Alla streamingjättar behöver en galet dyr fantasy-franchise. HBO har Game of Thrones. Amazon har Wheel of Time (och snart Sagan om Ringen). Disney har Star Wars. Och Netflix har The Witcher, vars andra säsong släpptes härom veckan, till... well, inte riktigt applåder kanske, men defenitivt någon form av värme. Personligen tycker jag att The Witcher säsong 2 definitivt förtjänar både applåder och värme, för det rör sig om överlag riktigt stark fantasyunderhållning (spoilers för säsong 2 följer):
Det största problemet med säsong 1 av The Witcher var att den var rörigare än studentfest på Systembolaget. Serieskaparen Lauren Hissrich hade bestämt att narrativet skulle bestå av tre separata tidslinjer, en var för de tre huvudkaraktärerna: witchern Geralt (en bister Henry Cavill med stor peruk och litet ordförråd), magikern Yennefer (Anya Chalotra, med fler outfits än Gina Dirawi i Melodifestivalen) och den unga prinsessan Ciri (Freya Allan, som springer och skriker sig genom seriens första åtta avsnitt). Utöver dessa tidslinjer så skulle det dessutom introduceras en uppsjö av karaktärer, kungariken, monster och en magiskola som får tillochmed Dumbledore att verka ansvarstagande i jämförelse. Det var inte helt lätt att hitta en röd tråd eller en fast grund i allt detta.
Säsong 2 har tack och lov bestämt sig för att en tidslinje räcker gott och väl. När säsongen börjar har Geralt tagit Ciri under sitt beskydd och försöker agera fadersfigur, medan Yennefer måste hantera en fientlig före detta klasskamrat och en uppsjö av marginaliserade alver på vägen tillbaka till sina magikerkollegor efter slaget vid Sodden där hon besegrade det expansionistiska imperiet Nilfgaard. Storyn utvecklas snabbt, och snart har serien både fler storylines, fler karaktärer och fler platser än vad säsong 1 hade, med den livsviktiga skillnaden att det nu finns en röd tråd.
Inte för att säsong 2 av The Witcher inte har andra problem, för det har den. Man är fortfarande hyfsat dåliga på att utveckla de dussintals karaktärer som inte heter Geralt, Ciri eller Yennefer, vilket särskilt märks på skurksidan. Att Renfri (Emma Appleton), som dog i seriens allra första avsnitt, fortfarande är seriens mest intressanta och nyanserade bad guy är ett problem. Den nya säsongen försöker använda en skum ande i en studsande stuga (yep, seriöst) som huvudskurk, men hon saknar både personlighet, motiv och koppling till huvudkaraktärer, vilket gör att hon blir mer av ett problem som ska lösas av Geralt än en faktisk skurk att konfrontera. Den surmulne Cahir (Eamon Farren) och Yennefers kappvändande klasskamrat Fringilla, som agerade antagonister i den första säsongen får snarare egna storylines här, och har därmed inte tid att ställa till särskilt mycket bekymmer för någon annan än sig själva.
Men vad gör The Witcher bra då? Jo, det mesta, visar det sig. Säsong 2 är vansinnigt snygg, det märks att Netflix närmast skjutit pengar med kanon på serieskaparna, och de har utnyttjat varje krona. Barden Jaskier (Joey Batey), en medeltida hitmaker som i säsong 1 låg bakom den fantastiska låten "Toss a Coin to Your Witcher" har skrivit nya låtar i samma höga klass som förut. Och även om Geralt, Yennefer och Ciri får det mesta av utrymmet så lyckas man ändå åstadkomma lite med några andra rollfigurer: Jaskier får inte bara nya låtar, utan även en helt ny roll som räddare åt förföljda alver. Cahir får genom ett samarbete med Yennefer visa sig vara mer än bara en svartklädd jakthund som spårar Ciri. Magikern Triss Merigold, en fanfavorit från TV-spelen, här spelad av Harry Potter-skådisen Anna Shaffer, får betydligt mer utrymme, och Shaffer gör verkligen intryck den här gången, något hon inte riktigt hade förutsättning att göra första säsongen. Mer eller mindre allt är ett snäpp bättre än den första säsongen, och dessutom går storyn att följa utan tillgång till Google och anteckningsblock. Säsong 2 av The Witcher är super, och serien är definitivt en av mina favoriter 2021.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar