Oscarsnomineringarna 2022

 Oscarsnomineringarna har nu tillkännagivits, och de är ungefär lika förutsägbart dramasnobbiga som de brukar vara. Det är min ärliga uppfattning att åtminstone The Suicide Squad, och kanske även Eternals, borde vara uppe för bästa film. Suicide Squad ska definitivt ha nomineringar för effekter och kostym också, och manus. Om Don't Look Up fick för både bästa film och bästa manus ska Suicide Squad definitivt ha det också. 

Men om vi skiter i det uppenbara (Oscarsakademien är alldeles för snobbiga för att nominera Suicide Squad) så är det väl en smula överraskande att Lady Gaga går utan en nominering för House of Gucci (det trodde jag skulle vara givet). Jared Leto fick ingen heller, men kan ju glädja sig åt Razzienomineringen som trillade in igår istället. Och Meryl Streep brukar ju få en nominering oavsett hon varit med i en film under året eller inte, så att hon blev utan för Don't Look Up var också överraskande. 

Som vanligt har jag ju sett alldeles för få av de stora Oscarsfilmerna (endast Power of the Dog, Dune och Don't Look Up utav de som nominerats för Bästa Film), så jag kan inte uttala mig säkert, men utifrån de tre jag sett så är Dune helt klart den värdigaste vinnaren. 

Favoriter 2021: Filmer

 

Då ska vi äntligen gå igenom årets favoritfilmer! Jag har kollat totalt 22 nya filmer i år, och har rankat allihopa. Tyvärr har det inte blivit av att se typ House of Gucci eller The Last Duel, men det får gå ändå. Här kommer hela listan, samtliga filmer jag sett i år, både bra och dåliga, och nu börjar vi från botten (helt spoilerfritt):

22. The Harder They Fall 

Jag hade höga förhoppningar på debutregissören Jeymes Samuels westernfilm med Jonathan Majors, Idris Elba och Zazie Beetz, men bortsett från en lysande prestation från Lakeith Stanfield och en grym sekvens ombord på ett tåg så var filmen tyvärr riktigt kass. Lång, väldigt platta karaktärer, mycket stil och typ nada substans. 

21. Luca

Disneys animerade film om två italienska pojkar som hänger i en ospecificerad by över sommaren känns lite som en barnvänlig kombo av Ponyo och Call Me By Your Name (tror jag, har inte sett Call Me By Your Name...). Antingen så kan filmen inte leva upp till samma nivå som de filmerna, eller så är den inte gjord för mig. Tyckte att den var väldigt tråkig. Liksom, mattelektions-tråkig. Den enarmade fiskaren var cool, men det var väl också allt. 

20. Jungle Cruise

Jungle Cruise är en film jag trodde jag skulle gilla. På förhand såg det ut som något mittemellan Pirates of the Caribbean och Brendan Frasers Mumien-filmer. Ett kul matinéäventyr helt enkelt. Men ett starkt skäl till att bägge filmerna fungerar är att storyn i dem är välskriven och karaktärerna engagerande. I Jungle Cruise var det inte så, utan allt kändes så formulaiskt att filmen lika gärna kunnat vara skriven av Skolverket. Jesse Plemons tyske prins var lite rolig, och Emily Blunt och The Rock är charmiga nog för att kunna paddla filmen i hamn, men inte mer än så. 

19. Mortal Kombat

Mortal Kombat hade mindre story än jag trott, och då hade jag ändå inte förväntat mig särskilt mycket av den varan. Det lilla som fanns i form av manus var mest en ursäkt för att få folk att slå varandra, vilket väl är okej, med tanke på originalförlagan. Ingen går väl och glor på Mortal Kombat i hopp om något annat än cool actionkoreografi, och det fanns det. Hade filmen eller dess skådespelare haft mer charm eller en glimt i ögat hade det kunnat bli bättre, men den varan saknades av alla utom Josh Lawson, som har väldigt roligt som supersvinet Kano. 

18. The Power of the Dog

The Power of the Dog är ingen dålig film. Skådespelet är utmärkt, som pusselfilm är den intressant och som karaktärsstudie är den tragisk. Men för mig går det inte att tycka om den mer än så. The Power of the Dog är alldeles, alldeles för seg för min smak. Långa sträckor är tråkiga. Väldigt lite händer på de drygt två timmar som filmen består av. Om man har tålamod, eller större uppskattning för genren "deppiga människor mitt ute i ingenstans" så är den garanterat mycket bättre, men för mig är den inget mer än ett fint hantverk.

17. Black Widow

Hade Black Widow inte varit en MCU-film hade jag nog rankat den högre än såhär. Men nu är den det, och jag vet att Marvel Studios under Kevin Feige kan mycket bättre än såhär. Jag kommer nog skriva mer utförligt om filmen en vacker dag, men som det är nu kan jag mest bara konstatera att stora delar av filmen kändes formulaiska, underutvecklade eller bara dumma. Florence Pugh som Yelena Belova bär filmen, och det finns bra scener och kul sekvenser, men som helhet är detta definitivt en av MCUs sämsta filmer. 

16. The Green Knight

The Green Knight är, i likhet med The Power of the Dog, en välgjord film som hamnat högre upp om jag vetat något om konst. Nu gör jag tyvärr inte det, och då blir det som det blir. The Green Knight är vansinnigt snyggt gjord, väldigt välspelad, och kan plockas isär för tolkning och diskussion i evigheter. Men storyn är lite för udda för att jag ska ta till mig den, karaktärerna lite för mycket mysterium och lite för lite karaktär för att jag ska fastna för dem. 

15. A Quiet Place: Part 2

Full disclosure: jag gillar inte skräck och har inte sett ettan. Tyckte ändå att A Quiet Place var en bra film, även om den lider av typiska skräckfilmsproblem (karaktärerna får inte så mycket utrymme att sticka ut). Spännande, snyggt gjord, underhållande, välspelad. Hade nog kommit högre om jag var ett fan av A Quiet Place-serien som helhet. 

14. Zack Snyders Justice League

Den här filmen var lång, och den kändes lång. Bitvis var det bra: jag tittar hellre på fyra välgjorda timmar film än två timmar värdelöst fiasko (begriper fortfarande inte hur Joss Whedon klantat sig så). Bitvis var det inte så bra: jag kommer nog aldrig orka se om den. Zack Snyders Justice League är Snyderig på mesta möjliga vis, och det mesta som inte funkade i Joss Whedons miljöpartistiskt dåliga film fungerar ganska bra här. Framförallt ligger skillnaden i karaktärerna: framförallt Cyborg får en riktigt stark story, och jag begriper verkligen varför Ray Fisher är så sur på Whedons massaker av Snyders ursprungliga plan. 

13. Free Guy

Free Guy var kul. Skojig idé, skojigt genomförande. Jodie Comer är på alla vis filmens MVP, men Ryan Reynolds är förvånansvärt tråkig. Han fungerar bättre när han inte ska driva filmens story (såvida det inte handlar om Deadpool, då är han bra oavsett). Även Taika Waititi var oväntat nedtonad, men sen var hans skurk ganska platt överlag. Det roligaste med Free Guy är att den kommer bli mycket sämre om (när?) den får en uppföljare, vilket helt skulle underminera budskapet med filmen.

12. Don't Look Up

Här kan jag ju passa på och förtydliga: trots min kritik mot Don't Look Up så tycker jag inte illa om filmen. Den är bra. Bitvis utomordentligt bra. På alla sätt välgjord, och de delar som rör människans besatthet vid det jordiska och det ytliga är riktigt, riktigt välgjorda. Det jag ogillar, och det som sänker filmen ett par snäpp, är den rakt igenom usla politiska satiren som filmen (och många tittare) verkar övertygade om att den lyckas med, trots att den inte gör det. 

11. Raya and the Last Dragon

Raya and the Last Dragon är en film som börjar ganska dåligt, och blir bättre och bättre hela tiden. I sista akten är den briljant, och hur den porträtterar karaktärerna Raya och Namaari är en stor del av behållningen. Röstskådespelet, allra främst från Kelly Marie Tran, är top-notch, och den förvuxna armadillon, eller vad det nu är för djur, är supergullig. Bitvis väldigt snygg action också.

10. Army of Thieves

Army of Thieves var en bra film. Välspelad, fin, rolig, välgjord. Den saknade kanske det där lilla extra som fick mig att verkligen fastna för den, men på det hela taget en väl godkänd film. Shoutout till Hans Zimmers underbara musik. 

9. Red Notice

Jag trodde att den här skulle vara rätt dålig (de trailers jag såg hade kunnat säljas på Apoteket som sömnmedel) men ack så fel jag hade. Red Notice var en kul, underhållande film, med en twist jag faktiskt inte såg komma. Jag är kanske lite lätt korkad, eller bara lättroad, men det här var en bra actionkomedi, och filmens tre största utgifter (lönecheckarna till Dwayne Johnson, Ryan Reynolds och Gal Gadot) är väl spenderade. 

8. The King's Man

Jag gav The King's Man ganska hård kritik igår, men jag gillar den trots allt, för de sekvenser som fungerar fungerar verkligen. Rasputin fungerar verkligen. Actionscenerna fungerar verkligen. Twisten fungerar verkligen. Karaktärerna är charmiga, Ralph Fiennes spelar bra, tillochmed huvudskurken fungerar, bättre än han borde. 

7. Shang-Chi and The Legend of the Ten Rings

Det är här det börjar bli lite tight, för alla kvarvarande filmer gillar jag verkligen. Shang-Chi var en riktigt bra origin-story-film, en av Marvels bästa. Särskilt actionscenerna stod ut, den på byggnadsställningen kan vara årets bästa. Simu Liu gör Shang-Chi till en charmig filur, Meng'er Zhang är stencool som hans något mindre genomgoda syster, och Tony Leung som Wenwu ger MCU ytterligare en stark skurk att skryta med. 

6. Spider-Man: No Way Home

Jag är inte säker på att No Way Home ska vara på plats 6. Den borde kanske vara på 5 egentligen. Men nu är den här, whatever. Spideys senaste film är den mest hyllade grejen sen tandborsten, och det finns bra skäl. En bra story för Spider-Man, många kul och intressanta cameos, och så många metareferenser att man drunknar i dem. Hade jag personligen föredragit en film med mer fokus på det man byggt upp i Homecoming och Far From Home? Ja. Tycker jag att filmen för meta? Ja. Är den lite överhypad? Ja. Men den är ändå väldigt, väldigt bra, och på några vis även historisk.

5. Army of the Dead

Army of the Dead är förmodligen årets näst mest underskattade film (vi kommer snart till årets mest underskattade film). Det kanske bara är jag som tycker det, men så får det väl vara. Jag är hursomhelst vansinnigt svag för självmordsuppdragsfilmer. Storys där ett gäng tuffingar gör något som förmodligen kommer få dem dödade, går mot alla odds, och offrar sig. Jag älskar det i Rogue One. Jag älskar det i The Alamo. Jag älskar det i Suicide Squad. Jag gillar det tillochmed i Game of Thrones-avsnittet Beyond the Wall, trots att de inte riktigt leverar på dödsaspekten av premissen (hur kan en Star Wars-film ha ihjäl fler huvudkaraktärer än ett Game of Thrones-avsnitt???). Hursom så är Army of the Dead väldigt mycket en självmordsuppdragsfilm, med charmiga om än underutvecklade karaktärer, vars dödsfall i en hel del fall sticker lite grann. Sen finns det en zombietiger också. Det är coolt.

