Det har ju gått ett par veckor sedan Obi-Wan Kenobi sände sitt sista avsnitt, och trots det har jag inte recenserat serien som helhet ännu. Det kommer här. Spoilervarning för hela Obi-Wan Kenobi:
Obi-Wan Kenobi är varken den bästa eller sämsta av Disneys live-action serier i galaxen långt, långt borta. Bäst är helt klart The Mandalorian, som står på egna ben och levererar en story som inte riskerar att krocka med etablerad canon. Sämst är tyvärr The Book of Boba Fett, som handlade ungefär lika mycket om Boba Fett som Obi-Wan Kenobi handlar om Grand Inquisitor. Okej, inte riktigt kanske, men ni fattar.
De två främsta problemen som Obi-Wan Kenobi stöter på är dels hur man ska undvika att sabba etablerad canon samtidigt som man berättar en story med stor risk att krocka med just etablerad canon, och dels själva manusskriveriet. Problem nummer ett, canonkrockar, lyckas man ducka, åtminstone i tillräckligt hög grad för att serien inte ska kännas uppenbart ologisk. Någonstans förtjänar det en elogé, för det är inget lätt uppdrag. Samtidigt går det absolut att hitta saker som funkar sådär i relation till Lucas originalfilmer. Tyvärr är det nog ett problem som är svårt att undvika i en serie om Obi-Wan, som, enligt canon, mest bara satt och räknade sandkorn på Tatooine tills Luke blev gammal nog att spränga Dödsstjärnor.
Problem nummer två, manuset, finns det inte en lika bra ursäkt för. Emellanåt är saker och ting ologiska. Varför plockas inte Obi-Wan och Leia bara upp av ett skepp från Alderaan så fort de lämnat Daiyu? Hur kommer det sig att Vader låter sig hindras av lite eld? Är det rimligt att Bail Organa undkommer frågor från Imperiet om vad hans dotter gjorde i sällskap med Most Wanted Space Hobo No. 1? Och så vidare. Man kan självfallet headcannona bort de frågorna, eller bara ignorera dem, men när de hopar sig på det vis som de emellanåt gör i Obi-Wan Kenobi så börjar man undra varför manuset inte gick igenom en eller två revisionsrundor till.
Men bortsett från de problemen så är Obi-Wan Kenobi för det mesta en stark serie, som har många styrkor. Skådespelet är utmärkt. Ewan McGregors insats som titelfiguren är superstark, och är absolut förtjänt av nomineringar när galasäsongen väl drar igång. McGregor är i samma liga som Adam Driver här, och det är underbart att se. Hayden Christensen är bra han också, och då var jag tyvärr inte ett jättefan av hans prestation i prequeltrilogin. Här är han betydligt bättre, särskilt i kroppsspråket, och lyckas förmedla mycket med rätt lite. Scenen i sista avsnittet där han blir av med halva masken är särskilt minnesvärd. Moses Ingram, som fått mycket hat på sociala medier på sjukt korkade grunder, är bra hon också. Hennes karaktär Reva är visserligen något enkelspårig i de första avsnitten, men mot slutet, när hennes nyanser framkommer ordentligt, så blir hon en minnesvärd karaktär, och Ingram får visa på en stor bredd som skådespelerska. Även Rupert Friend som Grand Inquisitor, Joel Edgerton som Owen Lars, och Indira Varma som Tala Durith är minnesvärda och höjer serien närhelst de är i bild.
Den kanske främsta styrkan som Obi-Wan Kenobi har är dock det djup den bidrar med. Serien är inte nödvändig att se för att förstå eller uppskatta Skywalker-sagans nio filmer, men, precis som Clone Wars, Rebels eller Rogue One så bidrar den med djup för den som är intresserad. Obi-Wan och Anakins relation utvecklas än mer, och den komplexitet som finns i deras förhållande, som sträcker sig mellan mentor-elev, broderskap, och dödsfiender byggs på än mer här. Återigen så är deras sista duell, och dialogen dem emellan när Obi-Wan kapat Anakins mask i två, en standout i sammanhanget, men serien gör överlag ett utmärkt jobb med att göra en av Star Wars mest intressanta relationer än mer intressant. Till skillnad från The Book of Boba Fett så ligger behållningen med Obi-Wan Kenobi verkligen i titelkaraktären och hans förhållande till den värld och den verklighet han lever i. När serien lyckas leverera det på ett så starkt sätt så är det mesta andra ändå sekundärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar