Peacemaker är ett klockrent mästerverk

Spoilers för alla avsnitt av Peacemaker (säsong 1)! 

Peacemaker är på pappret en TV-serie som inte har någon rätt att vara så bra som den är. Huvudrollen spelas av en före detta wrestlare, manusförfattaren har aldrig gjort en TV-serie, seriens skurkar är datoranimerade insekter, och huvudkaraktären är avskydd av seriens målgrupp. Ändå är det här en av de bästa, mest välgjorda TV-serierna jag sett i mitt liv. 

Peacemaker följer Peacemaker, eller Christopher Smith som han egentligen heter (spelad av John Cena, ovan nämnde wrestlare), och är en spinoff på förra årets bästa film (såvida du inte frågar Oscarsakademin...), The Suicide Squad. Både filmen och serien är skapade av James Gunn, känd från Guardians of the Galaxy, som för första gången skriver en TV-serie. Handlingen utspelar sig efter The Suicide Squad, och Peacemaker (karaktären, inte serien) tvingas ansluta sig till ett nytt team, lika skumt och skattefinansierat som Task Force X, under ledning av Clemson Murn (Chukwudi Iwuji), för att hjälpa dem hindra en grupp utomjordiska fjärilsaliens från att ta över världen. Samtidigt måste han hantera sin relation till sin far Auggie (Robert Patrick), en man som får David Duke att se tam ut i jämförelse, och en grupp överdrivet nitiska poliser ledda av detektiv Sophie Song (Annie Chang). 

Varför fungerar då Peacemaker, trots att den verkar ha rätt många odds emot sig? Jo, för det första så är James Gunn ett geni. En av de absolut bästa berättarna Hollywood har, no contest. Ingen skriver comic book-adaptioner som James Gunn, och han förstår exakt hur en TV-serie ska skapas. Långsamt, avsnitt för avsnitt, låter han oss veta lite, lite mer om fjärilarna, om Peacemaker, om de andra karaktärerna, som alla har sina egna mysterier, men lämnar samtidigt fler frågor än svar. Han ger berättelsen en naturlig progression, och en röd tråd, trots att han ändå jonglerar ett par olika storylines, och ett hyfsat stort karaktärsgalleri. 

Ett annat skäl är att Peacemaker, precis som Guardians of the Galaxy och The Suicide Squad, handlar om människans godhet. Under allt splattervåld och alla sexskämt (och det finns mer än nog av bägge delar) så handlar Peacemaker om människor som försöker växa bortom sig själva för att åstadkomma något gott. Peacemaker må likna andra R-rated superhjälteserier på ytan (hallå, The Boys!) men saknar helt den mörka cynism som finns där. Inte heller känns det som att Peacemaker är grov bara för att vara edgy. James Gunn vill inte visa världen exakt hur mycket han kan komma undan med, utan bara ge alla tittare åtta gränslöst underhållande avsnitt där de flesta skämt, oavsett hur dumma de verkar, har en tanke bakom sig. 

Skådespelarmässigt är serien också grym. John Cena visar skådespelarsidor jag aldrig gissat att han hade, och etablerar att han definitivt är mycket mer än en wrestlare som bestämt sig för att teater också är kul. Chukwudi Iwuji, som spelar Murn, är ett namn jag aldrig hört förr, men oj vad bra han är, trots hyfsat begränsad speltid jämfört med en del andra karaktärer. Freddie Stroma är ett tredje namn som imponerar. Han spelar Peacemakers galna sidekick/fanboy som förmodligen borde sitta inlåst för allas säkerhet, men istället hjälper gruppen eliminera fjärilarna. Vigilante är ytterligare en av James Gunns härligt James Gunn-iga karaktärer: en pojkaktigt gullig massmördare med en moralkompass som lämnar mycket att önska, men trots allt ändå med hjärtat på (hyfsat) rätt ställe. Stroma är klockren i rollen. Även Annie Chang, ytterligare ett helt okänt namn, sticker ut, och gör en grym roll först som den hederliga och sarkastiska Sophie Song, och sedan som den desperata och beslutsamma fjärilsledaren Goff. 

