Spoilers för de första fyra avsnitten av Rings of Power!
Rings of Power är här, och den har splittrat såväl fans som kritiker. Det är dyrt och snyggt, där är de flesta överens, men bortsett från det så är åsikterna vitt skilda. Alltifrån "Tolkien kommer hemsöka Jeff Bezos" till "en perfekt adaption av andan och känslan i böckerna" går att hitta på diverse subreddits, Facebooksidor och Youtubekanaler. Som så ofta är fallet har ingendera extrem rätt, utan sanningen ligger närmare mitten. Fyra avsnitt in är Rings of Power en klart sevärd men långtifrån fläckfri fantasysaga.
Om man börjar med det positiva så är en styrka att serien blir bättre och bättre för varje avsnitt. Premiärepisoden är egentligen inte jättebra. Avsnitt två är bättre, och i nummer tre och fyra så ökar kvaliteten verkligen. Skådespelarna blir säkrare, manuset växer, världen expanderas. För Rings of Power så får man känslan av att större faktiskt kanske också innebär bättre.
Serien är huvudsakligen uppdelad i fyra plotlines:
1. Galadriel (Morfydd Clark), som envisas med att leta reda på Sauron och ge honom en omgång trots att alla andra ber henne att låta bli. I den här delen av serien lär vi även känna Halbrand (Charlie Vickers) en mystisk och rappkäftad bråkstake som eventuellt kanske möjligtvis råkar vara kung över en rätt viktig bit av Midgård. Tillsammans blir de mer eller mindre ofrivilligt gäster i Numenor, en sjöfartsnation vars arv har en stor roll i Sagan om Ringen-trilogin.
2. Nori Brandyfoot (Markella Kavenagh), en harfoot (tidiga hobbits), som, i likhet med alla andra huvudrollshobbits någonsin, är mer sugen på att dra ut på äventyr än att göra som hon blir tillsagd. Hennes nyfikenhet tar sig form i att hon mer eller mindre adopterar "The Stranger/Meteor Man" (Daniel Weyman), en enigmatisk figur som faller ner till jorden inuti en meteor.
3. Arondir (Ismael Cruz-Cordova), en alv som vaktar människorna i the Southlands. För evigheter sedan var de taskiga nog att alliera sig med Sauron, och alver glömmer inte i första taget. Arondir förälskar sig dock i en av människorna, en helare vid namn Bronwyn (Nazanin Boniadi). Tillsammans upptäcker de att orcher bedriver tunnelverksamhet under Southlands, och de tvingas förbereda sig på förestående invasion. Läget kompliceras ytterligare av att Bronwyns tonårige son Theo (Tyroe Muhafidin) hittat ett svart, brinnande svärd som den onde alven Adar (Joseph Mawle) verkligen vill kunna lägga vantarna på.
4. Elrond (Robert Aramayo), här en ung politiker hos alvkungen Gil-galad (Benjamin Walker), som får i uppdrag att assistera den legendariske alvsmeden Celebrimbor (Charles Edwards) i hans senaste projekt. Detta involverar att initera diplomatisk kontakt med dvärgprinsen Durin (Owain Arthur), trots att dvärgar och alver som bekant inte alltid drar jämnt.
Det finns en hel drös ytterligare karaktärer, och serien lär förmodligen spåra ut ytterligare ett halvdussin plotlines innan allt är över, men för tillfället är det Galadriel, Nori, Arondir och Elrond som får betraktas som seriens fyra pelare. Samtliga är tack och lov ganska intressanta, och alla storylines har egna konflikter och mysterier som för det mesta fungerar bra. Skådespelet varier mellan habilt till väldigt bra, även om ingen ännu kan matcha nivån som finns borta hos HBO i House of the Dragon. Bäst tycker jag att Robert Aramayo är som Elrond. Jag var tveksam till castingen till en början, men får verkligen äta upp mina ord: Aramayo är utmärkt, och osar charm. Kavenaugh, Cruz-Cordova och Clark gör också stabila insatser, och får fin uppbackning av resterande skådespelare i den enorma ensemblen. Särskilt kul var det se Simon Merrells, som spelade brother Tancrede i underskattade Knightfall, dyka upp som alven Revion i ett par avsnitt (RIP).
Men allt är inte frid och fröjd. Manusmässigt är serien inte alltid helt on-point. Dialogen blir emellanåt för blå, och vissa saker är lite för slappt skrivna (Saurons onda plan råkar bara ligga och samla damm i ett bibliotek på Numenor?). Men överlag gillar jag det. Det är bra high fantasy, med potential att växa och bli ännu bättre. Är Rings of Power lika bra som konkurrenten House of the Dragon, eller som Peter Jacksons fantastiska filmtrilogi? Nej och nej. Men potentialen finns där, och serien är av allt att döma både ambitiös och välvillig gentemot Tolkien. Det blir spännande att se vart storyn leder under kommande fyra veckor, och därefter att se hur serieskaparna väljer att utveckla det hela inför säsong 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar