Young versus Rogan

 

I förra veckan gick gamle musikikonen Neil Young ut och informerade om att han skulle ta bort sin musik från Spotify om de inte gjorde sig av med Joe Rogan, värd för världens mest populära podcast. Spotify betalar en Joakim von Anka-förmögenhet till Rogan för att hans podd ska produceras exklusivt för deras plattform. Samtidigt betalar Spotify knappt något alls till alla de artister som finns på plattformen. Det tycker Neil Young är fel, och där kan jag både förstå och hålla med. Men det är tyvärr inte det enda skälet till konflikten. 

Joe Rogan har nämligen haft två avsnitt där han intervjuar läkare som är kritiska till vaccinering mot Covid-19, och det är ju en dödssynd i amerikanska kulturkretsar. Läkarna i fråga är välciterade, väletablerade och har producerat stora mängder välrecenserad forskning, så det är alltså inte några som Rogan hittat i en konspiratorisk subreddit. Det rör sig alltså om folk som vet vad de pratar om. Rogans resonemang är att just detta gör dem intressanta: varför är dessa två, trots att de i övrigt är respekterade vetenskapsmän, emot vaccinering mot Corona? Jag är benägen att hålla med. 

Att höra olika ståndpunkter är nämligen alltid viktigt, oavsett fråga. Särskilt när ståndpunkterna är genomtänkta, vilket de i det här fallet förmodligen är. Jag är personligen för vaccinering, har tagit två sprutor, kommer ta en tredje, men det gör det inte mindre intressant att höra annorlunda resonemang. Men i amerikanska kulturkretsar blir det tyvärr vanligare och vanligare att försöka blockera ifrågasättande av det som tagits för sanning av den (ofta ganska vänsterlutande) majoriteten. Neil Young har självklart rätt att göra vad han vill med sin musik. Jag är personligen inget fan, och kommer inte sakna hans låtar (de är i min uppfattning långa och tråkiga, och det tyckte jag långt innan han började bråka med Joe Rogan). Men att protestera mot att andra åsikter än Youngs egna förs fram är löjligt, och Spotify har gjort rätt i att välja Rogan framför Young. Ett fritt samtal är livsviktigt för en fungerande demokrati, och i fallet Young v Rogan är det Rogan som står för det fria. 

Hjältinnor mot vaccinpass

 

Evangeline Lilly, skådespelerskan känd för att spela Janet van Dyne i Marvels Ant-Man-filmer, och även för rollen som alven Tauriel i Hobbit-filmerna, har ådragit sig en smärre kontrovers efter att ha deltagit i en demonstration mot vaccinationskrav. Hon är inte heller den första av Marvels skådespelerskor att hamna i fel rampljus på grund av Coronaregler. Även Letitia Wright som spelar T'Challas lillasyster Shuri i Black Panther har fått kritik för sina ställningstagande till vaccin. På nätet får skådespelerskorna nu ta emot alltifrån kritik till hatkommentarer och krav på recasting. 

Personligen håller jag inte med Wright i hennes kritik mot vaccinet, och förstår bägge sidorna i debatten om vaccinpass som Lilly gett sig in i, men vad man tycker i sakfrågan bör vara irrelevant för hur man behandlar Wright och Lilly. De har bägge två lagstadgad rätt att säga vad de tycker, att delta i demonstrationer och dela saker på Twitter. Vissa skulle hävda att de inte har rätt att undvika konsekvenserna för sina uttalanden och ställningstaganden, och jag kan förstå vad de menar. Samtidigt så undrar jag om det verkligen råder yttrandefrihet om en nätmobb reser sig för att kräva att skådespelerskor avskedas för att de kommer med kontroversiella åsikter. 

Sen så är debatten om vaccinpass intressant ur ett frihetsperspektiv, särskilt då de som förespråkar vaccinpassen ofta är samma som förespråkar laglig abort med argumentet att folk bör få bestämma över sina egna kroppar. Vaccinpass är förvisso inte ett direkt ingrepp i någons kropp, men i praktiken så innebär det ett val mellan vaccinering eller ostracering. Det är den utgångspunkten Evangeline Lilly verkar ha; man kan inte vara pro-choice i en fråga men inte i en annan. Tyvärr är många inte alls så konsekventa i sin syn på saker och ting. 

Chanserna att Disney/Marvel skulle avskeda Lilly baserat på detta är ju självklart astronomiskt små. Letitia Wright, vars kommentarer var långt mer kontroversiella (och dummare) än något Lilly sagt, är trots allt fortfarande kvar som Shuri. Evangeline Lilly har dessutom just spelat in nästa Ant-Man, och att avskeda henne nu hade bara lett till en logistisk mardröm som jag tvivlar på att någon på Marvel vill ta i. Förhoppningsvis fortsätter man på spåret att ignorera nätmobben, och behålla skådespelare i sina roller även om de motsatt sig dagens populära åsikt. Trots allt jobbar Kevin Feige ju uttryckligen för mer mångfald i Marvels filmer, och jag skulle hävda att en mångfald av åsikter, uppfattningar och världsåskådningar är minst lika viktigt som en mångfald hudfärger. 

Har Boris festat bort regeringsmakten?

Det är uppståndelse i Storbritannien. Tydligen så har premiärminister Boris Johnson, av vissa kallad britternas Donald Trump (orättvist, tycker jag), festat. Under lockdown. Trots smittorisk. Och ja, det är ju väldigt klantigt. Han är Storbritanniens premiärminister, inte en ung LUF-student i Uppsala. Nu väntas det tydligen på en utredning som ska bedöma exakt hur dum festen var, och kanske även avgöra om Boris tid vid makten nått sin ände. Även om den inte gjort det, även om Boris klamrar sig kvar, så har Labour nu fått helfestlig ammunition att använda i nästa valrörelse. Så oavsett tippar jag på att Boris inte är brittisk boss alltför länge till. 

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna. 

Vi behöver snart införa restriktioner på restriktionerna

 

Idag tillkännagav statsminister Magdalena Andersson att ytterligare restriktioner på samhällslivet införs från och med onsdag, den 12 januari. Väldigt få verkar tycka att det är varken bra eller meningsfullt, och jag är böjd att hålla med. 

Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen. 

Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.

Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?

 

Lyssna på de som vet mest (och bäst)!

 

Jag har nu sett om Don't Look Up, och en tanke som slår mig än mer nu än första gången jag såg den är det narrativ om vetenskap som filmen för fram. När dr Randall Mindy (spelad av Leonardo DiCaprio) och Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) har upptäckt kometen som är på kollisionskurs med Jorden så börjar en hel drös människor rätt omgående tvivla på, eller rakt uppochner förneka att det finns någon komet. Detta är en uppenbar parallell till de högst verkliga grupper som förnekar klimatkrisen, eller, nu på senare tider, de som hävdar att Coronaviruset inte finns, eller att vaccinet är fejk. Gemensamt för bägge grupper är att de går rakt emot etablerad konsensus inom det vetenskapliga samfundet, vilket är ett beteende som kritiseras hårt i filmen, allra tydligast när Ariana Grande sjunger att man ska dra huvudet ur arslet och lyssna på de kvalificerade forskarna.

Den här hållningen, att man i alla sammanhang ska lyssna på forskare, är i sig en god idé. Vetenskapen finns trots allt till för att vi ska förstå vår omgivning och vår värld, vilket är nödvändigt för gott beslutsfattande. Samtidigt så är det ett problem att forskning oftare och oftare görs till ofelbar dogm, inte minst (såvitt jag sett) av folk som lutar mer åt vänster (högern har också ett dumt förhållningssätt till forskningen, vi kommer dit). "Forskningen säger såhär, alla som säger emot är emot vetenskap" är ett vanligare och vanligare argument i debatter, vilket är problematiskt av en rad skäl.

Dels så är vetenskapens slutsatser aldrig hundraprocentigt säkra (vilket mer eller mindre alla forskare lär hålla med om). Forskning bygger i sig på ifrågasättande, ibland av saker som majoriteten ser som fullständigt självklart. När Galileo gick ut med att Jorden snurrar runt solen sågs han som galen, men idag ser vi på alla som hävdar att solen snurrar runt Jorden som galna. Vetenskapen är inte statisk, och bygger på ifrågasättande. Argumentationslinjen att man inte ska säga emot vetenskapen är därmed inget vidare, inte minst då forskare själva tenderar att ifrågasätta varandra åt höger och vänster, vilket för oss in på ett annat argument emot "forskarna vet bäst"-attityden:

Forskning pekar sällan på en sak samtidigt. Ta bara den svenska hanteringen av Coronaviruset som exempel. Vi hade Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell som ville stänga ner så lite som möjligt, och sedan hade vi 22 forskare på diverse debattsidor (främst DNs har jag för mig) som ville stänga ner betydligt mer. I USA vill statsepidemiologen Anthony Fauci att allt som rör sig ska ha munskydd. I Sverige har Anders Tegnell länge varit kritisk mot munskydd. Bägge hållningarna baseras på forskning, och vad gör man då? Vad gör vi outbildade icke-forskare när forskningen inte pekar med hela handen åt ett håll? Jo, vi väljer sida, gräver ner oss, och börjar slänga skit. Helt plötsligt vill ingen lyssna på forskningen, sålänge den inte passar det egna narrativet, och det är här som vi hittar det kanske främsta argumentet mot "forskarna vet bäst"-attityden: den förringar forskningens resultat, och gör vetenskap till ett medel för ideologiska mål. När man kommit så långt talar man inte längre om empirisk kunskap, utan om subjektiva världsuppfattningar, med skillnaden att man kanske har lite fler linjediagram än vanligt. Alla kan rättfärdiga sina ideologier med hjälp av godtyckligt utvald forskning som pekar åt "rätt" håll, och säger du emot så har du objektivt fel. För vem vill vara som inkvisitionen som jagade Galileo när han beskrev Jordens omloppsbana runt solen?

Självklart ska man lyssna på vad forskare säger och ha respekt för dem. Annars blir man som delar av högern (sa ju att vi skulle komma dit), som ser konspirationer runt varje hörn, och betraktar ordet vetenskap som lika med manipulativ lögn från liberaler/marxister/judar/Hillary Clinton/big-tech/osv. Det är inte en frisk hållning det heller, och leder till en högst aggressiv och paranoid tillvaro, föga konstruktiv för någon. Men att förespråka närmast dogmatisk hållning till vetenskapliga fynd är minst lika farligt, fast på långa vägar inte lika kritiserat. Don't Look Up spenderar till exempel en hel del tid på den vetenskapshatande högern, men inte ens en nanosekund på konceptet med forskning som ofelbar. Tvärtom så använder sig filmen av en meteor som med så gott som 100% säkerhet kommer träffa Jorden som främsta verktyg i sin kritik mot konspirationsteoretikerna, vilket lämnar lite utrymme för nyans eller ifrågasättande. Förvånansvärt ovetenskapligt av en film som älskar vetenskap.