Spoilers för Encanto:
Disney/Pixar brukar göra väldigt bra filmer. Det var iochförsig ett tag sedan de klämde ur sig ett regelrätt mästerverk i samma anda som Toy Story 3 eller Wall-E, men att förvänta sig att allt de gör ska hålla samma klass som de två går inte. Det vore som att säga att alla fantasyböcker måste vara lika bra som det som skrivs av Martin och Sanderson. Alltså helt orimligt.
Disneys senaste animerade film, Encanto, som handlar om en familj med magiska förmågor i en liten by i Sydamerika var jag inte särdeles intresserad av. Jag kollade inte på några trailers, läste inga recensioner, och hade inga planer på att se den. Men så blev det av att jag gjorde det ändå, och jag blev väldigt positivt överraskad, för Encanto är riktigt bra, en av Disneys/Pixars bästa animerade rullar på länge, mycket tack vare den underbart fina karaktären Bruno, som är en karaktär som förtjänar att gå till historien. Han är mästerligt skriven.
Bruno har förmågan att se in i framtiden, men hans visioner är inte alltid överdrivet tydliga, och de visar inte heller alltid enkom mysigheter. I filmens bästa sångnummer, "We Don't Talk About Bruno", så sjunger mer eller mindre hela byn om allt elände som orsakats av Brunos visioner och profetior. Han ses som ett dåligt omen, eller tillochmed någon som skapar olycka och osämja. Under filmens första halva är Bruno själv dessutom inte närvarande: han är mystiskt försvunnen sedan dagen då filmens unga huvudperson Mirabel blev familjens svarta får genom att bli den första att inte få en magisk förmåga. Mystiken kring Bruno, och de få snuttar som visas av honom under diverse flashbacks får honom att framstå som en lömsk och farlig figur, och därmed fungerar det fantastiskt när det visar sig att Bruno inte bara är kvar i familjens stora levande hus, gömd i gångar bakom dess väggar (symboliskt, am I right) utan dessutom är filmens förmodligen mest välvillige och oskyldige karaktär. Bruno vill bara hjälpa sin familj, och har gömt sig för att inte skapa mer osämja och olycka. Han umgås med råttor som hämtar mat åt honom, och äter sin middag i bredvid ett litet hål i väggen, så att han kan se och höra sin familj medan de äter och har det trevligt, helt ovetande om att Bruno fortfarande är närvarande i det tysta. När saker går åt skogen senare i filmen så är Bruno där som ett stöd åt Mirabel, och försöker ta på sig skulden för problemen som hopat sig för att hon som oskyldig ska undgå familjens vrede. Dessutom är hans karaktärsdesign fantastisk: med sin huva, kappa och mustach kan han se hotfull och skurkaktig ut, vilket filmen utnyttjar till full effekt i första halvan. Utan huvan, med sina stora ögon och rufsiga frisyr påminner han istället om en borttappad hundvalp, vilket bara ökar sympatin man har för honom.
Bruno är en vacker och sorglig figur som symboliserar både de lidanden en person kan få utstå på grund av andras rädsla, och även det hjältemod och den självuppoffring som vi alla bör visa gentemot våra medmänniskor. Dessutom är han för en gångs skull i Disneyhistorien en skum farbror till huvudkaraktären som inte alls är lömsk, vilket ger honom ett trevligt subversivt element.
Vi bör alla helt enkelt aspirera till att vara lite mer som Bruno.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar