Brandon i Hollywood?

 Världens bäste författare Brandon Sanderson har tyvärr skjutit upp Stormlight 5 till 2024. Trist, men fullt rimligt med tanke på hur galet mycket grejer han jonglerar. Ett flertal böcker samtidigt, skrivarkurser, podcasts, faninteraktioner, familjeliv, rådgivare åt Amazons Wheel of Time-serie, och förmodligen tusen andra saker. Och nu har tydligen Hollywood lagts till på listan över saker som behöver Brandons tid och energi. För inte bara nog med att Brandon som sagt kommer med goda råd och glada tillrop till Rafe Judkins i produktionen av Wheel of Time, utan nu är även Brandons egna böcker efterfrågade. 

Exakt vilka serier som Hollywood är intresserade av är oklart, men gissningsvis rör det sig allra främst om The Cosmere, och främst utav dem är Mistborn och The Stormlight Archives. Netflix är ett av företagen som nämnts, men jag kan tänka mig att även Amazon, som ju redan har lite av ett samarbete med Brandon är med i leken. Kanske även Apple? De har ju ingen stor fantasyserie på sin streamingtjänst, ingenting som konkurrerar med Star Wars, The Witcher, The Rings of Power eller House of the Dragon. Och vem vet, Disney kanske också känner ett behov av fler IPs, med tanke på att majoriteten av deras storsatsningar ligger inom ramen för MCU, eller utspelar sig i en galax långt, långt borta. 

Det viktigaste är hursom att världen får upp ögonen för den briljans som är Brandon Sanderson och hans böcker. Förhoppningsvis lyckas Brandon förhandla till sig gott om kreativt inflytande, så att hans magnifika berättelser inte slaktas av en pengakåt kostymtomte eller en överdrivet liberal aktivist med filmkamera. För om Brandons verk adapteras så som de förtjänar, så kommer de bli odödliga supersuccéer. Allt annat vore galet. 

Cancelkulturen når nya nivåer av dumhet

För någon dag sedan deltog fantasyförfattaren Mercedes Lackey (vars böcker jag inte läst) på ett panelsamtal om fantasy och sci-fi, där hon bland annat berömde en mörkhyad författare som inte var närvarande. När Lackey pratade om denne så använde hon ordet "colored" istället för "black". En ung kvinnlig författare som var närvarande under panelsamtalet kände sig kränkt och sårad över Lackeys ordval, men sade ingenting. Det gjorde ingen annan heller. Efteråt, när alla gått hem, så drog den unga kvinnan ut på Twitter och beskrev hur fruktansvärt det varit att höra ordet "colored". Och vips så blev Mercedes Lackey i toleransens namn portad från kommande Nebula Awards-galan, där hon skulle fått ett stort pris. 

Var ska man ens börja med detta? Hela grejen känns som att det borde vara lika mycket fiktion som Lackeys fantasyberättelser är, men tyvärr är det på riktigt. Kontext och avsikt spelar ingen roll, utan allt som krävs för att bli svartlistad är fel ord inom hörhåll för fel person. Sedan är Twittermobben igång och pratar om att Lackey alltid varit problematisk, att hennes böcker minsann har rasistiska undertoner, och kolla, hon har uttalat sig tveksamt om transpersoner också! Allt det goda som en veteran inom genren gjort under sin karriär spolas ner i toaletten av en hord fanatiker som bara vill hata i godhetens namn. Vidrigt, är vad det är. 

Och tyvärr så är det hitåt fantasycommunityn varit påväg på sistone. Det talas mer och mer om inklusivitet, tolerans och respekt, på ett vis som leder till exklusivitet, intolerans och respektlöshet. Efter varje namn finns ett pronomen, vid varje profilbild en Prideflagga, i varje bio ett kungörande om sexualitet, nationalitet och mental ohälsa. Det finns tusen sätt att kränka på, och bara ett sätt att inte göra det. Ingen kan förlåta, ingen kan förstå, ingen kan se nyanser eller komplexitet. Att identitetspolitik och kränkthetskultur fått ta ett så hårt grepp om fantasycommunityn är sorgligt. 

Legion of Flame bjuder på en mix av Arkham City, kommunistsatir och drakaction

 Jag recenserade ju The Waking Fire, del ett i Anthony Ryans Draconis Memoria-trilogi för ett tag sedan. Nu har jag äntligen läst klart bok 2, The Legion of Flame, och det känns som mer av samma, på ett för det mesta positivt sätt. Det är fortfarande en actiontyngd bladvändare, med kvick pacing som hjälps av korta kapitel och skiftande viewpoints (de tre POV-karaktärerna Lizanne, Clay och Hilemore får sällskap av en fjärde, Sirus). Det är fortfarande en himla massa drakar. Och det är fortfarande genremässigt en glad mix mellan typ Indiana Jones och James Bond, fast i fantasyformat. 

Den bästa delen av boken står utan tvekan Lizanne för. Hon är den klart mest färgstarka figuren, och har den klart roligaste delen av storyn, i vilken hon tvingas infiltrera en Arkham City-liknande fängelsestad, och dessutom tvingas hantera revolutionära fanatiker vars upptåg och inbördes konflikter för tankarna till verkliga vänsterrörelser och deras organisationsproblem. Den betydligt tråkigare Clay får en betydligt tråkigare men ungefär lika sidkrävande storyline (som dras ut i en halv evighet, Ryan hade lätt kunnat kapa ett kapitel eller två från Clay, utan problem). Hilemore blir bokens third-wheel lite som i ettan, men framstår fortfarande som en sympatisk och stabil militär. Han får dessutom stöd i form av smugglaren Scrimshine som agerar comic relief, fast Zenida Okanas, den ensamstående piratmamman, får tyvärr mindre tid än i bok ett. När det kommer till Sirus så är hans storyline en stor spoiler, men den ger oss definitivt ett nytt perspektiv på saker och ting. 

Storymässigt är boken minst lika snyggt outlinead och planerad som ettan: allt hänger ihop, och det blir ett flertal plot-twists som fördjupar världsbygget och utvecklar bokens centrala konflikt. Det sker tyvärr ibland på bekostnad av intressanta sidokaraktärer, som Ryan har en tråkig tendens att introducera och sedan göra sig av med i rätt högt tempo. Men överlag så är Legion of Flame definitivt bra: spännande, actionfylld och välskriven. Är taggad på att börja läsa bok 3. 

Beric Dondarrion vs Lady Stoneheart

 Spoilers för Game of Thrones och dess originalförlaga, bokserien A Song of Ice and Fire!

Det finns en hel drös problem med hur David Benioff och Dan Weiss adapterade George RR Martins enorma bokserie A Song of Ice and Fire till megasuccéserien Game of Thrones åt HBO, och det är nog ingen TV-produktion som har debatterats, diskuterats, analyserats, kritiserats och studerats lika mycket som den. På grund av hur serien slutade så fick Benioff & Weiss otroligt mycket skit, och kan eventuellt ha dödat sina karriärer, men jag ska som omväxling ta och berömma dem lite, för ett beslut som det pratas alldeles för lite om: frågan om Beric Dondarrion eller Lady Stoneheart. 

Snabb recap först: Beric Dondarrion (i TV-serien spelad av Richard Dormer) är en lord som tidigt i storyn får i uppdrag att arrestera den monsterlike riddaren Gregor Clegane. Han misslyckas och blir ihjälslagen av Gregor, precis i inledningen av The War of the Five Kings. Till allas förvåning biter dock inte döden på Beric, utan han återupplivas av sin vän och följeslagare, prästen Thoros. Efter ett tag stupar han i strid på nytt, och Thoros lyckas återigen dra tillbaka honom från efterlivet. Och det sker totalt sex gånger. För varje gång Beric dör så förlorar han minnen från sitt ursprungliga liv, och skadorna som dödat honom läker inte. Därmed är hans fortsatta existens, och oförmåga att dö, lika mycket en förbannelse som en välsignelse. Trots det leder han en grupp kallad The Brotherhood Without Banners, som hjälper och skyddar bönder och lokalbefolkning mot rövare och plundrare från krigets alla sidor, och blir snabbt en närmast legendarisk figur i Westeros. Att han dessutom slåss med ett brinnande svärd gör hjälteimagen ännu starkare. 

