När jag nu kommenterat alla sju avsnitt av The Book of Boba Fett är det dags att diskutera säsongen som helhet, och den har varit minst sagt ojämn. Man undrar ju verkligen hur Jon Favreau kan ha fått till The Mandalorian så fantastiskt bra, men misslyckats såhär mycket med The Book of Boba Fett. Det finns definitivt guldkorn, fantastiska scener, höga höjdpunkter, men allt sänks av en känsla av att Favreau hellre hade gjort säsong 3 av The Mandalorian.
Vad serien främst lider av är bristen på en fungerande röd tråd. Den marknadsfördes som en krönika över Boba Fetts försök att etablera sig som ny lord i Mos Espa efter Jabba the Hutts död, men serien valde tidigt att knappt fokusera på det, utan istället lägga mängder med tid på flashbacks från Boba Fetts tid som adopterad Tusken Raider. Sagda Tuskens massakerades sedan, varpå Boba hittade Fennec och snodde tillbaka Slave 1 från Bib Fortuna. När nutidsstoryn i Mos Espa rördes var det mest för att Boba lite snabbt skulle kunna rekrytera random karaktärer till sitt växande entourage eller gå fram och tillbaka mellan sitt slott och Garsa Fwips bar.
Att serien sedan i avsnitt fem och sex väljer att plötsligt göra avstickare till Din Djarin/Mando och Grogu, och basically smälla in ett och ett halvt avsnitt av The Mandalorian mitt i The Book of Boba Fett gjorde lite för att hjälpa Bobas redan underutvecklade och riktningslösa storyline. Det fanns väldigt mycket bra i The Mandalorians sekvenser, men de tyngs ner av att de placerats i fel serie. Det är som om WandaVision helt plöstsligt haft ett och ett halvt avsnitt av Hawkeye inslängt mitt i. Finalavsnittet försöker sedan knyta ihop alla trådarna, och även ge serien ett slut som den inte förtjänar: att Boba bondar med Drash, Skad och Krrsantan känns inte särdeles meningsfullt eftersom varken Drash, Skad eller Krrsantan fått karaktärsutveckling, eller ens karaktär i första hand. Att Boba väljer att beskydda Mos Espa känns inte meningsfullt, då vi fortfarande inte begripit varför han vill det. Att han och Fennec har skiljda uppfattningar om hur saker ska lösas spelar ingen roll, utan Fennec är ändlöst lojal. Den tid som spenderas på karaktärsbygge används antingen på Mando och Grogu, och det hör hemma i The Mandalorian, eller på Boba och sandfolket, vilket egentligen inte ger särskilt mycket heller. Twisten i sista avsnittet, att Pykes dödade sandfolket, blir också tom, dels Boba knappt reagerar på den, och dels då det inte leder till att konflikten med Pykes blir personligare, eftersom Pykes inte heller har varken djup eller karaktär. Tiden som Boba spenderade med sandfolket hade varit bättre spenderad på att låta honom få en starkare personlig koppling till Mos Espa, vilket hade gett Drash och Skads status som fattiga ungdomar i staden mer mening. Flashbacksen med Fennec hade kunnat ställas i kontrast mot Bobas och Fennecs skiljda uppfattningar på saker och ting i nuet, för att ge bägge mer karaktärsutveckling. Serien saknar helt enkelt all form av djup, och därmed känns det som en rätt tom upplevelse, och blir mest sju avsnitt man behöver dra sig igenom för att kunna hänga med i säsong 3 av The Mandalorian.
Visst finns här guldklimpar: Cad Bane är grym i live-action. Krrsantan, Drash och Skad har alla potential, om Favreau bestämmer sig för att faktiskt utnyttja den. Att återse Din och Grogu är fint, även om de tog upp för mycket fokus. Jag vet inte vad de har för planer för Cobb Vanth, men oavsett vad det är så är jag intresserad. I slutändan är det dock bara guldklimpar, instoppade i en annars menlös, riktningslös och karaktärslös serie, vilket är synd och skam. Om man ska göra mer serie om Boba Fett så hoppas jag att det blir just Boba Fett det handlar om, och att man faktiskt dyker ner i vad som gör Boba till Boba. Just nu känns hans karaktär annars rätt färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar