Rymdsmurfarnas återkomst

 James Camerons Avatar är ett unikt populärkulturellt fenomen. Den var visuellt banbrytande när den släpptes 2009, och spelade in mer pengar än något någonsin gjort förr. Alla snackade om den. Sedan dess har den överträffats visuellt i takt med att tekniken utvecklats. Den har överträffats ekonomiskt (ish) av Avengers: Endgame (tror jag). Och framförallt har den blivit något av ett skämt. Dels för att James Cameron har tagit ungefär lika lång tid på sig att göra uppföljaren som George RR Martin tar för att skriva nästa ASOIAF-bok. Dels för att filmens story är plankad från Pocahontas. Och dels för att världen Cameron byggde är så udda. Unik, ja. Ambitiös, ja. Men trots allt udda. 

Men nu, efter åratal av hype-skapande uttalanden från Cameron så får vi äntligen en titt på uppföljaren, Avatar: The Way of Water. Sam Worthington och Zoe Saldana återvänder som kärlekskranka rymdsmurfarna Jake och Neytiri, som i den här filmen fått ett gäng barn och verkar ha blivit idoga badfantaster. Det är vatten överallt (de borde haft Robert Brobergs "Vatten" som trailer-låt), och vi får se navi'er (ingen aning om det är den korrekta pluralformen) som simmar, slåss och utforskar. Exakt hur storyn kommer se ut vet vi inte, men det blir spännande att se. För trots att första filmen blivit något av ett meme så är Avatar en ambitiös sci-fi-epic, och sådana får vi för få av i filmformat. 

Vad jag tycker om själva trailern vet jag dock inte riktigt. Faran med att filmen tagit så lång tid på sig (tretton år, om jag inte räknar fel) är ett problem. Tekniken har utvecklats, och det har hunnit komma fler storslagna rymdäventyr. Kan Avatar sticka ut, och locka till sig publiken i ett klimat som domineras av Star Wars, Marvel och snordyra tv-serier? Och kan James Cameron återigen överraska världen med nästa generations CGI-teknik? Den första frågan får vi svaret på i december, när filmen släpps. Men fråga två är enklare att gissa sig till redan baserat på trailern, och där är svaret för egen del än så länge ett "nej". Det är mycket svårare att imponera idag än för tretton år sedan, och jag tyckte att trailern var visuellt stabil, men den var långt ifrån att golva mig. 

Hursom så blir det spännande att se exakt hur bra och hur framgångsrik Avatar: The Way of Water blir. Den släpps som sagt i december, och utöver Worthington och Saldana så återvänder även (bland andra) Sigourney Weaver, Stephen Lang och Giovanni Ribisi. Nya tillskott till casten är Oona Chaplin, Michelle Yeoh, Cliff Curtis, och självaste Kate Winslet.

Dune är storslaget utdragen

Spoilers för Dune (filmen från 2021): 

Jag såg om Denis Villeneueves (eller hur hans efternamn nu stavas) superhyllade Dune för några dagar sedan, och kom på att jag ju inte diskuterat den så mycket här på bloggen. Att se en film för andra gången brukar också vara minst lika upplysande som den första titten. Och jag kom fram till att jag gillar Dune. Det gjorde jag när jag såg den på bio, och det gör jag fortfarande. Det är en bra och välgjord film. Men det är inget mästerverk. Det är inte ens Villeneueves bästa film: Prisoners är grymt svårslagen. Det är inte heller 2021 års bästa scifi/fantasy-rulle. Den äran går tveklöst till James Gunns Suicide Squad. Med andra ord finner jag nog Dune en smula överskattad, även om den fortfarande är väldigt bra. 

Mitt första problem med Dune, som jag hade redan när jag såg den för första gången, är att den känns lång. Pacingen i andra halvan av filmen funkar inte, iallafall inte för mig. Kanske beror det på att den delen är väldigt fokuserad på de två karaktärer som intresserar mig minst (Paul och Jessica), och deras flykt från fiendesoldater, sandstormar och en väldigt stor mask. Den typen av storylines, med en eller ett par karaktärer som springer från en fara till nästa i en hyfsat öde miljö har aldrig varit mitt forté, särskilt inte om jag inte finner karaktärerna särskilt kul: det funkade inte med Brinnes storyline i A Feast for Crows (bok fyra i A Song of Ice and Fire). Det funkade absolut inte i filmhistoriens kanske mest överskattade film, Gravity med Sandra Bullock. Och jag har alltid tyckt att de bitar i Sagan om Ringen som rör storpolitiken i Rohan och Gondor och deras krig mot Mordor är starkare än Frodo, Sam och Gollums hajk till Mount Doom. Paul och Jessicas ökenflykt är därmed alldeles för utdragen för min smak. 