Så långt är Berics story mer eller mindre densamma i böckerna och i TV-serien, men därifrån slår de två versionerna av berättelsen in på väldigt annorlunda spår. I böckerna så dör Beric Dondarrion en sjunde och sista gång off-screen, då han ger sin livskraft till Catelyn Starks döda kropp, och återupplivar henne som den hämndlystna Lady Stoneheart. I TV-serien skiter man i Stoneheart. Catelyn förblir död, och Beric Dondarrion lever vidare, fram till seriens sista säsong, då han offrar sig för att rädda Arya Stark från zombies. Och jag tycker att Benioff och Weiss beslut att behålla Beric istället för att byta ut honom mot Stoneheart, är helt rätt, av en rad skäl. 

För det första så är Beric en intressantare karaktär än Stoneheart. Hon är mest bara en hämndlysten pseudo-zombie. Beric är oändligt mycket mer komplex. Han är en man som trots alla sina smärtor, skador och svårigheter försöker göra rätt sak. För varje gång han får livet på nytt försvinner en bit av hans gamla liv från hans minne. Han tror på en gud som han inte förstår, och som verkar ha ett syfte med honom som han inte begriper. På många vis är Beric en vilsen själ, som trots det ändå försöker (och lyckas!) vara ett ljus för andra. Det är något som är rätt unikt för Westeros annars rätt cyniska karaktärsgalleri, och får Beric att sticka ut och kännas relevant. Däremot har serien gott om både hämndlystna och zombies. 

För det andra så passar Beric oerhört bra in i den dekonstruktion eller förvrängning av gamla medeltida hjältemyter som George RR Martin ägnar sig åt i sina böcker. Han ägnar mycket tid åt att behandla och diskutera de gamla riddaridealen, om heroiska, attraktiva och godhjärtade krigare som utför hjältedåd i de svagas namn. Han porträtterar krigarordnar, hovnarrar och "Prince Charming"-stereotypen. Här passar Beric, som, for all intents and purposes, är en take på Robin Hood, verkligen in väl. 

För det tredje så är Beric bara mycket coolare än vad Stoneheart är. Ögonlappen, det brinnande svärdet, mannen som aldrig dör... bara kolla på honom!

Och för det fjärde så är Richard Dormer, som spelar Beric, en fantastisk skådespelare, som serien gjorde väl i att inte slarva bort. Han ger Beric ett djup och ett värme som karaktären kanske inte haft om det inte var för hans rolltolkning. 

Så kort sagt, Weiss och Benioff gjorde många misstag under produktionen av Game of Thrones, men att behålla Beric Dondarrion var inte ett av dem. 

Sanderson högläser prologen för Stormlight 5

Spoilers för bok 1-5 av Stormlight Archive!

Eminente Brandon Sanderson avslutar sin rekordkrossande Kickstarter idag, efter att ha samlat in sjuka summor (och fördelat en del av dem på andra random bokprojekt från hoppfulla författare). Detta firar han med att högläsa prologen från den femte och kommande boken i sin mastodontserie The Stormlight Archive. Det är visserligen bara ett rough draft, och kan komma att ändras, men det är ändå överraskande och roligt, och ger ett kommer med ett par intressanta avslöjanden. Spoilers följer:

Prologen är ur Gavilar Kholins perspektiv, vilket är något alla fans av Stormlight väntat länge på. Samtliga prologer hittills har utspelat sig under Gavilars fredsförklaringspartaj med Parshendi-folket, fast ur olika karaktärers synvinkel. Gavilar har dock ständigt varit centrum för mer eller mindre allt som försiggått under prologen, och dessutom varit en drivande kraft bakom många av händelserna i Stormlight-serien, trots att han dödas av Szeth vid festens slutskede, vilket vi vetat om sedan bok 1. Men nu drar Brandon alltså undan draperierna från Gavilar, och låter oss se honom och hans skumma förehavanden.

Det första som slår mig är att Gavilar som karaktär är en av de mer osympatiska Brandon skrivit. Visst, han slår inte ärkesvinet Straff Venture från Mistborn, men han är definitivt en machiavellisk skitstövel. Vi får se honom utnyttja sin brors sorg och alkoholism för att styra honom, försöka orsaka en apokalyps för egen vinning, och försöka använda magi som ska skydda människor från Odium för att bli odödlig. Samtidigt är Gavilars beteende också djupt rotat i kulturen från hans nation Alethkar, en krigarnation där maktspel och dominans är centrala dygder. På så vis är Gavilar väl egentligen, liksom Amaram eller Sadeas, knappast mycket sämre än landet han kommer från. Hur Brandon väver in sitt världsbygge i karaktärsskrivandet är hursom oerhört imponerande. 

Vad får vi veta i prologen då? Först och främst att Gavilar, trots en hänsynslöshet som förmodligen tagit honom hyfsat långt i Game of Thrones, ändå inte är tillnärmelsevis lika smart som han tror att han är, utan gör grova misstag baserat på arrogans. Det är rätt kul att se honom spendera hela prologen med att roa sig åt idén om att Kalak och Nale är Heralds, trots att man som läsare mycket väl vet att de är precis de som de utger sig för att vara. Vi får också klarhet i Kalaks arbete med hemliga sällskapet Sons of Honor, som han tydligen grundade för att få tillbaka the Knights Radiant, och inte i första hand för att dra igång the Desolations, vilket Amaram fått det att se ut som i tidigare böcker. Sons of Honor är mer eller mindre ett välgörenhetsprojekt som spårat ur, vilket är logiskt, med tanke på att Kalak verkar alldeles för mesig för att göra en del av de saker som hans gruppering gör i tidigare böcker. 

Prologen ger oss också en intressant inblick i Stormfathers relation till Gavilar, som är allt annat än fridfull. De litar inte på varandra, och Gavilar försöker konstant föra Stormfather bakom ljuset med hjälp av en fasad som han tror att Stormfather kommer gilla. Det visar sig dock att han missbedömer Stormfather, som överger honom precis innan Szeth kommer för att mörda honom. När Gavilar med sina sista ord ber att Dalinar ska säga "the most important words a man can say" så pratar han (till skillnad från vad vi trott ända sedan bok 1) inte med Szeth, utan med Stormfather. Stormfather är dock för tillfället inte intresserad av Dalinar, och Szeth tolkar Gavilars ord som riktade till honom, och lämnar som bekant ett meddelande till Dalinar, vilket sätter igång händelseförloppet i The Way of Kings. 

Det finns två avslöjanden till som är intressanta att prata om: det första är Stormfathers ord om att en Herald dött. Det verkar som att det händer precis under festen, vilket, såvida jag helt glömt något, är nyheter för oss läsare. Jag misstänker dock att det här är bekräftelse på en väldigt crackpot-ig teori som cirkulerat på fanforumet The 17th Shard. Jag ska inte gå in på den mer än att säga att om den stämmer så är det Chana som dött. 

Slutligen måste vi också nämna Ba-Ado-Mishram, den starkaste och smartaste av alla Unmade. Unmade är ju som bekant Odiums tjänarspren, som är någon form av mix mellan Eldricht Horrors och plot-devices. De har primärt dykt upp i bok 3, Oathbringer, där en av dem avslöjades ligga bakom The Thrill, och en annan gav Amaram en hälsomässigt tveksam makeover. Ba-Ado-Mishram har dock inte synts till innan, utan bara nämnts som den mest medvetna av alla Unmade, och den som försökte leda the Singers i Odiums frånvaro efter the Last Desolation. Hon låstes in av Knights Radiant, vilket ledde till magisk lobotomisering av hela Singer-folket, och skapandet av slavklassen parshmen. Var Ba-Ado-Mishram gömdes vet vi inte, men tack vare prologen vet vi nu vem som vet: det är Kalak. Och vi vet också att Thaidakar, Ghostbloods-ledaren (som är en central karaktär från en annan Cosmere-serie) är ute efter Kalak: han dyker tillochmed upp i prologen via magiskt hologram för att påminna Gavilar om det. 

Så, det var väl de mest centrala bitarna. Brandons berättande och världsbygge är som alltid eminent, och då var det här bara draft nummer 1. Jag kan inte vänta på den färdiga produkten, bok 5 av Stormlight. 

Snarket i Stjärnsjön

Idag började jag (äntligen) på något jag borde gjort redan 2020. Klippa mig och skaffa ett jobb kanske någon tänker, men nä, inte det. Viktigare än så: jag började läsa Christopher Paolinis To Sleep in a Sea of Stars, eller, i min egen fristående översättning: Snarket i Stjärnsjön. Den släpptes 2020, men just då var jag inte jättetaggad på den. Kanske för att jag inte läser sci-fi i någon hög grad, utan ofta håller mig till fantasy. Men nu, två år senare, så har det blivit dags. Jag har kommit hundra sidor in (av typ 800, Paolini kan, precis som Brandon Sanderson, inte skriva korta böcker). Och boken är bra. Känns väldigt lite som Eragon-böckerna, som ju är Paolinis "claim to fame". Jag läste allesammans när jag var yngre, och gillade dem, och även om jag läst mycket bättre fantasy sedan dess så uppskattar jag dem fortfarande. Men oj vad Paolini har utvecklats som författare sedan dess! To Sleep in a Sea of Stars/Snarket i Stjärnsjön ligger på en annan nivå, både vad gäller berättande och vad gäller åldersgräns. Visst, Eragon var brutal och våldsam, emellanåt på närmast överdrivet vis (vem minns inte när Arya nästan sliter av sin egen hand, eller alla de tusentals olika groteska skador Roran lyckas drabba sig själv med?), men To Sleep in a Sea of Stars är inte bara gory, utan har dessutom en helt annan atmosfär som gör att den känns vuxen. Såhär: man skulle lätt kunna kapa det överdrivna våldet ur eventuella framtida filmatiseringar av Eragon. Man gjorde det utan problem i det annars problemtyngda haveriet till filmadaption från 2006. Att göra det med Snarket i Stjärnsjön skulle dock inte fungera, lika lite som man skulle kunna ta ringen ur Sagan om Ringen. Hundra sidor in så känns boken som en korsning mellan Venom och Alien, vilket inte är dåliga influenser för en sci-fi-story, och då har det hela ändå bara börjat. Paolini har lanserat To Sleep in a Sea of Stars som en första del i "the Fractalverse", en ny setting för framtida icke-Eragon-böcker. Och fortsätter Paolini såhär så kan han tryggt sikta mot stjärnorna.

 

The Black Iron Legacy tar mörk fantasy till höga höjder

 

Gareth Hanrahans fantasyserie "The Black Iron Legacy" är oerhört underskattad. Igår läste jag ut del nummer 3 (den senast utgivna, när nästa kommer vet jag inte), och det är riktigt bra. Serien utspelar sig i en fantasyvärld som befinner sig i någon slags industriell era rent teknologiskt, men dessutom har diverse former av monster och en bunt gudar som är lika lättretade som de är galna, och som för våldsamma krig mot varandra. Dessutom finns det galna alkemister som konstruerar kemiska vapen som fått Singed att storkna, och runt varje hörn finns det folk som vill äta lik. Kort sagt är detta en värld som får The Walking Dead att se ut som en sommarsemester i jämförelse. Storyn i de tre första böckerna följer primärt Carillon Thay, en ung tjuv med en allt annat än mysig barndom. Carillon hamnar i Guerdon, en handelsstad som är fri från stridande gudar (tills vidare), men det är sugigt nog ändå. Halva befolkningen är tiggare, staden är överfylld av kriminella (och liksmaskande ghouls), och polisstyrkan består till stor del av alkemistskapade monster. Carillon trasslas kvickt in i både politiska maktkamper och övernaturliga mysterier, och snart står självfallet hela Guerdon på spel. 

Alla de tre böcker som kommit hittills känns till viss del fristående, då de för det mesta byter POV-karaktärer, och fokusområden, även om Guerdon och Carillon förblir konstanter. Den första boken, The Gutter Prayer, handlar främst om Guerdons egen mörka historia. Den andra, The Shadow Saint, lägger fokus på the God War, och två av de mäktigaste parterna i striderna; nekromantikerriket Haith och de galna gudarnas kungadöme, Ishmere. Bok tre, The Broken God, spenderar en hel del tid på att roadtrippa genom den sönderskjutna världen, och lägger dessutom fokus på the Ghierdana, en nation som bäst pitchas som en mix mellan House Targaryen och Gudfadern. De är mafiosos med drakar. 