Sedan är Peacemaker även en väldigt politisk serie, men även det hanterar den ganska bra. Alla som följer James Gunn på sociala medier vet att han är en Demokrat (som i det Demokratiska partiet i USA), och det skiner definitivt igenom. Ofta fungerar det, men emellanåt blir manuset lite för predikande, och det finns ett par scener där karaktärerna känns som att de skäller ut olydiga republikaner, vilket kanske inte är optimalt. Men Gunn ska ha en eloge för att han överhuvudtaget väljer att fokusera på och humanisera en karaktär som Peacemaker, som lätt bara hade kunnat stanna vid att vara en satirisk version av amerikansk pang-pang-höger. Peacemakers karaktärsutveckling är också relativt fri från politik. Serien fokuserar på att han växer i sitt sätt att se på andra människor (och på sig själv), och inte på att han ska rösta på Joe Biden istället för på Donald Trump (det specifieras aldrig vad han, eller någon annan, röstar på). 

Det finns mycket mer att säga om Peacemaker, och det är garanterat en serie jag kommer komma tillbaka till, både i tankarna, i konversationer och förmodligen även på bloggen. Den är djup, välskriven, rolig, snygg, välspelad, spännande... ja, ni fattar. Ett klockrent mästerverk, helt enkelt. Säsong 2 kan inte komma fort nog. 

Peacemaker fortsätter där Suicide Squad slutade

 

John Cenas Peacemaker var en av många standouts i James Gunns mästerverk The Suicide Squad från förra året, och idag har de tre första avsnitten av hans egen spin-off serie släppts på HBO Max, med Gunn vid rodret som både regissör och manusförfattare, och Cena tillbaka i titelrollen. Och serien håller absolut liknande nivå som filmen både i kvalitet, ton och åldersgräns. Blodet sprutar, svordomarna haglar värre än i Joe Abercrombies fantasyböcker, och det finns både naket och sexskämt. Jag kan känna att det går lite överstyr emellanåt, men i det stora hela så fungerar det väl. Serien är rolig, storyn är intressant, och Gunn är såhär långt mästerlig på att hålla igång storyn utan att avslöja för mycket för tidigt. 

John Cena är grym i huvudrollen, och ger Peacemaker (eller Christopher Smith som han egentligen heter) fler dimensioner än vad som fick plats i filmen, och Gunns förmåga och intresse av att utforska karaktärer som många andra berättare hade lämnat simpelt svartvita är guld värd, särskilt i dagens landskap där vi inte alltid är villiga att se nyanserna hos människor vi ogillar. Peacemaker som rollfigur är på många vis en karikatyr av den flaggviftande nationalisthögern i USA, vilken Gunn absolut inte tillhör. Att han ändå vill utforska Peacemaker och framställa honom som en i grunden sympatisk individ är hedervärt. Peacemakers farsa (välspelad av Robert Patrick) är å andra sidan än så länge helt nyanslös, utan är helt enkelt en bottenlöst ond figur som verkar vara både rasist och nazist, samt även mobbare gentemot sin egen son. En tredje karaktär värd att nämna är Vigilante/Adrian Chase (Freddie Stroma, som hittar rätt blanding mellan Deadpool och något nytt). Comics-fans kan säkerligen bli missnöjda med Gunns version av karaktären, som än så länge verkar ha få likheter med originalfiguren, men jag gillar honom skarpt. Scenerna med honom är bland de roligaste, och kontrasten mellan honom och Peacemaker, den ene en kallblodig mördare och den andre en man som håller på att ändra sin syn på kallblodiga mord, oavsett syftet bakom dem, är intressant. 

Så jag gillar Peacemaker skarpt såhär långt, och ser fram emot mer. Nästa avsnitt kommer nästa vecka, och är det första som inte regisseras av Gunn (han har fortfarande skrivit det dock). Blir spännande att se om och hur det märks.

(Juste, spola absolut inte förbi seriens opening credits, de är det absolut bästa jag sett på länge).