Ett annat problem med filmen tror jag är att det finns en del scener som kanske inte behövts. Nu har jag förvisso skamligt nog inte läst Dune, men det finns ändå scener som jag verkligen inte känner bidrar till annat än att dra ut på tiden. I typ Sagan om Ringen så kan en scen där Sam pratar om trädgården i Bag End fungera fantastiskt bra för att fördjupa både karaktär och tematik, men få av Dunes mer dämpade scener (typ Paul med trädgårdsmästaren och palmerna, eller Jessica som får en kriskniv av en potentiell hushållerska) fyller den funktionen, och inte någon annan funktion heller för den delen. 

Jag är inte heller såld på Paul Atreides som huvudroll. Han känns passiv och deprimerad i nästan varje scen. Jag förstår att det rör sig om en allvarstyngd ung man, men Dune drar den biten för långt. Jag har svårt att köpa Paul som en hjältefigur, eller någon som andra skulle följa, och filmen gör rätt lite för att utveckla honom, eller ens förklara honom. Hur hans visioner fungerar, hur mycket han förstår av Bene Gesserits planer för honom, och vad han själv egentligen vill, är gravt oklart, och Dune förlitar sig alldeles för lite på dialog mellan karaktärer för att utforska det hela. Timothee Chalamet är inte dålig i rollen, men hans rolltolkning blir väldigt ensidig, och därmed rätt platt. Hur Paul resonerar är också ganska oklart: i ena stunden bryter han ihop över tanken på ett krig där religiösa fanatiker strider i hans fars namn, och i andra sekunden försöker han smida planer på att ta över tronen från självaste kejsaren. Visst, kejsaren verkar vara en minst sagt tveksam figur, men man kan ändå tycka att Paul får bestämma sig. Krig eller fred?

Men Dune är som sagt en mestadels stark film. Visuellt är den fantastisk, musiken är otrolig. Skådespeleriet levererar på alla fronter. Visserligen är jag som sagt inte särskilt imponerad av varken Timothee Chalamet eller hans karaktär Paul Atreides, men Rebecca Fergusson gör en stark insats som mamma Jessica, och Oscar Isaac gör duke Leto till en sympatisk och tragiskt dödsdömd Ned Stark-ig figur. Jason Momoa ger filmen en väbehövd dos av karisma och kaxighet, Stellan Skarsgård är härligt obehaglig som baron Vladimir Harkonnen, och Zendaya är grym på att vandra omkring i sand. Bitar av storyn är jätteintressant. Maktkampen mellan kejsaren, Harkonnens och Atreides är spännande, och exploateringen av Arrakis är intressant. En del sekvenser är superstarka, typ Letos räddande av arbetare från en jättemask, eller typ varje scen med Duncan Idaho. Dune är absolut ingen bra film, tvärtom, men den lider av att man lägger fokus på fel saker, och framförallt att man misslyckas med sin protagonist. 

Snarket i Stjärnsjön

Idag började jag (äntligen) på något jag borde gjort redan 2020. Klippa mig och skaffa ett jobb kanske någon tänker, men nä, inte det. Viktigare än så: jag började läsa Christopher Paolinis To Sleep in a Sea of Stars, eller, i min egen fristående översättning: Snarket i Stjärnsjön. Den släpptes 2020, men just då var jag inte jättetaggad på den. Kanske för att jag inte läser sci-fi i någon hög grad, utan ofta håller mig till fantasy. Men nu, två år senare, så har det blivit dags. Jag har kommit hundra sidor in (av typ 800, Paolini kan, precis som Brandon Sanderson, inte skriva korta böcker). Och boken är bra. Känns väldigt lite som Eragon-böckerna, som ju är Paolinis "claim to fame". Jag läste allesammans när jag var yngre, och gillade dem, och även om jag läst mycket bättre fantasy sedan dess så uppskattar jag dem fortfarande. Men oj vad Paolini har utvecklats som författare sedan dess! To Sleep in a Sea of Stars/Snarket i Stjärnsjön ligger på en annan nivå, både vad gäller berättande och vad gäller åldersgräns. Visst, Eragon var brutal och våldsam, emellanåt på närmast överdrivet vis (vem minns inte när Arya nästan sliter av sin egen hand, eller alla de tusentals olika groteska skador Roran lyckas drabba sig själv med?), men To Sleep in a Sea of Stars är inte bara gory, utan har dessutom en helt annan atmosfär som gör att den känns vuxen. Såhär: man skulle lätt kunna kapa det överdrivna våldet ur eventuella framtida filmatiseringar av Eragon. Man gjorde det utan problem i det annars problemtyngda haveriet till filmadaption från 2006. Att göra det med Snarket i Stjärnsjön skulle dock inte fungera, lika lite som man skulle kunna ta ringen ur Sagan om Ringen. Hundra sidor in så känns boken som en korsning mellan Venom och Alien, vilket inte är dåliga influenser för en sci-fi-story, och då har det hela ändå bara börjat. Paolini har lanserat To Sleep in a Sea of Stars som en första del i "the Fractalverse", en ny setting för framtida icke-Eragon-böcker. Och fortsätter Paolini såhär så kan han tryggt sikta mot stjärnorna.

 

Fattar inte hatet mot Andromeda

 

Jag pröjsade Mass Effect: Andromeda för cirkus 50kr på Steam för ett par månader sedan, och baserat på en kostnad-nöjesgradering så är det ett av de bästa spelköp jag gjort. Jag har roat mig i cirka 30 timmar med det, och har inte ens gjort klart huvudstoryn ännu (jag har gjort väldigt många sidequests). Erkänner villigt att jag aldrig rört något med Mass Effect-loggan på innan Andromeda, men trots det så har jag svårt att greppa varför spelet sågats så totalt. Actionbitarna är underhållande, vapenarsenalen varierad, karaktärerna lättgillade, röstskådespeleriet starkt och sidouppdragen många och roliga. Visst, efter de första uppdragen är storyn kanske något linjär, men nöjet och spänningen i att upptäcka en mystisk galax för att ge hopp åt vår civilisation är stort. Det första uppdraget, på Habitat 7 är oerhört välgjort. 

Så jag fattar kort sagt inte hatet mot Andromeda. Jag förstår att det kanske har för få likheter med den hyllade originaltrilogin, som dessutom lär vara oerhört svår att leva upp till om ens hälften av vad jag hört om den stämmer, och jag har full respekt för de som ansåg att spelet var för buggigt på releasedagen. Men nu, sex år efter att det först släpptes, så är Mass Effect: Andromeda verkligen inget dåligt spel, särskilt inte med tanke på den närmast skamlöst låga prislappen, och det faktum att Natalie Dormer gör rösten till en rymdsmurf-doktor. 

Zack Snyder castar halva Hollywood i Rebel Moon

Zack Snyder är i full rulle med att bygga nya filmuniverse efter att han lämnat DC och Warner Bros för Netflix. Hans första nya projekt var Army of the Dead, en zombie-heist med Dave Bautista. Den möttes av ljumma recensioner, men blev tittarsuccé (och jag gillade den!). Snyders nästa film blir en egenskriven sci-fi som han jämfört med Star Wars. Rebel Moon heter den, och Snyder verkar ha satt halva Hollywood i arbete här. Sofia Boutella, Charlie Hunnam, Djimon Hounsou, Jena Malone och Ray Fisher är bara några av namnen i filmen. Något releasedatum finns mig veterligen inte ännu, men 2023 känns väl som en rimlig gissning.

Jag ser definitivt fram emot detta, särskilt om Rebel Moon lyckas med att vara Star Wars för en ny generation. Snyder är definitivt en filmskapare som rent visuellt verkligen hör hemma i sci-fi, filmen lär vara snygg som tusan. Sedan är herr Snyder kanske tyvärr inte världens starkaste manusförfattare, när hans filmer brister är det ofta på det området, men får han fria tyglar av Netflix och tillåts göra Rebel Moon till det fem timmar långa och visuellt snordyra epos han vill så kan detta nog bli riktigt, riktigt bra. 

Halo-serien verkar inte leva upp till spelen

 

Paramount har släppt en ordentlig trailer till sin påkostade Halo-serie, baserad på den ordentligt populära tv-spels-franchisen av samma namn. Halo, som följer rymdspartanen Master Chief och hans A.I.-kompis/crush Cortana i deras konflikt mot alienkollektivet The Covenant är en av världens mest populära spelserier, och agerar ofta flagskepp för Microsofts konsoler. TV-serien, som, om jag inte misstar mig, är Paramounts första storhypade scifi/fantasy-satsning för streaming, har premiär i mars, med Pablo Schrieber som Master Chief. 

Tyvärr så såg trailern rätt B ut, måste jag säga. Jag är inget stort Halo-fan (gillar spelen, har noll koll på storyn bortom det jag skrev ovan), så ur ett fanperspektiv kan jag inte uttala mig, men som allmän nörd tyckte jag att det såg rätt blekt ut. Produktionsvärdet verkar inte vara där, bitvis gav det intrycket av att vara en fan-film snarare än ett påkostat superprojekt. Jag kan självklart ha jättefel, men trailern, och den allmänna bristen på både stora namn i rollistan (Witcher har Henry Cavill, Wheel of Time har Rosamund Pike, Carnival Row har Orlando Bloom, Game of Thrones första säsong hade Sean Bean, etc), och hype för serien (den släpps i mars, och jag hade glömt att den kom fram till i dag), samt det faktum att Paramounts streamingtjänst inte är stor i övrigt, får mig att misstänka att det här tyvärr inte blir en hit. 

Förhoppningsvis har jag fel. Trailern finns här: https://www.youtube.com/watch?v=ctV-IRWbRms