Spoilers för Doctor Strange in the Multiverse of Madness!!
Doctor Strange återvänder till biograferna fem månader efter att han bidragit till den på många vis banbrytande dunderhiten som är Spider-Man: No Way Home. Återigen får han försöka hjälpa en vilsen tonåring, den här gången MCU-debutanten America Chavez (Xochitl Gomez), som kan öppna portaler mellan olika universum när hon känner sig hotad. Tyvärr är det just hotad hon är: en mörk kraft, som rätt kvickt visar sig vara Scarlet Witch/Wanda Maximoff, är ute efter henne för att kunna stjäla hennes kraft och ge sig in och tvångsadoptera ett av hennes parallella jags barn, och på så vis äntligen finna frid efter händelserna i WandaVision.
Tyvärr blir själva storyn aldrig djupare än så, och filmen känns mest som en två timmar lång jaktsekvens. Wanda fångar nästan America, America flyr genom en portal, Strange hänger på, repeat. En nackdel med det är det egentligen inte händer jättemycket, trots ett högt tempo. En annan nackdel är att America Chavez blir en plot-device snarare än en karaktär, även om filmen slänger in en sorglig backstory åt henne for good measure.
Trots platt story lyckas filmen dock med att göra karaktärsmässigt intressanta saker med både Stephen Strange och Wanda Maximoff. Med Strange utforskas hans något utilitaristiska moralsyn, hans benägenhet att vända sig till det onda för att kunna åstadkomma det goda. Filmen försöker också utveckla hans kärlek till Christine Palmer (Rachel McAdams), vilket inte går riktigt lika bra. Det är inte en romans som kändes jättestark i den första Doctor Strange-filmen, och sedan inte nämnts alls förrän nu (bortsett från i What If...?). Det blir svårt att köpa att Strange skulle gå hur långt som helst för att behålla Christine eftersom vi knappt sett henne på fem år. Wandas moderskänslor fungerar däremot mycket bättre: de etablerades tydligt i WandaVision, och the Darkhold (en bokversion av Frostmourne) är ett smidigt narrativt instrument för att förklara varför Wanda blivit helt bonkers i sin jakt på personlig frid. I både Wandas och Stranges fall visar filmen faran med att ha för mycket makt, och vilka lockelser det kan leda till, både när det gäller det allmänna goda (Strange) eller personliga begär (Wanda).
Tyvärr är Strange och Wanda dock de enda karaktärerna som får ett djup att tala om. America Chavez är som sagt en plot-device med två ben. Wong är SAOLs definition av en sidekick. Christine är antingen en glorifierad cameo eller en Wong utan magi, beroende på vilken version av henne man pratar om. Och sedan har vi då The Illuminati, som hypats upp som sjutton de senaste månaderna. Exakt vilka karaktärer vi skulle få se har det spekulerats om bortom rim och reson. Rykten och gissningar har nämnt Tom Cruise som en alternativ Iron Man, Bruce Campbell som asaguden Balder, någon form av cameo från någon version av Magneto, Skalman (okej, kanske inte) och så vidare. Det finns kort sagt inte en enda comics-karaktär som inte ryktats vara med i filmens uppsättning av supersamfundet Illuminati, men filmen håller sig till sex karaktärer: Charles Xavier (Patrick Stewart), Captain Carter (Hayley Atwell), Mr Fantastic (John Krasinski), Captain Marvel (Lashana Lynch), Mordo (Chiwetel Ejiofor) och Black Bolt (Anson Mount). Atwell, Lynch och Ejiofor spelar alla versioner av sina etablerade MCU-karaktärer (Peggy Carter, Maria Rambeau och Karl Mordo). Anson Mount gör tekniskt sett också en alternativ variant av Black Bolt, även om bara Kevin Feige vet hur canon Inhumans-haveriet han först medverkade i är i nuläget. Stewart upprepar som alla vet sin roll från Fox X-Men-rullar, som, åtminstone än så länge, inte är canon i MCU. När det kommer till John Krasinski så är han den enda som aldrig spelat sin karaktär förut i någon form. Han är istället ett populärt fan-castingval för rollen som Reed Richards/Mr. Fantastic. Det faktum att man tog in honom istället för att ringa upp Ioan Gruffud eller Miles Teller som gjort rollen tidigare talar dock för att han kommer vara MCUs officiella version av karaktären. Det bästa med Illuminati är dock deras brutala dödsscener, som verkligen pushar åldersgränsen. En nedblodad Wanda gör upp med gänget, och ROFL-stompar dem fullständigt. Black Bolt får sitt huvud punkterat, Mr. Fantastic blir strimlad, Captain Carter joinar Darth Maul-klubben för benlösa individer, Captain Rambeau blir pankaka och stackars Charles dör för typ sjuttiofjärde gången. Den enda som klarar sig är Mordo, som väljer att slåss med Doctor Strange istället, och blir lämnad i ett litet hål. Någon på Marvel måste ha en beef med Chiwetel Ejiofor, för han är gravt underanvänd i filmen (och i MCU i stort).
Doctor Strange in the Multiverse of Madness är överlag en bra film. Den tar risker, den pushar åldersgränsen, den är visuellt imponerande, och förvaltar både Strange och Wanda väl. På minuskontot har vi att storyn är plattare än Maria Rambeau efter Illuminati-fighten, att karaktärsutvecklingen för alla som inte heter Stephen eller Wanda är obefintlig, och att första halvan känns något rushad. Men det är definitivt en speciell film, och jag gillar den. Cliff-hangern, med att Strange får ett extra öga och träffar Charlize Theron är ju inte heller så dålig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar