Marvel har ett skurkproblem (igen)

 

Spoilers för MCU-serierna WandaVision, The Falcon and the Winter Soldier, Loki och Hawkeye samt filmerna Black Widow och Eternals. 

För inte alltför länge sedan var Marvels filmuniversum, MCU, känt för att producera bra filmer med dåliga skurkar. Det stora undantaget var Loki, men annars så var den allmänna uppfattningen att hjältarna drunknade i tråkiga, ointressanta eller underutvecklade bad guys. Captain Americas Red Skull (Hugo Weaving) var lika onyanserad som en tegelvägg. Malekith (Christopher Eccleston) i Thor var en skurk alla glömt bort så fort eftertexterna slutat rulla, och Mickey Rourkes Whiplash i Iron Man 2 hade man glömt redan innan eftertexterna ens börjat. Men 2017-18 ändrade Marvel äntligen på det, först med Michael Keatons geniala tolkning av Vulture i Spider-Man: Homecoming, sedan med Killmonger (Michael B Jordan) i Black Panther, och några månader efter det med Thanos (Josh Brolin) i Avengers: Infinity War. Tre fantastiska skurkar i tät följd fick folk att börja se MCUs skurkproblem som ett minne blott, en övertygelse som bara blev ännu starkare efter att även nästa Spider-Man-film, Far From Home, fick till ytterligare en grym bad guy i form av Jake Gyllenhaals maniskt manipulative metakaraktär Mysterio. 

Men, till åtminstone min stora sorg så verkar skurkproblemet vara påväg tillbaka, fast på ett annat vis. Om skurkarna förr led av att mest bara vara med i filmen så att Iron Man/Captain America/Thor hade någon att banka skiten ur i tredje akten, så lider de nu istället av att de endast får vara med i tredje akten. MCU har i de flesta av 2021 års projekt valt att ha skurken som en twist, en karaktär som rör sig i skuggorna och inte avslöjas förrän i sista sekund. Det här fungerar visserligen för att generera hype och spekulationer, särskilt för Disney+-serierna, som släpper avsnitt veckovis. När det gäller karaktärsbygge så är det dock en smärre katastrof. 

Det märktes i mitt tycke allra mest i Hawkeye, där skurkarna först verkade vara en allmänt inkompetent maffia som, baserat på sitt ordförråd, verkar ha kollat alldeles för mycket på Pewdiepie. Sedan avslöjas det att deras ledare är Echo (Alaqua Cox), en ung kvinna som ogillar Hawkeye och hörselapparater. Twisten stannar dock inte där, för Echo avslöjas snart vara endast mellanchef. Den riktige bossen är Kingpin (Vincent D'Onofrio) som återvänder från fanfavoritserien Daredevil. Twisten är kul, men beslutet att hålla Kingpin hemlig leder till att han bara får screentime i det allra sista avsnittet, och därmed saknar såväl uppbyggnad som motivation, sålänge man inte sett och minns hans arc i Daredevil. Hawkeye hade blivit en mycket starkare serie både strukturmässigt och spänningsmässigt om Kingpin fått tid att göra något, istället för att dyka upp i en ganska ful Hawaiitröja och bli överlistad av Kate Bishop i en leksaksaffär. 

Hawkeye är dock inte ensam om att avslöja sin skurk så sent som möjligt. Även Loki höll He Who Remains/Kang (Jonathan Majors) hemlig till sista avsnittet, även om man kompenserade det hela genom att låta Kang hålla monolog i en kvart. The Falcon and the Winter Soldier hade förvisso ett gäng skurkar (Walker, Karli, Batroc och politiker i allmänhet kan alla räknas), men den som mest behövde screen-time var the Power Broker/Sharon Carter (Emily VanCamp), men precis som med Kingpin sparades hennes skurk-reveal till sista möjliga sekund. Vad som hade kunnat bli ett mörkt och starkt karaktärsarc blev istället en hyfsat platt twist som ledde till ett flertal frågetecken. 

Även i filmerna har man börjat implementera den "mystiska twist-skurken". Taskmaster (Olga Kurylenko) i Black Widow är mest en glorifierad henchman utan repliker fram tills filmens tredje akt, då han visar sig vara A) en hon, B) dotter till ryske slemgubben Dreykov och C) offer för ett bombdåd utfört av Black Widow för länge sedan. Efter avslöjandet utvecklas hon från identiteslös henchman till en dålig twist med ett ansikte, till stor del för att filmen, istället för att göra något med hennes karaktär, nöjer sig med att göra om henne till en billig överraskning. Att Taskmaster sedan är en man med helt annan backstory i serietidningarna gjorde inte saken bättre, men MCU har gjort drastiska karaktärsändringar innan, och fått det att fungera. Zemo funkar jättebra trots att han är ideologisk superhjältemotståndare istället för lilaklädd nazist. Star-Lord är en utmärkt figur även om hans pappa är en planet istället för rymdspartanen J'Son. Att göra om Talos från en biffig och våldsam skrullkrigare till en trevlig och Ben Mendelsohn-ig familjefar gick fantastiskt. Taskmaster som rysk spiondotter hade också kunnat fungera, om man utvecklade det bortom "ooooh, plot twist!!!"

Man får ge Marvel att deras skurktwists inte alltid varit misslyckade. I WandaVision fungerade det, till stor del för att skurken Agatha Harkness (Kathryn Hahn) var minnesvärd redan innan hon avslöjades som bad guy. Även i Eternals är "den hemliga skurken" lyckad, då filmen byggt upp Ikaris (Richard Madden) i förväg, så att man som tittare förstår hans motiv för att förråda sin familj. Vidare hjälper det att Eternals som film bygger mycket på ideologisk konflikt inom Eternals-gänget, och twisten med Ikaris som skurk bygger därmed bara vidare på ett etablerat tema. 

Så i korthet så har Marvel ett problem med att man bygger många av sina plot-twists på skurkarna och deras identitet, vilket alltför ofta leder till en story som lider både strukturmässigt och karaktärmässigt. Många superhjälteberättelser mår bra av ett tydligt hot, och inte av att trava runt i mörkret och leta efter en skurk med ljus och lykta. Förhoppningsvis blir Marvel bättre på att antingen producera välutvecklade twist-skurkar, eller på att bara köra på plot-twists som inte nödvändigtvis rider endast på antagonisterna. Marvels skurkgalleri är trots allt utmärkt, fyllt med färgstarka figurer, och att slarva bort dem som verktyg för (ofta förutsägbara) överraskningar är slöseri. 

Eternals är en av Marvels bästa filmer

 

Spoilers för Eternals:

Såg om Eternals igår, nu när den kommit upp på Disney+, och den står sig mycket bättre än vad Shang-Chi gjorde när jag gav den en andra titt. Eternals är lika ambitiös, snygg, välspelad och komplex som den var första gången jag såg den. Den ställer frågor på vis som ingen Marvelfilm gjort innan, och jag begriper inte hur den kan ha fått så mycket skit som den fick när den först släpptes. 

Filmens två bästa karaktärer, Ikaris och Druig, (spelade av Richard Madden och Barry Keoghan) är inte bara filmens bästa, utan även två av Marvels bästa. Ikaris representerar "den gode soldaten", som följer order till varje pris. Han är en fanatiker, en man som drivs av ett syfte och är övertygad om att meningen med hans existens är att tjäna rymdjätten som skapat honom. Druig är istället, på grund av sin förmåga att läsa folks tankar och kontrollera deras handlingar och känslor, den som är mest självständig. Han har makten att skipa fred på Jorden och stoppa allt mänskligt lidande, genom att ta ifrån människan dess fria vilja och därmed dess mänsklighet. 

Både Ikaris och Druig är filosofiskt fascinerande på ett sätt som få karaktärer i Marvels universe lyckats vara, och de kompletteras fint av de andra karaktärerna i filmen. Sersi (Gemma Chan), som hjälper människorna att bygga upp civilisationer är den som älskar människan mest, samtidigt som hon är förälskad i Ikaris. Kontrasten dem emellan, att Ikaris alltid står utanför och ser på när Sersi interagerar med människorna vittnar om hur olika de är som personer. Thena (Angelina Jolie) ställer frågor om vad som gör en person till den de är: är det minnen eller finns det en essens som alltid är densamma? Hur stor del av oss är förutbestämd, och hur stor del av oss är formad av miljön? Gilgamesh (Don Lee) är oerhört lättgillad och trevlig som hennes beskyddare. 

Filmen är även galet snygg, med några av de bästa actionscenerna Marvel producerat. Striderna mot deviants, som, givet att deviants ser ut som en blandning mellan robotar och de udda djuren i James Camerons Avatar, lätt kunde ha blivit goofy och platta är istället coola och kreativa, och sättet karaktärernas krafter porträtteras på gör det hela ännu starkare. Makkari (Lauren Ridloff) ger oss en ny visuell take på supersnabbhet, och genidraget att låta Kingo (Kumail Nanjiani) använda fingerpistoler när han trollar fram energistrålar är jättekul. Slutet, där Ikaris, som offrat sin familj för att följa sitt syfte nu står helt tomhänt och flyger in i solen är tragiskt på bästa mytologiska vis. Eternals är ambitiös och storslagen, och ställer tidlösa frågor, utan att förlita sig på fanservice eller cameos. Den vågar vara sin egen grej, och tar risker, och jag hoppas att vi snart får se fortsättningen på deras berättelse. 

