Ryan Reynolds är bäst på PR

 Jag har aldrig sett ett så genialt announcement, någonsin. Aldrig. Inte en enda grej som kan mäta sig med den elegans, humor och avslappnade ton som Ryan Reynolds hade i den Twitter-video han just lade upp där han A) bekräftar att Deadpool 3 officiellt är på gång som en del av MCU, B) att den släpps i juni 2024, och C) att Hugh Jackman återvänder till rollen som Wolverine. Det är nog för att få en Comic-Con publik att jubla taket av Hall H i San Diego, men trots det sparade man det till Reynolds Twitterflöde, vilket, helt ärligt, förmodligen var smartast. Det här kommer bli ihågkommet som ett lika oväntat som genialt marknadsföringsbeslut, och lär ta varenda nördsida med storm. Well played, Reynolds, och tagga Deadpool 3!

Where the **** är Zemo, Feige??

 D23 var förra veckan, och Marvel överöste som vanligt allt och alla med teasers, nyheter och allmänt hypemakeri. Bland de mest omtalade projekten är Thunderbolts, som följer en grupp skurkar/antihjältar på allehanda uppdrag. Teamets line-up och cast avslöjades, och består av Yelena Belova (Florence Pugh), Bucky Barnes (Sebastian Stan), John Walker (Wyatt Russell), Red Guardian (David Harbour), Taskmaster (Olga Kurylenko), Ghost (Hannah John-Kamen) och Val (Julia Louis-Dreyfuss). Jättekul och så, absolut, men VAR TUSAN ÄR ZEMO??? Han är en av Marvels bästa karaktärer, spelad av en av Marvels mest underskattade skådespelare, och har en av Marvels coolaste dräkter. Dessutom är han en av de karaktärer med absolut starkast koppling till Thunderbolts i serietidningarna. Att göra en Thunderbolts-film utan honom är kott och gott skandal. Det är som en pizza utan tomatsås, en hambrugare utan bröd eller en socialdemokrat utan regering. Vansinnigt knasigt, helt enkelt. Jag räknar kallt med att Kevin Feige av någon anledning valt att spara Zemos avslöjande till senare, för om gamle Helmut inte är med i filmen på ett eller annat vis så är det ett bevis på att Marvel blivit skogstokiga. 

Jamie Foxx står för underhållande vampyrslakt i Day Shift

 Netflix släppde idag sin senaste actionsatsning: en buddy-cop-komedi i Las Vegas där Jamie Foxx, Snoop Dogg och Dave Franco spöar skiten ur blodsugna real-estate-vampyrer. Det är ungefär lika dumt som det låter. 

Storyn är simpel. Jamie Foxx, vars jobb som poolstädare bara är en front för ultravåldsam vampyrslakt, måste samla ihop en halv förmögenhet på endast en vecka för att kunna hålla sin dotter i skolan. Till hjälp har han Snoop Dogg, som dräper vampyrer i samma takt som han röker braj, och Dave Franco, en skrivbordstomte som är väldigt oförberedd på all den spänning som vampyrjägaryrket erbjuder. Majoriteten av filmen känns som en charmigt B-ig buddy-cop-komedi, där Foxx och Franco kör runt och gnabbas medans de kikar efter vampyrer att skjuta, hacka, spränga, sparka eller slå sönder. Det är dumt, absolut, men underhållande, och med väldigt snygga actionsekvenser. Särskilt en scen där Foxx och Franco teamar upp med två andra vampyrjägare för att ge sig in i en vampyrfylld förortsvilla är oerhört sevärd och doftar härligt mycket Matthew Vaughn. 

I övrigt är det värt att nämna att filmen också har Natasha Liu Bordizzo på rollistan som en till synes oskyldig granne till Foxx karaktär. Bordizzo ska som bekant spela Sabine Wren i kommande Ahsoka-serien på Disney+. Jag gillade valet av henne redan innan jag såg Day Shift, men nu är jag än mer såld på det hela. Hon har charm, humor, sympati och kan göra action. Härligt val, och här stjäl hon scenerna hon är med i, såvida de inte delas med Snoop Dogg, som med sin cowboyhatt, marijuana-cigg och ett enormt maskingevär utan tvekan är filmens MVP. 

Lightyear är bättre än box-office-siffrorna

 Årets mest oväntade flopp är förmodligen Lightyear, Pixars animerade Toy Story-spinoff med Chris Evans som röst åt den beryktade rymdjägaren. Och floppen var inte bara oväntad, utan även, hör och häpna, orättvis. För Lightyear var riktigt bra. Överraskande bra. Jag var tveksam sedan första trailern (det såg blekt och ointressant ut), men tji fick jag. Chris Evans är utomordentligt bra som rösten till Buzz, och de andra rollerna görs lika perfekt de av sina respektive skådespelare. Berättelsen är fin och tänkvärd, och filmen balanserar bra mellan att vara ett actionäventyr och samtidigt ha både det hjärta och den hjärna som Pixar är kända för. En riktigt bra animerad film helt enkelt, och oförtjänt ignorerad av biobesökarna (där är jag medskyldig). 

Well played, Sony...

 Potentiella spoilers för Madame Web!

Sonys superhjälteuniverse är ju mer ett meme än en filmfranchise vid det här laget, och det kan mycket väl fortsätta så, men jag måste medge att dagens läcka/rykte/avslöjande gällande rollistan i kommande Madame Web ändå är, tja, spännande!?

För de som glömt (förmodligen rätt många) så ska Sony göra film på den obskyra Spider-Man-karaktären Cassandra Webb/Madame Web, som är mest känd för att vara gammal, blind, kopplad till ett livsuppehållande spindelnät och komma med goda råd till mer aktiva karaktärer. I Sonys varma händer har hon blivit både yngre, snyggare och mindre döende, då hon spelas av drygt trettio år gamla Dakota Johnson, mest känd för att ha gjort huvudrollen i skräpfilmserien Fifty Shades. Dakota verkar vara en bra skådespelerska, och en sympatisk person, så om inte annat så hoppas man ju på en oväntad succé för Madame Web för hennes skull. Övriga roller i filmen görs av Sydney Sweeney, Emma Roberts och Adam Scott, och det är där dagens läckta rollista kommer in. Att Sweeney, Roberts och Scott var med i filmen visste vi redan, men deras roller var öppna för spekulerande snillen att klura på. Men om man ska tro läckan så är spekulationerna färdiga, och, håll i er, Emma Roberts spelar Mary Parker, aka morsan till en viss Peter Parker, och Adam Scott gör rollen som Ben Parker, mer känd som Uncle Ben. Är Madame Web alltså en origin-prequel till Peter Parker? Eller va?

På nätet verkar responsen mest vara att skratta åt Sony och deras knasiga påhitt. Uncle Ben? Mannen som är mest känd för att bli skjuten i en gränd? Verkligen? Men jag är något mer optimistisk, och väljer att tolka detta som att det någonstans djupt inne i Sonys "kreativa" avdelning faktiskt finns en plan. En tanke. Något slags vision och framtidstänk. Det hade kunnat vara revolutionerande för Sonys superhjältesatsningar, och kanske tillochmed leder till en habil film förr eller senare. 

Det kan självklart också vara så att man bara vill casha in på en själlös origin-story för Uncle Ben. 

Den som lever får se, heter det ju. Men Madame Web blev iallafall något mer intressant. Well played, Sony. 

Top Gun: Maverick har ingen rätt att vara såhär bra

 Jag har äntligen sett filmen alla snackat om i månader, och ja, jo, jag får erkänna: Top Gun: Maverick lever upp till de skyhöga förväntningarna. När jag först hörde att Tom Cruise skulle göra en uppföljare till sin trettio år gamla kultklassiker tänkte jag väl att det skulle bli en trist segfest av alltihop. Men mer fel har jag sällan haft, för Top Gun: Maverick är en utmärkt film, med vilken Tom Cruise välförtjänt slagit fler rekord än höghastighetsplanen han flyger, och också en påminnelse till giriga filmstudios: uppföljare blir succéer, om de görs med kärlek och en bra idé. 

Det stora skälet till att Top Gun: Maverick funkar är nämligen just att den görs med kärlek och en bra idé, samt att det inte gjorts någon Top Gun-film sedan den första kom ut 1986. Det är en habil film, 3/5, rätt lättglömd, åtminstone för mig som inte såg den på åttiotalet. Maverick utnyttjar det faktum att trettio år passerat för att både fördjupa karaktärer och setting. Pete "Maverick" Mitchell har levt ett helt liv sen vi såg honom sist, och nu är han på vippen att bli utbytt mot Ed Harris med en drönarkontroll då konceptet med flygaress blivit utdaterat. Mavericks sista chans att få fortsätta flyga är att utbilda en grupp unga Top Gun-elever till att utföra Dödsstjärneattacken från den första Star Wars, fast på en kärnkraftsanläggning istället för en intergalaktisk stridsbas. Bland rekryterna finns det charmige rövhålet Hangman (Glen Powell), tuffa och empatiska Phoenix (Monica Barbaro) och så Mavericks avlidne polares son, Rooster (Miles Teller). Maverick ska nu utbilda gänget, flirta med Jennifer Connelly, och undvika att sänka Jon Hamms humör alltför mycket. 

Skälet till att filmen fungerar med en i grunden hyfsat simpel story är att det finns tanke och hjärta bakom varenda bildruta. Relationen mellan Maverick och Goose (som var den överlägset bästa biten med originalfilmen) får en central roll i berättelsen om Maverick och Rooster, vilket leder till en effektiv och minnesvärd röd tråd genom bägge filmerna. De flesta blinkningar till originalet (och det är vääääldigt många), kopplas smart till berättelsen och karaktärerna, och vad hade kunnat ses som lökiga easter-eggs blir istället fina stunder, även för oss som inte har en stark känslomässig koppling till ettan. Det visuella sitter självklart som en smäck, och Tom Cruise får stunta loss som den galning han är, men utan att det tar över filmen eller går överstyr. Tvärt om så ger Cruise möjlighet åt de unga talangerna att skina. Miles Teller gör en fin insats som den ofta lågmälde Rooster, medan Monica Barbaro och särskilt Glen Powell bägge utmärker sig som skådespelare att hålla ögonen på. Jennifer Connelly, Jon Hamm och Ed Harris gör stabila insatser i roller som mer eller mindre copy-pasteats från en mall någonstans, men deras karaktärer finns å andra sidan med i filmen för att driva storyn, inte för att vara intressanta av sig själva. 

Top Gun: Maverick är en film som lyckas åstadkomma allt den försöker göra, och med råge både toppar och förbättrar originalet. En välförtjänad succé för Tom Cruise och gänget, och ett bevis för oss tvivlare att Top Gun visst kan vara mer än en lökig relik från 80-talet. 

David Zaslav vaskar 80 miljoner dollar

 I ett smått obegripligt beslut som chockar hela underhållningsvärlden så har Warner Bros nya ledning under David Zaslav bestämt sig för att kassera kommande Batgirl, där Leslie Grace spelar huvudrollen, och diverse biroller görs av bland andra Brendan Fraser, JK Simmons och Michael Keaton. Filmen är redan inspelad, för en budget på någonstans kring 80 miljoner dollar, och allt som återstod var post-production (som jag misstänker har hunnit börja) och marknadsföring. Och i det läget så väljer David Zaslav och Warner Bros ledning att dra ur proppen. Batgirl ska inte släppas på HBO Max som det först var tänkt. Den ska inte släppas på bio heller. Den ska inte släppas alls. Ingen ska se den. 80 miljoner i sjön, bara sådär. Och det ironiska verkar vara att det huvudsakliga skälet är att Zaslav vill spara pengar. 

Att han, till skillnad från Warners tidigare ledning, inte tror på påkostade streamingprojekt har förvisso varit känt länge, och det kan säkert vara en bidragande orsak bakom varför projekt som The Batman-spinoffen om Gotham-polisen lades i malpåse för ett tag sedan. Men att Zaslav skulle dra igång motorsågen och börja skära bort mer eller mindre färdiga projekt var det nog ingen som förutsåg. 

Vad som gör det här extra intressant är att Grace Randolph, en Youtuber och nöjesjournalist, hävdar att Warner tänker lägga ner HBO Max, sin sprillans nya streamingtjänst. Istället ska fokus läggas på dokumentärer och reality på Discovery, och manusbaserade projekt flyttas antingen till gamla HBO som någon form av kabelteve eller blir påkostade biofilmer. Även detta låter oerhört konstigt, och jag hade varit ytterst tveksam om det inte vore för att Batgirl-storyn kom ut bara någon timme efter att Randolph rapporterade om HBO Max. 

Fans och nöjesinsiders klurar nu med rätta på vad som kan bli nästa offer för Zaslavs hänsynslösa omstrukturering av Warner. Kommer han ta steget och yxa den vansinnigt problemtyngda The Flash. Filmen har visserligen en jättebudget, men den har också varit ett jättestrul för alla inblandade. Den bytte releasedatum femtioelva gånger, regissörer har kommit och gått, och nu när filmen äntligen spelats in så har Ezra Miller, som gör titelrollen, hamnat i mängder med rättsliga kontroverser rörande misshandel och kidnappningar. Blue Beetle, en annan DC-film med en betydligt mer obskyr karaktär i huvudrollen kan också ligga risigt till. Och på TV-sidan har vi projekt som Colin Farrells tv-serie om The Penguin, de tonvis med tv-serier som James Gunn jobbar på, och tillochmed till synes stensäkra kort som Game of Thrones-spinoffen House of the Dragon. Vad kommer hända?  Ingen vet, utom Zaslav, men om karln är galen nog att bränna upp 80 miljoner dollar bara sådär så är det nog väldigt få saker som är heliga. 

Feiges spretiga master-plan

 Igårnatt klev Kevin Feige upp på scenen i San Diego Comic-Con, och lät alla veta att Marvel Studios kommer fortsätta att dominera underhållningsindustrin ett bra tag till, tack så mycket. Centralt är att Marvels nuvarande fas (fas 4) tillsammans med kommande faser 5 och 6 alla ingår i vad som går under benämningen "The Multiverse Saga". Spännande. En hel drös projekt tillkännagavs och presenterades närmare. Jag går igenom dem snabbt en efter en här nedan:

She-Hulk: Attorney at Law
She-Hulk fick visa upp sin marginellt förbättrade CGI-kropp i en ny trailer, som även utlovar en James Gunn-värdig uppställning av C-list-skurkar och ett inhopp från Charlie Cox Daredevil. Premiär i augusti. 

Black Panther: Wakanda Forever
Årets sista Marvelfilm för oss tillbaka till Wakanda, precis i tid för ett Aquaman-inspirerat krig mot Namor (Tenoch Huerta) och hans Atlantis. Allt detta visste vi förvisso redan, men nu är det officiellt! Tjoho! Och det finns en trailer också! För övrigt kommer filmen avsluta Marvels fas 4, så härefter tar fas 5 vid. Premiär i november. 

Secret Invasion
Nästa års första MCU-serie blir ett spiondrama med alieninvasion. Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Talos (Ben Mendelsohn) återvänder. En mässexklusiv trailer visades upp, och den bekräftade att även Rhodey/War Machine (Don Cheadle) dyker upp. Premiären är officiellt förlagd till början av 2023. 

Ant-Man and the Wasp: Quantumania
Filmmässigt inleder Marvel 2023 med Peyton Reeds tredje film om myror och superhjältar. Paul Rudd, Evangeline Lilly och Michael Douglas återvänder, och Kathryn Newton tar över rollen som Cassie Lang från Emma Fuhrman. Allt detta visste vi redan, men en mässexklusiv trailer visades upp, och gav de närvarande en första titt på Kang (Jonathan Majors) som kommer vara filmens skurk. 

Guardians of the Galaxy Vol. 3
Efter sitt korta inhopp i Thor: Love and Thunder återvänder James Gunns färgglada galaxväktare på heltid i maj 2023. Nyheten här är att skurken nu officiellt bekräftats: Chukwudi Iwuji (Peacemaker) spelar The High Evolutionary, som är känd för att experimentera på diverse livsformer, och förmodligen har ett finger med i spelet rörande Rocket Raccoons existens. High Evolutionarys look visades också upp, då Iwuji var vänlig nog att dyka upp in-costume. I övrigt så kommer Cosmo the Space-Dog att göra sitt första ordentliga framträdande, fast i MCU är det en hon, och rösten görs av Maria Bakalova (Borat: Subsequent Moviefilm). 

Echo
Hawkeye-spinoff-serien Echo med Alaqua Cox fick sitt premiärfönster bekräftat. Sommaren 2023 är det som gäller. Annars inget nytt under solen. 

The Marvels
Ingenting nytt här, annat än att den fortfarande kommer i juli 2023. 

Loki (säsong 2)
Loki återvänder i en andra säsong under sommaren nästa år. 

Ironheart
TV-serien om Riri Williams/Ironheart (Dominique Thorne) landar på Disney+ under hösten 2023. I övrigt sade Feige ingenting om den, men Riri kan skymtas i trailern för Wakanda Forever, för de nyfikna. 

Blade
Att Mahershala Ali skulle spela Blade har vi vetat sedan Comic-Con 2019, men nu har hans film äntligen fått ett premiärdatum. November 2023 är det som gäller. 

Agatha: Coven of Chaos
Att Kathryn Hahn skulle återvända som Agatha Harkness i en egen serie har vi vetat länge. Men den verkar ha bytt titel. Projektet gick tidigare under namnet Agatha: House of Harkness, men har nu ändrats till det mer Multiverse-doftande Coven of Chaos. Premiären är satt till årsskiftet 2023/2024, och en gissning är att det kommer vankas viktig setup för framtida Avengers-filmer i den här. 

Daredevil: Born Again
En arton (!!!) avsnitt lång första säsong av en ny Daredevil-serie är nu bekräftad. Måste vara skönt för Charlie Cox att äntligen kunna prata om sin status i MCU. Kingpin kommer också medverka. Premiär våren 2024. 

Captain America: New World Order
Captain America 4 har ryktats vara på gång ända sedan The Falcon and the Winter Soldier sände sitt sista avsnitt. Och nu är det officiellt. Anthony Mackie återvänder som Sam Wilson/Captain America i maj 2024. Övriga detaljer får vänta till en annan presentation. 

Thunderbolts
ÄNTLIGEN!!!! GIVE ME ZEMO!!! Nej, men på allvar, det här har jag sett fram emot länge, och det är så kul att det äntligen bekräftas. Tunderbolts är på ingång, och landar på biograferna om nästan exakt två år, juli 2024, och blir avslutningen på fas 5. Vilka skurkar som får äran att leka hjältar är ännu oklart, men heta tips är Zemo (Daniel Bruhl), Yelena (Florence Pugh), US Agent (Wyatt Russell) och Ghost (Hannah John-Kamen). 

Fantastic Four
Den första filmen i Marvels sjätte fas blir den hett efterlängtade Fantastic Four. Casting och regissör vet vi fortfarande ingenting om, men premiären är satt till november 2024. 

Avengers: Dynasty of Kang
Yup, Avengers nummer 5 är på ingång, och av allt att döma kommer den fokusera på Multiversumet. Jag tänker också drämma i med en vild gissning om att Kang (Jonathan Majors) kommer visa upp sig även här. Premiär i maj 2025. 

Avengers: Secret Wars
Yup, en till Avengers-film! Och när har den premiär? November 2025! Två Avengers-rullar på samma år? Damn. Feige har verkligen självförtroende. 

Det där var nog allt, tror jag. Mycket på gång, och allt är alltså en del av The Multiverse Saga, som gissningsvis knyts ihop i Secret Wars. Hur allt hänger ihop har jag ingen aning om, men planen börjar långsamt bli tydligare. Att följa hur detta utvecklar sig under kommande år kommer bli väldigt, väldigt spännande.

Black Panther goes Aquaman

 Den är här! Trailern till Black Panther: Wakanda Forever har nått internet efter en debut under Marvels presentation vid San Diego Comic-Con. Och det ser underbart ut. Vansinnigt snyggt, vansinnigt intressant, vansinnigt stämningsfullt. Ryan Coogler har verkligen lyckats ge Wakanda en unik känsla och identitet, både visuellt och musikaliskt. Ingen utom möjligen James Gunn har gjort något liknande i MCU. 

Själva filmen verkar handla om konflikt mellan Wakanda och havsriket Atlantis. Vem som leder Wakanda är oklart, men tydligt är att T'Challa är borta. Han dog med Chadwick Boseman, vilket är sorgligt men någonstans ändå rätt beslut. Och det känns verkligen som att hans frånvaro hänger över trailern, och märks i varje bildruta. Att både Boseman och T'Challa kommer hedras i filmen är det inget som helst tvivel om. 

Atlantis å sin sida styrs av Namor. Karaktären är väletablerad i serietidningarna, och kommer gestaltas av Tenoch Huerta i MCU. Han visas inte riktigt upp ordentligt i trailern, men hans rygg finns att beskåda ovan. Bitarna med Atlantis för självfallet tankarna till Aquaman, men verkar samtidigt ha en egen stil och känsla. Återigen: Ryan Coogler vet vad han gör. Hittills har Marvelåret 2022 varit ganska svagt. Låt oss hoppas att Black Panther: Wakanda Forever ändrar på det. 

Warner Bros kan bättre än såhär

 Igår var Den Stora Dagen på årets upplaga av San Diego Comic-Con. Warner Bros och Marvel Studios hade varsin panel i Hall H, och förväntningarna var skyhöga. Warner var först ut, vilket i efterhand var lika väl, för de hade inte särskilt mycket att komma med. Shazam: Fury of the Gods fick en första trailer, Black Adam fick en andra trailer, och de som var närvarande fick se Dwayne Johnson spexa runt i full antihjältemundering. Sen gick alla hem. Jaha. 

Visst, Black Adam ser rätt cool ut, det får man ge Warner. Det blir nog ett biobesök i oktober, absolut. Att se The Rock multa diverse obskyra DC-karaktärer i sandbrun miljö kan definitivt ha viss behållning, och snyggt verkar det vara. Shazam: Fury of the Gods ser väl inte riktigt lika lockande ut, iallafall inte för min del. Verkar ganska "been there, done that" på hela grejen, och jag är dessutom inget enormt fan av Helen Mirren. 

Hela Warner-panelen illustreras kanske allra bäst av att den största nyheten inte rörde något som hände under panelen, utan snarare, vad som INTE hände under panelen, nämligen Henry Cavill. Rykten spreds under veckan om att han skulle skutta ut i Hall H och tillkännage sin återkomst som Superman. Ingenting sådant hände. Henry Cavill var inte ens i San Diego, såvitt jag vet, och absolut inte i Hall H. Men ryktet, som jag väl var en smula tveksam till, skadade helt klart Warners presentationer, som överskuggades av förväntningar som inte uppfylldes. 

Frånvaron av Superman är dock inte det som jag personligen kände mig besviken över. Snarare är det frånvaron av allt annat som stör mig. För Warner har ju en hel drös projekt på gång utöver Shazam: Fury of the Gods och Black Adam. Jason Momoa kommer simma tillbaka in på biodukarna i Aquaman: The Lost Kingdom tidigt nästa år. Batgirl med Leslie Grace i titelrollen och Brendan Fraser som skurken Firefly ligger också förmodligen mindre än ett år bort. Dessutom sitter James Gunn och filar på vem vet hur många DC-serier åt HBO Max, en film om Black Canary verkar av allt döma vara på gång, Blue Beetle avslutade just sin inspelning och Matt Reeves jobbar på en uppföljare till The Batman. Någonting borde man kunna ha visat upp. Bilder, casting, premiärdatum, exklusiva teasers, behind-the-scenes, något. Men det blev ingenting. Kontrasten mot Marvels presentation senare under dagen (eller natten, för oss svenskar) är enorm. Warner Bros kan bättre.

The Gray Man är bättre än sitt rykte

 Från regissörerna bakom Avengers: Infinity War, på en budget stor nog att köpa Danmark, och med en rollista som innehåller bland andra Ryan Gosling, Chris Evans, Ana de Armas och Billy Bob Thornton kommer The Gray Man, en actionrökare som borde ha alla förutsättningar i världen att bli en succé. Ekonomiskt kan det mycket väl bli så, men det kritiska mottagandet har varit allt annat än jublande. The Gray Man har kritiserats hårt, framförallt för en bristande story. Jag kollade igenom filmen nu på eftermiddagen, och kan inte annat än att inte hålla med.

