandi Dansa, var suverän. Lite i samma stuk som Snacket på stan för övrigt. Dessutom får Danny bonuspoäng för sina presskonferenser från årets Mello. Komedi på hög nivå.

Dotter: Om Dotter ställer upp i Melodifestivalen så har hon en grym låt. Gammalt djungelordspråk. Eller Melloordspråk. Cry från 2018 var briljant (den mest orättvist bortröstade låten sedan I Will Wait med ISA två år tidigare). Bulletproof från 2020 var briljant (borde ha vunnit). Och med 2021 års Little Tot satt Dotter återigen på tävlingens bästa låt. Om hon är med en fjärde gång så måste hon vinna, om hon så ställer upp med en diskborste. 

Joey Batey & Joseph Trapanese: Okej, ja, jag vet, låtarna är skrivna för en TV-serie, och framförs av en fiktionell bard med ett ego stort som Ryssland, men de är likväl fantastiska. The Golden One, Burn, Butcher, Burn och Whoreson Prison Blues är tre grymma låtar, skrivna för säsong 2 av The Witcher av kompositören Joseph Trapanese och skådisen Joey Batey, som även framför dem alla tre in-character som barden Jaskier. Och de är superbra. 

Christer Björkman koloniserar USA

Nu händer det faktiskt! USA gör en egen version av Eurovision Song Contest, och självklart ligger den ostoppbare schlagertomten Christer Björkman bakom det hela. Premiären är inbokad till mars, och alla USAs delstater kommer tävla, med en representant var. Nu återstår det att se vilka artister som kan ställa upp, och vilken status tävlingen får i USA. Precis som i Sverige eller Storbritannien lär riktigt stora namn inte ställa upp (britterna hade förmodligen kunnat vinna Eurovision varje år om de lade manken till), men förhoppningsvis får man ihop åtminstone ett par hyfsat etablerade namn. Flo Rida tävlade ju trots allt för San Marino i Eurovision förra året, så helt omöjligt ska det väl inte vara. Dessutom så är det bara ett år sedan italienska rockbandet Måneskin blev en dunderhit världen över efter sin Eurovision-seger, så vill man locka kända namn så är det nog rätt tidpunkt att göra det på. Drömnamn för mig är bland andra Against the Current, Zayde Wolf, Cassadee Pope eller The Federal Empire så hade det varit riktigt kul. Allra coolast hade varit Imagine Dragons, men det kommer inte hända. 

Årets första knaslåt upptäckt!

 

Norge drar igång sin Melodifestival, Melodi Grand Prix på lördag, och jag har börjat lyssna igenom låtutbudet (norrmännen släpper till skillnad från oss svenskar låtarna i förväg). Hittils har jag inte fastnat särskilt mycket för något. "Death of Us" med Elsie Bay är ganska bra, men annars är det rätt intetsägande (hittils, har som sagt inte hört särskilt många låtar ännu). En låt som däremot sticker ut är "Dance Like a Pink Flamingo" med bandet Trollfest. Inte för att den är särskilt bra, utan för att det är en såndär udda genremix som bara dyker upp i Eurovisionsammanhang. Den här låter som om någon försökt skriva om en heavy metal-låt för att passa i en schlagerpoptävling. Kul är det definitivt. Låten ligger uppe på Spotify, och ställer upp i Melodi Grand Prix första deltävling nu på lördag den 15e januari.