Favoriter 2021: MCU-debuter

 

Om det är en sak år 2021 bjudit på så är det en massa MCU. Fyra filmer och fem tv-serier, och därmed även en hel drös nya karaktärer, varav många lär bli långtidsspelare i franchisen. Det allra bästa är att de flesta har varit riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter bland årets debutanter:

*Kate Bishop: Vi kan ju börja med Kate eftersom hon är på bild här ovan. Kate (spelad av den fantastiska Hailee Steinfeld, känd från True Grit och Bumblebee) debuterade i Hawkeye, där hon genom en kombination av otur, påstridighet och talang blir lärling till Clint Barton/Hawkeye. Kate sticker ut ur mängden på många vis, men främst för att hon har tydliga styrkor och tydliga svagheter. Hon begår misstag, klantar sig och är oerfaren, men kompenserar för det genom bågskyttetalang värdig Katniss Everdeen, ett självförtroende som får Jan Guillou att verka självkritisk i jämförelse och värme, vänlighet och humor. Kate Bishop känns på många vis verklighetsförankrad, vilket gör att man känner för henne mer än många andra karaktärer, och det stärker bara Hawkeyes budskap om att alla kan vara hjältar.

*Yelena Belova: Yelena (Florence Pugh) är, precis som Kate, en stark, kompetent och rolig ung kvinna, men där tar likheterna slut. Medan Kate är uppväxt som enda barn till en rik familj i New York så har Yelena ett mycket mörkare förflutet som adoptivdotter till två ryska spioner, och sedermera hjärntvättad lönnmördare. Hon dyker först upp i Black Widow, och har även en storyline i Hawkeye, och hennes humor och attityd, tillsammans med hennes något komplexa moralkompass gör henne till en unik rollfigur i MCU. 

*John Walker: Walker (Wyatt Russell) hamnar kanske inte på så mångas lista över favoritkaraktärer, men han kommer definitivt med på min. Han gör sin debut i The Falcon and the Winter Soldier, där han får det något otacksamma uppdraget att ta över som ny Captain America efter Steve Rogers pension/försvinnande/död (väldigt oklart vad som hänt med honom). Walker, som bär på bagage från sin tid som soldat i Mellanöstern ser sitt uppdrag som ett sätt att göra något gott i världen, men han inser snart att han tagit sig vatten över huvudet, och hans behov av att lyckas leder honom in på helt fel väg. John Walker är en komplicerad och tragisk figur som tolkas olika av olika personer, och den sortens karaktärer är lika välskrivna som de är ovanliga. 

*Ikaris: På tal om komplexa figurer som försöker göra rätt: Richard Maddens Ikaris, en av Marvels sorgligaste och kanske bästa karaktärer, särskilt sett till hur lite screen-time han fått jämfört med exempelvis Tony Stark, Steve Rogers eller Natasha Romanoff. Eternals, där Ikaris gör sitt första framträdande, är en av Marvels absolut mest ambitiösa filmer, en av deras mest unika, och tyvärr en av deras mest kritiserade. Jag tycker dock att filmen är fantastisk, till stor del tack vare Ikaris och de frågor som filmen utforskar med honom: rätt och fel, livets värde och mening, förlåtelse, lydnad och egen vilja. Dessutom är han Superman, fast coolare. Hur kan man inte fascineras av mannen som flyger för nära solen?

*Jack Duquesne: Jack (Tony Dalton) är definitivt den minst utvecklade karaktären på den här listan, men hans charm är oemotståndlig, och hans smått högtravande swashbucklermanér är galet underhållande. Snubben känns verkligen som om Inigo Montoya blivit en välklädd affärsmän i New York, och jag älskar det. 

*Druig: Vi avrundar listan med ännu en från Eternals, aka årets bästa Marvelfilm. Druig är på många vis en motsats till Ikaris i vad han representerar, vilket gör honom fascinerande, och skådespelet från den briljante Barry Keoghan (som även gör en minnesvärd insats i The Green Knight från tidigare i år) hjälper honom att sticka ut ännu mer. Frågan Druig ställer är främst vilket moraliskt ansvar folk med makt faktiskt har, och vad man bör vara villig att offra för att uppnå fred. Trots att han förmodligen har minst screen-time utav alla karaktärer på den här listan så är han en av de mest intressanta, vilket säger mycket om hur stark han är som figur.