Eller jo, visst, för all del, storyn är platt som en pannkaka på Autobahn. Ryan Goslings Agent Six upptäcker att det försiggår skumraskaffärer inom CIA, flyr med bevismaterialet, och blir jagad av en mustaschprydd Chris Evans som mer eller mindre spelar en barnvänlig Ramsay Bolton. Det finns några (ytterst generiska) försök att fördjupa Six, som jag inte tänker spoila (annat än att säga att både Peacemaker och The Mandalorian gör det bättre), men de faller platt. Det liv som finns i Six kommer enkom från att Ryan Gosling är karismatisk och skicklig skådespelare, som är så bra man överhuvudtaget kan vara i en platt roll. 

Varför är filmen då bra, om storyn är så intetsägande? Jo, för att en film som The Gray Man inte är till för sin story, iallafall inte i första hand. Det är en actionfilm, och de bitarna görs för det mesta suveränt. Actionscenerna är kreativa och oerhört snygga. En sekvens i början som involverar fyrverkerier är ögonmumma, och en något senare scen ombord på ett flygplan är nästan lika häftig. Även en lång actionscen som involverar en spårvagn och väldigt tunga vapen fastnar på näthinnan, trots att den kanske är lite väl Fast & Furious rent logikmässigt. Om en actionfilm har så bra action som The Gray Man har, och väldigt sällan tråkar ut, så krävs det egentligen bara att storyn håller ihop någorlunda för att godkänna filmen, i mina ögon. 

Skådespeleriet funkar också. Ingen av de involverade kommer vinna en Oscar för filmen, men det är ju, återigen, knappast det som är poängen. Visst, alla karaktärer (utom möjligen Evans psykopatskurk) är stapelvaror. Ana de Armas spelar en tuff och rättskaffens kvinna, Regé-Jean Page är slemmig och makthungrig, Jessica Henwick är stressad men klipsk mellanchef, och Billy Bob Thornton spelar fadersfigur/mentor. Ingen av karaktärerna blir mer än sin stereotyp, men de håller. När det gäller Evans är det en annan femma. Hans färgglada sociopat Lloyd Hansen är kanske inte revolutionerande han heller, men Evans har helt uppenbart sjukt kul med materialet, och det märks. Bortsett från actionscenerna är han helt klart filmens stora behållning, vilket åtminstone delvis beror på att filmen iallafall försöker göra något kreativt med karaktären. 

Är The Gray Man ett cinematiskt mästerverk? En odödlig klassiker? Årets film? Absolut inte. Är det en kompetent spelad, habilt skriven och oerhört snyggt gjord actionrökare? Jajemen. Och mer än så behöver den heller inte vara.  

DnD-filmen ger DnD-känsla

 Jag har inte spelat vansinnigt mycket Dungeons and Dragons i min dar, men lite har det blivit, och av den erfarenheten att döma ser trailer nummer 1 till kommande filmen Dungeons and Dragons: Honor Among Thieves rätt härlig ut. Filmen hade en panel på Comic-Con i San Diego igårkväll, och samma lekfullhet som finns när man sätter sig ner med en bunt polare och leker sig igenom fantasyäventyr verkar finnas i den här filmen. Hela trailern osar charm, och det hjälper självklart att Chris Pine, ett av Hollywoods topp 3 charmtroll, är filmens huvudrollsinnehavare, i form av en bard som även står för planerandet av gruppens äventyr. Övriga karaktärer gestaltas av Regé-Jean Page (en paladin), Michelle Rodriguez (en barbar), Justice Smith (en magiker) och Sophia Lillis (en druid som shapeshiftar till en owlbear). Hugh Grant dyker också upp som en rogueliknande filur. Visst, CGIn ser emellanåt ut som om den vore gjord av en bakfull grävling på ett sunkigt GameBoy, men om filmen har lika mycket karisma som den verkar ha så är det förlåtet. 

The Princess känns som ett kul TV-spel

 Jag kikade på Hulu-filmen The Princess för några dagar sedan (finns på Disney+), och känner att den var överraskande bra. Absolut inget mästerverk, såklart, men en bra, välgjord actionfilm. 

The Princess handlar, förutsägbart nog, om en prinsessa, spelad av Joey King, som vaknar upp fastkedjad högt uppe i sitt torn. Det visar sig snabbt att slottet hon och hennes familj bor i blivit erövrat av Dominic Cooper, som är sur över att ha blivit lämnat vid altaret. Prinsessan bestämmer sig raskt för att ge sig ner och rädda sin familj, slå ihjäl sin otrevlige fästman och återta sitt hem. Vad som följer är massvis med våld med gott om feministiska undertoner. 

The Princess bjuder alltså inte på en särskilt djup story, eller särskilt komplexa karaktärer. Prinsessan (hon förblir namnlös) är ivrig att visa sig värdig sitt kungarike, intresserad av att kunna försvara de hon bryr sig om, och fast besluten att vandra sin egen väg i livet. Dominic Coopers skurk (som inte förblir namnlös, han heter Julius) är en ohederlig mansbaby som är grym, sexistisk och maktgalen. Vill man ha nyanser får man kolla på något annat, med andra ord. Men vill man ha kul actionscener så är filmen absolut sevärd. Prinsessan massakerar sig fram genom slottet som en medeltida Rambo, och slagsmålen är välkoreograferade och snyggt filmade. Lite Matthew Vaughn-känsla. Bitvis känns det som ett tv-spel: prinsessan kommer in i ett nytt rum (bana), möter en ny unik fiende (boss), och måste besegra honom på ett kreativt sätt. Det appellerar säkert inte till alla, men jag tyckte det kändes som en kul homage till dungeon-crawling-genren. 

