Morgan Johansson är inte värd en regeringskris

 Igår bestämde sig Sverigedemokraterna hastigt och lustigt för att det, tre månader innan ordinarie val, är en utmärkt tidpunkt för att möblera om på justitiedepartementet. Ommöbleringen ifråga består i att göra sig av med Sveriges mest kontroversielle minister, justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Min personliga övertygelse är att Sean Banan hade varit en bättre minister än Morgan Johansson, och därmed är jag i grunden positivt inställd till alla parlamentariska försök att få bort honom. Samtidigt är det tyvärr inte så enkelt i det här fallet. 

En misstroendeförklaring tre månader innan valet känns, precis som många, inte minst Morgan själv påpekat, minst lika mycket en del av Sverigedemokraternas valkampanj som en del av riksdagens arbete. Och på det viset ska misstroendeförklaringen inte användas. Det är ett parlamentariskt verktyg för att avsätta olämpliga ministrar eller regeringar, inte för att höja Jimmie Åkessons opinionssiffror. 

Misstroendeförklaringen lite överanvänd. Högern har onekligen en tendens att misstroendeförklara mot det mesta som rör sig på regeringskansliet, vilket, återigen, inte är poängen. I fallet Johansson kan jag dock känna att det är befogat: Morgan är ett återkommande inslag i konstitutionsutskottets arbete, och har samlat på sig ett gäng prickar under sin tid som minister, inte minst för sitt inte alltid helt uppriktiga förhållande till sanningen. Morgans ton i den offentliga debatten är dessutom bitvis ovärdig en minister i Sveriges regering. Kombinationen av de två sakerna vill jag ändå hävda gör honom olämplig för en av Sveriges mäktigaste poster.

Hursom så har Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna alla förklarat att de tycker det är en skitbra idé att "förtidspensionera" Morgan Johansson. Morgans chef, statsminister Magdalena Andersson är av någon anledning inte lika såld på idén, och verkade fly förbannad på en presskonferens sent igår där hon förklarade att regeringen avgår om Morgan faller, och anklagade oppositionen för att vara fullkomligt ansvarslösa i kristider som dessa. Jag har hyggligt stor respekt för Magdalena Andersson, och tycker hon har varit betydligt bättre som statsminister än vad Stefan Löfven var, men här är hon helt ute och cyklar. 

Oppositionens misstroendeförklaring har ingenting med rådande kriser (Ukrainakriget och NATO-ansökan) att göra. Morgan Johansson är inte involverad i NATO-bitarna, och även om justitieministern har vissa försvarsfrågor på sitt bord så tvivlar jag starkt på att Morgans jobbsäkerhet påverkar Sveriges nationella säkerhet. Att Magdalena Andersson fördömer oppositionens agerande med hänvisning till att Sverige befinner sig i "ett allvarligt läge" är således ett helt menlöst argument. 

Det verkligt dumma är dock att Magdalena Andersson (i ovan nämnda kristid) är beredd att orsaka regeringskris baserat på Morgan Johanssons vara eller icke vara som justitieminister. Att regeringen som helhet avgår kan ju faktiskt (till skillnad från Morgans eventuella avsked) ha verkliga effekter på Sveriges säkerhet. Det är inte heller praxis att regeringar avgår för att ministrar tvingas bort, utan något Magdalena Andersson bara bestämt sig för här och nu. Om regeringen faller med Morgan och Sverige kastas in i ännu en omgång parlamentarisk cirkus så är det helt och hållet Magdalena Anderssons ansvar. Det är hon som i kristid gjort kabinettsfråga av en olämplig ministers jobbstatus.

Så vad händer nu då? I en perfekt värld borde oppositionen faktiskt backa. Ulf Kristersson pratar om att vara den vuxne i rummet, vilket vänstern ofta gör sig löjliga över, men här har han en chans att visa sig vara just det. Säg att Socialdemokraterna är villiga att sänka Sveriges (och därmed kanske även Finlands) NATO-förhandlingar och orsaka regeringskris över Morgan Johansson. Säg att det är oansvarigt (vilket det är). Och säg att Moderaterna inte tänker vara likadana, utan låter Morgan sitta resterande tre månader för stabilitetens skull. Sen avsätter vi Morgan i valet, eller i värsta fall efteråt. Det kommer inte ske, men det vore det ansvarsfulla, det vuxna. 

Det troliga är väl dock att högern röstar för att göra Morgan Johansson arbetslös, vänstern röstar emot, och att Morgan sitter kvar med hjälp av Amineh Kakabavehs mandat. Socialdemokraterna är trots allt världsmästare i att smita undan på en hårsmån och klamra sig fast vid makten. 

JA till NATO

 Helgen har inte bara bjudit på ukrainsk folkhiphop och ovanligt långhåriga britter, utan också på en historisk omsvängning i skandinavisk säkerhetspolitik. Finlands regering har gått ut med att de tänker ansöka om NATO-medlemskap, och de svenska Socialdemokraterna har nu tillkännagivit att de avser följa efter. Sverige och Finland kommer således ansöka till NATO med anledning av "det försämrade säkerhetsläget", och för min del är det mycket välkommet. Alla som intalar sig att Sverige hittills varit neutrala är ute och cyklar. Ja, på pappret har vi varit det, men i praktiken är vi fast cementerade i västblocket. Man kan tycka vad man vill om amerikansk hegemoni och imperialism, men det är så världen ser ut. Att inte erkänna det, baserat på ideologiska skygglappar, och därmed riskera Sveriges långsiktiga framtid som ett fritt och tryggt demokratiskt västland är i min mening galet och oansvarigt. Att Vänsterpartiet och Miljöpartiet trots allt valt den linjen är förbluffande dumt. Från deras håll pratas det om folkmomröstningar, och om att saker och ting gått för fort. Men Sverige är inte Schweiz. Vi tillämpar representativ demokrati, och gillar generellt inte folkomröstningar. Att en eventuell omröstning om NATO hade utsatts för ryska påverkansoperationer är dessutom något som alla med en halv hjärncell bör inse. Och angående att NATO-beslutet skulle ha gått för fort så ser jag hellre att vi fattar våra säkerhetsbeslut för tidigt än för sent. Det är dags för NATO nu.

Är demokratin det största hotet mot Socialdemokraterna?

Blogginläggets titel till trots så anser jag inte att Socialdemokraterna i allmänhet är odemokratiska, eller ett hot mot demokratin. Den sortens retorik bör sparas till de tillfällen där den faktiskt passar in. Ropa inte varg i onödan, helt enkelt. Däremot är det smått ironiskt att Socialdemokraterna, vars företrädare de senaste åren byggt mer och mer av både sin retorik och sin politik på att framstå som demokratins försvarare, nu försöker fälla krokben för en kommission som ska utreda regeringens eget arbete under Coronakrisen. 

Coronakommissionen är nödvändig för att få en så opartisk utvärdering som möjligt av Sveriges politikers hantering av en av de största kriserna under 2000-talet. Socialdemokraterna verkar inte överdrivet nöjda med sin egen insats, och är uppenbart oroade över att kommissionen (och därmed väljarna) inte ska vara det heller. Detta är självklart bara en gissning, men varför annars skulle man försöka dölja dokument och handlingar från utredarna, till den grad att utredarna själva, inte bara oppositionen och klickbait-glada journalister faktiskt blivit sura. 

Nu kanske det kommer fram att allting bara varit ett missförstånd, på grund av klantig kommunikation mellan anonyma tjänstemän i regeringskansliet, vad vet jag. Men samtidigt så går det inte att bortse ifrån att Socialdemokraterna och deras företrädare verkar hyfsat obekymrade om att underlätta de demokratiska processerna när det är de själva som ska granskas, samtidigt som de hade hojtat om 30-talsvibbar, annalkande fascism och högerextrema attacker mot riksdagen om det var Moderaterna som tappat bort en bunt viktiga protokoll. Så man kanske ska tagga ner den rubrikvänliga domedagsretoriken om att Jimmie Åkesson i någon form av regeringsställning kommer leda till ett återinförande av envälde i Sverige. Istället kan man fokusera på att A) prata sakpolitik, och B) bistå de demokratiska processerna efter bästa förmåga. För tillfället verkar man ha det struligt med båda delarna.