The Boys är inte lika smart som den tror

 Jag har, sent omsider, börjat glo på The Boys, Amazons ultavåldsamma, svordomshaglande och allmänt barnförbjudna superhjältesatir, skapad av Eric Kripke baserad på serietidningen av Garth Ennis. Och fem avsnitt in i säsong ett så kan jag konstatera att det är riktigt bra underhållning, men begränsat bra satir. 

När det kommer till story, karaktärer, dialog, skådespeleri, så är det klockrent. Antony Starrs Homelander är en fruktansvärt effektiv skurk, och Karl Urban som Billy Butcher är en S-tier antihjälte. Storyn, med ett gäng vanliga snubbar som ger sig efter omoraliska superhjältar, funkar finfint, på samma sätt som de flesta andra underdog-berättelser funkar. Dialogen är rapp och i en hel del fall riktigt rolig. Seriens stora svaghet är att den satir/samhällskritik man vill föra fram är högst ojämn. 

Ja, när det rör kommersialisering av samhället i form av alltifrån film till religion så träffar The Boys mitt i prick. Man driver på ett både effektivt och lite skrämmande sätt med den besatthet av opinionssiffror och bankkontosaldon som finns i världen idag. Problemen hopar sig snarare när Eric Kripke och kompani ska ge sig på politik och religion. Första säsongens femte avsnitt utspelar sig till stor del på ett event för amerikanska högerkristna, där Jehovas Vittnen-liknande attityder blandas med med allmänna glädjerop kring Jesus och en högst kritisk inställning till såväl homosexualitet som sex rent allmänt. De ledande karaktärerna på eventet är Ezekiel, en superhjälte som utåt fördömer homosexualitet men bakom lyckta dörrar gärna deltar i samkönade orgier, och Homelander, en psykotisk massmördare med amerikanska flaggan som mantel. Bilden som förmedlas av kristna är med andra ord rätt ensidig, och rätt svartvit. Serien kontrasterar sin bild av konservativ kristendom med en betydligt otydligare och progressiv variant företrädd av Starlight, en av de få karaktärerna i serien som kan beskrivas som genuint godhjärtad. Budskapet blir tydligt, men som samhällskommentar står det sig ungefär lika bra som en låttext av Sean Banan. 

Vill man kritisera något, kommentera det, satirisera det, så måste man utgå ifrån någon form av förståelse för det valda ämnet. Det är ganska tydligt utifrån den svartvita bild som Eric Kripke och gänget presenterar av konservativa kristna att man inte brytt sig om det i The Boys. Istället går man full on halmgubbe, och snickrar ihop en osmickrande bild baserat på stereotyper, extremfall och överdrifter som man sedan hyvlar ner på sant hjältemanér. I stunden kanske det blir bra TV, men som samhällanalys är det lika slött som det är taffligt. När syftet bara är att hamra ner något så blir det sällan särskilt djupt.