Jag har i grund och botten inga problem med restriktioner, om de införs med goda skäl. Tidigare i pandemin, innan vi vaccinerat brett så var de nödvändiga och viktiga för att rädda liv och skydda samhällets svagaste. Nu är samhällets svagaste generellt sett ganska väl skyddade, då de flesta har 3 doser vaccin i kroppen. Antalet döda och inlagda har sjunkit, och även om det ökat de sista veckorna så är det fortfarande inte i närheten av samma siffror som man såg innan vaccinen. Problemet är snarare att vården är högt belastad även av andra saker: säsongsinfluensor, uppskjuten vård och personalbrist. Ändå går man fram med nya restriktioner, som förmodligen inte kommer göra särskilt mycket mer än att irritera folk. Restauranger måste exempelvis nu stänga klockan 23:00. Någon kanske borde påpeka för regeringen att coronaviruset inte är mer aktivt på natten än på dagen.
Jag förstår förstås farhågan att spridningen och fallen ska öka än mer, och att man därmed inför nya restriktioner i förebyggande syfte. Och visst, ja, jag kan på sätt och vis köpa det resonemanget. Pubkvällar kan och bör offras om det räddar någons liv. Ganska lite pekar dock på att de nya restriktionerna hjälper, utan snarare tvärt om. Krögare, kulturarbetare och andra evenemangsarbetare får det återigen svårare att jobba. Universitetsstudenter får återigen sätta hemma på rummet istället för att besöka campus. Det är i längden inte bra det heller.
Istället för att välja fram nya restriktioner med tärning borde man, precis som exempelvis Viktor Barth-Kron skriver i en eminent artikel i Expressen, prata om sjukvården i Sverige. Varför lämnar så många yrket? Varför har vi så få vårdplatser? Vad kan vi göra för att stärka vår vård, istället för att försvaga vårt samhälle?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar