Jag såg The Batman i söndags, och har nu haft tid att smälta det hela. Och jo, det här är nog den bästa versionen av Batman som någonsin visats upp på en bioduk. Och då är konkurrensen ändå inte dålig. Michael Keaton, Christian Bale, Ben "Batfleck" Affleck, och så vidare. Men Matt Reeves och Robert Pattinson tar ändå hem det hela, för The Batman spelar i en annan liga.
Det är mörkt, för det första. Det finns fler brottslingar än laglydiga i Gotham, alla med någon form av makt är korrupta (utom Gordon, såklart) och till råga på allt så har vädret från Blade Runner flyttat in. Det regnar med andra ord hela tiden. I detta kaos försöker en ännu hyfsat oerfaren Bruce Wayne (Robert Pattinson) frälsa sin stad medelst grov misshandel av diverse kriminella, och har för det ändamålet upprättat en allians med polisofficer Gordon (Jeffrey Wright). Bruce är dock inte ensam om att se problem med hur Gotham utvecklats. The Riddler (Paul Dano) är en politiskt driven brottsling som har en blodig och hänsynslös plan för att handskas med stadens sociala problem, och Bruce/Batman måste fånga honom innan han haft ihjäl för många. Men det räcker såklart inte med Riddler, utan Bruce springer dessutom på maffiabossen Falcone (John Turturro), hans hantlangare Oswald Cobblepot/The Penguin (Colin Farrell) och inbrottstjuven Selina Kyle (Zoe Kravitz).
The Batman har marknadsförts som en detektivstory med Batman i huvudrollen, och det är också det vi får. En stor del av den tre timmar långa speltiden är just jakt på de ledtrådar som The Riddler, alltid två steg före, lägger ut efter sina brott. Storyn innehåller ett par överraskningar, och håller både spänningen och frågorna vid liv tills eftertexterna rullar. Atmosfären känns deppigare än tidigare, mer likt Arkham-spelen än Nolans trilogi, och mer eller mindre varje karaktär är korrupt, en gangster, eller en korrupt gangster.
Robert Pattinson gör en stark insats både som Bruce och som Batman. Överraskande nog spenderar han mer tid i hjältekostymen än utanför den, vilket är ett smart val. I The Batman vill Bruce absolut inte vara Bruce: han är bara intresserad av sitt liv som Batman. När han tvingas röra sig utan slängkappa och maskering så är han asocial och tystlåten, och håller sig avskärmad från omvärlden. Han är iochförsig inte något socialt fenomen som Batman heller: han talar med handlingar, och inte med ord. Zoe Kravitz som Selina/Catwoman blir ett bra komplement, och ger sin karaktär självförtroende och hjärta, men samtidigt en kall cynism. Jeffrey Wright och den gravt underanvände Andy Serkis (som spelar Alfred) gör starka insatser som stöd till Batman respektive Bruce. På den mer ljusskygga sidan av storyn är Turturro utmärkt som Falcone, och Peter Sarsgaard gör en minnesvärd insats som en korrupt distriksåklagare.
De två mest intressanta insatserna för min del är dock Paul Danos Riddler, och Colin Farrells Penguin. Dano spelar galen som ingen annan. Det går inte att förneka. Snubben är genial när det kommer till att spela psykiskt instabil. Han gör det oerhört övertygande i fenomenala Prisoners, och han gör det oerhört övertygande här, trots att det är en helt annan rollfigur han spelar. Hans insats under masken som Riddler ska inte heller underskattas. Dano är fenomenal. Colin Farrell gör också en enastående insats (särskilt med rösten!) men samtidigt så känns hans casting fortfarande så udda. Man ser absolut inte att det är Colin Farrell under all makeup (vilket den här filmen för övrigt definitivt ska ha en Oscar för), och man hör inte att det är Colin Farrell heller. Varför man då castade just Colin Farrell är något av en gåta. Men Penguin känns övertygande, så det fungerar.
På tal om Penguin och Riddler så gillar jag de nytolkningar man gör av karaktärerna, särskilt The Riddler. Han är långt ifrån den narcissistiske Jim Carrey-figuren som iallafall jag brukar tänka på i samband med honom. Istället är han en kall, psykopatisk seriemördare som spelar ett spel med hela Gotham. Vissa saker som avslöjas om honom i filmens andra halva gör honom bara än mer aktuell och verklighetsnära.
Jag vill också betona att det som höjer The Batman inte bara är att den är mörk och dyster. Det är att den inte gottar sig i det. Hopp är ett tydligt tema i filmen, och får därmed mörkret att kännas än mer relevant. Jämför det med överdrivet cyniska superhjältesagor (The Boys) som inte behandlar varken atmosfär eller budskap på samma sätt, utan gärna är edgy bara för sakens skull.
The Batman är alltså väl värd att se. Den är galet snygg, galet välgjord, tematiskt grym, underbart skådespelad, och förvaltar källmaterialet med respekt och fantasifullhet. Se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar