Spoilers för Thor: Love and Thunder!!!!
Efter att Taika Waititi återupplivade publikens (och Chris Hemsworths) intresse för Thor som karaktär med Thor: Ragnarok så var det väl ingen som överraskades av att Waititi fick förtroendet att göra ytterligare en Thor-film. Att Thor skulle få fyra solofilmer före karaktärer som Captain America och Iron Man var det säkert få som hade tippat på ca 2013, men när Kevin Feige offentliggjorde Thor: Love and Thunder på Comic-Con 2019 så var ingen förvånad.
Det som möjligen överraskade folk var att Natalie Portman bekräftades återvända som Jane Foster, och dessutom svinga Mjölnir under namnet The Mighty Thor. Jane har nämligen drabbats av allvarlig cancer, och när både vetenskapen och Stellan Skarsgård misslyckas med att bota henne vänder hon sig till magin i Asgard, och innan hon vet ordet av så har hon både rustning, åska och hammare. Portmans återkomst är kul att se, och filmens främsta fokus är utan tvivel på relationen mellan henne och Thor, men kärlekshistorien lyckades inte riktigt greppa mig, kanske till stor del för att den, fokus till trots, inte får tid nog att växa organiskt. Det har trots allt varit nära tio år sedan vi senast såg Thor och Jane ihop, och inte ens Taika Waititis komiska flashbacks kan göra särskilt mycket åt detta. Portman gör ett bra jobb med att balansera mellan Janes glädjeyra över att vara en superhjälte och hennes fruktan inför stundande död, men hon får för lite tid att utforska den dynamiken fullt ut. Och att få för lite tid är hon långt ifrån ensam om.
Thor: Love and Thunder sänks nämligen allra mest av att den misslyckas med att ge tillräckligt mycket tid åt det mesta. Oavsett om det rör Jane Fosters dödsångest, Thors rädsla för relationer, eller vad Valkyries arc nu ska vara, så lyckas filmen aldrig ge tillräckligt mycket utveckling åt sina diverse trådar. Mest av allt illustreras det av Christian Bales skurk, Gorr the God-Butcher, som är filmens absolut bästa element, när han är med. Och det är förvånansvärt sällan. Det känns som att Gorr har fler scener på golvet av klippningsrummet än i själva filmen, vilket är synd, för som skurk är han vansinnigt cool, och med stor potential. Han är en religiös man som tappat all tro på gudar och söker hämnd för sin dotters död. Christian Bale spelar honom med inlevelse både när han är en vildögd och desperat gudsman och när han är en helt whack seriemördare. Människor som känner sig övergivna av högre makter är alltid intressanta, och vissa författare (Brandon Sanderson!) vet verkligen hur sådana karaktärer ska skrivas. Kanske vet Waititi det också, för Gorr har absolut sina stunder, och sättet hans berättelse slutar på är en av filmens höjdpunkter (slutet är i allmänhet filmens starkaste stund), men det går inte att inte känna sig en smula besviken över hur bortslösad han, och Bale, är.
Vad lägger Taika Waititi fokus på istället för karaktärerna, kan man ju nu undra. Tyvärr tror jag faktiskt att det är humorn. Det finns en hel drös scener som mest bara känns som ursäkter för att trycka in skämt. Till Waititis credit ska sägas att skämten i sig oftast fungerar. Filmen är onekligen väldigt rolig. Men humorn ska inte komma på bekostnad av karaktärer, story och substans. Taika Waititi har visat många gånger tidigare, i exempelvis Thor: Ragnarok, Jojo Rabbit och Hunt for the Wilderpeople att han är en mästare på att balansera komedi med hjärta, djup och tragedi. Tyvärr lyckas han inte här. Varför vet jag inte, men kanske har han helt enkelt haft för många upplägg för skämt och för få idéer kring resten av filmen. En annan tidstjuv i filmen är actionscenerna. Det finns gott om dem, och de är visserligen bland de snyggare Marvel bjudit på, men tyvärr så tappar även de en del av sin lyster när substansen saknas.
Thor: Love and Thunder är ingen dålig film. Det är en bra actionkomedi. Bra popcornfilm. Stabil superhjältefilm. Men jag har sett det mesta som både Marvel och Taika Waititi producerat, och kan säkert säga att det kunde varit mycket, mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar