Dune är storslaget utdragen

Spoilers för Dune (filmen från 2021): 

Jag såg om Denis Villeneueves (eller hur hans efternamn nu stavas) superhyllade Dune för några dagar sedan, och kom på att jag ju inte diskuterat den så mycket här på bloggen. Att se en film för andra gången brukar också vara minst lika upplysande som den första titten. Och jag kom fram till att jag gillar Dune. Det gjorde jag när jag såg den på bio, och det gör jag fortfarande. Det är en bra och välgjord film. Men det är inget mästerverk. Det är inte ens Villeneueves bästa film: Prisoners är grymt svårslagen. Det är inte heller 2021 års bästa scifi/fantasy-rulle. Den äran går tveklöst till James Gunns Suicide Squad. Med andra ord finner jag nog Dune en smula överskattad, även om den fortfarande är väldigt bra. 

Mitt första problem med Dune, som jag hade redan när jag såg den för första gången, är att den känns lång. Pacingen i andra halvan av filmen funkar inte, iallafall inte för mig. Kanske beror det på att den delen är väldigt fokuserad på de två karaktärer som intresserar mig minst (Paul och Jessica), och deras flykt från fiendesoldater, sandstormar och en väldigt stor mask. Den typen av storylines, med en eller ett par karaktärer som springer från en fara till nästa i en hyfsat öde miljö har aldrig varit mitt forté, särskilt inte om jag inte finner karaktärerna särskilt kul: det funkade inte med Brinnes storyline i A Feast for Crows (bok fyra i A Song of Ice and Fire). Det funkade absolut inte i filmhistoriens kanske mest överskattade film, Gravity med Sandra Bullock. Och jag har alltid tyckt att de bitar i Sagan om Ringen som rör storpolitiken i Rohan och Gondor och deras krig mot Mordor är starkare än Frodo, Sam och Gollums hajk till Mount Doom. Paul och Jessicas ökenflykt är därmed alldeles för utdragen för min smak. 

Ett annat problem med filmen tror jag är att det finns en del scener som kanske inte behövts. Nu har jag förvisso skamligt nog inte läst Dune, men det finns ändå scener som jag verkligen inte känner bidrar till annat än att dra ut på tiden. I typ Sagan om Ringen så kan en scen där Sam pratar om trädgården i Bag End fungera fantastiskt bra för att fördjupa både karaktär och tematik, men få av Dunes mer dämpade scener (typ Paul med trädgårdsmästaren och palmerna, eller Jessica som får en kriskniv av en potentiell hushållerska) fyller den funktionen, och inte någon annan funktion heller för den delen. 

Jag är inte heller såld på Paul Atreides som huvudroll. Han känns passiv och deprimerad i nästan varje scen. Jag förstår att det rör sig om en allvarstyngd ung man, men Dune drar den biten för långt. Jag har svårt att köpa Paul som en hjältefigur, eller någon som andra skulle följa, och filmen gör rätt lite för att utveckla honom, eller ens förklara honom. Hur hans visioner fungerar, hur mycket han förstår av Bene Gesserits planer för honom, och vad han själv egentligen vill, är gravt oklart, och Dune förlitar sig alldeles för lite på dialog mellan karaktärer för att utforska det hela. Timothee Chalamet är inte dålig i rollen, men hans rolltolkning blir väldigt ensidig, och därmed rätt platt. Hur Paul resonerar är också ganska oklart: i ena stunden bryter han ihop över tanken på ett krig där religiösa fanatiker strider i hans fars namn, och i andra sekunden försöker han smida planer på att ta över tronen från självaste kejsaren. Visst, kejsaren verkar vara en minst sagt tveksam figur, men man kan ändå tycka att Paul får bestämma sig. Krig eller fred?

Men Dune är som sagt en mestadels stark film. Visuellt är den fantastisk, musiken är otrolig. Skådespeleriet levererar på alla fronter. Visserligen är jag som sagt inte särskilt imponerad av varken Timothee Chalamet eller hans karaktär Paul Atreides, men Rebecca Fergusson gör en stark insats som mamma Jessica, och Oscar Isaac gör duke Leto till en sympatisk och tragiskt dödsdömd Ned Stark-ig figur. Jason Momoa ger filmen en väbehövd dos av karisma och kaxighet, Stellan Skarsgård är härligt obehaglig som baron Vladimir Harkonnen, och Zendaya är grym på att vandra omkring i sand. Bitar av storyn är jätteintressant. Maktkampen mellan kejsaren, Harkonnens och Atreides är spännande, och exploateringen av Arrakis är intressant. En del sekvenser är superstarka, typ Letos räddande av arbetare från en jättemask, eller typ varje scen med Duncan Idaho. Dune är absolut ingen bra film, tvärtom, men den lider av att man lägger fokus på fel saker, och framförallt att man misslyckas med sin protagonist.