4. The Guilty

Jake Gyllenhaal gör remake på hyllad dansk thriller, och bra blir det, särskilt eftersom man tagit bort danska filmers stora svaghet: danskan. Gyllenhaal är briljant som trasig och osympatisk polis, och röstskådespelet från Riley Keough, som spelar skiten ur sin roll trots att hon aldrig syns i bild, är värt betydligt fler hyllningar än det fått. Twisten (som man iochförsig får ge den danska originalfilmen credden för) är fullkomligt dunderawesome, och hela storyn är gripande och vansinnigt spännande.

3. Dune

Dune är en av årets mest hyllade filmer, och det är den värd, för det är verkligen en superfilm. Iochförsig ska den väl vara det. Om du gör episk mastodontfilm på en av världens mest hyllade sci-fi-böcker, låter Denis Villeneueve regissera och fyller rollistan med namn som Oscar Isaac, Timothee Chalamet, Stellan Skarsgård, Josh Brolin, Jason Momoa, Zendaya, Javier Bardem, Rebecca Fergusson och Dave Bautista så ska det vara bra, eller så ska samtliga involverade skämma ögonen ur sig. Men det här är en oerhört stark film på alla vis: visuellt slående, musikaliskt pampigt, karaktärsmässigt intressant, världsmässigt välbyggt, storymässigt välskrivet. Allt med Dune är bra (utom att två karaktärers flykt genom sandhavet i filmens sista akt är lite väl lång), och jag ser fram emot uppföljaren.

2. Eternals

Här har vi den, som utlovat: årets mest underskattade film, med råge. Eternals är en på så många plan oerhört intressant film. Den har starka karaktärer som man älskar. Druig, Dane, Ikaris och Gilgamesh var de jag föll mest för, men hela rollistan ska ha en eloge. Den är visuellt episk, och har några av Marvels coolaste actionscener. Filosofiskt är den jätteintressant, och behandlar meningen med livet, mytologi och fri vilja. Hur Eternals inte fått fler fans är helt obegripligt, för det är en fenomenal film, en av Marvels bästa. 

1. The Suicide Squad

Det krävs mycket för att slå Eternals i min bok, men filmmässigt kan James Gunn lyckas med det mesta. Som jag nämnde tidigare älskar jag filmer med självmordsuppdrag, och självmordsuppdrag är essensen av Gunns Suicide Squad. Den är vansinnigt rolig, den är fylld med välskrivna karaktärer, storyn är genial, twistarna är lika bra som de är många, och för att vara en drygt två timmar lång actionfilm lyckas den kommentera både politik och moral ganska väl. The Suicide Squad är fantastisk, och enligt mig, årets bästa film.

Lyssna på de som vet mest (och bäst)!

 

Jag har nu sett om Don't Look Up, och en tanke som slår mig än mer nu än första gången jag såg den är det narrativ om vetenskap som filmen för fram. När dr Randall Mindy (spelad av Leonardo DiCaprio) och Kate Dibiasky (Jennifer Lawrence) har upptäckt kometen som är på kollisionskurs med Jorden så börjar en hel drös människor rätt omgående tvivla på, eller rakt uppochner förneka att det finns någon komet. Detta är en uppenbar parallell till de högst verkliga grupper som förnekar klimatkrisen, eller, nu på senare tider, de som hävdar att Coronaviruset inte finns, eller att vaccinet är fejk. Gemensamt för bägge grupper är att de går rakt emot etablerad konsensus inom det vetenskapliga samfundet, vilket är ett beteende som kritiseras hårt i filmen, allra tydligast när Ariana Grande sjunger att man ska dra huvudet ur arslet och lyssna på de kvalificerade forskarna.

Den här hållningen, att man i alla sammanhang ska lyssna på forskare, är i sig en god idé. Vetenskapen finns trots allt till för att vi ska förstå vår omgivning och vår värld, vilket är nödvändigt för gott beslutsfattande. Samtidigt så är det ett problem att forskning oftare och oftare görs till ofelbar dogm, inte minst (såvitt jag sett) av folk som lutar mer åt vänster (högern har också ett dumt förhållningssätt till forskningen, vi kommer dit). "Forskningen säger såhär, alla som säger emot är emot vetenskap" är ett vanligare och vanligare argument i debatter, vilket är problematiskt av en rad skäl.

Dels så är vetenskapens slutsatser aldrig hundraprocentigt säkra (vilket mer eller mindre alla forskare lär hålla med om). Forskning bygger i sig på ifrågasättande, ibland av saker som majoriteten ser som fullständigt självklart. När Galileo gick ut med att Jorden snurrar runt solen sågs han som galen, men idag ser vi på alla som hävdar att solen snurrar runt Jorden som galna. Vetenskapen är inte statisk, och bygger på ifrågasättande. Argumentationslinjen att man inte ska säga emot vetenskapen är därmed inget vidare, inte minst då forskare själva tenderar att ifrågasätta varandra åt höger och vänster, vilket för oss in på ett annat argument emot "forskarna vet bäst"-attityden:

Forskning pekar sällan på en sak samtidigt. Ta bara den svenska hanteringen av Coronaviruset som exempel. Vi hade Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell som ville stänga ner så lite som möjligt, och sedan hade vi 22 forskare på diverse debattsidor (främst DNs har jag för mig) som ville stänga ner betydligt mer. I USA vill statsepidemiologen Anthony Fauci att allt som rör sig ska ha munskydd. I Sverige har Anders Tegnell länge varit kritisk mot munskydd. Bägge hållningarna baseras på forskning, och vad gör man då? Vad gör vi outbildade icke-forskare när forskningen inte pekar med hela handen åt ett håll? Jo, vi väljer sida, gräver ner oss, och börjar slänga skit. Helt plötsligt vill ingen lyssna på forskningen, sålänge den inte passar det egna narrativet, och det är här som vi hittar det kanske främsta argumentet mot "forskarna vet bäst"-attityden: den förringar forskningens resultat, och gör vetenskap till ett medel för ideologiska mål. När man kommit så långt talar man inte längre om empirisk kunskap, utan om subjektiva världsuppfattningar, med skillnaden att man kanske har lite fler linjediagram än vanligt. Alla kan rättfärdiga sina ideologier med hjälp av godtyckligt utvald forskning som pekar åt "rätt" håll, och säger du emot så har du objektivt fel. För vem vill vara som inkvisitionen som jagade Galileo när han beskrev Jordens omloppsbana runt solen?

Självklart ska man lyssna på vad forskare säger och ha respekt för dem. Annars blir man som delar av högern (sa ju att vi skulle komma dit), som ser konspirationer runt varje hörn, och betraktar ordet vetenskap som lika med manipulativ lögn från liberaler/marxister/judar/Hillary Clinton/big-tech/osv. Det är inte en frisk hållning det heller, och leder till en högst aggressiv och paranoid tillvaro, föga konstruktiv för någon. Men att förespråka närmast dogmatisk hållning till vetenskapliga fynd är minst lika farligt, fast på långa vägar inte lika kritiserat. Don't Look Up spenderar till exempel en hel del tid på den vetenskapshatande högern, men inte ens en nanosekund på konceptet med forskning som ofelbar. Tvärtom så använder sig filmen av en meteor som med så gott som 100% säkerhet kommer träffa Jorden som främsta verktyg i sin kritik mot konspirationsteoretikerna, vilket lämnar lite utrymme för nyans eller ifrågasättande. Förvånansvärt ovetenskapligt av en film som älskar vetenskap. 

Don't Look Up är både lyckad och misslyckad

 

Don't Look Up får väl ändå betraktas som Netflix huvudsakliga Oscarssatsning i år. Man har anställt mer eller mindre varenda Awards-magnet i Hollywood till rollistan och sedan sätter man Adam McKay (regissören bakom Vice, Big Short och även involverad i Succession) som regissör och manusförfattare. Själva filmen är en allegori över klimatkrisen, en kritik mot Trump-populism, och en sågning av sociala medier och enorma techbolag. Det borde, enligt all logik, vara en enorm dunderhit bland både kritiker, tittare och de dammigaste medlemmarna av Oscarsakademien.

Men filmen är trots all talang en ganska blandad kompott. Visst, som politiskt hyfsat konservativ är jag kanske ingen målgrupp, men å andra sidan kan jag uppskatta smart satir, särskilt av amerikansk höger som jag definitivt inte är ett fan av. Det är dock inte filmens politiska budskap som stör mig. Faktum är den var betydligt mindre in-your-face i sin kritik av högern än jag trodde den skulle vara, och, bortsett från att Meryl Streeps president och hennes supporters är en uppenbar karikatyr av Trump och hans MAGA-rörelse så är den inte särskilt färgad av amerikansk partipolitik. Så nej, filmen är inte särskilt osympatisk i sin satir. Den är bara allmänt orealistisk. 

Storyn (två astronomer, Mindy och Kate, spelade av Leonardo DiCaprio och Jennifer Lawrence, försöker varna världen om en enorm meteor som med all säkerhet kommer att göra köttfärs av Jorden inom ett halvår, men ingen lyssnar) är kul på pappret, men svår att genomföra i praktiken, vilket snabbt blir ganska tydligt. Filmen får göra ett antal logiska vinkelvolter för att de fiktiva beslutsfattarna ska ignorera meteoren till förmån för diverse världsliga lockelser. Meryl Streeps president tänker på opinionssiffrorna, Mark Rylances tech-biljonär är fokuserad på metaller, och Cate Blanchetts och Tyler Perrys mediepersonligheter vill bara göra ytliga tv-program. Don't Look Up missar dock faktumet att folk rent generellt vill överleva. Det dödsförakt som många av filmens karaktärer uppvisar är ingenting som mäktiga världsledare skulle komma undan med i verkligheten. Inte heller skulle internationella stormakter som Ryssland, Kina, eller FN för den delen sitta tysta och vänta medan USA klantar bort jordklotet. 

Filmen gör även ett par mindre missar med enskilda plot-points, som att Meryl Streep först inte vill låta nyheten om kometen komma ut för att det kan påverka hennes opinionssiffror inför ett stundande val. Historiskt vet vi dock att plötsliga hot utifrån ofta gynnar sittande makthavare, som då får en chans att agera landsfader och allmän beskyddare. Inte heller skulle USAs president vaska ett gyllene opinionsläge och biljontals kronor i en handvändning för att en av hennes polare bad henne, vilket sker senare i filmen. För att vara en film som handlar om att man ska lita på vetenskap är Don't Look Up förvånansvärt ologisk. 

Filmens meriter hittas istället på ett mer moraliskt och samhällskritiskt plan. För om Don't Look Up missar målet hejvilt som politisk satir så lyckas den med råge att med att kritisera människans tanklösa livsstil, materialism och egocentrism, samt vår ständiga oförmåga att vara nöjda med vad vi har, och vår allmänna tanklöshet och brist på konsekvenstänk. Filmens bästa stunder är när den utforskar vilka vändningar astronomernas liv tar när de plötsligt blir föremål för enorm global mediauppmärksamhet och allt som kommer med den, och allt kulminerar i tio överraskande religiösa sista minuter som verkligen fungerar som ett mäktigt, minnesvärt och brutalt slut.

Så se inte Don't Look Up för att få en välskriven satir över dagens politiska klimat, för filmen begriper sig knappt på politik alls. Se den istället för att begrunda vad vi prioriterar i våra liv, och vad det är som gör livet värt att leva i första hand.