Hanrahan bjuder på en rad twister, och en drös välskrivna karaktärer. Carillon är en utmärkt huvudroll, som ändras, utvecklas och fördjupas i varje bok. Det är svårt att beskriva utan att gå in på spoilers, men hon och hennes utveckling binds till världen på ett smart sätt, och ger berättelsen ett tematiskt djup. Dessutom är hennes interna monologer och tankar roliga, emellanåt i klass med humorn från Tyrion Lannister i A Song of Ice and Fire, eller Sand dan Glokta i First Law. Andra trevliga (eller otrevliga) typer som de tre böckerna låter läsaren bekanta sig med är Spar, en hederlig tjuv som försöker leva efter sin döde fars Robin Hood-iga filosofi, Rat, en ghoul som trots sina likätande tendenser är rätt hygglig, syskonparet Baston och Karla, och den mystiska men namnlöse spionen som byter identitet på samma vis som andra byter strumpor. 

Jag rekommenderar definitivt The Black Iron Legacy till alla som vill läsa riktigt mörk fantasy med monster och misär.

Brandon Sanderson tar över internet

 Brandon Sanderson är fantastisk, på många vis. Snubben skriver fantasyböcker som ingen annan, och han skriver dem dessutom i vansinnigt tempo. Hans relation till fansen är fantastisk, och kvalitén på böckerna är galet hög med tanke på den som sagt rasande fart han skriver dem med. Brandon är fantasyförfattarnas svar på The Flash. 

Tidigare i veckan publicerade Brandon en youtubevideo med den oroväckande titeln "It's time to come clean". Om någon som läser detta är intresserad av Brandon men inte sett videon så rekommenderar jag att gå och kika på videon innan ni läser vidare. Hursom så var jag lätt oroad när jag började titta. Hade Sanderson gjort något faktiskt dumt? Men nej, han hade bara råkat skriva en bok (igen). Eller, inte bara en bok. Fyra stycken, plus en kortare novell för barn. 

Det är bara Brandon Sanderson som gör sånt här.

Han har alltså, i hemlighet, skrivit fyra stora fantasy/sci-fi-böcker under pandemin. Tre av dessa är en del av The Cosmere, Brandons magnum opus, och den fjärde är fristående. Samtliga kommer släppas under 2023, en bok i kvartalet, och kan beställas via Kickstarter, där Brandon också erbjuder möjligheter till vad han kallar för "a year of Sanderson". Under fyra av månaderna släpps böckerna, och under resterande åtta så får prenumeranterna swagbags med Sanderson-grejer. Tröjor, posters, you name it. Brandon har använt Kickstarter tidigare, och gjort succé, så han väntade sig nog en hyfsad framgång här också. Men framgången blev mer än "hyfsad". 

Insamlingen är nu, inte ens en vecka in, den som dragit in mest pengar i Kickstarters historia. 

Yep. 

Brandon Sanderson började veckan med att grovtrolla fantasycommunityn, avslöjade fyra nya böcker, och slog ett rekord på en av internets största crowdfunding-plattformar som finns. 

Legend. 

Stormlight 5 är på gång!

 Brandon Sanderson är världens bästa fantasyförfattare. George RR Martin, JK Rowling, Joe Abercrombie, Antony Ryan i all ära, men Brandon är bäst. Ingen kan nog matcha hans Cosmere i skala eller uppfinningsrikedom. Oavsett om man letar efter en story, en karaktär eller ett världsbygge så är han fenomenal. Och nu har arbetet äntligen börjat på bok fem i hans främsta serie, The Stormlight Archive. Den här gången kommer bokens huvudkaraktär vara lönnmördaren och Skybreakern Szeth, och jag är grymt taggad på att få återvända till Roshar och se uppgörelsen mellan the Knights Radiant och Odium. 

Favoriter 2021: Karaktärer

 

Jag har listat mina favoritdebuter i MCU och mina favoritserier från 2021, och nu är det dags för karaktärer i övrigt. För att göra listan lite mer spännande så inkluderar jag ingen från MCU-debutlistan, men de hade alla kunnat platsa här också (Kate Bishop och John Walker är sjukt bra karaktärer alla kategorier). Här listar jag istället några av de karaktärer som jag tycker stuckit ut i filmer/serier/spel/whatever från 2021. Listan, utan inbördes ordning:

*Helmut Zemo (MCU): Zemo (spelad av underbare tysken Daniel Bruhl) har i år dykt upp i Marvelserien The Falcon and the Winter Soldier, och var, tillsammans med John Walker, de två bästa karaktärerna i den serien, hands down. Bortsett från att han vinner VM i karaktärsdesign (rocken + skidmössan = klockrent) så är han en drivande faktor i att seriens diskussion av symbolik fungerar så bra som den gör. Zemo, som vill utrota superhjältar eftersom de blir symboler som massan hjärndött följer, har en filosofiskt intressant ståndpunkt, och drivs inte av ett maktbegär som så många andra skurkar. Tvärtom så visar "The Falcon and the Winter Soldier" med all önskvärd tydlighet att han är lika ointresserad av personlig vinning som de två titelfigurerna. Zemo känns som en god man som begår onda handlingar för ett högre syfte, och den typen av moraliskt grå figurer är alltid de mest intressanta. Mitt enda klagomål på honom är att han var med alldeles för lite (ja, Zemo förtjänar definitivt en egen spinoff).

*Vi (Arcane/League of Legends): Arcane var en av årets största överraskningar, då ingen riktigt väntat sig att en animerad serie baserad på ett gammalt MOBA-spel skulle vara bättre än Marvels blockbusterserier eller diverse Oscarsflörtar med halva Hollywood i rollistan. Men Arcane var verkligen galet bra, och en av seriens MVPs är utan tvekan Vi, som väl även får anses vara seriens huvudroll. Vi är en ung tjuv och gatukämpe som egentligen bara vill rädda den lillasyster hon svikit, och slår sig fram genom kaoset från kollisionen mellan två samhällen med sina nävar, sin kaxighet, charm och intelligens. Hennes relation med polisofficeren Caitlyn, med systern Jinx/Powder och även med adoptivfadern Vander är alla bärande pelare för serien, och när dammet efter alla konflikterna lagt sig så står Vi som en av seriens, och League-universets, mest välskrivna och sympatiska karaktärer. 

*Crosshair (Star Wars): Årets stora Star Wars-nyhet (bortsett från The Book of Boba Fett, som delas mellan 2021 och 2022) var Dave Filonis Clone Wars-uppföljare The Bad Batch, som var en... mixed batch. Vissa avsnitt var kanon, vissa var rätt svaga, och serien lider i allmänhet av att premissen känns förvånansvärt lik den i The Mandalorian. Den absolut bästa komponenten i The Bad Batch var klonsnipern Crosshair, som tvingas förråda sina bröder till Imperiet, men lär sig leva med det, och blir en trogen Imperiesoldat, dock inte helt utan skrupler eller moral. Crosshair, som på ytan är en kall skitstövel, har både några av de coolaste actionscenerna i serien, och även den överlägset mest intressanta resan som karaktär. Han står villigt på de ondas sida, men visar samtidigt på både heder och lojalitet mot de bröder som på sätt och vis svikit honom lika mycket som han svikit dem. Crosshair brottas med lojalitet, svek, ensamhet och förlust på ett sätt som få andra karaktärer i galaxen långt, långt borta, vilket gör honom både fascinerande och tragisk. 

*Triss Merigold (The Witcher): Nöjesåret 2021 avslutades med säsong 2 av Netflix monsterserie The Witcher, och trots att många karaktärer definitivt imponerade (Geralt, Yennefer, Nivellen, Cahir och Jaskier var alla bra) så var det Triss Merigold som stack ut mest för mig. Jag ska erkänna att jag inte var jättesåld på Harry Potter-skådisen Anna Shaffer i rollen, men säsong 2 gjorde henne definitivt rättvisa. Hon fick mer material att jobba med, och Triss blev en varm och sympatisk figur, som känns både stark och väldigt sårbar, inte minst då serien utforskar de skador, både yttre och inre, som hon bär på sedan finalavsnittet i säsong ett då hon nästan stryker med i slaget vid Sodden. Hennes vänlighet mot Ciri men även hennes oerhörda fruktan inför vad Ciri kan bli gjorde henne också minnesvärd, och därmed platsar hon definitivt på listan. 