Det är när folk inte bankar skiten ur varandra som filmen inte funkar lika bra, mest för att karaktärerna egentligen är vandrande klichéer, och för att storyn tror att den kan föra fram female-empowerment-feminism på ett intressant sätt (det kan den inte). Dialogerna är ofta tråkiga, emellanåt rakt uppochner dåliga, men som tur är så är det i regel mer rövsparkande än snackande i filmen, så det går att förlåta. Skådespelarmässigt är det, trots manuset, faktiskt inte så tokigt. Joey King är utmärkt som prinsessan, särskilt i actionscenerna, där hon lyckas använda minspel och kroppsspråk för att ge långt mer personlighet åt sin karaktär än manuset kräver. Dominic Cooper spelar över lite väl mycket i vissa scener, men särskilt mot slutet av filmen lägger han sig på precis rätt nivå av douchebag, och gör Julius hyfsat underhållande. Birollsmässigt är det sämre: Olga Kurylenko gör en stabil men hyfsat lättglömd insats som Julius högra hand, och stackars Ed Stoppard slösas bort helt och hållet som prinsessans far.

Till syvende och sist är The Princess definitivt sevärd om man gillar snygg action i fantasymiljö, alternativt älskar strukturen i dungeon-crawler-spel. Om man vill ha djup så får man leta någonannanstans. Men å andra sidan så förväntar man sig kanske knappast någon hög grad av komplexitet från en film som marknadsförs med en video där Joey King beskriver olika sätt att spöa upp fantasysoldater på. 

Nintendo ger sig in i filmbranschen

 Nintendo har tydligen köpt en filmstudio.

Det är väl iochförsig ganska väntat. Film och TV-branschen är galet lukrativ, och Nintendo har tillgång till några av spelvärldens främsta IPs. Super Mario. The Legend of Zelda. Pokémon. Fire Emblem. Metroid. Och så vidare, och så vidare. Det var bara en tidsfråga innan någon på Nintendo kom på att filmutveckling är en naturlig utveckling av affärsidén. 

Hur kommer Nintendos filmer/TV-serier bli då? Ingen aning, helt ärligt, men spännande blir det. Kommer de produceras som japanska filmer, eller med en mer västerländsk touch? Blir det live-action eller animering? Hur kommer de distribueras? Ska Nintendo starta en egen streamingtjänst (snälla, nej, don't do that...)? Många intressanta frågor, än så länge få svar. 

Personligen ser jag mest fram emot en potentiell filmatisering av det eminenta Fire Emblem: Three Houses. Det hade varit svinfett. Storyn är ju en mix av typ Harry Potter och Game of Thrones, så det är som bäddat för allmän publiksuccé. Sedan hoppas jag självfallet att se min drömcasting Arnold Schwarzenegger som Kirby bli verklighet. 

Thor: Love and Thunder slösar bort sin potential

 Spoilers för Thor: Love and Thunder!!!!

Efter att Taika Waititi återupplivade publikens (och Chris Hemsworths) intresse för Thor som karaktär med Thor: Ragnarok så var det väl ingen som överraskades av att Waititi fick förtroendet att göra ytterligare en Thor-film. Att Thor skulle få fyra solofilmer före karaktärer som Captain America och Iron Man var det säkert få som hade tippat på ca 2013, men när Kevin Feige offentliggjorde Thor: Love and Thunder på Comic-Con 2019 så var ingen förvånad. 

Det som möjligen överraskade folk var att Natalie Portman bekräftades återvända som Jane Foster, och dessutom svinga Mjölnir under namnet The Mighty Thor. Jane har nämligen drabbats av allvarlig cancer, och när både vetenskapen och Stellan Skarsgård misslyckas med att bota henne vänder hon sig till magin i Asgard, och innan hon vet ordet av så har hon både rustning, åska och hammare. Portmans återkomst är kul att se, och filmens främsta fokus är utan tvivel på relationen mellan henne och Thor, men kärlekshistorien lyckades inte riktigt greppa mig, kanske till stor del för att den, fokus till trots, inte får tid nog att växa organiskt. Det har trots allt varit nära tio år sedan vi senast såg Thor och Jane ihop, och inte ens Taika Waititis komiska flashbacks kan göra särskilt mycket åt detta. Portman gör ett bra jobb med att balansera mellan Janes glädjeyra över att vara en superhjälte och hennes fruktan inför stundande död, men hon får för lite tid att utforska den dynamiken fullt ut. Och att få för lite tid är hon långt ifrån ensam om. 

Thor: Love and Thunder sänks nämligen allra mest av att den misslyckas med att ge tillräckligt mycket tid åt det mesta. Oavsett om det rör Jane Fosters dödsångest, Thors rädsla för relationer, eller vad Valkyries arc nu ska vara, så lyckas filmen aldrig ge tillräckligt mycket utveckling åt sina diverse trådar. Mest av allt illustreras det av Christian Bales skurk, Gorr the God-Butcher, som är filmens absolut bästa element, när han är med. Och det är förvånansvärt sällan. Det känns som att Gorr har fler scener på golvet av klippningsrummet än i själva filmen, vilket är synd, för som skurk är han vansinnigt cool, och med stor potential. Han är en religiös man som tappat all tro på gudar och söker hämnd för sin dotters död. Christian Bale spelar honom med inlevelse både när han är en vildögd och desperat gudsman och när han är en helt whack seriemördare. Människor som känner sig övergivna av högre makter är alltid intressanta, och vissa författare (Brandon Sanderson!) vet verkligen hur sådana karaktärer ska skrivas. Kanske vet Waititi det också, för Gorr har absolut sina stunder, och sättet hans berättelse slutar på är en av filmens höjdpunkter (slutet är i allmänhet filmens starkaste stund), men det går inte att inte känna sig en smula besviken över hur bortslösad han, och Bale, är. 

Vad lägger Taika Waititi fokus på istället för karaktärerna, kan man ju nu undra. Tyvärr tror jag faktiskt att det är humorn. Det finns en hel drös scener som mest bara känns som ursäkter för att trycka in skämt. Till Waititis credit ska sägas att skämten i sig oftast fungerar. Filmen är onekligen väldigt rolig. Men humorn ska inte komma på bekostnad av karaktärer, story och substans. Taika Waititi har visat många gånger tidigare, i exempelvis Thor: Ragnarok, Jojo Rabbit och Hunt for the Wilderpeople att han är en mästare på att balansera komedi med hjärta, djup och tragedi. Tyvärr lyckas han inte här. Varför vet jag inte, men kanske har han helt enkelt haft för många upplägg för skämt och för få idéer kring resten av filmen. En annan tidstjuv i filmen är actionscenerna. Det finns gott om dem, och de är visserligen bland de snyggare Marvel bjudit på, men tyvärr så tappar även de en del av sin lyster när substansen saknas. 

Thor: Love and Thunder är ingen dålig film. Det är en bra actionkomedi. Bra popcornfilm. Stabil superhjältefilm. Men jag har sett det mesta som både Marvel och Taika Waititi producerat, och kan säkert säga att det kunde varit mycket, mycket mer. 

Spiderhead är en kuslig moralstudie

Jag kikade på Spiderhead idag, Netflix nya thriller om en fängelseanstalt där de inlåsta deltar i skumma drogexperiment i utbyte mot hög levnadsstandard och viss frihet. Miles Teller gör rollen som Jeff, en ung hyggligt rättskaffens man som dömts för dråp, och Chris Hemsworth spelar Steve Abnesti, vetenskapsmannen som experimenterar på honom. Med hjälp av droger som kan skapa alltifrån oerhörd smärta till oerhörd attraktionskänsla så försöker Abnesti "göra världen till en bättre plats", och bryr sig inte alltför mycket om hur många moraliska hinder han behöver skutta över på vägen. 

Spiderhead lyckas med mycket av det den företar sig. Den har ett par snygga twister som åtminstone jag inte såg komma. Den ställer intressanta frågor om människans natur på ett effektivt sätt. Själva känslan i filmen påminner lite om typ Gattaca, som också är ett filosofiskt drama med lätta sci-fi-inslag. Miles Teller och Jurnee Smollett gör bra insatser som Jeff och hans fängelsedejt Lizzy, men det är Chris Hemsworth som stjäl showen. Hans komiska talanger som vi sett mycket av i MCU-filmerna kommer till användning även här, men till skillnad från Thor så finns det ett obehagligt lager av kyla under skratten och skämten. Det är med största sannolikt Hemsworths bästa rollprestation hittills. Jag hoppas att Hemsworth tar sig an fler obehagliga figurer framöver. 

Vad finns det då att klaga på? Inte jättemycket egentligen. Filmen är visserligen lite långsamt berättad, men längden är väl anpassad. En av slutscenerna är kanske lite för komisk rent tonmässigt för att fungera med resten av filmen. Men annars är Spiderhead en välgjord studie av människans jakt på kärlek, förlåtelse och ett bättre samhälle. Ständigt aktuella teman.

The Daily Wire kommer inte ersätta Hollywood

 Jag avskyr cancelkulturen, vilket jag skrivit om ett flertal gånger. Disney gjorde helt fel när de avskedade Gina Carano från The Mandalorian baserat på hennes Twitteraktivitet. Det säger jag i egenskap av någon som tyckte att 90% av det hon skrev var knas. Efter att ha blivit utslängd ur Hollywood så har Gina hursomhelst blivit anställd hos The Daily Wire, den amerikanska högertidning mest känd som hemvist åt politiske kommentatorn Ben Shapiro. Daily Wire har av oklar anledning bestämt sig för att försöka ta sig in i filmbranschen, och Gina Carano är det största namn de fått tag i. Med tanke på hennes politiska åsikter och det faktum att hon blivit canceled för att ha trampat på för många vänstertår så är det en match made in heaven. Med det sagt så är Gina Carano + The Daily Wire knappast ett recept för marknadsmässig framgång. 

Deras nya film, en westernrulle med titeln Terror on the Praire har fått en trailer, som ser ut som en trailer för vilken budgetwestern som helst. Inte särskilt bra, inte särskilt dålig. Den har dock också fått en fantastiskt rolig 30-sekunders teaser där texter som "Gina is back", "Hollywood left her for dead" och "Disney canceled her" flashar fram på skärmen, varvat med klipp från filmen där Gina Carano skjuter på saker. Det är oerhört fånigt. Såvida man inte vill sälja filmen enkom till folk som är arga på cancelkulturen och engagerade i just fallet Gina Carano så bör man nog tänka om och tänka rätt. 

Att The Daily Wire överhuvudtaget försöker producera film är något av en gåta. Chansen att de ska bli stora nog att faktiskt lämna ett kulturellt avtryck är närmast obefintlig, särskilt om man envisas med att göra film som är så tydligt högerkopplad. Faktum är att filmer med konservativa budskap oerhört sällan når bred framgång ens när Hollywood producerar dem, så att The Daily Wire, en tidning som en hygglig andel amerikaner inte vill ta i med tång, skulle lyckas är oerhört osannolikt. Det är förvisso kul att de försöker, för världen behöver absolut film som produceras av andra än vänsterliberala Hollywood-krösusar, men risken är att man bara skämmer ut sig själv, särskilt när man lanserar den typen av svinfånig teaser som Terror on the Prairie just fick. 

Världen har fått Svarte Adam

 Makthierarkin håller på att ändras... för att citera Dwayne Johnson, som upprepat just det som ett mantra i en halv evighet så fort hans passionsprojekt Black Adam nämnts. Johnson har försökt få filmen gjord sedan pyramiderna först byggdes, och till skillnad från vissa andra (läs: Channing Tatum) så har han lyckats föra det hela ända fram till en faktisk film. Black Adam, en superhjältefilm från DC som handlar om... well, Black Adam, kommer i oktober, och har nu fått en trailer. Det ser ganska bra ut tycker jag. Actionbitarna verkar sevärda, karaktärsgalleriet är lovande, och antihjältar som Adam är ofta mer intressantare än själva hjältarna. Huruvida Dwayne Johnson lyckas med att faktiskt spela Black Adam, och inte bara The Rock i Black Adams outfit är en fråga som ännu väntar på sitt svar, men om han faktiskt åstadkommer det så kan det här nog bli rätt bra. I oktober är det upp till bevis.

Äntligen blir det Thunderbolts!

 Its happening people! Kevin Feige har slitit sin uppmärksamhet från att finta bort Sonys försök att mosa in Tom Hardy i MCU länge nog för att få igång en filmadaption av Thunderbolts, Marvels motsvarighet till DCs Suicide Squad. Medlemskapet i Thunderbolts är förvisso mer frivilligt (de har för det mesta inte bomber i nacken), fast annars är tanken ungefär densamma. En grupp skurkar samlas för att försöka åstadkomma något gott tillsammans. Bortsett från att den typen av berättelser ofta blir kul och intressanta så har MCU dessutom introducerat en hel hög potentiella Thunderbolts-medlemmar, som är lika intressanta som de är underanvända. Vi tar oss en snabb titt på de potentiella kandidaterna:

Yelena Belova (Florence Pugh)
MCUs nya Black Widow, som trots att hon introducerades för cirka ett år sedan redan hunnit vara med om biljakter i Budapest, angrepp mot pseudo-sovjetiska flygande slott, och julfirande med Hawkeye. Hon är superpopulär, Florence Pugh är en briljant skådespelerska, och det finns set-up för hennes medlemskap i form av kontakten med Val (Julia Louis-Dreyfuss) som håller på att bilda en mysko grupp av moraliskt tvivelaktiga filurer. 

US Agent/John Walker (Wyatt Russell)
Marvels minst populära men mest mångfacetterade Captain America debuterade i The Falcon and the Winter Soldier där han (precis som Yelena) lärde känna Val och erbjöds anställning hos henne. Med tanke på att han just utnyttjats av amerikanska staten på slagfältet såväl som vid PR-podiet så tackade han ja till en ny chef. Precis som Yelena är Walker en komplicerad figur som lätt kan funka som antihjälte. Han skulle dessutom vara oerhört användbar som en mörkare parallell till Captain America i ett team som trots allt mer eller mindre är en mörkare motsvarighet till the Avengers. 

Helmut Zemo (Daniel Bruhl)
Zemo är typ om hela premissen i The Boys distillerades till en enda karaktär och framfördes betydligt mer smakfullt. Zemo är superintressant, grymt charmig, har Marveluniversumets coolaste outfit och spelas av underbare Daniel Bruhl. Dessutom är han Thunderbolts grundare och ledare i serietidningarna. Att köra Thunderbolts utan honom är som att göra Star Wars utan rymden. 

Ghost/Ava Starr (Hannah John-Kamen)
Ghost var skurken i den ofta förbisedda men mysiga Ant-Man and the Wasp. Hon är en sympatisk ung kvinna som lider av en dödlig sjukdom relaterad till the Quantum Realm, men också kan gå genom väggar. Ghost är en av skurkarna som Marvel introducerat och sedan till synes glömt bort, men Thunderbolts vore ett perfekt projekt för henne att återvända i. 

Abomination/Emil Blonsky (Tim Roth)
Jag är rätt säker på att de fyra som nämns ovan kommer dyka upp i Thunderbolts. De känns självskrivna. Men Abomination är jag inte lika säker på. Dels beror det på att vi inte vet hur det går för allas vår älskade skurk-Hulk i kommande She-Hulk, och dels på att det känns högst oklart huruvida Tim Roth är intresserad av att fortsätta spela karaktären. Men om han är det, och om Abomination överlever She-Hulk så dyker han säkert upp för att slå sönder grejer i Thunderbolts. 

Hawkeye/Clint Barton (Jeremy Renner) och/eller Kate Bishop (Hailee Steinfeld)
Nu är varken Clint eller Kate skurkar, men Hawkeye har trots allt varit en del av Thunderbolts i serietidningarna. Dessutom så har bägge en etablerad relation till Yelena, och hyfsat öppna framtider i MCU. 

Bucky Barnes/The Winter Soldier
Precis som i fallet med de två bågskyttarna så är Bucky en hjälte, men även han har deltagit i diverse Thunderbolt-iga äventyr i seriernas värld, och han har historia med både Walker och Zemo. Det är dock fullt möjligt att man vill bygga vidare på hans story med Sam istället, och därmed sparar honom till Captain America 4. Eller så får han dyka upp i bägge. 

Det viktigaste är dock att de fyra första på listan dyker upp (och allra viktigast Zemo). Regissören blir tydligen en för mig okänd herre vid namn Jake Schreier. Marvel brukar anställa rätt gubbar och gummor, så det blir säkert bra. Nu hoppas jag på inspelning och casting snarast möjligt. Thunderbolts är typ det MCU-projekt som jag är allra mest taggad på. 

Sony verkar i en annan verklighet

 Sony är fullkomligt obegripliga. Efter att de släppt den sunkiga Morbius-filmen med Jared Leto och förlorat pengar på den, så bestämmer de sig för att försöka kapitalisera på den våg av memes som Morbius resulterade i, och släppa filmen på bio en gång till. Morbius är nu därmed den (mig veterligen) enda film som bombat på box-office två gånger. Att memesen, som främst handlade om att ingen sett eller gillat Morbius, inte skulle resultera i en enorm våg av biobesökare, var kanske inte en överraskning för särskilt många, så att Sony själva inte förstod det är ett smärre mysterium. 

Men å andra sidan så är Sonys verksamhet rent allmänt något av ett mysterium, iallafall när det rör superhjältefilm. Efter att ha outsourcat Spider-Man till Marvel så har de själva försökt bygga ett filmuniverse bestående av Spider-Man-antagonister och diverse bifigurer, hittills utan Spider-Man själv. Visst, Venom-filmerna har ju funkat helt okej, folk går åtminstone och ser dem. Men Morbius floppade totalt, föga överraskande, och Sonys nästa två bekräftade projekt (bortsett från Venom 3) är Madame Web och El Muerto. Madame Web är en obskyr bifigur och El Muerto har varit med i typ tre serietidningar, totalt. Inte ens James Gunn hade kommit på tanken att filmatisera dem. Innebär det att det kommer bli dåligt? Inte nödvändigtvis, men det kommer krävas mycket för att få folk att betala biobiljetter för att se spektaklet. 

Det som Sony kan göra, och som folk verkligen vill se, är en tredje Spider-Man film med Andrew Garfield. Varför man inte satsat på att få igång det projektet är en smärre gåta, med tanke på att ett sådant projekt har en populär och taggad skådespelare, och en bred och spenderingsvillig publik. Att Sony istället siktar på El Muerto, och en re-release av Morbius, visar att de verkar i en heeeelt annan verklighet.