*Stellan Gios (Star Wars): Star Wars: The High Republic, multimediaprojektet som behandlar Jediordern och Republiken ett par hundra år innan Phantom Menace, har ju fallit lite i skymundan, delvis kanske för att det bara är superfansen som läser Star Wars-böcker, delvis för att det inte finns någon Darth Vader, Luke Skywalker eller R2-D2 att koppla storyn till, och delvis för att delar av Star Wars fandom är misstänksamma mot allt som Lucasfilm producerar utan Dave Filoni. Jag har dock gillat de två High Republic-böcker som jag läst, och min favorit från dem är utan tvekan Stellan Gios, som väl bäst kan beskrivas som High Republics svar på Obi-Wan Kenobi. Stellan är allt en Jedi ska vara, stark, god, intelligent, hela paketet. Han har också ansvarskänsla och humor, två användbara drag, och de storylines han har rör ofta den galaktiska politiken, vilket är böckernas bästa stunder. Jag gillar Stellan, och jag gillar High Republic. 

*Viktor (Arcane/League of Legends): Mer eller mindre alla karaktärer i Arcane förtjänar att hyllas, men tillsammans med Vi så är Viktor i mitt tycke den främste. Visst, jag kanske är rätt biased då jag spelade en hel del Viktor i League redan innan serien var en grej, men ändå. Viktor är en sån underdog att man inte kan hjälpa att känna för honom och han är så sympatisk och välvillig att man inte kan hålla sig från att tycka om honom. Medan hans vän Jayce rör sig uppåt i samhällsskikten sitter Viktor kvar i sitt labb för att försöka reparera både sin egen trasiga kropp, men även det trasiga samhälle han kommer ifrån, och resultaten är lika ofta hjärtskärande som de är lyckade. Den vänskap som formas och sedan ställs på prov mellan Viktor och Jayce är en av seriens bästa förhållanden, och röstskådespelet från Harry Lloyd, aka Viserys Targaryen i Game of Thrones, gör bara Viktor ännu bättre. Ett av de främsta skälen att se fram emot säsong 2 av Arcane är Viktors resa, som lär vara långt ifrån över. 

*Cleo Cazo/Ratcatcher 2 (DCEU): James Gunn är en mästare på att skriva karaktärer, och i The Suicide Squad visar han verkligen upp den talangen, kanske allra mest med Ratcatcher, av alla figurer. Den unga Cleo Cazo (genombrottet Daniela Melchior) lärde sig kontrollera råttor av sin pappa, som sedan dog av en överdos och när hon sedan skickas till Corto Maltese för att spränga nazistfästen och skjuta milissoldater tillsammans med diverse brottslingar med olika grader av psykopati så gör hon det till sitt M.O att se det goda i folk, från den kallhamrade lönnmördaren Bloodsport till den humanoida jättehajen Nanaue. Cleo visar dessutom på både mod och rädsla, och hennes förmågor, både råttstyrningen och att tro på andras godhet, är avgörande både för filmens story och för filmens tema. 

Och där stannar vi för den här listan. Egentligen finns det många fler karaktärer värda att skriva om, men jag hinner inte med att skriva om typ femton stycken. Därmed kommer här några honorable mentions som komplement: Wanda Maximoff (MCU), Inej Ghafa (Shadow & Bone), Logain Ablar (The Wheel of Time), Vision (MCU), Geralt (The Witcher), Wilford (Snowpiercer), Clint Barton/Hawkeye (MCU), Rick Flag (DCEU), Bloodsport (DCEU), Stepin (The Wheel of Time), Yennefer (The Witcher), Lily (Army of the Dead), Duncan Idaho (Dune), Kaz Brekker (Shadow & Bone), Leto Atreides (Dune) och Peacemaker (DCEU).

Drakar och kapitalism i The Waking Fire

 

Plockade lite spontant upp The Waking Fire, del ett i Draconis Memoria-trilogin av Anthony Ryan på Akademibokhandeln för ett tag sedan. Beskrivningen på baksidan, som nämnde drakar, pirater och sjöslag verkade intressant, och jag kan glatt meddela att boken var grym. Starkt narrativ där världen styrs av företag lika mycket som av kungar, kul magisystem som driver världens ekonomi, och bra karaktärer (piraten Zenida Okanas, den religiöse fanatikern tillika snipern Preacher och spionen Lizanne var tre standouts). Slutet hade ett par rejält coola twists också, som inte bör spoilas. Ryan kan kanske tagga ner med sista-minuten-räddningarna (folk blir räddade från nära-döden-upplevelser oftare än man ser Tusken Raiders i The Book of Boba Fett), men annars är det en grym bok. Del två och tre är införskaffade, och ska läsas.